Mivria var klädd i en ceremoniell krona som hängde ner över ryggen på henne, gjord av silannis, när hennes fyra nu vuxna avkommor trädde in i hennes egna kammare. Hon såg sig om över axeln i en stel högrest rörelse för att den vackra, men oerhört opraktiska kronan inte skulle falla av. Hon bar den endast vid större högtider eller samlingar i templet i form av ärkeprästinna. Hon skulle gärna sluppit att bära den alls, men ville inte vara ohövlig mot de silannis som hade gjort den åt henne.


"Ah vad bra att ni är här, jag hade lite jag ville tala med er om." Mivria lyfte försiktigt av sig kronan och la den på plats på en simpelt utformad ställning av en krokig gren.

Det var Mivria själv som hade kallat på dem att de skulle samlas hos henne, något hon i regel aldrig gjorde annars mer än att de kunde samlas i större familjeträffar emellanåt för att umgås, men inte ens det var speciellt ofta längre. Oftast var det Mivria själv som helt enkelt var för upptagen. 

"Jag har kommit till insikten att jag måste på riktigt börja att se er som vuxna nu.. Och med det måste jag även börja ställa lite krav på er. Ni har alla fullföljt er utbildning.. med varierade men godkända resultat, och jag är mycket stolt över er utveckling." Mivria vart frånvarande ett ögonblick och såg ut över området och långt in i skogen, som att hon försökte se bortanför Ötamons gränser. "Men, efter vad jag hört om utvecklingen som skett i Numoori, så har verkligheten kommit ikapp mig och jag har insett att ni ännu inte är redo på den stora världen utanför den här skogen. Och det måste ni vara. Ett samtal jag hade med Varya tidigare.. Fick mig att inse att det finns allt för mycket ni har kvar att lära. Och precis som jag en gång i min ungdom lämnade Ötamon för att upptäcka världen, så är det dags för er att göra detsamma." Hon mötte dem alla med blicken, som för att känna av styrkan i deras ögon. Var de rädda? En del av hennes hoppades på det. Hon ville att de skulle vara allt annat än dumdristiga.

"Men jag tänker att det ska ske under lite mer kontrollerade former istället för att ni ska irra omkring utan mål och mening. Och tills ni säger något annat så antar jag att ni vill tjäna och vara en del av måntemplet på era vandringar. Jag har hört rykten om ett mörker i Numoori och jag vill att vi undersöker det här vidare och framför allt får våra kända allierade uppmärksammade på det här."

"Jag kommer också att ge mig av med er. Vi kommer att gå gemensamt till Islagunen och därifrån kan vi komma att gå delade vägar. Jag har tänkt att jag ska besöka Isil Anar, för jag har hört att min tidigare vän Black har gått bort, så vill gärna besöka dem för att visa mina kondoleanser och framför allt för att möta hans dotter som ska vara den nya ledaren. Jag vill gärna se vad hon är kapabel till och vill försäkra mig om att Isil anar har en tydlig allians med måntemplet. Någon av er får väldigt gärna följa mig dit."

"Jag vill också att vi finner en kontakt till Qu igen. Vad jag fått rapporter om är deras tillhåll okänt , så vart ni ska finna dem kan jag inte svara på, men vad jag hört sist borde de finnas söder ut."


"Det ryktas också om att det är vargar som börjat återuppbygga ruinerna i Kawazatri, ett gammalt tempel.. Jag vill att någon tar reda på mer om vilka det är och vad de gör. Om det är några vi kan lita på."

Hon suckade ljudligt. Som mor, ville hon bara att de skulle stanna kvar här i tryggheten för alltid. Men den mer realistiska delen av henne, den som varit flockledaren, visste att vad än för trygghet de upplevdes ha här, så var det bara en tidsfråga innan verkligheten skulle ikapp dem. Yina, Sari, Airi och Murg skulle alla fyra komma att behöva testas och utmanas på riktigt. Växa upp en gång för alla och även om det bar henne emot, möta den tuffare världen där ute som de alla var en del av vare sig man önskade då eller ej. Det här skulle antagligen bara bli ett första steg i att lära sig om vad som fanns där ute. 

"Jag lämnar det upp till er vilka av er som tar er ann vad, och väljer ni att avstå helt, så är det ert val att göra så. Men vi kommer att vandra om några dagar, så förbered er väl. Jag kommer lämna er morbror Temari att ansvara för templet, med er far som hjälp såklart. Frågor?"

[Roll mellan Mivria, Yina, Sari, Airi och Murg]

Ett par glittriga silannigossar hade hämtat henne. Utan att riktigt förklara varför hade de uppmanat henne att följa med till templet. Yina hade följt efter med en delad dos nyfikenhet och misstänksamhet. Det var inte första gången dessa pojkar spelat henne ett spratt. Men när hon mötte upp syskonen utanför templet så förstod hon att det handlade om något annat; deras mor hade kallat dem. Silannipojkarna lämnade dem, och tillsammans äntrade de deras mors kammare.  
     Mivria såg högtidlig ut - vackert åldrad med den handgjorda kronan. Yina kände en stor stolthet över henne. Lydigt och med en rak rygg satte hon sig inför modern. Noggrant lyssnandes till hennes ord.
     Efteråt fanns det genast en väldig klarhet i vad Yina faktiskt ville göra.
     “Jag vill hitta Qu,” erkände hon genast. Det fanns något betryggande, nästan lite välkomnande, med den tanken. Det fanns ingen tvekan om att Mivria var en stor förebild, i allt hon lärde och stod för. Det kändes självklart för henne att vilja se mer av deras moders tidigare liv. Yina ville gärna se vad Qu var idag, träffa andra som hade sina egna historier att berätta. Hon såg på sina syskon. Tanken om att behöva skiljas från dem var dock inte lika uppmuntrande. Det fanns nästan en bedjan i rösten när hon sa:
     “Men någon får gärna följa med mig.”

Airi hade väntat utanför på att resten av syskonen skulle komma, så att de kunde gå in tillsammans. Hon hade varit nervös, och inte helt säker på varför. Kanske för att Mivria inte samlade dem allihop på det här viset så ofta längre. Självklart var de samlade regelbundet; de var syskon, föräldrar, familj; men de blev inte officiellt kallade för det, och med Mivrias position som ärkeprästinna så var det sällan bara syskonen och hon som samlades. De äntrade tillsammans, och väntade när deras mamma tog av sig den högtidliga kronan hon burit. Hon var vacker, på ett äldre och vist sätt som Airi inte kunde sätta ord på. När Mivria tog till orda så satte sig Airi ner med sina syskon och lyssnade.
     Det var dags att lämna Måntemplet. Kanske inte lämna det som att lämna idén bakom sig, det skulle nog ingen av dem någonsin göra, utan lämna det fysiskt. Lämna Ötamon och vandra i resten av Numoori. Airi skulle ljuga om hon inte hade tänkt på det tidigare; hon ville gärna se Numoori, se de platser deras mamma hade berättat om och kanske uppleva egna äventyr. Men hon skulle också ljuga om hon inte erkände att tanken skrämde henne. Hon hade aldrig lämnat Ötamon, aldrig lämnat tryggheten av familjen och skogens höga träd. Hon ville, drömde, om att få ta del av storslagna äventyr, men i ärlighetens namn så var hon inte så modig som hon ville påstå sig vara.
     Yinas svar var omedelbart och tveklöst. Airi öppnade munnen, och stängde den igen. Hon ville så gärna ha ett lika tydligt svar. Lika självklart. Men det hade hon inte. Hon öppnade munnen igen, försökte en gång till.
     "Jag-" en ny paus. Yina sa att någon gärna fick följa med henne, och en del av Airi ville verkligen det. Ville vandra med sin syster. Samtidigt ville hon följa med Mivria, mamma, sin trygghet. Hon såg bedjande mellan sina syskon, kanske ursäktande på Yina, innan hon såg tillbaks på Mivria igen.
     "Jag följer gärna med till Isil Anar… Tror jag."