Aah, mitt liv. Känns som en tragisk, tung och mörk tragedi vars regissör i ren desperation gjort allt i sin makt för att verkligen komma åt tittarnas hjärtan - men misslyckats totalt och trots höga förhoppningar om Oscars-nomineringar så faller den platt för att aldrig komma på tal igen efter att den haft sin stund på biodukarna.
Om jag skulle verka osammanhängande, frånvarande eller helt enkelt omöjlig att få tag på - kanske på grund av bristande intresse, så ska den här sammanfattningen kunna förklara lite varför. Kanske ingen reflekterat över det alls, jag vet att de jag har roll och pågående planering med har meddelats varför jag är lite till och från - inte bara på Numoori utan rent av mentalt också. Och det är väl det viktigaste, att de som kanske vill få tag på mig vet varför jag kan vara frånvarande eller kanske inte minns vissa saker. Det är inte för att jag inte bryr mig. Utan det beror helt och hållet på att livet raseras omkring mig i ett försök att vinna en Oscar, men jag vet redan att inga priser kommer utdelas för denna gråa jäkla b-rulle.
Känsliga läsare varnas, då en del av innehållet kan anses vara stötande (blod, självskadebeteende, grov depression, etc)


Jag har en sjukdom. Fast inte. Läkarna nekar i sten att det är Endometrios som plågat mig de senaste 13 åren av mitt liv, men någonting är uppenbarligen fel. Jag har alltid haft väldigt jobbigt med menssmärtor, och alltid blödigt så kraftigt att jag ibland undrat för mig själv om man kan förblöda via menstruation. Det har under åren blivit värre, mer ont, djupare depressioner så fort jag ska blöda, blod har pumpats ur mig med sådan kraft att jag ibland inte kunnat gå/stå/sitta. Och jag har testat allt. Läkarna har verkligen använt mig som försökskanin, och med en ny medicin eller p-piller så lugnar det alltid ned sig 2-3 första månaderna. Sedan återgår det till hur det var tidigare, för att sedan bli värre.
Förutom infekterad vävnad runt livmoder, äggstockar/äggledare och i alla andra skrymslen i buken, så har min vänstra äggledare varit mer jävlig än den andra. Vilket ledde till att jag i slutet på 2018 hörde av mig till Kvinnokliniken och sa att de måste ta bort den. Jag vill inte ha kvar den, den gör bara ont, plocka ut den. Men är man 25 år och kvinna, så ska man inte tro att man har rätt att bestämma över sin egen kropp och sina organ. Det är tyvärr den verklighet vi lever i. Jag nekades nästan innan jag hunnit tala till punkt. Men de kunde gå med på att skriva upp mig på väntelistan för att genomgå titthålsoperation - för att se om det nu verkligen kan vara så illa inne i buken som jag påstår.
Januari 2019 genomgick jag titthålsoperation, och de fann ingenting. Absolut... ingenting. Jag är så frisk och fräsch som en kvinna kan vara. Och det enda jag kunde tänka på när de berättade det för mig, är "vilket jävla stolpskott var det som genomförde operationen?"
Under 2018 påbörjade läkarna en hormonbehandling, med hjälp av p-piller, som skulle se till att jag slutade blöda. För enligt dem grundar sig alla mina problem i att jag blöder. Detta resulterade i 8 månader av konstant menstruation, innan det till sist upphörde och jag gick blödningsfri. Men i samma stund jag slutade ha mens, började jag lägga på mig vikt. Och vi snackar inte 5 kg, jag gick upp mycket. Vilket var anledningen till att jag slutade med denna behandling kort efter operation. Det bör nämnas att jag, trots att jag inte blödde, hade fruktansvärt ont varje månad och psyket mådde inte bra av att behöva hantera grov smärta utan de sammanhängande blödningarna. Kroppen trodde jag var gravid, jag var så hög på hormoner att jag antagligen plussat på en sticka om jag tagit graviditetstest, och rent mentalt orkade jag inte med det.
Och jag började må mycket bättre så fort jag slutade knapra hormoner som om det vore knark.

Våren var... rörig. Jag provade byta jobb, då mitt dåvarande jobb inte kunde erbjuda mer än 30%, men firman jag bytte till var.... fruktansvärd. Via en gammal kompis som fått chefstjänst inom den firman lovades jag en heltidsanställning, fantastiska tider och självklart en lön som skulle täcka alla mina månadskostnader utan att jag skulle behöva oroa mig! För bra för att vara sant. Och jag skulle ha fattat det. Men helt korkad var jag inte - jag skrev aldrig på anställningsavtalet med avsikt att först se hur det skulle vara att jobba för dem. En enorm risk, jag hade ju ingen säkerhet, men samtidigt skulle jag kunna välja att gå ut genom dörren och inte komma tillbaka utan att de kunde kräva uppsägningstid.
Minimum jobbade jag 12 timmar om dagen, 05.00 - 17.00, utan lunch. Det var timlön, och den kunde inte ens jämföras med ett skämt - så dålig var den. Och den där heltidsanställningen... Jag frågade om den efter att ha ränt runt på småjobb och fönsterputs i en månad. Den hade de gett till någon annan. Så jag omfamnade det där förbannade anställningsavtalet jag aldrig skrev under, och sa att jag går.
Turligt nog för mig hade jag varit så upptagen med nya jobbet att jag aldrig hann återlämna kläderna till gamla firman, så när jag sagt upp mig så for jag in för att återställa alla saker. De ville ju såklart veta hur det gick för mig, och jag sa som det var. Jag visste att jag antagligen inte skulle hinna hitta något annat jobb över sommaren, men jag själv hade ju beslutat att byta jobb så jag fick stå mitt kast. Men jag har världens bästa chef, enda anledningen till att jag sa upp mig från gamla jobbet var för att de inte kunde ge mig mer tid, och hon sa att jag självklart fick jobba hos dem över sommaren. Så den krisen löste sig! Jag passade även på att flytta in i en alldeles egen lägenhet där i maj, såg till att ha två veckor ledigt innan jag gick tillbaka för att jobba åt gamla jobbet igen.

Och i sommar har jag mått oförskämt bra. Jag har jobbat, tagit hand om hästen, kunnat sova, allting har bara varit... bra.
Till i slutet på juli. Det tog tre månader för min mens att komma tillbaka efter hormonbehandlingen. Och när den väl kom så var det för att ta igen förlorad tid. Det var ändå överkomligt, till den där fredagen i juli. Jag vet inte om det berodde på att jag var mentalt trött, jag var inne på andra veckan att jobba med en sommarvikarie som ingen annan ville vara med då hon var otrevlig, högljudd och inte lyssnade på vad man sa. Jag var den enda som inte klagade på att jobba med henne, nu i efterhand inser jag att jag skulle sagt något innan jag blev så arg att jag började vara otrevlig tillbaka mot henne, men det går inte att ändra. Och hon mal konstant, extra mycket den dagen - kanske för att det var fredag, och jag kände att jag _orkar_inte_med_henne. Jag minns att vi gjorde ett flyttstäd i en lägenhet, och det hade kunnat göras bättre, men jag ville bara därifrån så jag började slänga in saker i bilen och sa till henne att "sätter du dig inte i biljäveln nu så åker jag utan dig", och det tog henne ändå 20 minuter att faktiskt sätta sig i sätet. Vi for tillbaka till firman, och jag mådde inte bra. Det var illamående, men ändå inte riktigt.
Det var kvar ca 2-3 timmar av arbetsdagen, men jag vet att jag frågade chefen om jag fick fara hem, vilket inte var något problem. Från firman for jag till Coop, och väl inne på affären började jag skaka. Nu mådde jag illa, jag skakade som om jag hade feberfrossa, och yttre synfältet föll bort totalt. Kanske hade jag drabbats av panik om jag inte vetat att jag skulle ha mens den helgen. Så jag ringde min kusin, hon har varit en klippa i den storm av självhat, depression och mensproblem som jag gått igenom senaste åren, och bad henne komma och hämta mig för jag vågade inte köra bil hem - ifall jag skulle svimma.
Hon möter upp mig ute på parkeringen, och jag har då hunnit börja få ont. Hon förslår akuten, jag säger nej. Jag har aldrig åkt in för bara mensvärk förut, jag tänker inte göra det nu. Hon sätter sig bakom ratten, ser till så jag får nåt att dricka. Så säger hon igen, att det nog vore bra om vi for in på akuten iallafall. Vilket vi gör. Hon ger mig en ny binda och säger att jag ska gå på toaletten, men jag gör bäst i att inte låsa. Och under de två timmar sedan jag senast bytte, har jag nu blödit igenom en av de där monsterbindorna som främst är menade att användas nattetid. Jag behövde byta, men jag skakade så våldsamt att det nästan inte gick. Tanken att behöva be min kusin byta binda åt mig var värre än tanken att svimma av ansträngningen, nej jag var inte vid mina sinnens fulla bruk, så jag lyckades på något sätt ordna det själv innan jag tog mig ut i väntrummet igen.
När jag väl fick träffa läkare pumpade de mig full med morfin och muskelavslappnande. Läkaren ville genomföra en gynekologisk undersökning, men jag hade så ont så jag sa nej. Så de skickade hem mig, och när alla läkemedel väl började gå ur kroppen så blev jag mer bakis än jag någonsin tidigare varit i mitt liv.
Måndagen ringde jag kvinnokliniken, torsdagen tog de in mig för att sätta in en hormonspiral. För den skulle lösa alla mina problem. Det hade alla i min närhet sagt också; hormonspiral är det bästa de provat. Och den skulle säkerligen göra mitt liv enklare framöver också.
Spiralen sattes in 8:e augusti. Och från det datumet var jag sjukskriven tills dess att jag och min chef kom fram till att det inte löntes förnya mitt anställningsavtal för september då det inte verkade som att jag skulle bli bättre.
Att sätta in spiralen? Piece of fucking cake. Gjorde lite ont, men inte mer än så. Det var efteråt som den riktiga smärtan kom. Två veckor efter att den satts in, och folk sa fortfarande att det såg ut som att jag fött tvillingar när jag försöka gå. Fjärde veckan frågade folk om jag var gravid, då jag vaggade mer än gick i mina försök att ta mig framåt. Jag hade så ont, att det enda som inte orsakade mig smärta var att ligga alldeles stilla på min värmedyna i sängen.

Och som om inte det vore nog, så drabbades min häst av kolik den 24:e augusti.
Herman är nog anledningen till att jag inte tog bort mig själv 2017, för jag mådde så sjukt dåligt då och var inne i en så djup depression att livet inte verkade mycket värt att leva. Men har man en häst, så måste man resa sig ur sängen. Han måste ha rent i boxen, han måste få mat och han måste röra på sig. Jag orkade inte rida, men det gav mycket att vara ute och promenera med honom.
Herman var mitt allt, och trots vetskapen att han inte skulle leva för alltid så trodde jag aldrig att jag skulle förlora honom på ett sådant sätt. Hade han varit yngre kanske vi hade klarat det där, att han tagit sig ur det. Men han var 25 år. Jag ringde ut veterinär natten mellan lördagen och söndagen, Herman fick då muskelavslappnande och smärtstillande - sedan gick jag med honom i 15 minuter varannan timme. Söndag morgon verkade han må bättre, han sträckte sig efter grässtrån och provade dricka. Jag frågade om kvinnan som ägde marken där han gick på bete kunde ta honom några timmar framöver, så kunde jag få sova kanske 3 timmar iallafall. Men det hann inte gå så lång tid, så ringde hon mig på eftermiddagen och sa att han lagt sig ned i hagen igen.
Veterinär ringdes ut en andra gång, denna gång slangades Herman - och det blev ytterligare en natt med 15 minuters promenad varannan timme. Och jag känner mig så självisk i efterhand, för jag såg att han hade så ont redan vid midnatt andra natten, men jag hoppades så desperat att han skulle bli bättre. Jag ville så desperat att han skulle sluta ha ont, att han skulle börja må bra igen.
Klockan 4 måndag morgon, så var jag tvungen att inse att han faktiskt inte skulle bli bra. Det satt för hårt. Han var för gammal och trött för att orka kämpa mer. Men jag gav honom två timmar till. Tänk om det skedde ett mirakel under de där två timmarna?
Jag gick 10 minuter med honom klockan 6, sedan släppte jag honom i hagen. Och han var så slut att benen skakade. Det gjorde så ont att se honom så. Så jag ringde en jägare jag känner sedan tidigare. En mycket snäll gammal man. Och jag grät så orden fastnade i halsen på mig, men jag lyckades ändå få fram att jag ville att han skulle komma och ta bort Herman.
Innan han slangades så flyttade jag tillbaka honom till det stall där jag stått uppstallad i två år. Det kändes bättre att ha honom "hemma". Och i väntan på jägaren så kom stallägaren ut, och vi grät nog lika mycket båda två. Och vad jag fortfarande inte riktigt kan smälta är att i samma stund som jägarens bil svängde in på gårdsplan, så lade sig Herman ned. Det verkade som om han visste.
Jag gick för att ta farväl av honom, medan jägaren laddade geväret. Stallägaren sa att jag inte fick vara med när de sköt honom, och jag ångrar inte det. Det var alldeles tillräckligt att behöva se honom ha så ont de sista två dygnen av sitt liv.

Jag tror att jag grät 24 timmar non stop efter det. Jag grät tills jag var alldeles uttorkad - vilket jag inte visste var fysiskt möjligt innan men tydligen kan det hända.
Sorgen skar så djupt så jag trodde jag skulle dö, men vad som höll mig kvar vid nuet var ilskan. För under tiden som Herman och jag kämpat för hans liv, hade jag haft så ont att jag nästan själv inte kunnat gå. Jag vet att det inte hade ändrat någonting, vare sig jag kunnat prestera till 100% eller inte, Herman var gammal och koliken för allvarlig. Men jag var så arg. Och det är jag fortfarande.
Sedan två år tillbaka lider jag av panikångest när jag ska sova. Jag tar ångestdämpande/insomningspiller emot det. Men veckorna efter att Herman dött var attackerna så allvarliga att det verkligen kändes som att jag skulle dö. Psykiatrisköterska sa åt mig att dubbla dosen ångestdämpande, men det hjälpte inte. Jag kunde vanka av och an i lägenheten till kl 5 på morgon, och ändå inte känna ett uns av trötthet i kroppen. Jag hade fortfarande ont, och rent psykiskt kändes det som att jag redan var på god väg att dö.
NU. Kommer vi att snudda på självskadebeteende här, så ha det i åtanke. Eller sluta läs. >8I
När man mår så dåligt, och har så ont, och inte ser många andra utvägar, så börjar man leta efter saker att göra när ångesten är som starkast och man inte kan sova. Sån är då jag. Nätterna var dygnets värsta timmar, och istället för att gå över alla anledningar som ångesten grundar sig i, började jag kolla upp och läsa om anatomi. Framför allt en mänsklig kvinnas anatomi. För om jag kunde skada min livmoder så pass mycket att de var tvugna att plocka ut den under akut operation, då skulle mitt liv bli så mycket bättre. Jag undersökte saken grundligt, hur tarmarna ligger i buken, vars blåsan ligger i förhållande till livmodern, vilka stora artärer som finns och bör undvikas och hur de ligger placerade. Jag planerade vilket redskap som skulle funka bäst, göra mest skada. Och det skulle göras i badrummet, för där går all inredning att torka av och golvet är gjort för att hantera vätska.
Så en kväll, strax efter 23 skulle jag tro, kommer min mamma och skriker och bankar på dörren till min lägenhet. Då den var låst, öppnar jag och fattar absolut ingenting. Varpå hon kramar mig så hårt att det känns som att mina revben går av, och jag ser att hon vill gråta men hon gör det inte. "Du ringde mig, men det gick bara fram två signaler. Så svarar du inte när jag ringer upp! Fattar du hur rädd jag blev!?"   Min mamma vet att jag mår dåligt, men jag har inte berättat för henne exakt hur djupt inne i depressionen jag är. Så det tar en sekund för mig att faktiskt fatta vad som hänt.
Min telefon, som ligger på min säng i ett annat rum, har alltså på något mirakulöst sätt ringt min mamma men sedan avbrutit samtalet. Jag, som varit inne i badrummet, har inte hört när hon ringt tillbaka. Och då kändes det faktiskt som att livet, som sparkat på mig tills jag spottat blod där jag ligger hopkrupen på marken, faktiskt sa att någonting som kan tolkas som ett försök till självmord, är det absolut sista alternativet att tänka på.
Dagen därpå bad jag om att få börja träffa min psykiatrisköterska igen.

En 5cm stor cysta upptäcktes på min högra äggledare under en undersökning någon vecka efter att spiralen satts in, så gick jag på återbesök hos gyn för att se hur cystan såg ut. Det är ett ständigt återkommande koncept; jag får cystor på äggledarna/runt livmodern, de spricker och smärtan är så intensiv att man tror blindtarmen brustit och är på väg ut genom sidan på en. Jag vill tro att en normal människa inte ska ha denna produktiva fortplantning av cystor inom sig, men enligt läkarna är det ingenting som behöver göras någonting åt.
Under undersökningen konstateras det att cystan som tidigare varit 5cm nu endast är 3cm, och det är ju jättebra! Då behöver de inte gå in och punktera den. Men då har en ny cysta formats på vänster äggledare istället. Men så länge kroppen gör sig av med dem på egen hand, är det ingenting jag behöver bekymra mig om.
Och gällande spiralen som jag fortfarande har så ont av, så vägrar de ta ut den. Det är det sista kortet de har att spela i mitt fall, vilket innebär att plockar de ut den har de inget annat att erbjuda mig i min kamp om rätten till ett normalt liv. Ett liv där jag inte plågas av smärtor som gör mig sängliggande, blödningar som får det att kännas som att livmodern är på väg ut, PMS i kombination med depression som gör att jag stänger av och inte funkar med omvärlden.
Och det gör mig bara så jävla irriterad.
Så dagen efter denna undersökning tog jag mod till mig och ringde till Umeå Universitetssjukhus, där jag bad om att få hjälp då de i Skellefteå helt klart inte har en aning om vad de håller på med. Man vill ju tro att det sjukhus man är registrerad hos har utbildad personal och vill hjälpa sina patienter, men jag har sprungit in och ut på kvinnokliniken i Skeå i 10 år. Och nu säger de att jag vackert får stå ut med dessa smärtor tills livmodern vant in sig med spiralen.
Kvinnan jag fick prata med på telefon bad mig sammanfatta senaste året, och när jag var klar meddelade hon att en överläkare från Umeås Gynekologiska avdelning ska ringa mig i slutet på oktober för att prata med mig om vad de kan göra för att hjälpa.

Jag personligen har redan tagit ett beslut att jag vill operera bort alla mina fortplantningsorgan, då jag mest troligt blivit steril efter 13 år med konstant inflammation i buken. Det kommer utan tvekan bli den hårdaste striden i mitt liv att få operera bort livmodern, men jag som aldrig velat ha barn försöker intyga folk att om jag prompt skulle kunna döda för en bebis i framtiden så får jag väl adoptera. Världen är full av barn som inte har föräldrar. Och jag skulle ärligt aldrig kunna föda en flicka som kanske måste genomlida samma sak som jag gjort. Det skulle mitt samvete aldrig klara av.


En klumpformad sammanfattning av den tragiska tragedi som mitt liv spelar på repeat sedan juli.
Jag kommer hädanefter lägga all min tid och ork till att slåss mot vården som rätten att bestämma över min egen kropp. Så velar jag i inaktivitet, eller kanske inte svarar meddelanden, så är detta anledningen. Med ett redan ganska trött psyke kan småsaker bli överväldigande. Men jag gör mitt bästa med vad jag har.
Om du orkat läsa allt så ska du ha en guldstjärna, du fantastiska själ <'3

Bergochdalbana!!

Jag har prolaktinom - en hjärntumör som har gått i släkten lite. Den sitter i mellanhjärnan och rubbar hormoner och signaler, för att inte tala om signalsubstanserna. Är infertil på grund av förhöjt prolaktinom bland annat, + att testosteron och östrogen (skumma nivåer) ger jobbiga störningar. Har läst om vestibulit, och allt möjligt för att förklara cystorna på mina äggstockar och att jag förlorar nog liter de första dagarna av lååånga menstruationer som ofta resulterar i anemi. 
Basically kommer inga blodprover eller undersökningar visa några klara fel på en, men tumören kan förklara en del av i mitt fall, mitt mående från puberteten till nu/för all min framtid (vad nu det ska betyda). Vad jag försöker säga är att blodvärden nästan är för bra, för iaf mig, och psyk tröttnar för att jag aldrig blir bättre.

Rekommenderar dig MRT / annan hjärnröntgen istället för att förödmjukas på gyn bara för att få höra att man är frisk och att det det inte finns nån förklaring till krånglet. För att inte tala om manliga gynekologer som triggar det värsta ur min bakgrund hahah. Angående det du sa om graviditet, så har min kropp ofta trott att jag är gravid trots mens så länge tumören inte är under kontroll. 

På tal om att mens upphör, så var det precis så prolaktinom yttrade sig hos mamma i hennes pubertet. För mormor var det mer som mig; oregelbunden, smärtsam, tusen av de konstigaste symptomen man kan tänka sig.

Sen kan jag starkt rekommendera att ditcha p-medel med östrogen. Har haft östrogen i piller, spiral och p-stav. Spiralen var det som förstörde min livmoder typ. För mig innebär östrogen blödningar som mer frekventa (spiral = en vecka fri, en månads mens, en vecka fri, en månads mens, en månad fri, två-fem månaders mens - och jag hade den ÄNDÅ i två år), rikliga (snackar om att bindan ibland löses upp inom en halvtimme-timme) och olidligt smärtsamma. Prolaktinom gör speciellt könshormoner go whack, och det blir rätt kontraproduktivt att tillsätta östrogen.

Rekommenderar istället gestagen. Gestrina är mellanpiller (ta inte minipiller, mellanpiller har samma tidsmässiga möjlighet till svängrum som mellan vanliga östrogen-p-piller) och är ett bra alternativ till östrogen. Började med det huvudsakligen för att jag har stor risk för blodproppar i hjärnan bl.a. utifrån genetiken hos båda mina föräldrar. I mean, min pappa dog av en sån. Visade sig, dock, att gestagen inte bara tar bort blödningarna helt (jag menar, så länge jag dagligen tar gestrina någorlunda regelbundet så har jag ingen failad ägglossning alls vilket tar bort all den där smärtan och de tillhörande knäppa symptomen) - jag blir även nästan normal när det kommer till inre organ. Planerar fortfarande att dö innan årets slut osv men sånt e livet.

Gestrina på FASS