Oavsett vilken tid på dygnet det var var skogen nästan alltid lika mörk och dyster. Hon saknade Byoomi och dess ljus. Värmen. Slött sparkade hon till en liten, nedfallen gren med ena framtassen och såg den studsa iväg över den frostklädda marken. Elphaba hade funnit sig i att Döda Skogen var deras hem, men hon tänkte inte tycka om den för det. Vad Iwaku och hennes mor tänkt då de bestämde sig för att detta skulle bli deras nya hem visste hon verkligen inte. Och nu hade även hennes mor lämnat platsen tillsammans med någon ifrån hennes fars gamla flock för att söka efter honom. Ilska blossade upp inom henne vid tanken på fadern och hon sparkade på vad hon trodde var en gren. Vad hennes mörka tass slog emot var en orubblig rot som lurat henne med sitt utseende. Smärtan ilade upp genom henne ben och hon svor våldsamt.
    "Loppbitna, rabiessmittade, glosögda skitrot!"
Om Aisu hade kunnat höra henne nu hade hon säkert blivit tillsagd. Surmulet fortsatte hon i riktning mot Mardouf. Hon behövde lämna den dystra skogen ett tag. Få se lite ordentligt solsken.

Den mörka åldrande hanen hade strukit omkring längs Döda Skogens gränser ett tag nu. Han hade strövat i Kaiwood ett tag, men sedan sökt sig hit. I Eldskogen, nära en å, hade han stannat. Strövat fram och tillbaka dagarna i ända. Men nu hade han börjat röra sig lite närmre Döda Skogen, och Draugais revir. Vad som hade gjort att han hade sökt sig tillbaka hit, det visste han inte riktigt. Han visste att dottern inte ville ha med honom och göra, och han klandrade henne inte för det heller. I hans tyckte kunde hon lika gärna göra slut på hans lidande. Under ett väldigt träd lade han sig ner och kurade ihop sig. Han var alldeles matt av att vandra i blindo, utan mål...

Hur hans liv hade blivit kunde han härleda till en enskild händelse. Om han bara inte hade satt sin tass i skogen, den där dagen. Den dagen då han skulle springa på Henne. Hela hans liv hade kunnat se annorlunda ut om Hon inte hade kunnat se igenom honom. Om Hon bara inte hade fångat honom med sin logiska 'allt är inte svart eller vitt'-resonemang. Om Hon bara hade sett honom som en vanlig, klassisk Devilsmedlem så hade de aldrig stått här, krossade på var sitt håll. De hade fortsatt leva sina liv, Hon i Qu, han i Devils.

Men han skulle aldrig klandra Henne för det. Hon hade plockat fram en helt annan sida hos honom, en sida som han sedan länge hade glömt bort existerade. Hon hade visat honom kärlek, hur det kändes att känna den och hur det kändes att ta emot den. Hon hade givit honom så mycket...

Han suckade tungt och slöt ögonen. Försökte stänga ute alla tankarna, men det var lättare sagt än gjort. De fanns alltid där, fastetsade i hans huvud. 'Tänk om' hade börjat äta upp honom inifrån.

Den unga tiken kunde se träden bli glesare och hennes dåliga humör lättade något. Snart. Elphaba ökade steglängden. Snart kunde hon slippa skogen för ett litet tag. En bekant doft hon inte hade känt på länge smög sig in i hennes nos. Överraskat stannade hon upp och vred på huvudet. Det kunde inte.. kunde det?
    Mor..far?
Nyfiket ändrade hon riktning och rörde sig mot doften.

Mellan träden kunde hon snart se den mörka vargen hon träffat en enda gång i sitt liv. Malvado. Hannen som övergav sin familj. Precis som hennes egen far. Skillnaden var dock att hennes morfar faktiskt försökte rätta till det. Vilket var mer än Fiero gjorde.
    "Hej." hälsade hon med ett litet leende på läpparna.

Han hade inte hört henne närma sig, likaså hade doften gått honom förbi. Så när han väl hörde hennes röst ryckte han förvånat till och öppnade ögonen för att se vem det var som hade stört honom. Han kände väl igen henne, och kunde kände en glädje över att det var hon som dykt upp.
"Hej", svarade han stilla och sträckte på sig. Han gäspade stort och satte sig upp, förvånad över att se henne här. "Vad gör du här?" var han tvungen att fråga. Han visste att hon var vuxen, men nog måste Aisu berättat mer om varför han var så hatad av henne? Inte kunde hon väl ha låtit bli att berätta allting för sina barn? Det verkade otroligt, men det tänder dock ett hopp inom honom om att detta var en tik som inte visste om alla de hemskheter som han gjort.

Tassarna bar henne närmare medan den äldre hannen sträckte på sig.
    "Behövde lämna skogen en stund." hon grimaserade åt den. "Så dyster."
Elphaba såg på den äldre hannen igen och lade huvudet på sned.
    "Men vad gör du här?"
Sist han var här hade det slutat i att Aisu blivit på otroligt dåligt humör, och kort och gott förklarat att han inte var välkommen fler gånger.

Han skruvade lite på sig när hon närmade sig. Var Aisu i närheten tro? Eller någon annan från flocken? Det var en sak att vara nära reviret när det bara var han, men han ville inte veta hur Aisu skulle reagera om hon visste att Elphaba var här också.
Han log lite åt hennes förklaring till att vara här, och han kunde väl inte göra annat än att hålla med henne. Det var en märklig plats att placera en flock på, det hade han tyckt redan när Devils hade sitt tillhåll i delar av Döda skogen.
"I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt", svarade han. "Kanske hoppades jag på att få träffa på er mor igen... Jag borde väl egentligen bege mig iväg, jag vet att jag inte är välkommen", fortsatte han och reste på sig. Han skakade ur lite jord ur den svarta pälsen och gäspade återigen. "Och jag vill inte veta vad hon tar sig till om hon får reda på att jag ens har talat med dig. Inget illa menat", han log ursäktande mot henne.

Huvudet tippades åt andra hållet och hon såg på honom medan han reste sig upp.
    "Mamma är inte här, hon gav sig iväg med någon från Devils för ett litet tag sen för att hitta pa... Fiero." Han var inte längre värd att bli kallad för hennes far och hon vägrade erkänna att hon ens hade någon. "Så hon kommer inte få reda på någonting."
Ett leende spred sig på hennes läppar. Hon hade tyckt om samtalet de haft senaste gången de träffade.
    "Men ska du ändå gå så kan jag följa dig, jag behöver få se solen lite."
Elphaba vände blicken uppåt och såg missnöjt på de täta grenarna. Nej, den här skogen var verkligen ingenting hon tyckte om.

Malvado fick ett fundersamt ansiktsuttryck vid Elphabas ord. Inte för att han trodde att hon skulle ljuga, men det verkade osannolikt att Aisu skulle bege sig iväg med en Devils. För nog måste hon förstå att Devils ville se Fiero död? Men, å andra sidan kände han sina barn väldigt lite, så vem var han att döma?

"Du... vill följa med mig?" frågade han förvånat. "Okej", svarade han försiktigt. "Jag har inget mål med min vandring, förutom att hålla mig levande", han log kort mot Elphaba. "Men jag vet var din mormor är någonstans. Om du ändå ska vandra med mig är det väl lika bra att vi har ett mål?" Kanske var det dumt att ta med henne till Ötamon, men Malvado behövde ju inte träffa Henne, han kunde hålla sig utanför...

Hon såg förvånat på Malvado. Det verkade som att han hade missförstått henne, men hon tänkte inte klaga. Hon kunde behöva komma ifrån Döda skogen en längre tid. Dessutom hade han nämnt hennes mormor. Hon ville så gärna träffa henne. Elphabas svans började vifta och hon log stort.
    "Jättegärna!" sade hon glatt.
Med travande steg passerade hon den äldre hannen. Hon såg sig om över skuldran.
    "Sisten ut är en rutten kanin."
Hon räckte lekfullt ut tungan innan hon satte av i galopp genom snår och träd. Tanken på att hon kanske borde meddela någon att hon skulle ge sig av en tid fanns inte alls.

Hon verkade så... obekymrad, på något sätt. Som om hela världen låg framför henne tassar och hon inte visste alls vilka hemskheter som fanns där ute. För hon var inte helt obekymrad, det var Malvado säker på. Att bli lämnad av en förälder, oavsett anledning, det kunde ta hårt på ett barn, det var han säker på. Borde han verkligen ta henne med sig? Kanske hade hon det bättre här trots allt? Han hann inte reflektera så mycket över det faktumet innan Elphaba hade passerat honom och sedan satte av i full fart. Malvado beslöt sig för att inte fundera så mycket nu, utan istället passa på och njuta av stunden med barnbarnet.
"Tänk på att jag är gammal", ropade han och skrattade, samtidigt som han satte fart efter Elphaba.