Han skrattade åt honans ord. Så, hon talade fler språk än ett helt klart. Själv förstod han inte cazari speciellt bra, men något sade honom att hon talat om makt. Det var precis vad han ville höra och vad han skulle spela vidare på. Inte för att manipulera honan, han förstod själv att han mött någon som inte gick att manipulera hur som helst, utan för att dela med sig av sin världsbild. För att kanske övertyga henne att hon skulle ställa sig vid hans sida. Eller åtminstone ge sig av ut i världen med en liknande tanke som hans egen.
"Jag håller med dig, jag vill också sikta högt även om det uttrycket sviker mina ideal."
Även han gav ifrån sig en lätt suck som for iväg med brisen
"Oavsett hur mäktiga vi må vara så måste väl även du erkänna att det är svårt att tillskansa sig makt i den här världen. Med alla världsliga flockar o deras krig, med gudar och med galningar" han sneglade snabbt emot brodern och log, visste att han inte skulle ta illa upp "det är helt enkelt ingen lätt värld att varken ta makten i eller härska över.."
Hans blick låg nu intensivt på honan.
"Men jag erbjuder ett alternativ.."
Tungan rörde sig över läpparna och om han inte haft mer självkontroll så skulle svansen slå några slag bakom honom. Istället så fördjupades bara hans andhämtning i några sekunder och en blixt slog genom hans annars kyliga blick.
"Tänk dig en värld där allt det som idag står under oss men upptar de flestas liv inte längre finns. Där det inte längre finns samhällen och hierarkier. Där makten decentraliserats. Där inga gudar längre tillåts härska över oss. Men där vi, som skapat denna nya världsordning, tar deras plats."
Kanske kunde man nu ana vansinnet i honom, men samtidigt var han högst allvarlig i det han sa. Han kunde se detta förverkligas framför honom. Han var beredd att betala priset för det.
"Tänk dig att kunna härska över en hel värld, medan dina undersåtar ser sig själva som fria och tar allt ansvar åt sig, så du bara får njuta an frukterna."
Han skrattade till.
"Visst kommer det aldrig bli så idylliskt i verkligheten, det kan blott en drömmare tro, men även om det bara är nära illusionen av total frihet så är det bättre än detta, inte sant?"


Han tog en paus och såg på henne. Inväntade ett tecken, en nick, vad som helst. Lugnt fortsatte han sedan.
"Jag önskar inte skapa en flock, skulle inte det vara motsägelsefullt, utan ett nätverk. Starka vargar som jobbar ensamma eller i oberoende celler för att uppnå det som just de anser vara rätt. Jag tror mig inte sitta på alla sanningar, jag tror vargar som du troligen har mer möjlighet att avgöra vad som är rätt för Numoori än vad jag - som blott återvänt hit för några månvarv sedan - har. Jag önskar ge dig makten att påverka ett helt land på det sätt du anser bäst."

Hon sitter lugnt där hon sitter. Endast svanstippen tycks ge någon liten rörelse i från sig. Den gyllene varginnan sitter rak i ryggen och med strikt hållning. Hon är en krigare i själen även om det livet har lämnats långt bakom under många många år nu. Ännu lever en liten tanke om att göra sin far stolt.
Hon andas med lugna jämna andetag. Tycks lyssna till orden hanen väller ur sig. Det är inga dumma ord han talar. Men är det något den gyllene varginnan vet med sig så är det att ord allt för många gånger är för bra för att vara sant. Än dock är hon medveten om att hon aldrig kommer nå sina mål om hon inte har andra att kliva på. En ensam krigare är en miserabel syn. Ögonen sluts medan den vite fortsätter tala. Hon lyssnar till hans röst och till jorden omkring dem.

Ögonen öppnar igen när hanen når punkt och tystnar.
"Det krävs en del för att fånga mitt intresse. Men nog har jag tänkt samma tanke. Ett nätverk kan ta sig in under skinnet på hela Numoori. Säger du att du redan upprättar ett sådant nätverk? Sprider det sig? Eller är det ännu blott tankar i ett pågående maskineri". Nyfikenhet är något hon sällan känner men något mer vill hon veta av denna hane som på något sätts tycks tänka i liknande banor som henne själv.

Dantalian lekte med tanken, skulle han svara henne på hennes egna språk eller skulle han svara henne med ytterligare ett? För att glänsa, han gillade att visa sina fantastiska språkkunskaper trotts allt, mest för att han inte haft så stor användning av dem för ens nu. Det var trotts allt uppenbart att det var en Cazavarg som stod framför dem, så han förstod absolut varför brodern såg ett värde i tiken. Han gillade där emot att trycka ner andra så varför visa sin rätta sida när man kan visa en annan? Det var en härlig känsla, att alltid ha kontroll över andras sinnen och tankar om honom. De visste det han ville att de skulle veta om honom. De båda talades vid och den kalla blicken låg fastslagen vid den gyllene cazavargen. Hon liknade någon han kände. Var de ur samma släkte möjligtvis? Cazavargar var kända för sina släktdrag och hade ganska noga selekterade färggener. Kanske. Han visste inte då han inte kände till tikens namn. Hans hjärnkontor jobbade snabbt medans de båda talades vid. Där emellan hann han inflika innan Fenris öppnade truten.

- Non sit vobis cura. 
Hans ord var vassa då han talade till honan. Det demoniska språket hade han lärt sig av en äkta svartvarg i unga år och han hade numer ett näst intill fläckfritt uttal. Precis som vargarna ur Treontha. Troligtvis skulle tiken inte förstå hans ord, däremot skulle hon förstå att han kunde utan problem förstå Cazari. Han ville få henne att känna sig underlägsen honom. På något sätt, även om det inte var genom muskler. Kanske skulle det få henne att förstå att skenet endast bedrar? Nej troligtvis inte, hon verkade extremt trångsint och inskränkt. Fast det spelade honom ingen roll, han visade trotts allt bara det han ville andra skulle se. Sedan fick hon tycka och tänka som hon ville. Skulle han visa att han var mer än fyrspråkig? Nej.. Det skulle vara för avslöjande. Inte ens brodern visste att han talade mer än de vanliga språken. Det skulle förbli så, ett tag till. 
- Cazalobos son siempre tan presumida..

[Latin - It wont be you darling.
Spanska - Cazawolves, always so concited.]

Han flinade och såg emot brodern. Alltid skulle han briljera. Balansera mellan bilden av honom som ett korkat muskelpaket och en slug jägare. Fenris visste att han var lite av båda och troligtvis mycket mer, men den bild Dantalian gav ut till andra var högst tvetydig och svårläst. Det var en tillgång som inte gick att underskatta.
"Jag är rädd för att det ännu inte är så många i mitt nätverk, vi har en aspirant och så är det jag och min bror.."
Han ryckte på axlarna.
"Men du förstår ju själv att vi inte kan ta in vem som helst, vi måste finna de som är verkligt värdiga och för det krävs test. Så vi får nog vänta några månvarv innan nätverket verkligen blir starkt."
Hon var inte dum, hon skulle själv inse detta. Och hon behövde inte följa honom, enbart gå ifrån platsen med liknande planer och sätta de i livet. Kanske skulle de åtminstone komma att samarbeta i framtiden, kanske skulle de blir mer förtrogna kamrater. Framtiden skulle utvisa deras öde.
"För det krävs test."

En lätt fnys åt den mörke. Vem är han som vågar låta ord på Cazari svepa över hans läppar. Han ser allt annat än värdig ut att tala det språket. Men hon behåller sitt ogillande på insidan. Men den mörke vinner inget intresse av henne.
Hon vänder blicken mot den vite igen. Redan uttråkad av samtalet.
"Jag förstår". Hon reser sig upp och sveper till med den långa yviga svansen.
"Men bara för att jag genomgår test som visar MIG värdig så betyder det inte att ni.." låter blicken svepa mot den mörke och tillbaka. Hon niar aldrig någon men denna gången inkluderar hon dem båda.
"..blir automatiskt värdiga i mina ögon". Hon gör sig redo att gå. Det verkar inte finnas något att vinna på det här trots allt. Hon tänker inte låta sig tryckas ner bara för att själva idén lät bra. Hon kan gå med på något sådant om det ger henne mer makt. Inte annars. Hon ger den mörke en blick till innan hon börjar röra sig förbi den vite.

Dantalian hånflinade lite under samtalets gång. Skulle han hjälpa brodern, övertala henne? Haha nej knappast. Detta var ett "lost case" så att säga. Alla hans instinkter sa honom att denne var för envis, för egen. Visserligen var det inget negativt i hans ögon, men det gick aldrig att övertyga en sådan varg. Nej man fick lirka in det, få dem att tro att det var bäst för dem själva. Men han tänkte i andra banor, det var trotts allt roligare att provocera. 
- What are you afraid of? You must be around 30, what have you achieved in life so far? Should you strive alone without goals the rest of your life just because you're stubborn?
Hans ord var hårda, fasta utan någon direkt känsla. Man märkte att det inte var hans som hade passion inom detta ämne, han strosade mest runt med brodern och utan denne. Han hade inget bättre för sig helt enkelt. Han skulle knappt kalla sig själv en del av "klanen" nej han var mest som ett härligt bihang att ha med, för han har både hjärna och muskler. Båda delar portioneras ut som han vill, med jämna mellanrum, ibland ställer han upp och ibland inte. 
- Estás en nada a su padre.
Det fanns trotts allt inte speciellt många Cazavargar kvar i Numoori alls, vad skulle oddsen vara att det fanns en familjelinje till kvar i Numoori med dessa färggener. Han chansade egentligen bara, men det skulle vara roligt om det var en öm punkt. Hon hade så mycket självförtroende och det måste ju komma någonstans ifrån. Ha, detta skulle trotts allt bli roligt. 

[Cazari - You are nothing like your father]

Han log mot honan, hon hade hög självrespekt. Han undrade nästan om den var för hög. Med vargar som satte upp sig själva på piedestaler, som ansåg sig för värdiga för vissa saker, kom ett autonomt nätverk inte långt. Då hon började gå var det med andra ord inte en förlust, men han var villig att säga några sista ord till den hona som helt klart vuxit i hans ögon.
"Jag tänker inte hindra dig från att gå.."
Började han, och så avbröt brodern. Kanske väste det lite inom Fenris för att brodern knappast underlättade situationen. Även han hade tappat hoppet för att honan skulle vilja följa dem, men att ha en intresserad - säg till och med allierad - kunde ge dem mycket i framtiden.
"Men jag är villig att visa mig värdig, i ett test du väljer själv."
Hakan höjdes. Solen speglade sig i kristallerna och han stod stilla, iskall. Värdig.
Så började hans bror prata på cazari och han bet ihop, fan.

Hon ignorerar det förta den mörke säger. Har hon klarat sig ensam så här länge så gör det inget om mer tid flyter innan hon kan börja leva. Hellre ensam än med två pantskallar som de här.
Den vite förstår sig på vett. Han bevisar hela tiden med sina ord att han är den smartare av de två hanarna. Inte smartare än den gyllene honan men hon erkänner till viss del att det är mycket hon inte vet om men hon vill lära allt som går att lära om det gynnar hennes framtidstankar.
Hon ger den vite en blick när hon nästan precis passerat honom och han säger att han själv är villig att undergå ett test som hon väljer. Det låter inte så dumt. Kanske borde hon ge det en chans i alla fall?
Men det sista den mörke säger får henne att verkligen stanna upp. Öronen lägger sig mot nacken. Han vet inte vad han talar om. Hon intalar sig att han inte vet vad han talar om. Han kan omöjligt veta. Det darrar i överläppen och huggtänderna blottas. Ett morrande börjar vibrera i hennes bröst och hon vänder sig mot den mörke går flera steg närmare honom.
"Su lengua habla falsamente" Väser hon fram. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och hela varginnans hållning är dominant och stolt trots vreden som fläckar hennes anlete. Hanen vet förmodligen om att han trampar på en öm punkt. Förmodligen kommer han bli belåten över hennes nya attityd. Men hon bryr sig inte. Vissa saker betyder mer för henne än andra. Och hon har trots allt sin stolthet. Hon vet var hon har felat och var hon felar tills hon gjort något åt det. Hon behöver inte någon som påpekar det.
Hon skulle mer än gärna vilja slita upp den mörkes strupe och dra ut hans tunga från roten.
"Estar en silencio y dejar ser lo que usted no sabe nada al respecto". Hon har aldrig varit så rasande på många år och med varje steg hon tar spricker marken under hennes tassar och sprickorna sprider sig likt blodådror.
Tror den mörke att hon ska bli foglig av hans ord och erkänna att de två är mycket smartare än henne och att hon mer än gärna vill följa dem så tror han grovt fel. Nu har de mer än någonsin att bevisa för att hon ska ändra uppfattning.
"You have a hell of a lot to prove if you want me to change my mind now". Säger hon så att båda hanarna ska förstå. Hon andas ut i en morrning men sedan är den orubbliga masken tillbaka över hennes anlete och hon är lugnet och likgiltigheten och kylan själv. Hon kan ha ett hett temperament men hon har kontroll även när hon tappar fattningen. När hon faller så reser hon sig alltid igen.
"Usted está a sólo una cara bonita, nada más". Säger till den mörke och åter är hennes stämma melodiös och vacker.

[Spanska1: Din tunga talar falskt
Spanska2: (Det google translate trilskades men det ska vara) Var tyst och tala inte om sådant du inte vet något om.
Spanska3: You are just a pretty face, nothing more.]

Skulle han späda på grisen ännu mer? Haha! Nej han skulle nog låta henne gå. Han satt kvar, helt likgiltigt med ett kallt uttryck i sitt ansikte när han studerade varenda millimeter i hennes synnerligen vackra ansikte. Han skrattade av lycka på insidan, adrenalinet pumpade och han kände ren eufori i kroppen när hon gjorde exakt som han ville. Perfektion. Han visste egentligen hela historien, så nog hade han det största övertaget en varg kunde få. Han älskade det och inombords kände han sig som valpen som springer runt sin modersben innan han får sin första harskank att gnaga på. All denna glädjen kunde han trotts allt inte visa någon, så han satt kvar, stilla. Tyst och lyssnade på de vassa orden som flödade emot honom. Hans blick lämnade tiken då hon var som närmst, nonchalant tittade han istället på marken som sprack under hennes tassar. Det är klart det är Lukarios dotter. Haha. Härliga tanke. 
- la niña de papá eh? Bueno, al menos estoy bastante.
Sa han bara med en lugn röst, den mörka hesa tonen fick honom att verka mystisk igen. Outgrundlig och olik många andra, som om såååå mycket mer finns där, dolt långt inne. Han tog åt sig, hon tyckte trotts allt han var fin att kolla på. Det var alltid något. Att hon senare inte hade någon aning om vem han faktiskt var och är, eller äger för kunskap och förmågor är ju faktiskt bara härligt. Hon är lite korkad som tror att han skulle reagera på en sådan kommentar. Hon kan ju omöjligt veta något om honom. Haha, lite patetiskt faktiskt. 
- Nice to meet you, Artemis.
Sa han sedan med de gemensam språket bland de tre. Frågan var om någon av dem skulle reflektera över att han redan visste hennes namn, utan att ha deltagit i den tidigaste konversationen där brodern och tiken presenterat sig för varandra. Han var redan säker på sin sak, så han hade inga problem med att säga hennes namn. Han reste sig sedan och den långa svarta pälsen dansade till i rörelsen. Han älskade att många drog honom för intelligensbefriad endast på grund av hans mycket tilltalande yttre, det klädde honom perfekt och han var inte sen med att utnyttja det. Andra fick gärna tro att han var korkad, det gav bara honom fler fördelar.
- I have nothing to prove to you miss. Have a nice evening. 
Hans röst var som tidigare likgiltig och hes, obrydd om vad de tidigare hade talat om. Han tänkte inte bevisa sig för någon, det var inte hans plan här i livet. Det var mest för att han struntade högaktningsfullt i vad andra tyckte om honom, han gillade bara att leka med andra och det tänkte han fortsätta med. Att bevisa sig för någon på deras villkor skulle knappast ske. Och skulle han göra det, var det troligtvis bara för att han ville få ut något av det. Han svepte blicken emot brodern, den glimmade till i någon kort sekund. Han hade fått ut det han ville ur detta möte. Han var klar nu. Brodern fick göra som han ville. Han gav tiken ett kallt flin och gick sedan förbi henne, förbi dem båda och begav sig från platsen med långa graciösa kliv. 

[Spanska - Daddy's girl huh? Well, at least I'm pretty.]

Fenris såg på medan de två vargarna munhöggs med varandra på språk han inte förstod. Något han dock förstod var att de båda nog var för självupptagna för att förstå att de skulle bli bättre som vänner. Han ämnade skapa något stort, för hög självbild och för mycket stolthet var givetvis ett bra bränsle men det kom lätt i vägen. Det var inget han värderade särskilt högt med andra ord.
"I'll do anything you ask of me.."
Sade han med ett leende medan brodern avlägsnade sig.
"As I hope you will do for me one day"
La han till och gav henne en intensiv blick.

Hon håller tillbaka. Hur gärna hon än skulle vilja se honom död där och då. När han uttalar hennes namn grips hon av en känsla som hon inte är allt för bekant med. Det är som om en kåre drar längst med ryggraden. Den gyllene varginnan piskar till med svansen och ser åt ett annat håll när den mörke lämnar platsen. Stick och brinn.
Den pupillösa blodröda blicken fästs på den vite igen när hon vänder sig emot honom när han talar. Han verkar vilja ha henne på sin sida. Verkar vilja att hon ska följa med på hans planer. Hon klandrar honom inte. Hon är vacker och besitter styrka som är väl åtråvärd.
"I will never cooperate with that bastard". Svarar hon honom med en morrning. Hon ser lugn ut men nosryggen är fortfarande krusad. Varginnan fyller lungorna med luft och andas sedan lugnt ut. Nosryggen slätas ut. Det är inte vanligt att hon fylls av sådant raseri som den mörke väckte hos henne. Den rubinröda pupillösa blicken döljs bakom ögonlock för en sekund men fästs åter på den vite igen. Hon får inte vara dum och tjurskallig nu. Det här kan trots allt gagna henne.
De tofsprydda öronen klipper till på huvudet och spetsas framåt igen. Hon vore dum om hon inte nappade på det här när chansen ges.
"Fine. Your idea is not that dumb". Erkänner hon. För trots allt så vore det bra om alla flockar försvann från Numoori. Det vore väldigt bra.

Att de växlat språk mitt i samtalet störde honom inte. Han kanske inte var så pass belevad inom språk som brodern men Nimorian talade han flytande. Det drog lite i hans mungipor då honan talade.
"I'm afraid you will have to."
Sade han lugnt.
"Dantalian won't play a big part in my plan, but he will be there."
Orden uttalades med en lugn säkerhet.
"It's important that all of us are comrads.."
Ett flin sprck upp på hans bleka läppar då han fortsatte
"You dont have to like him though."
Ett hest litet skratt lämnade honom. Såg på henne med ett lugn.
Hennes arrogans talade till honom, och hon tyckte att hans idé inte var så dum iallafall. Han antog att det var hennes sätt att säga att hon var intresserad.
"Name your price, I'll do anything."