"Hm", sa han. "Om mitt minne inte sviker mig, så fångade jag aldrig ditt namn."
     Det var kristallernas reflektion av solljuset som fångat Blairs uppmärksamhet. Inte minst för att han gillade saker som glittrade, men också för att det gav honom en känsla av igenkännande. Inte déjà-vu - han hade träffat de här kristallerna tidigare.
     Fakargen hade dalat, smidigt och elegant. Han hade cirklat sig ner, och tagit mark några meter bakom ryggen på den vite. Vanligvis skulle han ha slutit upp avståndet, men Numoorislätten var stilla och det verkade onödigt för ljudets skull.
     "Total makt över jaget, inte sant?" Det hade varit länge sedan deras möte. Blair hade inte varit mer än en tonåring, och även om varje del av händelsen för sig kanske inte var så minnesvärd, hade helhetsintrycket sugit sig fast i honom. Även om han inte velat erkänna det då, hade han tänkt på den här hanen flera gånger efteråt. Inte nog för att han skulle orka försöka söka upp honom, men nog för att hindra minnet från att blekna bort.

Han mötte den bruna med ett snett leende.
"Fenris"
Brummade den hesa rösten, hanen var inte den ende som fått veta mycket av honom utan att att ha fått något så basalt som en presentation. Han hade kallat sig artig, tagit ära vid att tala det gamla språket, men varit så förlorad i sin vision att han tappat greppet med verkligheten. Idag kände han sig tungt förankrad i verkligheten. Leendet rubbades inte då han åter talade.
"Jo, så lät det nog allt."
Rösten var tvetydig, något roat låg i den. 
"Hur går det med Er makt?"
Frågade han sedan, Fenris var ej den som glömde.

Fenris. Hm. Blair la det på minnet, men ägnade det inte mer tid. Istället log han sitt sneda flin.
      "Åh, det går bra, ska du veta. Jag är inte med i samma flock längre. Jag är min egen." Egentligen var han Gudarnas - men det kändes bra att utropa sin självständighet. "Man förändras när man växer upp, gör man inte det? Den makt jag har nu är inte samma som den jag hade då, och den jag suktade efter då är definitivt inte den jag vill ha nu." Förvirrande sagt - men budskapet gick fram. "Men det är väl så det blir när man handlar åt Gudarna." Blair tystnade, satte sig ner i en bekväm rörelse.
     "Vad hände med din?"

"Sannerligen."
Var det korta svar som hanen hade att ge. Ordet följdes av en fundersam min. Att åldras gjorde något med en, och hanen som Fenris såg framför sig var ännu ung. Han fann det intressant, hur många namn faserna i ens tidiga liv hade, medan den mest händelserika perioden bara sammanfattades i en stor klump av "vuxen". Sedan Fenris var i Blairs ålder, sedan han och fakargen senast sets, hade han själv genomgått förändringar i stil med dem både han och Blair upplevt sedan tonåren. Att vara vuxen var inte att vara färdig.
Orden om gudarna fick leendet på hans bleka läppar att för en sekund växa och det blixtrade om hans intensiva turkosa blick. Han hade fått en rogivande insikt, vad än Blair önskade nu skulle det antagligen komma att förändras igen minst lika många gånger som det redan gjort under hans liv. Detta gjorde inte dem nuvarande påståendena om att vara en Messias mindre intressanta. Men den yngre höll sig inte på den tråden, passade istället kvickt tillbaka frågan. Fenris käkar spändes, han kände ett svidande stick i bröstet som han inte ville veta av. Vägrade erkänna. Det var omisskännlig skam, och hade det inte varit för hans väl utvecklade självkontroll och den tjocka fällen så hade nog kinderna synligt rodnat.
"Åh, makt över mig själv har jag mer än någonsin. Vad gäller att skänka det till er övriga så har planerna låtit sig läggas på is."
Ögonen drogs lätt åt vänster medan han talade.
"Men berätta gärna mer om detta Gudarnas uppdrag du funnit dig i.."
Hakan sänktes något och han log, inbjudande. Genuint intresserad.

Blair hummade medhållande och lät ämnet falla. Frågan var bred nog för att Fenris hade kunnat utveckla om han hade velat, men om saken låg på is fanns det nog bakomliggande, känsliga saker.
     "De talar till mig i drömmar," Blair log snett, "vilket du får tänka vad du vill om, men jag har sett för mycket för att tvivla." Han mindes vingarna som växt fram ur Abraxas rygg i ultrarapid. "De vill att jag samlar kapabla till ett uppdrag. Exakt vad är jag inte helt säker på en, men jag är inte den som ifrågasätter. Inte dem, åtminstone." Gudar hade verkligen fått en central del i hans liv sedan han upptäckt Arkona. Tills dess att han fullföljt deras önskan, var han deras att göra vad som helst med. "Du vill inte skänka mig lite av din makt och ansluta dig?"

Fenris hummade igen då han fick fakargens svar, ett ljud som mot slutet övergick i ett rosslande skratt.
"Det låter bekant min vän"
Sade han och hans grova tänder blottades i ett snett, mycket roat leende. Sedan tystnade han igen, tycktes fundera. Mycket ingående studerade han ungvargen, blicken något avsmalnad och lika intensiv som vanligt. Som vanligt i diskussioner med Fenris drog dessa tystnader mellan fraserna ut på tiden bara några ögonblick för länge. Det fanns något beräknande i hans uttryck.
"Jag är inte mycket för ledare, inte ens om de är eller har direkt kontakt med gudar.."
Svarade han så slutligen med en axelryckning.
"Och jag föredrar att veta om vad det är jag ansluter mig till, om jag nu någonsin skulle få för mig att ansluta mig till något."
Mjuka tunga andetags drogs genom den bleka nosen.
"Så tyvärr måste jag meddela att det är alldeles för förhastat för mig att ge mig in i detta, Blair. Men skulle vi en dag vilja samma sak, eller om Ni någon gång söker min hjälp, så får Ni inte vara rädd att fråga. Jag tror vi båda har våra medel för att finna varandra ifall det skulle behövas."

Visst tyckte Blair det var synd att Fenris nekade honom, men han skakade av sig det med ett naturligt leende. Om inte kristallvargen ville kunde han inte tvinga honom - speciellt eftersom Blair sökte efter de som var dedikerade och redo att axla ansvaret, de som kunde följa lika väl som leda. Så även om Fenris hade varit en tillgång såg inte Blair det som en alltför stor förlust.
     "Nåväl", svarade han. "Du gör som du vill, min vän." Han använde samma titel som hanen gjort utan att tveka på orden.
     "Kanske ses vi nästa gång med ombytta roller? Jag vill minnas att ditt uppdrag verkligen intresserade mig förra gången, även om det inte riktigt var aktuellt för mig just då." Han log igen, välmenande men aningens snett. "Någon gång kanske våra livslinjer går ihop och inte bara snuddar."

Fenris nickade till svar, djupt nog för att det skulle kunna läsas som en bockning.
"Jag ser fram emot den dagen."
Sade han sedan sanningsenligt. Och med dessa ord och ett leende tog han avsked.


[Avslutat]