Ensam och med en känsla av svaghet vandrade den gråa hanen intill de bruna stammarna som sträckte sig högt ovan honom och lät sig fortsätta växa i en evighet, trots att de efter några meter istället bredde ut sig i kronor med grenar åt alla håll. Han lät blicken vara riktad rakt fram, han hade trots allt inget annat att betrakta än stigen och träden framför honom. Lite smått regn hade för någon timme sedan fallit över skogen och marken var blöt, likaså de löv som redan hade fallit ifrån trädens kronor, det blöta fick dem att nästan klistra fast sig lite smått på undersidan av hans tassar men lossna efter ett tag. Men han märkte inte det, han var alldeles för förlorad i sina tankar för att orka bry sig.

Solen silades ned emellan de löv som var kvar i kronorna, att träden var allt kalare gjorde ändå att allt mer sol släpptes in i skogen, även om det började bli allt kyligare och mörkare tider nu. Han hörde en fågel en bit bort, och vippade bara till lite lojt med sitt högra öra och lyssnade till fågelns sång en kort stund. Men släppte sedan fokuset ifrån den och försvann in i en dimma utav sina egna tankar.

Förmodligen var de alla förlorade, hela hans familj och han var ensam kvar, det fanns liksom inget att göra åt det, att leta skulle inte hjälpa honom, förr eller senare skulle de visa sig vara döda eller långt borta i alla fall, så varför skulle han ens bry sig? En suck lämnade honom men han lät sig dra in alla friska dofter omkring sig för att försöka återskapa liv och ork inom honom trots det nyliga beskedet till sig själv att ge upp på att leta.

Pax Thana C': <3

Den gråa skepnaden försvann in emot en skugga och han tunnades ut, och blev knappast synlig för andra. Men de klart blåa, och näst intill lysande, ögonen syntes fortfarande tydligt, även om hans kropp passade väl in i trädens skugga.
Han var visserligen borta i sina tankar, men kunde inte låta bli att reagera en aning då doften utav varg slank in i hans nos, lockande. Vad som helst för att komma på andra tankar egentligen, han hade inte ork att sörja eller tänka på familjen, han ville glömma, låta dem försvinna och inte finnas mer för honom, enkelt.

Han stannade upp i slutet på skuggan och kastade en blick omkring sig i hopp om att finna den som nu också befan sig här omkring, efter att ha fört sin blick emot höger såg han en rörelse, han snurrade nyfiket runt ögonen ett kvarts varv för att rikta dem rakt emot rörelsen, sedan uppfattade han åter en, men fortfarande var det avstånd nog för att det som rörde sig skulle skymmas ganska bra utav trädstammarna som växte omkring dem båda.
Han drog åter igen doften grundligt, granskade doften inom sig och uppfattade snart att det alltså var en varginna, inte för att det gjorde honom någon skillnad precis.
Efter att under tystnad och stillsamhet stått och inväntat henne möttes hans blick utav en ganska tydlig varg som tycktes ha en svart grund med blåa markeringar, tecken, eller tvärtom.
Han förde svansen från den ena sidan till den andra en gång, med en mjuk svepande rörelse. Sedan lät han sig börja röra sig emot den främmande men stannade då han var en cirka tjugo meter ifrån henne. Han vippade till med öronen och la, som han alltid gjorde, huvudet på sned innan han lät ord lämna läpparna.
Hejsan främmande...
sade han med en vänlig röst, han hade inte riktigt förstått all överdrivenhet med 'goddag du främling' och bla bla bla. Även om han talade likadant till någon som hälsade honom på det sättet. Men hälsade han först, räckte det med ett hej och eventuellt ett namn eller något att kalla den andra, så som främling.
Han inväntade hennes svar utan att säga något mer eller röra sig, annat än han lät svansen röra sig någon gång åter igen.

Fortfarande invändande på hennes svar stod han alldeles stilla, fortfarande bortsett ifrån svansen som svepte till lite försiktigt om igen. Han vippade till med öronen, undrade om han helt enkelt inte hört något, att hon hade pratat för lågt eller något. Men han hade inte sett munnen röra sig heller, trots att hans blick låg klistrad vid henne, hela tiden.
Han kände då oäskerhet, varför svarade inte denna svarta honom, ignorerade hon honom totalt eller hade hon inte hört honom? Han reagerade sedan på att hon fuktade sin nos, med en underligt blå tunga, alltså tycktes hon också verka en aning osäker, kanske hade hon helt enkelt inte hört...
Hejsan främmande...
sade han åter igen, nu lite högre och osäkrare än tidigare och såg på henne i hopp om att hon skulle svara honom.
Men inte ett svar så osäkerheten steg igen och han sänkte huvudet samtidigt som det vreds åter lite till på sned, han tog också ett steg närmare.
Hallå...?
sade han sedan, högt och tydligt, men fortfarande inte ett svar. Han drog tillbaka huvudet, som sänkts och skjutits fram medan han uttalat sitt Hallå. Han spände sina käkar och lät snabbt tungan föras över sin svarta nos. Han visste inte riktigt hur han skulle agera, så han lät sinnena kopplas samman, utan att kunna märkas lät han sig kontakta henne, han gav henne inte en vink, för nog hade han tränat tillräckligt för att kontakta andras tankar utan att det märktes.
Sedan fokuserade han, djupt och under en lång tid, sedan lät han tanken röra sig ut i hennes huvud, ord, med hans egna röst, men i tankar, inte talande.
Hejsan främmande...
åter upprepade de första orden han sagt, men nu under en tystnad för utomstående, endast en skör tanke, delad emellan endast de två.

Han såg direkt hennes drastiska reaktion och drog lite oroligt i sina mungipor, hade hon blivit i stött eller kanske hade någonting blivit fel då han försökte tala, hade orden formats fel? Han vippade med öronen lite smått, vilket var ett tydligt tecken på hans osäkerhet.
Men med ett svagt hopp höll han kvar sin kontakt till hennes tankar och hörde sedan en röst, hon tänkte. Med ens fick han en aning dåligt samvete, varför dröjde han kvar i hennes tankar? Varför lät han dem inte vara ifred? Men kanske kunde detta ge honom svar på varför hon inte talade till honom.
Men då han hörde hennes tänkta hej blev han förvånad. Han ryckte liksom till lite granna, så hon hade på sätt och vis förstått? Hon förstod att han kunde läsa hennes tankar och vågade tala med honom på det sättet? Underligt, men det funkade för honom.
På grund utav hans brist på träning blev hejet lite ryckligt för honom, men han hörde tydligt vad hon tänkte. Men varför talade hon inte?
Jag är Mistico, vad är ditt namn...?
frågade han henne stillsamt i tankarna, han kunde inte låta bli att tänka på vilket bra sätt detta måste vara för honom att träna sin kraft, förmodligen borde han göra detta oftare. Men tankarna på det släpptes få han nyfiket inväntade hennes svar.

OFF
lite kort ehehh

Thanatos. Han upprepade namnet för sig själv och la det på minnet, för han fick bara för sig att han inte skulle glömma denna varginna, nej, han skulle förmodligen minnas henne ja. Så han la helt enkelt namnet på minnet och nickade åt hennes ord. Men när han hörde hennes nästa mening såg han förvånad ut, döv? Han hade aldrig tidigare mött en döv, han kände tydligt av henne sinnesstämning då hon sa det, hon skämdes, men varför skämmas ? Dövhet var inget att skämmas över, varför?
Varför skäms du Thanos?
sade han mjukt till henne tankar och fick ett litet sorgset utseende över sig, och även den känslan gled över till henne, rent automatiskt eftersom de för tillfället var sammanlänkade.
Du skäms inte över din dövhet hoppas jag.
sade han i hennes tankar, det var olikt honom att verka förnuftig och varnande, omtänksam på det sättet. Han var snarare tvärtom. Någonting som faktiskt fick honom själv att undra, varför tänkte han så? Men han lät det bestå, det fanns ingenting att göra åt det nu, han handlade impulsivt, så var och så skulle det förbli, simple.

OFF
DAH IDETORKA LIKSOOM & FEL KARRIS LIKSOOOM

Hon teg.
Hur skulle hon förklara det här då?
Hon kunde inte precis säga så här till första bästa främling;
'Hej, jag heter Thanatos. jag är döv. När jag var sju dog min familj i en eldsvåda men jag klarade mig med några skador och spräckta öron haha visst är det kul va.'
Knappast.
Men någonting måste hon ju säga, annars är hon ju knäpp.

Thana harklade sig.
*Jag skäms lite, eftersom det är ett handikapp. Det är lätt att lura den som inte kan höra. Men mest sorgsen är jag... jag har inte alltid varit döv.*
Hon rynkade pannan.
Skulle hon berätta mer än så?
Om han frågade, intalade hon sig.
Om han frågar ska jag svara ärligt, annars får det vara.

*Hur kan du veta att jag skäms, du grå?*
frågade hon och ledde diskret över ämnet på honom.

Han la huvudet på sned, rynkade på pannan och lyssnade till hennes röst i hans tankar, hörde henne så tydligt men visste inte riktigt om han kunde förstå ändå. Så han stod tyst ett tag utan att riktigt säga något men ruskade sedan på huvudet och svarade henne genom deras sammanlänkning, svarade genom att tala rätt till hennes hjärna.
Du är stark som klarar av att leva döv, var stolt över det istället.
lät han orden bildas, med en bestämd klang till henne. Det var inte direkt likt honom att säga sådana ord till någon, men ibland kände han att han själv kunde behöva stärkande ord, och i sammankoppling till det fick han plötsligt lätt för sig att låta smart, förstående och liknande. När hon tänkte en fråga till honom dansade ett leende över hans läppar, ty han visste knappt ens själv hur det var möjligt. Men han skulle svara så gott han kunde.
Jag är född med denna gåva, eller en grund till den, med träning kan jag tala till andra genom hjärnan, söka i tankar och mycket mer... Men hur eller varför vet jag inte...
sade han och vred undan sin blick och lät den vandra över skogen de befann sig i medan han inväntade att hon skulle fälla en kommentar om det han sagt.

OFF: hade glömt mistico & därmed detta roll. ehe, vill du att det ska avslutas e det bara att avsluta ^^