Aegir hade påbörjat ett verkligt spännande projekt, ett hemligt projekt som bara han visste om. Ja, han och Ymir, men bara för att han inte kunnat hålla sig för att berätta. Det var ett riktigt fort, byggt av grenar och pinnar, stenar och allt möjligt han lyckats samla. Han hade med mycket möda lyckats balansera några större grenar mot ett träd i en dunge inte alltför långt från hemmet. Trädets grenar växte så pass lågt att det var möjligt för en liten valp och snart kunde Aegir till och med sitta inuti sin borg. Han började snart bygga mer och mer, fler grenar för att täta upp väggarna. Snart började han även stapla platta stenar runt kojan, detta skulle föreställa en mur. Medan Aegir inspekterade sitt verk började han fundera på en ordentlig titel till fästningen.
     "Den Ointagliga Borgen. Hjälteborgen. Farornas Fästning. Nä.."
Inget var bra nog. Det som drog honom ur tankespåret var ljudet av tassar som närmade sig. Aegir snodde runt, först rädd det skulle va någon som upptäckt hans hemliga projekt. Men han andades lättat när han insåg det var Ymir som kom.
     "Kolla! Den är snart klar!" förkunnade han stolt. "Försöker bara komma på vad den ska heta."

[Till Ymir]

Ymir hade egentligen inget intresse för det hemliga fortet hon visste hennes bror byggde. Men det hade känts bra att vara den enda som visste. Men mycket mer än så hade hon inte funderat på det, förrän hon lagt ögonen på en av djurfällarna som hängde på tork på ett spänt band som hängde mellan två tätt sammanställda hyddor. En hjortkidshud, fortfarande med de karakteristiska ljusa prickarna, kallade på henne speciellt. Hon ville ta den. Med ansträngda skutt och hopp hade hon tillslut fått ned den från linan.
     När hon nådde fram till den utpekade platsen hade hon lyckats rulla ihop fällen tillräckligt för att bära den i munnen utan att den släpade i marken och blev smutsig. Hon hörde honom prata för sig själv. Hjälteborgen. Farornas fästning. Ymir himlade med ögonen. Aegir verkade aldrig kunna släppa tanken på att vara någon slags väktare, och allt det innebar.
     När brodern vände sig om för att möta henne log hon brett, fortfarande med byltet i munnen. Svansen viftade glatt bakom henne. Det fanns en genuin beundran, och förvåning, över vad han åstadkommit. Kanske var hans fantasi lite överdriven och löjlig ibland, men när han satte sin vilja till något verkade det inte finnas något stopp. Ymir släppte ner den slarvigt rullade fällen på marken.
     “Wow!” Äkta förundran gjorde de blåa ögonen stora och runda. “Det ser ju bra ut.” Hon begrundade fortet lite till innan hon förde uppmärksamheten till sin gåva.
     “Jag tog med något till bygget,” förkunnade hon glatt. “Jag såg det här och tänkte att det passar perfekt. Inget fort är riktigt fullständigt innan det finns en bra sittplats att hålla utkik från!” Ymir tog tag i ena änden och lyfte hastigt upp fällen så den rullades ut. Hon såg inte hans reaktion, men hon hörde den.

Det hade inte undgått Aegir att Ymir burit med sig något, men han hade inte riktigt uppfattat vad det var. Förrän Ymir rullade ut byltet. Aegir drog ljudligt efter andan i en flämtning. En hjortkidshud, som Ymir föreslog skulle bli en sittplats att hålla utkik från. Aegir nästan studsade på plats där han stod, så uppspelt blev han.
     "Menar du det? Är den till- till borgen?" Aegir hade alltid känt att han var ensam i kullen med sitt intresse för att leka väktare, så att Ymir faktiskt bidragit till hans borg betydde otroligt mycket. Aegir kunde inte hålla sig utan sprang fram och kramade om Ymir ordentligt. "Tack, tack tack TACK! Du är bara bäst!"
     Som om han plötsligt hittade sin rollperson drog han sig sen undan och harklade sig.
"Lärling Ymir, som tack för din nobla insats dubbar jag, Väktar Aegir, dig härmed till Spejare av första graden." Det var högtidligt tyckte Aegir, men han kunde inte dölja hur uppspelt han var. Den fluffiga svansen for rappt från sida till sida bakom honom. "Vårt uppdrag är nu att hitta den bästa utkiksplatsen, så vi kan se alla faror. Ser du något bra läge, Spejar Ymir?

Luften pressades ur henne i en flämtning av broderns häftiga omfamning. Ymir släppte fällen igen och slingrade sig taktfullt ur hans grepp. Kanske borde hon anat vart Aegir skulle ta den här charaden, men Ymir log tålmodigt åt honom. Den viftande svansen nådde inte upp i hans fart.
     “Spejar Ymir,” upprepade hon. Det lät väl inte helt dumt ändå. Som en spejare kunde man få reda på mycket hemligheter, smyga på andra och tjuvlyssna. Det var faktiskt alla saker hon tyckte om att göra. Att göra det under Aegirs beskydd skulle ju bara vara en bonus. Han skulle försvara henne om någon blev arg. Ymir nickade när hon beslutat sig för att ta sig an rollen.
     “Hmmm,” Ymir snodde runt, synade området. Kullar och åsar hade förstås alltid en bra överblick, men de var för lättillgängliga. Det skulle vara en hemlig utkiksplats. Oväntad. Hon trampade på plats och snörpte på munnen. Blicken sökte sig uppåt, längs trädet som var fortets huvudsakliga stöttepelare och hade grenar långt ner mot marken. Ymir sken upp. 
     “Där! Upp i trädet!” Snabbt var hon framme vid trädstammen och ställde sig med frambenen mot det. Nog för att grenarna var låga så var hon inte tillräckligt stor. Ivrigt såg hon sig om mot Aegir.
    “Hjälp mig då!” jäktade hon med en ton som var mer uppspelt än otålig. “Där uppe kan jag se om någon inkräktare kommer, och kan larma till dig på en gång ju!” Den yviga svansen viftade ivrigt.

Det gladde honom att Ymir tog sig an rollen han utdelat, äntligen hade han någon som var på hans sida i väktarleken. Det var förvisso roligt att få va den som räddade de andra, men ibland ville han också vara den som hamnade i knipa och blev räddad. Dessutom kunde han dela borgen på riktigt nu med Ymir, det blev deras speciella tillhåll.
     "Bra spejat!" berömde han när Ymir imponerade med den bästa idén, att ha utsiktsplats uppe ifrån trädet. Det hade han nog aldrig kunnat komma på själv.
     Han skyndade snabbt efter Ymir till trädet. Ensamma skulle nog ingen av dem nå upp, inte förrän de fått längre ben iallafall. 
"Okej, här, klättra upp." Han försökte att inte klaga när han kröp ihop framför trädstammen och lät henne klättra upp på hans rygg. När hon tog tag om grenen med framtassarna stödde hon baktassarna mot hans huvud och trampade nästan i hans öga.      "Oof- ajje... kommer du upp eller?" Ymir var helt klart tung, men Aegir vägrade ge sig. Med en kraftansträngning rätade han upp benen så Ymir kunde fullfölja hoppet utan att behöva ta lika mycket sats.
     Vikten försvann från hans skuldror (och huvud) och med en uppspelt blick såg Aegir upp mot grenen. Där satt Ymir på grenen. "Det gick!" ylade Aegir triumferande. "Ser du något där uppifrån?"
     Grenen var inte särskilt högt upp men för Aegir kändes det som om hon nått höjden av det högsta tornet.

Utan någon vidare eftertänksamhet eller hänsyn till Aegir, klättrade hon upp på honom. Trampade efter balans utan att tänka på var hon satte tassarna. Hon grymtade och flämtade när hon försökte nå grenen, men den verkade komma längre och längre ifrån henne när hon insåg att Aegir långsamt vek sig under hennes tungt.
     “Kom igenrååååå,” klagade hon och Aegir mötte hennes förväntningar. Ymir tog avstamp med ett skutt. Halva överkroppen hängde över grenen medans bakbenen sprattlade och sparkade efter grenen. Lyckligtvis fick hon in ena bakbenet under överkroppen och mot grenen, och kunde skjuta sig upp.
     “Ha-HA!” utropade hon upprymt. Man fick fri sikt ända bort till lägret. Ymir tog några steg längre ut på grenen.
     “Jag ser typ, allt! Jag ser,” hon kisade lite med ögonen, “Tolir som verkar jaga grodor i gräset igen. Jag ser Odd, som gräver. Och jag ser…” Hon drog flämtande efter andan. “Mamma! Hon är på väg hitåt, Aegir.” Paniken färgade hennes röst. “Vi, vi kan inte låta henne komma på oss!” Den blåa blicken såg ner på sin bror. Det här var deras hemliga ställe, fritt från jobbiga föräldrar och jobbiga syskon. Det här fick bara inte hända. Vad skulle de göra? Stressat började Ymir klampa runt på grenen. Det var högt nog för att göra illa sig om hon hoppade rakt ner. Men vad hade hon för val egentligen? Just som hon övervägde sina val, halkade hon till med ena framtassen och föll med ett förvånat tjut rakt ner i backen.

Aegir var så uppspelt att han stod och trampade på stället. Han kunde inte se det Ymir såg, så han såg med stor förväntan upp mot henne medan hon listade allt hon såg. Odd som grävde, Tolir som jagade grodor i gräset. Det lät som om allt var helt i sin ordning. Men vad mer? "Vad ser du, vad mer ser du?" frågade han uppspelt medan han studsade där han stod. Aegir tänkte precis fråga vad Perdita sysslade med när Ymir plötsligt fick syn på något annat. En flämtning som fick Aegir att frysa till på stället.
     "Mamma. Hon är påväg hitåt, Aegir."
Nu var det Aegirs tur att dra efter andan. "Åh nej! Kom ner fort, vi måste bort fort, vi måste-"
Paniken styrde Ymirs fötter och grenen var svår att balansera på. Aegir såg Ymir halka. Hon skulle ramla ner! Aegir hade inte tid att tänka, han försökte kasta sig framåt för att fånga Ymir. Tyvärr var han inte snabb nog att nå fram, utan Ymir damp rakt ner på backen framför hans nos.
     "Ymir! Gick det bra?!" utbrast han förfärat, rädd att systern brutit alla ben i kroppen. Han höll upp en tass framför henne. "Hur många tassar håller jag upp?"

Med en duns slog hon i backen och luften for ur henne. Förvåningen gjorde att fallet i sig inte gjorde så ont som väntat, men när hon försökte stötta upp sig kände hon en strålande värk i ena tassen. Ymir grimaserade illa och drog efter andan.
     “Ajjeee,” klagade hon lite och viftade på tassen. Aegirs oroade uppsyn fick henne att rynka på nosen.
     “Tyst,” väste hon åt honom, fortfarande helt inställd på att Nunam inte fick komma på dem. Det både strålade och bultade i tassen, och när hon försökte ställa sig upp kunde hon inte ta stöd på den. “Skynda, du måste distrahera mamma. Avled henne! Hon får inte komma på oss.” Hon kunde ana Aegirs oro över situationen, men Ymir gav honom en uppfordrande blick.
     “Om hon hittar det här stället och ser att jag gjort illa mig kanske hon förbjuder oss,” förklarade hon klagande.

Aegir var väldigt besviken att han inte lyckats fånga Ymir. Kanske hade hon inte behövt slå sig illa då. Hon kunde inte ens stödja på den. Oroligt synade Aegir henne, tänkte gå närmare för att hjälpa till när hon påminde henne om hans uppdrag. Distrahera mamma. Hur skulle han göra det? Han ville inte ljuga, men kunde han säga något för att få hennes uppmärksamhet åt ett annat håll?
     Om hon hittar det här stället och ser att jag gjort illa mig kanske hon förbjuder oss.
Det hade Aegir inte tänkt på. Fasan spred sig som en kall våg, Ymir hade rätt.
     "Okej, men försök att inte röra på dig för mycket," svarade Aegir lågt men bestämt, så att han också fick känna som att han var med och bestämde. Snabbt vände han om och sprang för att möta upp mamma innan hon hann fram, innan hon hann se varken Ymir eller fortet. 
     "Mamma!" utbrast han, lite för nervöst för hans tycke.
"Nämen hej Aegir, vad gör du här ute? Har du sett Ymir någonstans?"
     Sjuttsingen. Skulle han behöva ljuga? Aegir hatade att ljuga, även om det bara var en vit lögn. Men skulle han välja mellan ärlighet, och att få behålla sin hemlighet?
     "J-jag... " Hjälp, vad skulle han säga? "Jag skulle inte inte säga att jag sett Ymir, har sett flera stycken syskon idag, fast inte just precis här i just denna stund. Jag kan emm... hjälpa dig leta?"
     Nunam sköt upp ett ögonbryn, såg på honom en stund. Aegir kände nervositeten bygga upp. Sedan log hon och skakade på huvudet.
"Nej gubben det behövs inte. Vart såg du henne sist?"
       "Ehm... kanske i morse? Åh, hon kanske är och jagar grodor eller något?"
     "Jag vet inte. En fäll saknas, Vega skulle ha den..." Aegir kände hjärtat banka hårt bakom revbenen. "Nåväl, det ordnar sig. Den dyker säkert upp. Gå inte för långt, okej gubben?"
     "Nej, mamma."
Nunam pussade honom på pannan innan hon vände och gick tillbaka mot hyddorna. Aegir stod kvar en liten stund och såg henne gå, och undrade varför han ljugit så mycket till sin egna mamma. Med tunga steg vände han tillbaka mot Ymir. Hon skulle iallafall inte förbjuda deras borg. Eller upptäcka deras hemlighet.
     "Mamma är borta nu," förkunade han med en tung suck. Det var uppenbart att han var illa till mods, Aegir hade alltid varit dålig på att dölja det. "Hur är din tass? Är du okej?"

Ymir hade kravlat sig in i den ännu inte helt färdigställda kojan för att gömma sig. Tassen värkte ännu mer nu, och det blev bara värre. Det hela kändes dumt. Aegirs fästning, hans idéer om att han var någon slags väktare och att hon hade låtit sig själv dras med i hans fantasier. Han var ingen väktare, och han hade ingen himla borg. Det var bara några skruttiga pinnar och ett träd.
När Aegir kom tillbaka hade Ymir hunnit grubbla tillräckligt. Med en bitter min klev hon ur hans löjliga skapelse. Hon kunde inte stödja sig på tassen längre.
     “Nej, jag är inte okej,” fräste hon surt. Aegir verkade modfälld, och det gjorde henne ännu mer frustrerad. “Jag kan knappt gå för att jag skulle vara med i din dumma lek,” muttrade hon. Med skuttande steg för att slippa stödja sig på ena tassen gick hon förbi honom.
     “Vilken bra väktare du är.”

Ymir var helt förändrad när Aegir kom tillbaka. Sur, med ena tassen i luften. Aegir var förvånad att hon plötsligt ändrat sig, samtidigt som han förstod att hennes tass borde göra jätteont. Hon verkade inte ens kunna stödja på den.
     "Men-" han tystnade, letade efter vad han skulle säga. Ymirs ord var som nålar, de brände som brännässlor och han ville egentligen säga stick då. Men det kanske var hans fel? Han borde inte hjälpt henne upp på grenen. Det var hans fel att hon var skadad.
     Så Aegir försökte att inte ta åt sig så mycket av det hon sa, även om det var svårt.
"Kan... jag åtminstone hjälpa dig hem?" mumlade han lågt, huvudet skamset sänkt.

Ymir såg över axeln, blicken mörk och bitter. Hon ville att han skulle våndas i ögonblicket, innan hon med ett avvisande skrock vände blicken fram igen.
     “Gör vad du vill. Jag bryr mig inte.” Utan att vänta för att se vad han valde, haltade hon vidare. Det surrade av frustration i bröstet på henne. Hon hoppades att han skulle följa efter, bara så hon kunde ignorera honom och verkligen se till att han kände sig straffad. Men om han inte gjorde det, skulle hon komma på något annat.
     Att ilskan var missriktad, och rent av orättvis, var inget Ymir ens övervägde. Det var äkta i stunden, och äkta för henne. Det var inte helt ovanligt att hon ibland behandlade sina syskon som luft, skyllde sina egna brister på dem, men det var ovanligt att Aegir var den som hamnade i korselden.
     Hemma i hyddan berättade Ymir som det var - inte riktigt men nästan. Hon berättade att hon klättrat i ett träd och ramlat. Ensam. Hon hade gett Aegir en sträng blick, som för understryka att "se vad jag gör för dig, skyddar och håller dig om ryggen". Det var en känsla hon skulle kunna hålla över honom någon annan gång, då den verkligen behövdes.

[Avslutat]