"Nu är vi framme, min månstråle."
     Fullmånens ljus, Duraneirs storslagenhet, kastade en dallrande reflektion mot den lilla åns vatten som lugnt strilade fram. Solen hade sjunkit för länge sedan, och även om de andra valparna var hemma och sov vid det här laget hade Nunam lovat Ymir en utflykt själva, bara de tåv. Nunam mindes själv sena nätter med mamma, och med sina syskon under Duraneirs vakt.
Nunams måntecken glödde och kastade ett mjukt, varmt sken runt dem. Det var en varm sommarkväll, gräset växte högt och man kunde höra syrsorna spela sina sånger.
     "Känner du hans styrka, Ymir? Den flödar fritt genom oss. Genom dig."
Ymirs måntecken sprakade lika varmt som hennes eget i natten. Nunams blick var varm och tillgiven när hon såg på sin dotter, hennes liv, men fick snart något frånvarande i blicken. Ymirs barndom, så annorlunda från hennes egen. Hade hon varit i hennes ålder under den natten? Den natten...
     Blodsdoften, skriken, all död. Attacken mot Måntemplet levde färskt i hennes minne, ur ögonen på ett barn, och skulle nog alltid göra det. Skräck kramade om hennes hjärta, och hon var tvungen att anstränga sig för att inte låta Ymir se. Hon försökte le, men blicken var frånvarande när hon såg ut över Numoorislättens vidder, mot ån som porlade en liten bit ifrån dem.
     "Han skyddar dig, och kommer alltid att vaka över dig. Även när jag inte längre är med dig."


[till Ymir!]

Duraneir hade alltid varit en närvarande karaktär i hennes liv, men det var inte förrän den närmsta tiden som Ymir faktiskt börjat reflektera över honom. Det var en ny nyfikenhet för vad det innebar att vara en månvarg, historien om dem och vilken styrka hon kunde finna i det. Därför hade hon tjatat på sin mamma om att hon skulle ta med henne ut en natt.
     Ymir kunde inte minnas att hon tidigare sett Duraneirs ljus så starkt förut. Den fulla månen färgade ån till rent silver, och det annars så gröna gräset bleknade i grått. Hennes tecken glödde starkt och känslan av samhörighet växte i bröstet på henne. Det var en egendomlig känsla som hon inte riktigt känt förut.
     “Jag känner,” andades hon svagt. Det var som ett surrande av energi i kroppen. Det fick henne att vilja springa. Kroppen kändes nästan lite lätt och hon var övertygad om att hon var snabbare än någonsin nu.
     Ymirs ögon var stora och blanka när hon tittade upp på sin mamma.
     “Ser han oss alltid? Även på dagen, när han inte syns?” frågade hon nyfiket. “Om jag är i lyan då?” Det var detaljer som Ymir kände var viktiga att veta för att förstå bättre. “Och om jag gömmer mig såhär?” Ymir dök ner i det höga gräset, platt mot marken.