Rosornas doft var extremt stark. Araiel hade känt den så fort hon tagit stegen in i skogen, och den hade inte avtagit. Huvudvärken hade inte varit sen med att anlända. Hon uppskattade den inte alls. Luften stod nästan stilla, förutom de kyligare brisar som då och då svepte genom skogen. Egentligen ville hon bara lämna Itrozo så snabbt som möjligt, men tvingade sig själv att noggrant och regelbundet söka igenom även denna plats.
   Vrenhonan kunde inte längre minnas hur länge hon varit på egen hand. Tamon hade försvunnit spårlöst efter den dagen, och hon hade inte stött på honom igen. Visst hade flera andra möten förekommit, men Araiel var inget fan av glättiga konversationer och onödigt småprat. Hon var rak på sak, och oftast ingen idealisk person att fördriva tiden med.
   Trots att vrenen visste att det var dumt, hade hon sökt sig mot bergen. Samma berg där Imperio hade blivit begravda. Samma berg där hennes förflutna svalts av sten. Hon hade letat runt, men precis som hon hela tiden vetat, så fanns inga spår från flocken. Krigargruppen var borta. Hon saknade ordningen. Livet hon levde nu var organiserat, men saknade... det lilla extra. Hon hade inget mål, inget syfte. Hon var endast en kringströvande vandrare.
   Honan strök med blicken över omgivningen. Framför henne tätnade snåren av rosor. Rött och ännu mer förförisk doft. Hon fnös. Skönhet må vara behagligt att vila blicken på, men hon visste ack så väl att den kunde vara bedräglig. Araiel tänkte inte komma närmare de där taggarna än nödvändigt. Hon stannade till, flyttade vikten till ena frambenet och såg sig om för en ny färdväg.

[Satt med rubriken i evigheter. KUNDE INTE KOMMA PÅ NÅGon gooosh]

Hanen hade vandrat lugnt från slätten, över ken-yak och silverpile och till den doftande - stinkande? - skogen. Det här var ingen idealplats för honom, han var allt för stor för det täta vegetationen och rosornas doft höll på att driva honom till vansinnet. Givetvis visade han inget utav detta utåt utan strök fram genom skogen med ett återhållet lugnt. Om dock med nosen riktad mot Eriinari och friheten.
Det var svårt att spåra i det intensiva havet av rosor men ändå tycktes hans vädra en varg, och han log.
Om han inte var skapt för att röra sig här inne så var han än mindre skapt för att smyga, och det var pinsamt uppenbart att den andre skulle veta när han kom. Ingen dramatisk entré denna gången.

Snart trädde en siluett fram genom snåren. Honan stod stilla med ryggen mot honom. En djup utandning.
"Goddag"
Sade han lugnt, med samma stämma som döden i Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet", inte för att någon utav vargarna förstod den referensen.

Araiel hade hört främlingen innan han talade. Rosornas snår och gräset gjorde det svårt att röra sig fram genom skogen obemärkt. Vrenhonan vred sig om och kastade en blick på främlingen. Han var stor, större än henne, men inte den största varg hon sett. Pälsen var snövit. Ansiktet var stadigt. En blå kristall fångade hennes uppmärksamhet, precis under ena ögat. Den gröna blicken dröjde sig kvar där, innan hon fäste den i ögon precis lika blåa.
   "Rosorna är giftiga." sa hon sakligt, och nickade mot snåren. "Var försiktig så ni inte sticker er." Några av rosorna hade vikit sig när den stora vargen passerat, men de var åter påväg att resa sig upp. Araiel var inte kunnig nog för att veta exakt hur giftiga som taggarna var, men hon misstänkte att det inte var värt att ta reda på.
   "Skönheten bedrar", konstaterade hon och drog blicken över blommorna, innan hon fäste den i hans ögon igen.

Mjukt tog han ett litet steg åt sidan från de taggiga rossnåren och skickade en tyst tacksam nick mot främlingen. Inget i hans kroppsspråk var jäktat, det syntes att han inte var rädd men heller inte tänkte vara dumdristigt macho och leka med sitt liv. Blicken vreds till rosorna och han log svagt.
"Sannerligen"
Svarade han.
"Även om stanken kanske skulle förvarnat en"
Lade han till med ett lite bredare flin.
Och där var det slut med småprat från Fenris håll. Tröskeln var nådd o nu fanns det bara praktiska effektiva meningar kvar i honom, så utan dröjsmål såg han in i honans gröna blick och särade på läpparna.
"Mitt namn är Fenris, vad är ert?"
Den första frågan dolde sig bedrägligt som en standardfras, men den skulle snart följas upp med en av de viktigaste.

"Även om stanken kanske skulle förvarnat en." Araiel fnös i medhåll. Hans leende besvarades inte. Leende kom sig inte naturligt för den bruna honan. Den korta konversationen verkade ha nått sitt slut. Deras korta småprat var uttömt, och hon hade ingen lust att prata bara för att prata. Tystnaden var bättre. Lugnt väntade hon på att han antingen skulle ta upp konversationen eller lämna platsen. Båda alternativen var okej för henne. De flesta brukade känna det svala intresset och lämna platsen.
   Hanen presenterade sig. Trevligt.
   "Araiel." svarade hon och la huvudet på sned. "Söker du något, Fenris? Jag är inte direkt vargen du ska komma till för småprat, om det var sådant du sökte."

[Aargh, har svårt att komma in i hennes roll, var länge sedan. Suck.]

"Väl mött"
Bekräftade han hennes ord, och snart ställde hon en fråga som fick ansiktet att brista upp i ett brett flin.
"Så passande, jag skulle just fråga dig detsamma"
Sade han lugnt. Han visade inga tecken på att vara besvärad av hennes direkthet, snarare tvärt om.
"Jag söker kamrater"
Sade han lugnt.
"Inte i den betydelsen av vänner, utan kamrat som i bundsförvanter"
Han mötte hennes blick som spelade fint ihop med hennes pälsfärg.
"Som i klanmedlemmar"
Bilcken tycktes borra sig in i honan, som om han önskade se hennes själ.
"Är det så att ni söker något, Araiel?"

Fenris flinade brett.
   "Så passande, jag skulle just fråga dig detsamma." Araiel klippte med öronen, men svarade inte. Hon lät honom tala. I bröstet väcktes en nyfiken, en exalterad gnista för varje ord. Kamrater? Bundsförvanter? Klanmedlemmar? Det lät bättre än de vanliga flockarna hon stött på. De var alla samma i grund och botten. Skiljde sig här och där i värderingar, men annars samma. Var det här annorlunda? Imperio hade varit annorlunda...
   Hon dröjde sig kvar vid den tanken.
   "Är det så att ni söker något, Araiel?" Nu placerade sig faktiskt ett litet leende över de mörka läpparna.
   "Passande nog", sa hon och kopierade hans ordval. "Så råkar det faktiskt vara så. Berätta mer om er... klan."

Han log, detta gick smidigt framåt. Han gillade hur hon lekte med honom med sina ord, härmade men samtidigt byggde nytt.
"Vi ställer oss utom flockarnas världsliga ordning, vi vill inte ha konflikter eller krig, inte följa en ledare till döden. Nej vi vill åt något större. En gemenskap som skall sträcka sig genom hela numoori"
Sade han med ett flin.
"Jag erbjuder varje värdig varg att vara med och skapa ett numoori utan flockar, utan ranger och makt. Där alla tar gemensamt ansvar för landets välmående och där vi som grundade tanken och genomförde revolutionen kan leva fritt och så som vi önskar. Att ge oss själva makt genom att ge ingen makt. Alla makt."
En paus följde och han studerade honan, försökte snappa upp signaler.
Den ena hörntanden bet sig lätt i underläppen då han såg på henne, mätte hennes styrka med blicken. Det var mycket möjligt att hon kunde bli en del av det stora. Men en blott granskning och ett kort samtal kunde inte utvisa det. Mycket stod på tur.
"Det jag - vi - söker  är ganska simpelt, vargar med ambitioner, som kan sitt inom alla de fält som kan komma att behövas - och som är mer än villiga att lära sig det de ligger efter i. Jag söker hängivna vargar som kan jobba effektivt mot ett långsiktigt mål, genom att beta av etapper under snabb tid."
Hans blick sökte sig åter in i hennes.
"Jag vill bara ha seriösa vargar, de som är villiga att offra för syftet och som inte ger upp på grund utav motgångar. De som kan hålla siktet på målet men ändå handla i nuet."


Åter en paus. Han ville inte predika så mycket och snabbt att orden inte fick någon tyngd. Det var viktigt att hon förstod att var och en av de saker han yttrade var av största vikt.
"Givetvis är vi fler än jag, och vi är ett nätverk som växer varje dag."

Fenris pratade och hon lyssnade. Hans första ord fick henne att bli tveksam: ingen ledare? Hon hade aldrig varit med om någon som inte velat ha en ledare. Men ju mer han pratade, desto mer gillade hon. Ranger hade alltid för henne känts fel. Hon mindes fortfarande hur ledaren och hans betor i Imperio kunnat roffa åt sig andras förtjänster, endast på grund av deras rang. 
   Den vite fortsatte. Vrenen lyssnade tills han blev tyst, och log sedan snett.
   "Ambitioner... långsiktiga mål..." Hon smakade på orden, funderade och hummade sedan. "Jag har haft liknande uppgifter i ett... tidigare liv, men det här låter som något alldeles extra." Araiel tystnade igen, formulerade om sina ord och frågade på nytt.
   "Vad skulle krävas av mig?"

Det blixtrade om hans ögon då honan talade. Han skulle gärna höra mer om hennes tidigare liv, men hon hade rätt i att detta var något extra. Något annat. Det gick helt enkelt inte att jämföra med något av det som fanns i numoori. För hade det redan funnits deras likar hade de inte behövts. Vad skulle krävas av henne, han andades ut ett kort "heh", det var så mycket.
"Förutom dedikation och seriositet så skulle du behöva bevisa sig själv såklart."
Sade han lugnt.
"Ni talar om ett tidigare liv, du verkar intresserad av vårt mål, men jag vet ännu inget konkret om dig. Jag vet inte om du verkligen skulle följa detta syfte, om du är stark och seriös nog för att klara av trycket. Arbetsbördan och ansvaret som det skulle innebära både på vägen dit och efter revolutionen.."
Han va lugn.
"Men givetvis ska du, om du är ärligt intresserad, få dina chanser att visa dig värdig"

Araiel behöll sin lugna min. Han talade om att bevisa sig själv, att visa vad hon gick för. Det kravet var inget nytt för henne. Innanför ytan kände hon sig otålig, en känsla hon inte var van vid. Hon ville bevisa sig - skulle bevisa sig. Lugn, intalade hon sig själv och fäste blicken i hans.
   "Men givetvis ska du, om du är ärligt intresserad, få dina chanser att visa dig värdig" Vrenhonan nickade.
   "Det ser jag fram emot." Ännu ett kort leende svepte förbi över läpparna. "Jag kan vara lite... drömsk ibland, men det ska nog gå bra." Att hennes kraft var drömmar kunde naturligtvis inte Fenris veta om, men hon kunde inte låta bli att göra den lilla vitsen oavsett. Den lilla gnistan av förnöjelse slocknade snabbt och hon rätade på sig, återigen allvarlig.
   "Jag är intresserad. Är du påväg till denna klan nu?"

Han gillade honan. Hon var direkt och konkret, precis så som han önskade, och hon verkade ivrig att visa att hon hade en plats hos dem. Som svar på hennes fråga började han med att nicka, men långsamt.
"På sätt och vis, men det är ännu lång tid kvar till oktobers andra nymåne då vi ska ses härnäst.."
Sade han lugnt. I hans huvud började han fundera på vad för prov som kunde passa honan, vad skulle utmana henne? Han behövde veta mer.
"Berätta om dig själv, vad har du för styrkor och svagheter?"

"Berätta mer om dig själv, vad har du för styrkor och svagheter?" Araiel andades djupt in genom nosen. Det tog emot att så lättvindigt tala om sina svagheter för en främling. Ändå lugnade hon ner sin misstänksamma halva och tog till tals.
   "Jag är uppväxt i en krigarflock, hårt tränad sedan valpben." Hon lät blicken stadigt vila i hans. "Jag är smidig och snabb, kanske inte så stark som man kunnat vänta sig, men tillräckligt." Vrenen var på väg att fortsätta med sin kraft, men ändrade sig. Det var inget man beskrev: det var något man upplevde.
   "Jag skulle vilja visa dig min kraft, men då behöver du nog sätta dig ner." Hon tvekade och lade till: "En bit bort från rosorna." Skulle vara onödigt om denna intresserande varghane föll på taggarna och dog.

Fenris var lugn, som alltid. Han lyssnade och tog in, honan var inte allt för van vid att lista svagheter det märkte han. O kanske var det så i krigarflockar, att man behövde hävda sig. Vad visste han, han var allt för ung då han givit sig av från TDN, och krig hade den flocken ändå inte sett på länge..
Han försökte fundera ut vad honan kunde vara bra till, och vad hon behövde bevisa. Han kom på många saker på det första, men kände att han behövde veta mer om henne innan det första uppdraget kunde ges. Och det måste vara ett kort ett, hon hade bara två tre veckor på sig innan de skulle ses igen. Honan gav honom ett förslag och han lydde, utan den minsta tvekan. Kanske för att visa att han inte var rädd men helt garanterat för att visa att i hans värld var han ingen ledare, han var en jämlike.
Han satte sig en bit bort ifrån de stora rosenbuskarna och log, hoppades att han inte skulle bli besviken.

Araiel följde honom stilla med blicken när han flyttade sig en bit bort. Hon närmade sig och började.
   "Vid närmare eftertanke..." Hon drog ut på orden, gjorde dem släpiga. Sömniga. Hon använde så mycket av sin sövande effekt som det gick, men då det inte var hennes egentligen kraft kunde hon bara använda det till en viss grad. Om man kämpade emot var det i princip omöjligt att söva någon. Honan lät en gäspning smita ur käften. Hon visste att gäspningar smittade, oavsett krafter.
   "Att bara sova...", nynnade hon. När hans sinne dök upp på hennes drömradar grep hon tag om det. Ännu halvsov han bara, men hon behövde inte mer. Drömmar kunde uppstå redan nu.
   Vrenhonan målade upp en bild av det Numoori han beskrivit för henne. Allt verkade gå bra i drömmen. Sedan vände det. Hon rev ner hans kungariket, kastade honom i smutsen. Flockarna jagade honom, delade på hans klan och förstörde den till grunden. Skuggorna blev längre, skrämmande och verkade äta upp honom. Hon älskade det med mardrömmar. De behövde inte vara logiska eller möjliga. Hon lät drömmen genomsyras av skräck och elände. Väl medveten om att han snart skulle vakna ur sin slummer av pulsen, så avslutade hon det hela. Hans närmaste högg honom över ansiktet, över buken, över ansiktet igen. Araiel fyllde drömmen med igenkännande, så att han instinktivt skulle veta vem det var. Eftersom man vaknade av att dö i drömmar, så satte hon sig ner och väntade lugnt på att han skulle kvickna till.
   "Inte särskilt offensiv", funderade hon. "Men det är jobbigt att tänka klart om man inte fått en blund i ögonen på flera veckor."

[PP:ade lite, hoppas det var okej haha, annars ändrar jag.]

Han vaknade med ett ryck, mindes inte ens hur han slumrat till. Men innan honan ens hunnit yttra sig log han brett. Det hade varit en fruktansvärd dröm, och allt som kunde ha gått fel gick fel. Honan yttrade exakt det han tänkte. Detta var perfekt.
Han såg henne i de gröna ögonen och nickade kort.
"Imponerande.. och högst användbart."
Bekräftade han. 
Han kände starkt att denna hona ville han ha i sitt team, hon kunde komma att bli ovärderlig och om inte det så åtminstone otroligt viktig. Den perfekta pusselbiten till deras plan!
Men det återstod att veta vad honan hade för svagheter, förutom att hon inte var allt för stark. Styrka var inget han kunde be henne förbättra på tre veckor. Och styrka var inget han krävde från alla heller, om hon var en gammal krigare var han säker på att hon var stark nog, och oavsett skulle alla medlemmar i nätverket hålla sig i toppform, det liksom ingick.
"Men, vad tror du att du skulle behöva förbättra för att kunna bli en viktig del av vår kamp?"
Frågade han med ett flin, samtidigt som han tänkte febrilt. Han behövde henne nu, inte som i att hon inte fick säga nej utan som i att om hon sa ja så behövde han testa henne genast. Det kunde inte vänta till de andra rekryternas prov.

Fenris bekräftade hennes kraft som användbar. Araiel nickade.
   "Men vad tror du att du skulle behöva förbättre för att kunna bli en viktig del av vår kamp?" Han pressade henne på svagheterna igen. Hon var inte van vid att behöva rabbla up sina svagheter. De flesta ville veta styrkorna, och sedan var det bra. Däremot respekterade hon Fenris för hans vilja att veta svagheterna. Det var bra att veta vad ens team klarade av och inte.
   Araiel funderade en stund.
   "Jag är inte bra på socialt samspel", började hon och nickade. Ett kort flin bröt igen för någon sekund, men försvann snabbt. "De flesta tycker inte jag är trevlig, och lär inte öppna upp till mig för information. Jag..." Hon funderade lite till.
   "Jag tar hårt på förolämpningar mot min värdighet, heder eller vad du väljer att kalla det." Åtminstone hade hon alltid gjort det. Araiel tänkte inte gräva djupare för att se om något förändrats. "Jag må vara bra fysiskt, men jag är inte bäst på något. Inte snabbast, inte starkast." Vrenens långa öron klippte. Hon hoppades intensivt att det skulle räcka, för ärligt talat kunde hon inte komma på fler. Hon hade alltid haft gott självförtroende och sett sig själv som "bra". Hon hade aldrig lagt mer uppmärksamhet på svagheterna än att hon alltid behövde träna mer.

[Eh. Behöver seriöst mer svagheter till den här damen. Skitsvårt att komma på saker. Derp.]

Han nickade åt det hon sa och log svagt. Det varkade ta emot för henne att tala om svagheter, och han uppskattade att hon ändå gjorde det. Att gå utanför sin bekvämlighetszon kunde ses som det första lilla testet honan fick. Social skils och stolthet. Som de flesta som var intresserade i hans kamp med andra ord. Leendet på hans läppar växte till ett litet flin. Det skulle bli intressant när han satte alla dessa vargar på en plats, i ett sammanhang. De skulle verkligen få lära sig samarbeta och hantera varandra. Othello och Figaro var bara ett bevis på det.
Men hon var inte bra på det sociala alltså, han hade redan två test för det. Smyg ur information ur någon eller värva någon. Båda skulle utmana henne något otroligt. Han funderade ett ögonblick. De vargar han hade som eventuellt skulle vara intresserade av den här kampen ökade för varje möte. För att hans ekvation skulle gå ihop behövde de nog en till. Kanske skulle hon få övertala någon om att deras syfte var värt att kämpa för. Han lade huvudet på sned och synade den bruna honan uppifrån och ned, avslutade med att möte hennes gröna blick och nicka kort.
"Jag har två utmaningar till dig, först vill jag att vi tar oss ut ur den här skogen för en strid. Efter det kommer jag ge dig saker i din stridsteknik att förbättra under de veckor du har på dig innan vi ses igen.."
Han var lugn. Lära henne att ta kritik och andras åsikter, det skulle vara en utmaning bara det!
"Och efter det, när vi skiljs åt, vill jag att ni hittar en varg som tror sig vara värdig att gå med i vår kamp."


[Hör av dig till mig för frågor o fortsatt diskussion om uppdragen :3]

En strid, konstruktiv kritik och sedan värva en medlem? Araiel var hade inget problem med de första två. Hon tyckte om att slåss och träna. Konstruktiv kritik var viktigt, oavsett vad hon tyckte om den.
   Men att värva någon? Vrenen såg på honom med hoprynkade ögon. Det var klart att han skulle välja något av hennes svagheter som uppdrag, men... Det här var det närmaste till mål hon haft på mycket länge. Hon ville inte misslyckas, och att det hängde på hennes sociala färdigheter var en väldigt, väldigt tunn tråd. Trots detta nickade hon beskedligt på huvudet och såg tyst på honom. Hon väntade på nästa kommando, men det verkade inte komma något.
   Araiel nickade istället med huvudet i en gest att han skulle följa henne. De var inte långt från gränsen till Silverpile, och hon hade bra lokalsinne. Tyst ledde hon de ut ur skogen. Det tog inte särskilt lång tid, för vrenen hade långa, eleganta ben och tog stora steg.
   Väl ute vände Araiel sig om med ett allvarsamt, väntande uttryck.

Han följde honan utan ett ord, resan gick fort och snart var han åter i den silverskimrande skogen. Här där han lämnat Othello för att fullfölja sitt uppdrag. För en sekund lät han tankarna vandra iväg och han funderade vad den mörke kamraten gjorde i denna stund. Men snart var han tillbaka i nuet och mötte honans gröna ögon med ett svagt flin på läpparna.
"Dåså.."
Sade han och rörde på skuldrorna i rullande rörelser.
"Låt oss börja."
Musklerna spändes och huvudet sänktes samtidigt som flinet på hans läppar växte. Han morrade inte, behövde inte gå in i någon roll för det här, men blicken var intensivt fäst på honan. Han skulle låta henne dra första draget. Med mjuka rörelsen började han cirkla runt honan, antog att hon snart skulle ta efter beteendet.
"Vi ger inte varandra några permanenta skador.."
Lugnt började han räkna upp de små regler han tänkt ut.
"Krafter och hugg är tillåtna men som sagt, bara tillfälliga, lätta skador, inget för allvarligt."
Han stannade upp och de långa klorna rev i marken. Knyckte på nacken och log. Musklerna pulserade av blod och spänningen precis innan en strid fyllde honom.

Araiel var tyst medan han pratade, men började med lediga steg att cirkla. Åren av träning satt hårt i märgen, och hon stod ogärna med ryggen mot, speciellt inte i en stundande strid.
   Inga allvarliga skador var tillåtna, annars var allt okej. Vrenen hummade. Trots sin lugna utsida kunde hon känna pulsen rusa upp. Kroppen pirrade av förväntan. Hon väntade lite med att göra sitt första utfall, och synade honom kort först. Det gjorde hon alltid om hon fick chansen. Han var en kraftig hane, slog hon fast. Antagligen starkare än snabb, men hon fick inte underskatta honom.
   Honan fintade ett utfall mot höger, men snodde istället runt och flög med förvånansvärt hög hastighet mot hans vänster för att rikta ett ytligt hugg mot flanken.

Med spänning väntade han in honans första drag. Han studerade henne kroppsspråk, hur musklerna spände sig och höll sedan blicken fäst i hennes ögon. Snart kom det första utfallet, hon fintade åt höger och högg sedan mot hans vänstra sida. Han var en hane skapt för närkamp, och svarade på hennes fint genom att tackla åt höger. Vilket ledde till att honan missade sitt hugg. Sedan snodde han runt så att honan inte längre var på sidan om honom och gjorde sin första attack. Med sänt huvud kastade han sig framåt och slog med krisallförsedda klor emot honans ansikte, riktade samtidigt ett hugg emot sidan av hennes hals. Han avbröt inte utfallet utan riktade in sig på att landa hårt på hennes bog. Samtidigt lät han hal kristall klä in marken bakom sin tillfälliga fiende, med små bucklor vilka förhoppningsvis skulle få henne att tappa fotfästet.
Han hade slagit emot hela flockar på glaciären och hade då lärt sig att göra fler anfall åt gången, att hålla alla i schack.

Araiel kunde genast dra slutsatsen att det här var en erfaren krigare. Hade hon inte haft några år på nacken själv, så hade hon förlorat det här kvickare än kvickt. Av reflex drog hon sig bakåt så att hans kristallklor inte träffade. De breda vrentassarna gled över det hala underlaget, och hon svor för sig själv. Vrenen gav sig själv en mental påminnelse om att hålla det i tankarna.
   Eftersom han kastade sig mot henne var hon tvungen att reagera. Araiel visste att han var betydligt tyngre än henne. Hennes enda chans var att spela på sin snabbhet och starka ben. 
   Hon dök åt sidan och högg mot hans sida när han passerade förbi henne. Det snabbaste sättet för henne att sätta den här store hanen ur spel var definitivt att se till så att han inte kunde resa sig igen. 
   Istället för att hoppa på honom attackerade hon hans tassar för att bita tag i dem och göra dem tillfälligt ömma.

Honan hade i denna stressiga situation inte full koll på omgivningen, det var en stor brist som Fenris la på minnet inte bara för den här striden utan också för framtiden. Men hon var en strateg, lärde sig snabbt av sina misstag och utarbetade en plan. Hennes hugg var av den kaliber de kommit överens om, och tänderna rispade mest huden istället för att sjunka in i köttet. Han log svagt för sig själv, honan fick in en träff. Det var i och för sig inte en bra plats att hugga på men i farten var en träff bättre än ingen. Han undrade dock hur hon tänkt sig fortsätta om hennes tänder sjunkit ner i köttet och hon dragits med i hans hopp. Kristallerna på marken var redan försvunna då han landade, men likväl fanns där ett ögonblick av tappad balans. Honan var ändå smart, hon attackerade hans svagheter, men Fenris hade ändå ett övertag på den delen. Visst var han stor och tung, han lämpades för närstrid och tyngden gjorde att hans balans var en brist. Men hans kropp var stor men satt, benen korta och brett ifrån varande för att ge rum för den stora bringan. Hans tyngdpunkt var ändå stabil och även om anfallet fick honom att tappa fäste med en tass och snubbla till så rättades det snabbt till. Han snodde runt och väntade inte med en sekund på att slänga sig mot honan, hans tyngd var ändå hans största styrka och närstrid var hans föredragna stridssätt. Samtidigt så förstod han att honan som var klipskare än han trott skulle ah lärt sig av den tidigare attacken, och han förväntade sig inte stor triumf med detta anfall. Men då han landade var det inte rakt på henne, utan bedvid henne. Farten han hade koncentrerades åt sidan och hon tacklade henne hårt i revbenen. Det var iallafall målet.

Araiel tillät inte sig själv att känna glädje över den lilla vinsten. Istället fokuserade hon fullt på Fenris. Hanen hade visat sig vara både stark och snabb. När han slängde sig mot henne gled hon kvickt undan. Eftersom snabbhet verkade vara det enda hon kunde överträffa honom i - storlek och styrka var inte i bilden - så behövde hon verkligen anstränga sig på det planet.
   Men när han landade, så var det inte på hennes förra position, utan bredvid. Araiel insåg vad han tänkte göra, men Fenris lät henne inte reagera. Han tacklade henne hårt.
   Den mindre honan flög någon meter. När hon tog mark spärrade hon reflexmässigt ut de stora tassarna för att hålla balansen. Trots det vinglade hon till, men lyckades hålla sig på benen. Vrenen motstod impulsen att morra till. Istället samlade hon sig kvickt, och rörde på sig i en cirkulerande rörelse, väntade på ett felsteg.
   Det skulle mycket väl kunna vara en väntan som aldrig tog slut, men Araiel brydde sig inte.

[Är så extremt seg lol]