Igra hade lagt sig ned för att vila i det varma gräset. Med tom blick inspekterade hon insekterna som dansade kring den bördiga jorden. En doft av frisk luft trängde in i hennes lungor. Sedan rullade hon sig barnsligt för att fördela värmen på kroppen. Solen blängde i hennes ögon. " jag hoppas att ingen såg det där". Tänkte igra och facklade med blicken. Som om en tids njutning var förbjuden för den unga vargen. Lugnt gick hon emot vattnet som låg vid andra sidan trädet. Såhär lugn hade hon inte varit på flera år. Speciellt inte sen hon kallblodigt tog livet av sina föräldrar och såg sina syskon fly med svansen mellan benen. Vattnet drack hon nästan för hastigt. Hon skulle inte tåla att se sin spegelbild i den. Då vet hon mycket väl att "den" skulle komma tillbaka. Rösten som vred hennes existens och samvete sönder och samman. Kanske borde hon bara lyda den. Hon har funderade på det många gånger. Och när Igra visste att hon enkelt kunde ta livet av sitt eget kött och blod, borde det inte då inte vara svårt att kunna ta livet av någon annan. Igra Var medveten om sin kraft. Att förpesta och manipulera sin omgivning. Hon har inte bestämt sig ännu men hon tvivlade inte längre. Hundra varg själar måste gå förlorade.

Det var en varm vinterdag, inte ens lite frost låg över marken. Fenris rörde sig framåt dem kontrollerade rörelser. Huvudet var höjt och likaså svansen bakom honom. Öronen låg lutade mot nacken och ett lätt sammanbitet uttryck låg över hans anlete. Hade han inte haft så mycket stolthet i den vita kroppen så hade han haltat lite. Nu gick han lite hackigt istället för att inte blotta skadan. Han log vid minnet. Det som hade givit honom de ömmande muskler som nu plågade honom var ett slag. En sparrning. En utmaning och prövning av en vän. Och han hade klarat det galant! Han hade visat sig värdig, att han var en man av sina ord, och nu återstod det för vännen att göra detsamma. Han trodde utan tvekan att Othello skulle lyckas. Figaro var ett lite mer spännande kort, en joker. Nu var det inte ens två veckor kvar till fullmånen, det pirrade lätt i hans kropp när han tänkte på det. Snart skulle den börja, starten på hans storhetstid.
Nosen sökte sig mot gräset och han sniffade några gånger, de doftade av varg. Samma doft kom till honom via vinden. Leendet på hans läppar sprack upp till ett rått flin och han började åter röra sig framåt. Han var inte hungrig men vem visste vad världen hade att erbjuda honom. Kanske att han skulle kunna klämma i sig något, eller kanske att skulle träffa ännu en värdig. Han bet sig lätt i läppen och det var ackompanjerat av klirrande och hummande som han fortsatte framåt.


[Ursäkta korvigt]

Snart uppenbarades hon i hans synfält, den mindre svarta honan som låg hopkrupen och tycktes vara medvetslös. Öronen klippte till en gång ovan hans kristallbeklädda hjässa men han fortsatte med lugna steg. Stannade dock till slut på behörigt avstånd. Han var trotts allt skadad, och att tränga sig på en svag varg kunde bli det sista man gjorde. De var som mest aggressiva när de kände sig rädda och hotade, vargsläktet som även han själv tillhörde. Huvudet tippades lätt på sned och han betraktade honan. Vinden som lekte i hennes päls och de hackiga andetagen.
"Godkväll"
Sade han slutligen med sin dova stämma.
"Är du okej, madam?"
La han sedan till och tog några steg närmre. Skulle han riskera att knuffa på henne? Fenris hjälpte sällan de han inte ansåg förtjäna det, men han kände igen känslan honan väckte hos honom. Lite liknande den Selva väckt men av helt andra anledningar. Selva var en mäktig hona, starkare är honom och antagligen både ondare och galnare. Ganska garanterat både ondare och galnare.. Känslorna han kände inför henne var respekt blandad men en lagom dos rationell rädsla och visst obehag. Han gillade egentligen inte oberäkneliga vargar, han gillade vargar man kunde lite på. Selva fick stå för undantaget. Oavsett detta så kände han igen känslan, men detta var på grund utav den svartes krafter. Hon hade mörkerkrafter, utan tvekan. Och antagligen hade hon inte ens krafterna aktiva i sitt sovande tillstånd, mer än i lätt självförsvar. Fenris hade hört att egen svaghet eller ångest kunde trigga krafterna dock.
På ett sätt kände han en tillhörighet till de mes mörkerkrafter, för precis likt honom kunde de inte dölja sin kraft. Hans hade tagit sig i uttryck på hans yttre, den hade börjat växa ur honom i frustration under alla de långa åren på glaciären. Deras kändes alltid för både främlingar och vänner, givetvis o olika kontrollerade styrkor, men känslan fanns där. Den där korsningen mellan att vilja gråta, kräkas och springa därifrån. Fenris tog det hela med ro.
För att kompromissa med sig själv lät han en tassliknanade formation av kristall leta sig upp ur marken och mjukt buffa på honans ena sida. Sedan försvann den ner i jorden igen. Han väntade.