Lyra var inte speciellt äventyrlig av sig, men till och med hon kunde känna tjusningen i att vandra längs Civitas gator och dra i sig av den friska eftermiddagsluften. Det var en stor omställning att bo här efter att ha tillbringat sina första levnadsår i Kaiwood, men hon trivdes helt okej även om det ibland var lite för mycket folk för hennes smak. Därför hade hon ett favoritställe i utkanten av staden, en bit bort från huvudgatan, där hon lugnt kunde sitta och tänka för sig själv. Det var egentligen ingen vacker plats — den enda utsikten man hade var murens tråkiga innersida — men hon tyckte om den ändå, eftersom den låg nära kryddförråden och därför var både stillsam och luktade gott. Det var ett litet område alldeles nära muren, där ett litet utskjutande tak mellan två förrådsbyggnader kastade skugga över marken och gav en avskärmad känsla, lite som att stiga in genom en mörk portal till en annan värld. 
    Där satt nu den gula valpen, med halvslutna ögon och ryggen mot det välvda taket och huvudgatan. Hon försökte koppla bort stojet bakom henne och drog djupa andetag. Det var inte så att hon mådde dåligt av det ständiga stimmet, men hon behövde stunder som den här då hon fick sitta för sig själv och samla energi. 
    Steg bakom henne fick henne att höja lite på huvudet, men hon öppnade inte ögonen och hon vände sig inte om. Få hade vägarna förbi detta avskärmade ställe, och de enda som visste att hon var här var familjen. 
    "Jag kommer alldeles strax", sa hon ut i tomma intet, fast orden var riktade mot syskonen som hon antog var de som kommit in under valvet. "Jag vet att det är ni, hörni, så försök inte med nåt!" 

Innan han rörde sig österut igen hade han beslutat sig för att själv beskåda det senaste tillskottet av skamfläckar. Civitas. Staden var imponerande stor och flocken so ägde den, Tenebris, hade helt klart omformat hela Relictus för att passa deras strikta behov. Växterna runtom stod i rader och marken var klädd med sten för att underlätta vandring. Vad var det för fel på klassiska stigar?
Inne i staden var vimlet av vargar nästan outhärdligt, och allt var än mer konstgjort. Stenar som var karvade och formade, växter som så uppenbart planterats enbart för att vara vackra. Och den onaturliga färg som man på något vis påtvingat moder natur själv. Han hummade i avsmak och fick mer än gång ruska på sig och byta riktning för att inte tillåta sig bli allt för uppfångad av ilska över det han såg. Nu hade han vikt in på en folktom plats nära stadsmuren, hade hela tiden varit noga med att inte röra sig för högt upp i staden. Han misstänkte att han inte var allt för kärt välkommen, även om han själv gärna fått en chans att återse de han bekantat sig med under Skuggfalls invigning. Fast, inte här. Platsen kryllade av vakter och han hade ingen aning om vem man kunde lita på - antagligen ingen. Samtidigt vägrade han tro att han var ensam om att våndas över denna hektiska förändring i Numooris landskap. Och nog måste det gro osämja och missnöje även här, bland de dårar som befolkat styggelsen.

En liten gul varelse skymtade i skuggan under ett tak. Ljuden från staden var dämpade så han hörde hennes stämma utan svårigheter. Den fick honom att le.
"Jaså, och vem är jag?"
Svarade han henne med en road, lätt rosslig röst. Stannade upp för att tillåta ett samtal ta form och log vänligt. Han var nästan komiskt mycket större än knodden framför sig och var därför varsam med att inte verka hotfull.

Rösten som svarade henne var okänd, men hon insåg att det åtminstone inte var något av syskonen och Lyra snodde överraskat runt. Framför henne stod en enorm vit varg, med blanka saker i pälsen som såg ut att vara ganska vassa. Valpen såg storögt på honom ett par sekunder, innan hon hittade rösten och kunde svara. 
    "Förlåt! Jag trodde ... trodde det var någon annan." Hon rätade lite på ryggen, vilket inte gjorde någon nämnvärd skillnad — hon var fortfarande hopplöst liten i jämförelse med främlingen, men hon ville inte tro något ont om honom. Han verkade inte särskilt fientligt inställd. Hoppades hon i varje fall. 
    "Eh, jag heter Lyra. Ursäkta, men jag vet inte vem du är." Förläget slog hon ner de gula ögonen till tassarna, men tvingade sig strax med en kraftansträngning att titta upp på honom. Mamma hade varit noga med att uppfostra henne och syskonen, och även om Lyra stundvis tyckte att ögonkontakt och interaktion var jobbigt, ville hon inte framstå som otrevlig. Ibland var hjärnan lite för långsam med att bearbeta alla vändningar ett samtal kunde ta, och då hann hon helt enkelt inte med att svara — ibland kom hon av sig och hann inte ens säga hej innan någon annan styrde samtalet åt ett annat håll och tillfället var över. Det var inget hon gjorde med flit, det var bara så det var.

Fenris leende var mjukt då han såg på den yngre med en blick som mycket tydligt förmedlade you dont say so. Att han inte var den hon trott honom vara var pinsamt uppenbart. Men så rullade ett något tillbakahållet skratt upp ur stupen.
"Vilken tur att jag vet vem jag är då."
Rösten var varm och inbjudande.
"Namnet var Fenris."
Fortsatte han med en bugning, märkte att honan aktivt försökte vara artig och vägrade vara sämre själv.
"Vad är Ert namn? Och vem trodde Ni att jag var, om jag får fråga?"

Ett försiktigt leende drog i valpens läppar som ett tveksamt svar på hanens skratt. Eftersom hon var så tafatt i sociala sammanhang utgick hon nästan alltid ifrån att man gjorde narr av henne. Gjorde han det? Eller försökte han bara vara trevlig och släta över hennes misstag? Lyra svalde nervöst. 
    Han hette Fenris, förklarade han med en bugning, och eftersom hon inte riktigt visste hur hon förväntades svara på det nickade hon bara snabbt, kanske lite för ivrigt för att det skulle se helt avslappnat ut. Sedan frågade han efter hennes namn. Hon hade ju redan berättat det. Hade han inte hört det, eller hade hon gjort fel som sa sitt namn innan han frågade? Det vore just typiskt. 
    "Lyra", upprepade hon blygt. "Jag … jag trodde att du var mina syskon. De är de enda som vet att jag brukar vara här … Har du sett dem? Ulixes är grå och Samsa är mörkbrun." Lyra tystnade, plötsligt osäker. Säkert hade hon babblat på för snabbt nu istället. Att hon aldrig verkade kunna hitta det där mellantinget som de flesta gjorde.