Det var med en djup känsla av besvikelse och rädsla Azazel slog upp ögonen. En djup suck undslapp honom när de himmelsblå ögonen åter möttes av gräs, kaktusar med taggar och kaktusar utan. De långa träden med sina breda blad vajade för en kylig bris. Varför hade han vaknat nu? En rysning for genom kroppen då ökennattens kyliga klor rev efter hans hud. Huvudet höjdes något, blicken sökte sig till den stjärnströdda skyn. Han hade flugit. Flugit över öknens grönare delar i söder, burits av de varma vindarna. Han hade seglat framåt på utbredda vingar, så fridfullt det kunde bli, med solens heta strålar som värmde fjäderdräkten. Fridfullt. Han hade känt styrkan i kroppen, värmen, friheten. Allt hade varit perfekt när allt utan förvarning förändrades. Solen, hettan och vindarna var desamma, men en plötslig svaghet och smärta hade infunnit sig i den bruna kroppen. Smärta från benen. Från vingarna. Blicken hade sökt sig till vingarna för att finna dem söndertrasade. Fjädrarna föll av, en efter en som från en döende kropp. Tassarna hade trevat i luften, kämpat för att hålla honom flygande. Som om det skulle hjälpa utan vingar. Han hade fallit.

Han suckade och slog upp ögonen på nytt, för att åter mötas av nattens mörka slöja. En dröm. Det var bara en dröm. Marken runtom den på sidan vilande kroppen vittnade om att han trevat i sömnen med tassarna. Bakbenet värkte med jämn, pulserande rytm. Försiktigt rättade han till vingarna. Fjädrar låg spridda på marken, de flesta armpennor och täckare. Vingarna och fjädrarna på ryggen burrades upp med en ny rysning. Blicken flackade hastigt över platsen. Var Zayev där? Nej, inte än. Kanske skulle han återvända om ett litet slag. Han lät huvudet sjunka ner mot marken på nytt.

[Zazzel-tjockisen ruggar C;]

Enda sedan kriget hade han känt att någonting var fel. Fruktansvärt fel. Och det var inte kaoset. Nej, det var det där ofantligt stora tomrummet. Känslan av att något, någon, fattades honom. Någon eller några. Men å andra sidan, hur viktiga kan de har varit om han inte ens kunde komma ihåg dem?
Sina flocksyskon hade han börjat komma ihåg, det började komma tillbaka. Men det var mycket av hans tid i Devils som han fortfarande inte kunde komma ihåg.
Han försökte minnas kriget, men allt var bara dimmigt. Han mindes skrik och våldsamma rytanden. Han mindes smärta och blod. Men han kunde inte minnas vad han gjort där, vem han hade slagits mot. I hans päls fanns fortfarande blodet från kriget kvar. Intorkat i tovor. Såren hade börjat läka, men de var smutsiga och kanske till och med infekterade. Malvado hade inte brytt sig om att göra rent dem, inte heller hade han brytt sig om att få bort blodet i pälsen. Han var smal, musklerna hade sakta men säkert börjat försvinna. Han såg ut som om han höll på att tyna bort.
I det stora hela såg han förjävlig ut.

Hans ben förde honom över öknen av ren vana. Han gav inte så mycket tanke på vart han var på väg, lät bara hans kropp föra honom, ett steg i taget. När något, eller rättare sagt någon, välbekant dök upp framför honom en bit bort insåg han att han gått längre än vad han trott.
Det var med långsamma steg som han tog sig fram till den stora hanen som låg där i sanden. I minnet trevade han efter namnet på honom. När han tillslut stod framför honom pågick det ett vilt, panikslaget sökande i huvudet efter hanens namn.
"Trevligt att stöta på dig här", var tillslut det enda Mal kunde få fram, i brist på hanens namn. Han satte sig ner i sanden och såg på hanen. En hane som Mal aldrig riktigt hade lärt känna, men som det kanske skulle bli ändring på nu...

Blicken hade sökt sig ut över vattenhålet medan tankarna vandrat. Kunde inte hans hjärna låta honom sova ordentligt, och slippa mardrömmar? Ända sedan kriget hade hans sömn varit full av mörka, trånga platser, skrik och vrål. Död och vilt stirrande blickar som sökte nästa offer. Inte ens de trevliga drömmarna var trevliga längre. Nästan allt slutade i att han vaknade med andan i halsen. De små öronen på den lejonlike hanens huvud kikade ut genom den tjocka manens päls. En flockfrändes doft smög sig långsamt närmare och letade sig in i Azazels platta nos då han drog in ett djupt andetag. Suckade. De ännu något trötta ögonen blinkade och vändes efter flockfränden. Ljudet av steg i sand och mot torr mark, mot det gräs som livnärde sig av vattenhålets källa. Doften var bekant, men tillhörde en av de i flocken han aldrig riktigt talat med, men som han ändå lärt känna som Malvado. En kraftig gäspning överraskade den bruna, just som flockbrodern kom närmare, och han tvingades vända ned ansiktet för att lyckas kväva den. När han såg upp igen möttes han av en raggig, smutsig varelses tankspridda blick och ögonblicket senare yttrade Malvado sin hälsningsfras.

"Väl mött, Malvado" svarade han med en nickning och började långsamt röra på sig. Frambenen drogs in under kroppen för att låta honom vända sig på mage. Bakbenen förblev utsträckta bakom kroppen. Han orkade inte kämpa med dem nu. Ännu hade det ena av dem inte läkt som det skulle. Han kunde bara hoppas att det skulle vara dugligt när han åter kunde gå själv. Om han någonsin skulle kunna gå ordentligt igen. Fjädrarna som låg strödda över marken dansade lätt för vinddraget vingarna skapade då de flyttades. Den himmelsblå blicken var fäst vid den smutsiga gestalten som satt sig ned framför honom. Den ännu något trötta hjärnan försökte förstå varför Malvado såg ut som han gjorde. Inte för att han kände vargen, men han kunde inte tänka sig att han var en som lät blodet sitta kvar i pälsen och tova sig på det viset. Kanske var det en effekt av kriget. Fakargen var själv inte den vackraste, speciellt inte med tanke på hans tafatta försök till att tvätta sig, eller faktumet att han ännu inte kunnat resa sig för att ordentligt skaka dammet ur päls och fjädrar. Kanske förde kriget en fulhet med sig på annat vis än stridighet och död. En faktisk fulhet där krigets deltagare var för sargade eller för traumatiserade för att orka ta tag i något. Oavsett vad så var det något som inte tycktes stå helt rätt till hos den mörke, om man bortsåg från den toviga pälsen.

"Är allt som det ska?" Rösten var lugn, men kanske stod där att finna en vag underton av medkännande eller oro. Han förstod mycket väl att allt nog inte var riktigt som det skulle, även med trötta tankar.

Han flackade med blicken, visste inte riktigt var han skulle fästa den. Den drogs mellan hanens stora vingar, manen kring hans hals och bort mot horisonten, bort mot där kriget utspelat sig. Han hörde hanens hälsning, vände blicken mot honom och nickade kort. Han kände sig närvarande och borta på samma gång. Det kändes som om huvudet hängde löst, som om det var på väg att lossna från hans axlar.
Vid hanens fråga så ryckte han lite till, svepte lite oroligt med svansen bakom sig och fick ett nervöst uttryck i ansiktet.
"Jodå...", svarade han först, men ångrade sig sedan. "...eller nej, egentligen inte", sade han därför sedan. Inget var som det skulle, inget kändes fullkomligt bra. Han visste inte om det var på grund av att det var vissa saker han inte kunde minnas, hur mycket han än försökte, eller om det var på grund av alla hans sår, främst de på utsidan då. Men som en blixt från klar himmel kom det, hanens namn. Azazel!
"Hur är det själv då, Azazel?" frågade han, med en stor stolthet över att det var ett namn mindre han behövde känna panik över.

Den plötsliga stoltheten i Malvados smutsiga uppenbarelse fick Azazel att lätt rynka ögonbrynen. "Jodå, jag lever. Men man har väl mått bättre." Ögonen slöts i ett något osäkert leende innan den lejonlike åter lät blicken vila vid den andre hanen. "Jag... ursäktar om jag lägger mig i sådant jag inte borde bry mig om men... Vad är det som tynger dig? Du ser förvirrad ut." Han sänkte nacken något. Malvado var trots allt av högre rang än han själv, och hur förvirrad den svarte än var så kunde det fortfarande vara något en lågt rankad medlem inte borde bry sig om. Och var så fallet skulle han hålla tyst, även om han inte kunde annat än undra. Vad var den osäkra känslan som låg över hela Malvados varelse?

Malvado nickade kort.
"Skönt att höra", sade han sedan med ett skevt litet leende som både kändes och såg malplacerat ut på honom så som han såg ut nu.
Hanens fråga fick honom att gå från ett leende till ett tandvisande grin till helt spak. I sin fundersamhet skrapade han lite med tassen i sanden, grävde lite, yrde upp lite sand, grävde lite till, innan han såg upp på Azazel. Övervägde huruvida han skulle säga något eller inte.
"Ärligt talat så vet jag inte riktigt", började han. "Eller jag vet ju vad som är fel, mitt minne har svikit mig", ändrade han sig hastigt, och snubblade över orden. "Jag minns inte namn, och jag vet att det finns vargar som jag inte minns, och det är oerhört frustrerande", egentligen var det så mycket, mycket mer än bara frustrerande. Sedan kriget hade han hade gått omkring i ett virrvarr av känslor - mer eller mindre alla fanns där på en och samma gång.
När han kände sig klar i huvudet, som nu, såg han verkligen hur det såg ut, hur han varit det allra senaste, och konsekvenserna av det. Men när han var mitt upp i det var det omöjligt att tänka på de där livsnödvändiga sakerna: äta, sova, vara frisk.

Tappat minnet? "Är det bara vargar, eller mer som saknas?" Rynkan mellan ögonbrynen djupnade något och antog en lätt fundersam ton. Kanske orolig?

"Nej händelser och så finns kvar, men namn..." han suckade tungt. "Jag visste inte ert namn förrän alldeles nyss", därefter spred sig ett leende, eller snarare flin, över hans läppar. "Men det fanns inte en chans i denna värld att jag skulle glömma Devils, och att jag hör hemma här", fortsatte han och gav ifrån sig ett litet skratt, han hade blivit en sådan mjukis på äldre dar.
"Men jag tänker att finns det någon jag inte alls kommer ihåg så var det antagligen ingen av så stor betydelse", sade han aningen nonchalant. Minnet kom tillbaka när det ville det, och antagligen gjorde det det förr eller senare.

"Om minnet du saknar är viktigt så ska du nog se att det dyker upp." Det breda ansiktet log lätt. "Du säger att du inte mindes mitt namn, men att det plötsligt uppenbarade sig. Mitt namn var av föga vikt att minnas, då det är något som är lätt att be om igen om så skulle vara." Han tillät en road fnysning att lämna nosen. Det kändes som om den toviga, mörka vargen tog ganska lätt på minnesförlusten.

Malvado nickade bara som svar på det första Azazel sa. När han sedan talade igen lyssnade Mal och det ryckte till i hans mungipa när hanen talat färdigt.
"Föga? Jag kom ihåg det i alla fall, och jag tror nog att nu när det väl kom tillbaka så stannar det", sa han med en viss tveksamhet i rösten. "...förhoppningsvis", han kunde aldrig vara helt säker. Hade minnet svikit honom en gång skulle det kunna hända igen, även om Mal inte trodde eller hoppades på det.

"Förhoppningsvis" upprepade Azazel, och nickade. "Det är något för framtiden att utvisa." Han makade sig något där han låg, vände framtassarna så att de försvann in i den täta manen, och drog in sitt friskare bakben under sig för att ligga mer på sidan. Den blå blicken svepte åter över Malvados kropp, över den raggiga, toviga pälsen. För ett ögonblick funderade han på om han borde nämna det, men valde att låta bli. Han hade inget att göra i hur den andre skötte sig själv - även om den mörke onekligen såg ut att behöva hjälp med de där tovorna. Den skära tungan lämnade Azazels mun för att fukta nosen. Han var väl själv ingen vacker syn i nuläget. Trött, dammig och med fjädrar som föll av. Det senare var nog det minst irriterande. Var något han själv valt. Som i förbigående sträckte han ut den ena framtassen för att tvätta benet. Uppmärksamheten var dock ännu tydligt fäst vid Malvado.

Malvado nickade kort.
Den där känslan av att någonting stort fattades honom låg ännu kvar och bubblade inom honom. Det var ungefär som att ha ett ord på tungan, men inte få fram det. Eller som att gång på gång upprepa ett ord och sedan glömma av vad tinget är för något.
Malvado lader sig ner i sanden och placerade huvudet på framtassarna. Han var tyst en liten stund och betraktade den stora hanen.
"Har du lyckats hämta dig efter allt det som hänt nu då?" frågade han sedan och lyfte på huvudet.

[tack för att du knuffade upp rollet åt mig ^^' ]

Azazel fortsatte att noggrant tvätta sitt ben medan tystnaden höll i sig, men lät tungan hastigt försvinna in i munnen då den raggige hanen åter lät sin röst bli hörd. Frågan lät nästan som något av förbigående, något som sades för att hålla samtalet igång, men den lejonlike tillät sin trötta hjärna inte fullt ut att slappna av i den högre rankade flockmedlemmens närvaro. Ett litet leende ryckte i de mörka mungiporna. "Jag kommer nog inte ha hämtat mig fullt ut någonsin efter det här," svarade han ärligt och fortsatte sedan, "men jag ser väl bättre ut än när jag vaknade av öknens hetta. Jag minns föga av vad som hände. Förträngt snarare än glömt antar jag." Minen antog för ett ögonblick en något ursäktande ton. Han menade inte något illa genom att nämna minnet, absolut inte, och hoppades att Malvado inte skulle ta illa upp av hans ord. "Som det ser ut nu kommer jag bli fast här ett tag till." Som i förbigående kastade han en blick över sig själv. Må vara att han såg bättre ut, men bättre var allt annat än bra. Blicken återvände hastigt till Malvado. "Hur känner du dig själv?" Den andre var åtminstone frisk nog att stå på egna ben. Även för en sådan liten sak avundades den lejonlike honom.

Malvado klippte till med öronen och lyssnade på Azazel. Blicken svepte över hanens bastanta kropp. Nog hade han också sett bättre dagar, men han såg trots det förvånansvärt kry ut. Eller så var det bara Malvado som hade fått en skev bild av verkligheten, det var nästan obehagligt troligt.
"Man har ju mått bättre", svarade han med ett litet flin. Han var inte på humör för att började prata vitt och brett och hur han kände sig. "Men det är skönt att vara hemma", han sade det inte längtansfullt, utan neutralt, som om han aldrig lämnat stället mer än när han gick ut i kriget.

"Så sant" svarade han kort som följd till Malvados ord om att vara hemma. Även om Azazel själv inte varit medlem särskilt länge i flocken - hur lång tid hade det gått? Något år trodde han - så kände han ändå en slags hemkänsla över att komma tillbaks till öknen och savannens vidder. Kanske föredrog han egentligen savannen mot öknens skållande heta dagar och bitande kalla nätter. Den lejonlike fakargen lät det breda huvudet vila över framtassarna. En bred gäspning lämnade honom innan han hann hindra den och han tvingades vända ned hakan mot marken för att dämpa den något. Tungan sökte sig sedan över nosen.

[Funderar på om detta roll behöver bli längre eller om det kan avslutas. Det känns som om det inte kommer leda till något mer dösnack då nog ingen av dem är så värst pratglada XD]

Han log kort. Ett leende som endast uppkom i brist på ord att yttra. Han såg ut över öknens varma vy och drömde sig bort för en kort stund. Han funderade på om det inte var dags för en liten vandring. Han hade känt doften av sin far på Numoorislätten.
Han såg tillbaka på Azazel och harklade sig smått.
"Jag tror det är dags för mig att röra på mig", sade han och reste sig upp.
"Om jag stannar längre slår jag väl snart rot", skrattade han, road av sitt egna skämt.
"Men du får återhämta dig på bästa sätt, jag tänkte själv bege mig till grottan", sade han sedan. Han gav Azazel en kort nick och började sedan gå.

[Du kan skriva ett sista inlägg om du vill :) ]

Han tillät ett lätt leende då den högre rankade flockmedlemmen skrattade. När Malvado sedan nickade åt fakargen och började röra på sig besvarade Azazel nicken. "På återseende, Malvado."

[Avslutat C:]