[ Tänk om Malvado valt sin älskade Mivria istället för Devils? Tänk om han hade valt att stå vid hennes sida i kriget? ... ♥ ]

Han hade väntat på denna stunden så ofattbart länge nu. Nu var den här, och han kände sig mer osäker än någonsin. Men han satte på sig en skyddsmakt av tomhet, allt för att inte avslöja vad han egentligen kände. Han blev knuffad av medlemmar från Devils, och tillslut stod han längst fram i skaran av dem. Han såg mot Mivria, samtidigt som han hörde Tramptass hånande ord. Han förstod vad hon måste tänka. Han lade öronen platt bak mot nacken och sänkte huvudet, hans ena framben hängde i luften då han inte vågade släppa ner det.
Fler medlemmar från Qu började dyka upp. Han såg Sleazoid, Damon, och även sin egna dotter Aisu.
Han vände blicken mot Mivria igen, den han hade levt ihop med så länge nu, med endast baktankar med det. I alla fall till en början. Men nu stod han där, framför henne, som antagligen trodde det värsta om honom i just detta ögonblick.
Han såg in i hennes ögon. Hennes gula, djupa ögon. Och plötsligt insåg han. Han insåg var han var lycklig. Han insåg var han ville leva. Han insåg var han ville avsluta sina dagar, vem han ville avsluta dem hos. Han insåg var hans hjärta befann sig.
Hon höll hans hjärta. Hon hade alltid gjort det. Det hade alltid tillhört henne, från den första dagen han träffade henne. Från den stunden då han hade insett att han hade mer gemensamt med en Qu än vad han hade velat tro.
Han insåg att Devils aldrig skulle kunna ge honom den lycka han sökte. Devils skulle aldrig kunna förse honom med den kärlek han trånade efter. Den kärlek han i flera år nu försökt dölja och glömma. Den kärlek som denna svarta hona ensam var anledningen till.
"Jag kom till ert revir enbart i syfte för att manipulera er, få er att lita på mig. Och jag lyckades. Men du fick mig att inse var jag hör hemma", sade han lugnt till Mivria.
Ett litet, varmt, finurligt leende uppkom på hans läppar. Han satte bestämt ner tassen i slättens mjuka gräs och vände sig långsamt om mot Tramptass.
"Jag har funnit var mitt hjärta tillhör, och det är hos Mivria. Jag kommer slåss vid hennes sida i detta kriget."
Han hade aldrig varit så här säker på någonting innan. Den svarta honan som han nu hade bakom sig var den som han ville leva med, den han ville spendera resten av sitt liv med, och den han ville avsluta det med. Han hade aldrig varit lyckligare än vad han varit de sista månaderna i Qu.
Han visste att Devils inte skulle se förbi hans svek, de skulle göra allt för att göra detta till hans allra sista strid. De skulle nästan strida invärtes för att få nöjet att avsluta hans liv.
Hela hans ansikte var förvridet i sorg och smärta. Devils hade ju trots allt varit hans familj i så många, många år. Men han kunde inte ljuga för dem längre. Det var inte rätt mot dem, och han skulle själv gå under om han fortsatte med det.
"Jag är ledsen...", hans blick vandrade från Tramptass till Nevada, Kyoko och stannade på Sarabi. Han sänkte huvudet och vände bort blicken helt från sin, numera före detta, flock.
Han backade ett par steg så han stod bredvid Mivria.
"Jag slåss med er till döden", viskade han tyst till den svarta honan. "Denna gången kan ni och hela Qu räkna med mig", han menade varje ord av det han sade. Denna gången skulle han visa Mivria hur mycket hon faktiskt betydde för honom. Hur mycket han skulle vara villig att göra för henne, hur mycket han var villig att offra för hennes skull.
Han vände sig mot Devils. Han var redo för vad som än skulle hända. Det var med sorg i hjärtat som han insåg att han skulle vara tvungen att strida mot sina älskade, forna flocksystrar och bröder.
Men det var hos Mivria han hörde hemma.
Nu och för alltid.

Snyft