Aena låg på sin högra sida och försökte sova. Månen stod högt på skyn och ändå fast Aena tyckte att den var fin så ville hon bara att den skulle gå bakom moln så att det skulle bli helt mörkt. 
  Hennes ben pulserade av smärta och trötthet. Hon hade vandrat långt för en valp och nästa dag skulle hon vandra minst lika långt, trots att hennes muskler säkerligen skulle göra lika ont nästa morgon också. Men hon skulle följa det enda råd hon hade; hennes minne, hennes faders ord; Vi måste fortsätta vandra. Och det var det hon skulle göra, tills hennes sorg försvunnit och hon glömt bort hur smärta känns. 
  Honan suckade, vred på sig. Stenarna under henne var obekväma och kalla men det var det enda hon hade och det sista hon ville göra var att behöva vandra igen för att kunna hitta en bekvämare sovplats. Det enda hon ville göra var att sova.

Han hade nått platsen som varit hans mål, men har fanns inte det minsta spår av en flock. Det var länge sedan har räknat ut att den flock som ryktats om att vara här bara hade vandrat förbi denna plats, men han kunde inte låta bli att undra var det tagit vägen? Varje flock de inte hade koll på var en enorm svaghet. Bittert hade han konstaterat att detta var en jakt han inte skulle lyckas med, det var en skam att misslyckas med ett uppdrag. Visst var detta bara en extra expedition han frivilligt tagit på sig, o visst hade han ett annat uppdrag som låg framför honom och väntade som ett buffébord, men det var ändå surt. En lätt rynka låg över hans nosrygg och än större i hans panna. De väldiga tassarna med päls som närmast kunde liknas vid ett hovskägg förde honom framåt med långsamma steg, likväl färdades han fort då kliven hos den 130 cm höga varelsen var långa.
Den kristallartade turkosa blicken spejade slött över omgivningen, ögonlocken halvt slutna. Vindar drog över området och fick kyla att försöka krypa igenom hans täta päls, den misslyckades fatalt. Ett lätt visslande ljud lämnade dock det stora kluster kristaller som reste sig från hans skuldror då vinden drog igenom dem. Marken var hård av tjäle och prydd av sten, så först såg han inte den lille vargen. Hennes lilla lite lätt gnistrande kropp misstogs lätt för en av stenarna hon låg på, och hennes minimala storlek fick honom att allvarligt ifrågasätta att hon ens var en levande varelse. Fanns det ens råttor i den storleken? Förundrat stannade han upp och såg på henne, rynkorna byttes ut mot ett leende och huvudet sänktes mot marken, trotts att han tvivlade på att han skulle lyckas så ville han inte skrämma den lilla.
"Godkväll"
Sade han med mjuk röst och månljuset speglade sig i dom kronlika kristallerna på hans huvud.

Helt plötsligt försvann månljusets sken från hennes ansikte. Hon suckade nöjt. Äntligen hade månen gått bakom moln, trodde hon, ovetandes om att en gigantisk varg tittade ned på hennes lilla gestalt. 
 "Godkväll." Halvt sovandes drabbades inte valpen av panik denna gång när en främling tilltalade henne, ändå fast rösten var så nära.
  "Mmm..." Sa hon trött tillbaka, trodde att hon drömde, tills hon sömnigt öppnade ögonen och vände sig på rygg. 
  Det tog ett tag för hennes syn att fokusera men snart kunde hon urskilja kristallerna på vargens huvud från stjärnorna och dess vita huvud från månen. 
  Förstelnad av rädsla tittade hon upp på främlingen med stora ögon.
  "G-godkväll." Lyckades hon få fram, ville ogärna verka oförskämd. Vem vet visste vad som kunde hända ifall man var oförskämd mot en varg med sådant läskigt utseende? Inte Aena i alla fall.

Han log men var noga med att inte blotta tänderna, ibland tog Fenris förvånansvärt mycket hänsyn till andra och det här var en sådan gång. Många vuxna avfärdade valpar, såg dem som oviktiga eller lägre stående. Fenris tillhörde inte den gruppen av vargar. I valpar såg han potential, men även en utmaning. En valp som vuxit upp med sina föräldrar eller speciellt i en flock var svår att påverka, även om man avskärmade den från allt detta satt lojalitet och kanske främst blodsband och hämndens driv djupt. Han hade tänkt det förut, och han tänkte det igen, var någonsin någon egentligen helt oskyldig? Detta förde honom tillbaka till mötet som bredde ut sig framför honom.
"Mitt namn är Fenris."
Sade han med en röst som om han talade med en vuxen. Många skulle fråga vart den uppenbart alldeles för unga ensamvargen hade sina föräldrar, eller iallafall sin vuxen, men Fenris ville inte börja samtalet med att peka ut att honan var liten. Att hon var underlägsen. Han hade erfarenheten att samtal med valpar blev så mycket intressantare om valpen faktiskt vågade se sig själv som en värdig person.
"Vad kan du heta?"
Fortfarande var hans hesa röst långt ifrån gullande.

När Aena märkte att hanen, Fenris, behandlade henne som vilken annan varg som helst blev hon något lugnare.
  Han tilltalade henne med respekt som hon egentligen inte tyckte hon förtjänade, men det gav henne lite självsäkerhet: Den självsäkerhet hon behövde för att själv kunna upprätthålla konversationen någorlunda.
  "Jag är Aena." Viskade hon, ändå fast det inte fanns någon anledning till att låta sin röst vara låg. Trots att ingen annan varg talat till henne med en ton som gav henne mod var hon fortfarande en aning obekväm i hanens närhet. Hon visste fortfarande inte riktigt hur hon skulle föra sig när Fenris var så nära.
  "B-backa." Det var menat att låta bestämt, som en order, men istället lät det som en fråga, som ett förslag. Efteråt tyckte hon dessutom att det lät väldigt elakt, det var ju inte så att hon helt och hållet ogillade Fenris...
  "Eh-Eh... Jag kan skada dig, om du är för nära... och du är för nära just nu..." Förklarade hon, viskade hon.

De korta trubbiga öronen klippte ovanpå hans huvud, det ena strök längs med kristallerna med en känsla som han inte ens reflekterade över längre. Den lille valpens pondus kunde jobbas på, men han kunde iallafall ge henne en stjärna för att hon försökte. Han verkade ha lyckats med att göra henne, hyfsat, bekväm med situationen. Likväl var han något konfunderad av hennes reaktion, hur skulle den lilla kunna skada honom? Han tog ett steg bakåt, det var långt nog för att avverka seriöst avstånd för den lilla valpen.
"Hur menar du skada?"
Frågade han och lade huvudet på sned, inte sådär ormlikt långsamt som han vanligtvis gjorde utan bara nyfiket och ärligt. Ett visst intresse hade väckts inom honom vid det där laget, att den lilla valpen ansåg sig kunna skada någon som honom borde innebära att det fanns något mäktigt bakom den svarta fluffiga pälsen. Eller enormt högmod bakom pannbenet. Oavsett kunde det bli högst intressant.
Fenris hade svårt att se sig själv ha nytta av en valp i sin kamp, valpar var i vägen, de var sårbara och helt klart en svaghet. Speciellt om man började bry sig om dem, så som han avsåg göra med sina kamrater. Men de kunde på vissa vis vara praktiska, lätta att manipulera och underskattades av fienden till den nivå att de kunde vara dödliga. Med rätt redskap. Han fortsatte le emot den lilla svarta.


[Framtiden:
]

(om du vill ha bild på bara Aena: https://2img.net/h/oi68.tinypic.com/oaqdkw.png och transparent: https://2img.net/h/oi67.tinypic.com/33at8x2.png)

Aena andades ut när Fenris backade och vände sig på mage för att sedan kunna sätta sig upp. Det var först då hon verkligen såg Fenris och det första hon la märket till var hur enorm hans mankhöjd var. Hon sonade honom, från tassarna upp till huvudet, med stora ögon.
  Hon kom snabbt på att hon stirrade och att det var en aning oförskämt. Aena tittade snabbt ned i marken igen. Att titta ned i marken var tryggt, det kunde hon hantera. Blickar var så intensiva. 
  "Hur menar du skada?" Aena öppnade munnen för att säga något men orden fastnade i hennes hals och hon stängde den, för att sedan öppna den igen... men inget tycktes komma ut. Hon stängde den en gång till för att kunna samla sig själv, kunna samla orden och tankarna. Efter en stund tvekande tystnad tog Aena till ord igen.
  "Min kraft, det är en synd, jag är en synd. Den ger upphov till smärta och jag... jag kan inte kontrollera den. Jag-" Hon avbröt sig själv och kollade på Fenris, försökte se hur han reagerade.
  "Jag kommer skada dig, Fenris, jag är smärta." Viskade hon och skämdes, ändå fast hon berättat det så många gånger förut till så många personer.

Nog hade han rätt alltid. Det var faktiskt lustig, för visst var det bara ett uttryck men det var faktiskt så att Fenris väldigt ofta hade rätt. Och i detta fall var hans antagande om valpens potential, dess färdigheter var användbara. Han log ett leende som tyckte medlidsamt.
"Lugn, smärta är inte alltid dåligt, det kan härda och det kan lära."
Han sänkte huvudet än mer så nosen kom i jämnhöjd med den lilles ansikte där hon satt och såg bedrövad ut. 
"Låt mig berätta för dig varför jag inte tror på synd"
Sade han sedan med knarrig röst, Tog en liten paus för att lägga sig ner och intog rollen som sagoberättare. Ur hans mun flödade ord om gamla tider, hur synden varit ett verktyg för de ledande att tygla följarna med. Hur tanken om att synda baserade på någon form utav godtagen bild av vad gott och ont var. I själva verket så var ju hela livet ett spektra av känslor, tankar och åsikter. Ingen var ond och ingen var god. Han försökte förklara för honan med turkosa tårar hur gudarna troligen fanns där ute men att de inte hade någon makt över den enskilda vargen, att det inte fanns någon orsak att kuva sig under varken dem eller ledarfigurer. Att det som sågs av världen som dåligt lika gärna kunde vara bra. Han log emot den lilla honan.
"Du förstår, allt handlar om vilket syfte man har. För mig kan smärta vara användbart, för dig kan det kännas hemskt men du kan också träna upp det till att tjäna dig."
Avslutade han utläggningen. Honan var inte stor, det hade han redan tänkt tusen gånger, men då var det egentligen tursamt att hon hade en kraft som kunde ge henne så mycket styrka. Han hoppades att hon kunde se det själv också, eller att han kunde hjälpa henne med det.

Fenris såg ingen plats för valpar i kampen. Det var också ett fakta som redan konstaterats. Men att plantera idéer hos de som kunde tjäna hans syften i sinom tid var inget han hade emot. Det var ett långt arbete som låg framför dem, och denna lilla Aena skulle också hon växa upp till en antagligen inte alls så stor men mycket möjligt mäktig hona. Han log mot henne och lät en utandning rufsa till hennes päls.

Aena lyssnade noga och med stort intresse på vad Fenris hade att säga. För varje mening, för varje ord lyftes en tyngd, som hon inte visste att hon hade, från hennes axlar samtidigt som hon kände att hon blev mer förvirrad. Var allt hon hade lärt sig en myt, en lögn? Hade hela hennes identitet byggts upp av falskt hat? Betydde det då att en stor del av hennes identitet inte var äkta? Det var för mycket att smälta, ändå fast hanens ord visserligen gav henne ett visst lugn: Det skulle ta lång tid för henne att smälta det Fenris sa. 
  "Du förstår, allt handlar om vilket syfte man har. För mig kan smärta vara användbart, för dig kan det kännas hemskt men du kan också träna upp det till att tjäna dig." Aena fick ett fundersamt uttryck och blev tyst en stund. Det var ett synsätt hon aldrig haft förut, på synd och smärta. 
  Aena var villig att överväga det hanen sa om synd, men att smärta kunde vara användbart ville hon inte ens höra om. Det lät så hemskt. Hon ville aldrig använda smärta, inte den kraften. Den var så läskig, så destruktiv. Det var så läskigt att se hur vargar drog efter andan varje gång hennes älvsand snuddade vid deras kropp. Det var så läskigt att se hur deras ögon fylldes med panikslagna tårar.
  Aena skakade på huvudet, i protest mot tanken, i protest mot Fenris ord.
  "Jag vill bara kunna kontrollera det... så att jag aldrig kan använda den igen." Sa hon lågt.

När hon kände hur Fenris utandning smekte hennes päls stelnade hon till först, för att sedan slappna av och välkomna det. Aena suckade nöjt och blundade lite. Det kändes skönt, bekvämt.
  Hennes bortgångna föräldrar brukade göra något liknande, när hon var upprörd. Det tvingade fram bra minnen, från de dagarna de fortfarande levde. Aena log åt minnena som dök upp i hennes minnen, som spelades upp framför henne likt en film. Hon njöt i tystnad en stund av känslan innan hon åter tog till ord.
  "Fenris, varför är så många vuxna så onda? Du är inte det men... s-så många andra är det."

Han nickade åt hennes ord, det var så otroligt uppenbart att han tog hennes åsikter på allvar. Hon var en person värd att lyssna på vem som helst. Visst visste han dock att hennes förhållningssätt till världen antagligen skulle förändras med åren. Allt eftersom livet härdade henne skulle nya tankar dyka upp, men det betydde inte att hennes nuvarande tankesätt förlorade betydelse.
"Livet kan vara hårt, och det härdar många och får oss att se på grymma handlingar som nödvändiga."
Svarade han henne, trotts att hon sagt att han inte var ond hade han referat tills de onda som ett vi. För visst brydde sig inte Fenris om kampen mellan ont och gott, men många skulle ändå definiera honom som ond. Hans övertygelse som gjorde det helt rationellt att döda vargar, hans mersmak för vargkött som gjorde att han fällde främlingar likt byten. Det passade nog inte riktigt in i den lilla valpens bild av godhet.
"Men som jag sa tidigare så tror jag inte riktigt på gott o ont, visst kan vargar begå onda handlingar men det betyder inte att hela dem är onda varelser. De kan också älska, de kan också visa tillit och godhet. Det är dumt att döma ut någon som endast ont baserat på några få handlingar."
Sade han med lugn. Han försökte få valpen att förstå samtidigt som han inte ville bli daltande, inte ville förklara på ett så simpelt sätt att hon kände sig mindre förstående.
"Så du förstår, jag tror på ett spektra, jag tror att vi alla har lite ont och lite gott i oss, men att vissa givetvis har mer av det ena eller andra."
Han log emot henne med ett leendet som fick det att gnistra lätt ur hans ögon.

Aena försökte, ännu en gång, smälta Fenris visa ord, men det var fortfarande mycket att ta in. Det var ett sånt komplex system Fenris pratade om. Aena hade förut sett på individer som antingen goda eller onda. Det fanns inget mellanting. Fenris åsikter ställde till det för henne. Tankesättet som hon haft och utvecklat under alla dessa år, som förvisso var väldigt få men tillräckligt för att hon skulle byggt upp en identitet och andra åsikter runt den, höll på att krossas när Fenris talade.
  Hanens leende fick det dock att värma till i hennes bröst, på ett bekvämt sätt trots hennes nuvarande förvirring.
  "Du gör mina tankar stökiga, Fenris." Sa Aena ärligt och log blygt, för det var sant. 

Kort därefter gäspade Aena stort och kände hur tröttheten kom ikapp henne, liksom träningsverken. För en stund hade hon glömt bort den, utmattningen. Nu kunde hon dock inte ignorera den längre.
  "Det var trevligt att träffa dig Fenris... Jag tror... tror att jag gillar dig. Men nu vill jag sova, inte prata, inte mer..." Sa hon och lät sig långsamt sjunka mot den kalla marken under henne.

Fenris såg på valpen att natten var sen, och mycket riktigt påtalade hon sin trötthet. Han gillade att den lilla svarta tussen försökte förstå hans ord, och han trodde på något vis att honan en dag skulle kunna komma att förstå. Om inte annat fick han själv hitta henne igen och påminna henne. Något sade honom att han inte var färdig med den här damen än.
Hon somnade snabbt och han reste sig för att gå. Men den stora vite hanen var inte hjärtlös, inte helt utan samvete, och han kunde inte lämna en så liten valp ensam, oskyddad, på ett gäng stenar. Så med långa kliv som fick det att klirra från de många kristaller som klädde hans nacke och hals satte han av på jakt. Det var inte långt senare han återvände till den lilla honan med en noga utskuren köttbit, inga ben, inga senor. Lättätet för en så liten flicka. Nu skulle hon klara sig ytterligare en dag, och kanske till den punkt som ha förutsåg, men mäktig hona med kraften att både skada och hela.
Med ett lugnt uttryck på anletet vände han ryggen mot ungdjuret och började åter röra sig bortåt. Slickade blodet från läpparna och återvände till sitt byte.. vad var det han sagt att han hette? Is? Fenris log, passande.

Aena hade sovit en stund när hon kände hur lukten av blod fyllde hennes sinnen. Magen vred instinktivt på sig.
  Långsamt öppnade hon ögonen och satte sig upp. Sömnigt tittade hon sig omkring och såg att Fenris inte var i närheten. Det var då hon kom ihåg; hon hade somnat, framför Fenris, utan förvarning. 
  Det var då hon vaknade till liv, på riktigt, och började titta sig lite mer oroligt omkring, rädd att Fenris tyckte att hon var oförskämd för att Aena tyckte att det var ytterst oförskämt av henne att bara somna så där.
  "Fenris?", viskade hon försiktigt till mörkret. När hon bara bemöttes av tystnad [?] vågade hon ta några försiktiga steg framåt mot köttbiten hon hade sett.

Det gick snabbt för henne att äta upp den, inte för att den var särskilt liten jämfört med hennes storlek utan snarare för att hon var rädd att något större rovdjur skulle komma och sno den från henne. Och dessutom, när skulle vara nästa tillfälle som hon fick äta sig mätt?

[Vet inte om Fenris gav sig av eller inte men annars avslutat ifall han gjorde det? c:]