Skymningen föll snabbt över Höstskogen. Sleazoid tog sig i raska steg fram mellan träden med Thrim och Himalaya vid sin sida. Wulfric och Hamla hade inte återvänt från sin patrull tidigare under dagen, de brukade vanligtvis vara väldigt punktliga, så han hade valt att ge sig ut för att söka efter dem. Det var förhoppningsvis ingenting, någon distraktion som uppehållit dem, men han kunde inte undgå att känna sig bekymrad. 
''Känner du av dem Laya?'' frågade han dottern samtidigt som han lät sitt mörker söka sig ut mellan träden. Försökte ge honom en överblick av omgivningen, men det var fortfarande för ljust ute för att det skulle vara speciellt användbart. Layas telepatiska kraft skulle förhoppningsvis komma väl till hands nu. ''Nej, ingenting'' svarade hon. 
Vart var dem? Måtte det inte ha hänt någonting.

De behövde inte söka särskilt länge till innan stanken av bränt kött stack i deras nosar, och inte långt senare fann de deras livlösa kroppar. Deras värsta farhågor blev besvarade. Någon hade berövat dem om livet, en till synes ordinär dag som denna. Han sänkte huvudet i en djup suck, de gröna ögonen slutna. Varför dem? Varför nu?
Han tog ett steg fram och lutade kort huvudet mot Wulfrics panna, ''Vila nu, pojk''. Vi ska finna dem som gjorde detta. Han hade fattat tycke för honom redan då de först träffats i Kawazatri, flocken skulle aldrig vara sig lik utan honom. Han lade även en tass över Hamlas axel för en kort stund.
Han vände upp blicken igen, nu med ett allvarligt uttryck. ''Jag tänker inte acceptera det här, vi måste hitta de skyldiga. Thrim, se om du kan få upp något spår''. Då han lade blicken på dottern så märkte han hur skärrad hon var. Han visste att hon hade tyckt om hanen. ''Laya, se på mig, hämta flocken. De behöver veta vad som hänt''. Det tog ett tag för henne att samla sig, men sedan satte hon av i riktning mot reviret.
Ilskan kokade inom honom. De hade haft nog med död och elände på sistone. Det var dags för handling.

| Thrim och eventuellt andra ur Qu |

Zephyr var snabbt på plats, följt av resten av flocken. Han kunde inte tro det. Ville inte. Hamla och Wulfric, döda. Wulfric. Han tvingade sig vila blicken vid kropparna. Brända och svärtade. Livlösa. Marken var intakt, utan tecken på att någon större strid ägt rum. Stället stank av Devils. Även genom den fräna doften av bränt kött kände Zephyr den tydligt.
    Han ville skrika rätt ut tills lungorna gav upp men förblev orörlig. Tyst. Wulfric. Hans vän och familj. Runt om sig hörde han flockmedlemmars låga röster. Vissa grät. Inte Zephyr. Trycket över bröstet lamslog honom. Han kunde inte andas, kunde inte... kunde inte vara här.
    Han vände sig om, blicken tom när han marscherade i väg från platsen. Arceus darrande stämma kallade på honom. Han svarade inte. Kunde inte. När någon nuddade vid honom - en gest meningen att trösta och lugna - ryggade han bort från närheten som om den bränt honom. Med ett varnande hugg kastade han sig om, blicken stirrig och panikartad. "Rör mig inte!", bet han fram. Rör. Mig. Inte. Han behövde bort härifrån.

[Zephyr lämnar platsen.]

Thrim hade inte hört ett ord av vad varken Zoid eller någon annan hade sagt. Han hade bara fastnat med blicken på Wulfrics döda kropp. Hans mentor. Hans vän. Nej mer än en vän. Wulfric hade varit som en storebror till honom. Han hade svansat efter honom innan han knappt kunnat stå stadigt på knubbiga ben.

Han noterade bara att Zephyr hade stegat iväg. Han hade dock inte behövt höra vad Zephyr hade sagt, han kände samma känsla.

Istället för att börja leta spår klev Thrim fram mot Wulfrics knappt igenkännbara kropp och stötte sin panna mot hans.

"Wulfric.. av Torano. Jag svär vid din döda kropp att jag ska göra allt för att hämnas dig och alla andra som dör en orätt död som du hade brytt dig om. För det är vad du hade gjort. Jag ska göra dig stolt." Thrim klev undan och var sammanbiten. Man kunde se att tårar hade runnit, men det var inget Thrim själv hade känt av.

"Jag.. Jag är ledsen Zoid, jag måste gå."
Thrim vände sig om för att aldrig gå tillbaka igen. Han klarade inte av att stanna. Nu var det bara framåt som spelade någon roll. Han skulle aldrig nämna Wulfrics namn igen innan hans död hade fått en upprättelse.

Arceus såg Zephyr gå och skyndade efter.
     "Zephyr, vä–" Han tryckte huvudet mot den mindre hanen – en början på en omfamning men möttes av blottade tänder. Han kastade sig tvärt bakåt, utom räckhåll för Zephyrs utfall.
    "Rör mig inte!"
    Blicken var stirrig och sårad när Arceus såg mötte hans gulgröna ögon. Orden stack som tusen nålar men han nickade och lydde, bara för att se Zephyr vända honom ryggen och försvinna. Reaktionen överraskade honom. Skrämde honom nästan. Var det inte i sådana här situationer man behövde varandra som allra mest?
    Han var låg i hållningen när han rörde sig tillbaka mot de andra, tårar rinnandes längst sina kinder. Wulfric hade varit så mycket mer än bara en vän. Han var familj och den som snabbt tagit till sig Arceus likasinnade natur. Och Hamla? Han lät blicken som hastigast svepa över de brända kropparna. Få hade kört så hårda träningspass med honom som henne. De förtjänade inte det här. Ingen av dem.
    Thrims tal skakade honom in i benmärgen. Något i det talade till honom och löftet om hämnd var ett tydligt uppvaknade. Detta var ingen lek. Med det insåg Arceus att tiden var inne. Det var dags för honom att dra sitt strå och bli den bästa versionen av sig själv, i hopp om att undvika att fler ur hans familj tog skada. Det var det minsta han kunde göra.
    Med tungt hjärta och ett beslutsamt sinne vände han sig bort från den makabra scenen, nosen djupt begraven i sin mors hals medan han lät tårarna strömma. För Wulfric och Hamla skulle han kämpa. Kriga tills han stupade om det så behövdes. De förtjänade så mycket. Hans familj.

Nyheterna som Himalaya hade fört med sig tillbaka till flocken var hjärtskärande, tragiska, för att inte tala om overkliga. Wulfric och Hamla, döda, mördade. Så sent som kvällen innan hade hon och Hamla jagat tillsammans, skojat och umgåtts. Så sent som samma gryning hade hon råkat på Wulfric vid sjön.
Med raska steg hade hon, tillsammans med många andra ur flocken, följt efter Laya till platsen. Alla tankar hann nog sväva igenom hennes hjärna innan hon lade blicken på den surrealistiska scenen framför dem. Kvar fanns ingenting, inget skratt, inget vänligt ord, inget liv...
Tårarna rann nerför hennes kinder och hon lyssnade till det diverse flocksyskon sade, om än något frånvarande. Det sårade henne, men kanske sårade det än mer att se de som stått dem så väldigt nära brytas ner av den överväldigande sorgen.
Arceus vände sig till henne, begravde ansiktet mot hennes hals. Hennes hjärta brast om möjligt än mer och hon placerade mjukt huvudet över hans nacke. Ord var inte tillräckliga, inte just nu när allting var så rått, men hon kunde finnas där för honom, för resten av sina valpar, och för flocken. 
Tanken slog henne om att Achilles måste få veta. Han och Wulfric hade stått varandra så nära. Hon behövde söka upp honom då tillfälle gavs. De behövde honom, och hon ville finnas där för honom i den onekligen svåra tid som skulle följa.