De hade lyckats ta sig till Numoorislätten. Skuldran värker hemskt men i Byoomi hittade de lite köksväxter som de trots smärtan lyckades få till en massa och applicera på skadan. De hoppar fram på tre ben. Den annars blodröda blicken är svart som den svarta pälsen. Trots att det är en klar dag och solen står högt på himlen så reflekteras inget ljus i den svarta pälsen. De känner sig utmattad. Men känslan av att vara jagad hemsöker dem. Tezuka kanske inte nöjde sig med att bara märka dem för livet utan skulle när som helst kunna dyka upp från ingenstans för att avsluta det hon påbörjat. Trots att de gärna skulle vilja sätta tänderna i den äldre eldtiken så är de inte vare sig psykiskt eller fysiskt förstärka för det. De halt-hoppar fram på tre ben och tycker för stunden synd om sig själva. De skulle inte vilja något hellre än att lägga sig ner och vila. Något att äta och dricka skulle verkligen behövas. Men de kan inte stanna. Överlevnadsinstinkten driver dem framåt. De måste ta sig så långt därifrån som möjligt.

Han hade all tid i världen.
Inget hindrade honom från att lämna den tillvaro som blivit hans och sträcka på benen. Inga deadlines, inga möten, ingenting. Det var befriande. Det var tråkigt. För att vara en kaosets dyrkare så uppskattade den vita hanen struktur något otroligt. Samtidigt uppskattade han sin nuvarande position. Numoorislätten på vintern var vackert, det tunna snötäcket, det långa gulnade gräset. Han tyckte om att vandra, han var en vandrare. Hans liv var inte det han önskat att det var, eller iallafall inte det han för två år sedan trott att det skulle vara vid denna tid, men det var ett liv. Han var ung än. Han kunde vandra, återvända till dom varma källorna när han kände för det, leta upp sin broder igen. Lista ut vad som skulle bli hans del till Numooris gemensamma väv av öden allt eftersom.
Rika ungar i en annan värld åkte till Goa, Fenris promenerade i sakta mak till Numoorislätten.
Det var inte en underdrift att säga att han gått.. hmm.. länge då han slutligen såg en annan varelse. En mycket tragisk, haltande uppsyn. Först tog han ingen notis om främlingen, den var i hans väg så han fortsatte rakt mot den men helt utan nyfikenhet. Ansiktet saknade uttryck. Men så kände han igen henne. Senast de möts hade hon bara varit en valp, nu var hon snart inte längre en tonåring. Den mörka tiken med den brinnande glöden bakom sina ögon. Nagini. Han log mycket svagt och nickade mot henne, sade inget förrän han kommit nära nog att höras utan att höja rösten.
Ungvargen var i dåligt skick. Hon stank av svett kött och såg makalöst sorglig ut. Hans huvud lutades på sned och han betraktade henne med ett iskallt lugn.
"Och vad har hänt er sen senast, Nagini?"
Slutligen lockades den mörka rösten ut mellan dem bleka läpparna.

De märke honom inte först. De gick... haltade fram som fast i sin egen värld. En värld av självömkan och smärta. Så lågt har de sjunkit. Och allt som krävdes var ett förräderi. Inte från hennes sida, som Tezuka så aggressivt spottat ur sig. Det var Tezuka som förrått dem. De lärde sig mycket av den äldre eldtiken. Men tilliten som fanns där brändes bort med päls och skinn. Tezuka skulle lika gärna ha kunnat bränna hjärtat ur bröstet på dem.

Då är det en röst som uttalar deras namn. Orden som ledsagat det förlorades i ett blurr. De lyfter på huvudet. Den svarta blicken ljusnar något. Fläckas av blodrött när de känner igen det ansikte som möter dem. En främling som gett dem en bit kött för så länge sedan.
Öronen ligger mot nacken. Men ingen aggressivitet syns någon annanstans. De är bara trötta. Och det gör ont. Smärtan sitter både i kroppen och själen. Nagini letar sig fram. Tränger sig fram och tar kommandot. Det mörka backar undan utan motsträvigheter. Blicken blir glödande blodröd. Igenkänning syns i blocken.
"Hej" Det trötta ordet får hon ur sig. Stämman är raspig efter att inte ha använts ett tag till något annat än att skrika av smärta. Tiken behåller en låg hållning när hon ser upp mot den vita hanen. Han ser fortfarande lika magnifik ut som hon minns honom. Vill han äta henne så har han chansen. Hon varken orkar eller kan göra mycket motstånd.

"..Fenris"
Fyllde han i.
"Jag tror inte jag gav er mitt namn senast vi sågs."
Leendet på hans läppar blev något större medan han betraktade den andre. Hans avlånga bleka ögon röjde inte många känslor, det var svårt att veta om han förstått att honan ej hört honom eller om han lade till henne på sin mentala lista över oartiga individer. Om han hade en sådan var den antagligen lång.
Eftersom Fenris för första gången sedan valpåren saknade agens så var hans sociala interaktion än mer utdragen än vanligtvis. Ofta drog han mellan sina meningar, lät sin tystnad och den intensiva blicken tala för honom. Han fick reda på mycket av det han behövde bara genom att se hur andra reagerade på hans tystnad. Numera var det även så att han saknade självklara repliker, och han var ingen som talade med vem som helst bara för att. Vissa kunde han möjligen njuta av att utbyta tankar med, men för det mesta var det vackraste han hade att dela med andra den gemensamma tystnaden. Han värdesatte den, ville ej slösa bort den med överflödigt prat. Men som för att visa att han heller inte var ointresserad av mötet så satte han sig ned framför honan, avslappnat vilade han medan han såg in i hennes nu tydligt röda ögonpar. Reflekterade över deras färgbyte under ett något höjt ögonbryn. Öronen var spetsade, morrhåren riktade mot den svarta. Hon hade hans uppmärksamhet om hon ville ha den.

Fenris.
Hon hade saknat ett namn att knyta till hans gestalt. Han hade bara varit en främling som visat henne tjusning som hon aldrig tidigare ha erfarit. Det var ett fint minne hon hade av honom. En av få främlingar som gett henne lite av sin tid. Och det var något hon värdesatte. Men det var inte många sådana individer som fanns kvar. Som vanligt har hon fått inse att hon står ensam. När är det hennes tur att få ett bra liv? Dum fråga. Det är tydligt att det inte är hennes lott i livet. Hon ser upp på den betydligt större hanen. Hon slappnar av något när han sätter sig ner. Vad hon ska säga eller göra vet hon inte. Hon kan inte tänka klart. Kroppen är utmattad. På hennes skuldra är ett aggressivt bränt märke. En bruten cirkel. Klet av den läkande blandningen hon gjort åt sig själv sitter kvar. Hon kommer för alltid få bära det där märket. Det har hon insett. Elden lämnar spår som aldrig riktigt kan täckas över. Märket på hennes skuldra kommer alltid påminna henne. Kommer alltid synas för de runt omkring henne. Ännu en orsak till att hon får vandra ensam.
"Det går inte att lita på någon, Fenris" Om det är sorg eller ilska eller uppgivenhet eller en blandning av de alla som fläckar hennes rasliga stämma står oförklarat. Hon smackar några gånger för att ge salivproduktionen en spurt och fuktar sedan nosen med den lilla skära tungan. Hon haltar några försiktiga steg närmare unna  hon med sätter sig ner. Vilan är välkommen. Är det Fenris lugn som smittar av sig på henne eller är förklaringen bara att hon är så utmattad.

Den väldiga hanen hummade åt hennes ord.
"Har det där möjligen något att göra med denna nya inställning till världen?"
Han nickade mot det fula brännsåret på hennes skuldra. Det tycktes vara avsiktligt orsakat, en tydlig geometrisk form som troligen hade ett tungt symboliskt värde. Om det var positivt eller negativt var inte svårt att räkna ur, få brännmärktes som belöning. Den unga honan framför honom såg heller varken speciellt stolt eller tursam ut. Han suckade, lät sin blick vila i hennes. Det var svårt att avgöra om han uttryckte någon tydlig sympati men han tycktes iallafall inte döma henne.



[Ursäkta kort]

Hon sluter ögonen för en stund. Tyngden i hennes bröst orsakar smärta. Vi mot världen. Vi föddes så. Vi dör så. Det mörka inom henne är stilla. Deras kropp är skadad. Deras styrka är som bortblåst. Hon öppnar ögonen igen och möter Fenris blick.
"Det är snarare nu den tunga stämpel på att det alltid har varit sant" Någon ny inställning är det inte. Den här alltid varit där. Sedan mor övergav dem. Sedan de fick lära sig överleva på egen tass trots att de inte var tillräckligt gamla för att ens vara kapabla till det. Men de överlevde allt det. Men längtan över att få betyda något för någon har alltid funnit där. Men den längtan har nu bränts ur dem. Märket på skuldran kommer alltid vara en påminnelse. De står ensamma. Alltid ensamma. De kan lika gärna bara lägga sig ner och dö. Så de kan befrias från detta köttets fängelse. Kanske kan de orsaka någon form av smärta någon annanstans. I någon annan tid. I en annan värld. Kanske har hela hennes liv varit en katt och råtta lek. Kanske har hon alltid bara sprungit iväg från det oundvikliga. Sprungit iväg från det öde som bestämdes åt henne redan när hon var valp. När hon blev lämnad av mor. Kanske var det inte meningen att hon skulle överlevt.
Hon har inte släppt Fenris blick. Men hon ser inte på honom.

Han hummade, munnen ett fundersamt streck.
Dem sneda ögonen synade honan med samma intensitet som alltid och för några hjärtslag lade sig en tystnad över scenen. Fenris såg en nedbruten hona, men han såg också valpen han en gång mött som nu vuxit sig stor. Stor och stark. Minspelet röjde inte hans avsikter med tankarna.
”Konstigt, sannerligen underligt..”
Sade han sedan, ännu tycktes han likgiltig. Ingen sympati för den yngre hade visats.
”Minns jag inte fel – och det gör jag inte – så skulle vi ses igen när du blivit stor och stark.. Och här är vi men du verkar mest känna dig liten och bruten.”
Något skiftade i hans blick, det blev lite klarare och han sänkte huvudet mot honan.

”Jag ska berätta en hemlighet för dig..”
Orden var närmre en viskning.

”Jag har en förmåga, man skulle kunna kalla den magisk, som gör att jag ibland kan förutse händelser.”
Hanen sträckte på sig igen, han var fortfarande betydligt mycket större än Gini.

”Och om jag sa att vi skulle ses igen när du blivit stark, och vi nu är här igen, så måste det förefalla sig som så att du blivit just stark.”
Orden förstärktes med en nickning. Det var inte tydligt om han ville muntra upp honan, han talade bara som att detta var den vedertagna sanningen. Ett konstaterande, inte ett pepptalk. Ett litet men varmt leende hade brett ut sig på hans bleka läppar.
”Vem har skadat er?”
Rösten hade en allvarlig ton.

Konstigt, sannerligen underligt...
Den blodröda blocken skiftar fokus och nu ser hon på Fenris. Rakt på honom och inte rakt igenom honom. Ena örat spetsas när han talar. Hon minns deras första möte som om det vore igår. Hon hade varit hänförd av honom då. Som om han var något magiskt väsen hon endast tidigare drömt om. Nu har hon bara ältat sig i självömkan och inte kunnat visa någon av den styrka hon faktiskt har förskaffat sig. Men det finns anledningar. Hon är bruten. För varje gång det känns som att hon kan resa på sig och bli något mer så försvinner marken under hennes tassar och hon faller igen. Större delen av hennes liv har hon fallit. Eller beror det på att hon har tillåtit sig att falla?
Hennes öron dras sakta bakåt igen men hon kan inte låta bli att luta sig lite närmare när han sänker sitt huvud mot henne och viskar. Öronen spetsas snabbt. Hans röst får henne att rysa. Men på ett behagligt sätt. Men de har känt så här tidigare. Den här gången tillåter hon sig inte att tappa fotfästet. Även om hon är lockad.
"Tezuka" Hennes stämma låter lätt väsande när hon uttalar namnet. Minnena återspelas för hennes inre igen. Hon ville följa Tezuka. Syftet som hanarna sökte följare till var något som hon kunde ha tillägnat sitt liv för. Men Tezuka hade kastat ut henne. Kallat henne förrädare och bestämt sig för att Nagini inte var värdig. Det gör ond. Det darrar i läppen på den svarta lilla tiken.

Han hade svårt att läsa honans anlete, kunde bara registrera att hon blivit mer närvarande än för några ögonblick sedan. Något sade honom att hans ord gjorde gott men möttes av motstridiga känslor hos Gini, han hade lärt sig att lite på dessa intuitioner.
När hon uttalade namnet på den skyldige hördes både avsky och sorg i rösten. Fenris fick en bild av en nära som svikit. 
"Och varför tyckte hon att du förtjänade en sådan belöning? Vad ansågs du ha gjort för fel?"
Han var betydligt mer allvarsam nu, något bittert låg i rösten.

Öronen ligger mot nacken. Hon har gått igenom situationen minst hundra gånger i skallen. Men hon förstår inte varför Tez skulle vända sig mot henne på det där sättet. Naginis ord hade helt ignorerats. Bara det faktum att hon var försenad hade fått den äldre eldtiken att hata henne. Varför? Det mörka väser där inne. Slickar sina metaforiskt sår tills chansen fås att ta kontroll igen.
"Hon sa att jag svikit henne. Vi skulle följa Malphas och Exodus och slåss för deras sak. Men när det skulle ske så försvann Tezuka. Jag hittade henne inte och väntade länge. När jag bestämde mig för att försöka hitta dem själv så var jag inte längre välkommen" Det gör ont. Inte bara i brännskadan utan även i hjärtat. De såg upp till Tezuka. Den äldre eldtiken har lärt henne så mycket. Att få bättre kontroll över elden och träningen har gjort henne starkare. Det gör ont att ha förlorat en mentor på ett sådant brutalt sätt.

Hon söker i sitt minne. Försöker minnas vad det bar Exodus hade berättat när han stod i Döda skogen och hoppades få kontakt med Draugai. Det känns som en evighet sedan. ”De sökte vargar som hade viljan och styrkan att agera. De ville skippa rättvisa där andra hade blivit för bekväma med att göra något” Det var väl en bra beskrivning i korta drag. Nagini lyckas inte hålla tillbaka en suck. ”Anledningen till att jag ville följa med dem var att Tezuka ville följa med dem. Hon har lärt mig mycket om min kraft och jag har tränat hårt under henne” Nagini såg upp till Tezuka likt en valp ser upp till en förälder. Även om det inte riktigt gick att beskriva det som just så. Det går inte att glömma något av det livet. Det är inte bara inbränt i hennes skinn. Det är inbränt i hennes själ.

Fenris såg inte imponerad ut.
"Det låter som ett nobelt syfte.."
Svarade han honan med en neutral röst.
"Men ibland tror jag egoism kan vara bra, verkar som att Tezuka gjorde det tydligt för er. Gör inget enbart för att leva upp till andras förväntningar."
Lustig sak att säga, men tanke på vad han övervägde föreslå.
"Jag tror ni är en kompetent hona även utan hennes guidning, ledning. Er träning försvann inte med henne."
Han log svagt, lurigt.
"Jag skulle gärna slå följe med er Gini. Jag tror vi kan lära oss mycket av varandra."
Så sades det, rakt ut. Rakt ut och samtidigt inlindande manipulativt. Jag vill inte ha dig Gini, jag vill inte att du skall följa mig, jag tror vi båda kan gynnas av det. Kanske var han lite ringrostig men att påverka andra kunde han ännu.
Den turkosa blicken strålade intensivt mot honan, sökte sig djupt in i hennes själ. Det kan vara vi nu.
"Men först och främst, innan vi tar några ödestigna beslut, måste ni uppenbarligen läka.. Läka och äta. Minns ni senast vi delade en måltid?"

Nobelt syfte. Nagini är inte längre intresserad av deras syfte. Deras syfte kan fara åt skogen. Stick upp det där solen inte lyser. De förtjänar henne inte. Liksom efter mötet med Shiva ska Nagini låta det här föda hennes eld. Föda hennes målmedvetenhet att bli bättre. En dag ska hon stå över dem. Visa dem vilket misstag de gjorde. En dag ska Tezuka få betala för vad hon har gjort. Och Nagini kommer inte nöja sig med att bara bränna hennes skinn. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar dem när hon tänker på detta. Samtidigt lyssnar hon på vad Fenris säger. Hans ord eldar på den nytända brasan inom henne. Hon ser upp i hans ansikte.
"Jag tror vi kan lära oss mycket av varandra. Tanken lockar. Men hon är ändå misstänksam. Slå följe är något helt annat än att han skulle be henne följa honom. Hon behöver inte följa Fenris som hon ville följa Tezuka. De kan lära av varandra. Det låter mer som bara kan vandra samma väg ett tag. Och se vart vägen leder. Som två individer med skilda mål och värderingar.
"Det nekar jag inte till". Svarar hon. Hon visar ingen entusiasm eller så. Det är bara ett förslag som låter bra just nu. En överenskommelse som kan gynna dem båda.
Minns ni senast vi delade en måltid? Hon nickar. Det är ett möte som etsat sig fast hos dem. Både hos Nagini och det Mörka. Hur skulle de någonsin glömma den ljuva smaken av vargkött?

Ännu ett hummande.
"Jag föreslår att vi hittar oss en liknande middag, och sedan finner en plats att slå läger och läka."


[Avslutat?]