Polka gick med lugna steg i den skog som hade förtjänat sitt namn, Döda skogen.
Han kollade sig omkring efter föda, men förgäves. Inte en måltid på flera mils avstånd.
Det enda han kännt var en lukt av ett rådjur som förmodligen hade sprungit för långt hemifrån.
Han stannade upp, vädrade, rådjuret var inte alls nära. kanske i utkanten av denna skog.
Med en hungrig suck släpade han tassarna dit doften kom ifrån, snart så skulle han vara ifatt rådjuret, och då skulle det smälla.

Skogen hade blivit dimmigare och Rådjurets doft hade blivit allt starkare och starkare för varje steg han tog.
Och så började diskusionen som så många gånger förut.
men de talade inte, utan delade varandras tankar, så på det sättet kunde dom komunicera i tystnad.

Mitten -Kom ihåg att inte suga i er allt blod denna gång.
Höger -Varför inte? är du rätt att vi ska tappa förståndet som förra gången? han log elakt, och slickade sitt nosparti.
Mitten -Det får vi inte göra. Du vet hur vi blir då vi slafsar i oss blod från andra varelser. särskillt våra egna.
Höger -Så farligt skulle det väll ändå inte bli att döda okontrollerat.
Vänster -Vi dödar inte i onödan.
Höger -Kom igen, ni båda vet att jag inte kan motstå blod.
Mitten -Då äter vi två och du får stå över, vi delar samma mage, så du slipper gå hungrig.
Höger -Prata inte strunt! jag kan inte behärska mig, det vet ni.
Mitten -Olyckligtvis vet vi det.
Höger -Och vad ska de betyda?
han svarade inte utan gav ifrån sig en lätt suck.
Vänster -Du får börja äta med oss igen när du lärt dig att behäska dig!
Det högra huvudet morrade ilsket. och sedan en fnysning.

Efter yttligare ett par timmar lurade alla tre bakom en buskage, men av bara ruttna pinnar och träd som var i vägen.
Lyckligtvis vart rådjuret nyfiket, fast rädd. Den kunde vädra fara.
Polka spände ut klorna, och spände benen.
Rådjuret gick emot honom, sakta.
Sedan då rätt tidpunkt var kommen hoppade han fram.
Rådjuret var skräckslagen och kunde inte röra sig bort från platsen.
Polka landade väldigt nära den och bet tag i dess ryggrad, de första två huvuderna höll fast vid ryggraden medans de tredje huvudet slet ur strupen på rådjuret.
De släppte och djuret föll till mark.

Malvado låg uppe på en sten, med huvudet varsamt placerat på tassarna, och sinnena vakna. Ett rådjur gick förbi lite längre bort. Mal lyfte inte ens på huvudet, tänkte inte göra några försök alls att fälla djuret. Den lyfte på huvudet och såg rakt på honom. Då Mal inte rörde sig fortsatte den sin färd och försvann bakom några buskar.
En kort tid efter att rådjuret försvunnit slog en vind emot honom, bärandes doften av en annan individ. Det var ingen från Devils, så det var väl läge att jaga bort främlingen som strövade så nära reviret.
Han reste på sig och tog ett smidigt skutt ner från stenen och suckade tungt. Det var först nu man såg hur smal han var. Han hade magrat ännu mer nu. Revbenen syntes, och hans gräsligt beniga axlar stack upp synligt då han hade huvudet sänkt.
Han gick fram till höjden av en liten slänt och tittade ner och fann rådjuret han sett tidigare. Han satte sig ner i samma stund som en varelse hoppade fram från ett buskage. Varelsen liknande inte något han tidigare sett. Det var en varg, det såg han tydligt, men istället för ett huvud satt där tre mellan individens axlar. Han såg på med road blick när vargen fällde rådjuret och reste sig upp och gick sakta nerför slänten.
"Inte dåligt", sade han kyligt, samtidigt som han tog ett litet skutt över en död trädstam på marken. Han gick med långsamma steg och stannade sedan en bit ifrån den andra vargen. Hans blick växlade mellan de tre huvudena, och fäste sedan blicken på det mittersta.

*peeeeeet*

Lucius höll sitt byte med käftarna, men släppte det till mark med en duns. Hannen tänkte just påbörja sin måltid då en främling talade, Lucius hade varit så fokuserad på att få sätta tänderna i bytet att han inte brytt sig om de andra dofterna. 
De högra huvudet högg in trotts att denne talade, tog en stor tugga av rådjuret men spottade ut det igen "Skabb.." Morrade huvudet.
Alla de tre riktade sina blickar mot den svarte "Finner du intresse intresse för maten eller är du här i annat syfte?" Främlingen var mager, fanns inte mycket till frestelse på denne. 
Hanen vände sig mot främlingen med huvudena i olika höjd, högra huvudet var nedsänkt med rynkad nosrygg medans de andra granskade den svarte med tomma uttryck. 
Döda skogen var inte ett ställe han fann vidare intresse för, inte mycket att sätta tänderna i men platsen speglade hans själ. Död, mörk men samtidigt fylld av en känsla av fruktan.
Den stora, trehövdade hellhounds lawarens röda färger lyste rött, klorna, ögonen och till och med slingorna i hans vita, tjocka, sträva man. Han hade inte stött på många i denna skog, kanske var det för att det inte fanns något vettigt skäl till att komma hit, eller att det var dött om bytesdjur. Men han anade att den svarte inte var här för att han inte några planer, nej, det såg mycket väl ut som att de träffades av en anledning.

Malvado kunde inte låta bli att låta ett snett flin lysa upp det tidigare kyliga ansiktet.
"Jag kan väl inte påstå att det är hit jag skulle bege mig om magen värkte", svarade han roat. "Så nej, jag är ej här på grund av det", konstaterade han sedan. Å andra sidan kände han till Döda Skogen, kanske inte lika väl som Öknen, men ändock. Han visste var han skulle leta efter mat om det nu skulle vara det han var ute efter.
Han sade inget mer om sin anledning att vistas i den smått dystra skogen, hade hanen inte haft aningar om det innan så skulle väl polletten trilla ner förr eller senare. Detta var deras skog, oavsett var gränserna än må gå, precis som öknen. Tenkais Öken tillhörde dem. Det var där de härskade, även om de inte hade kontroll över samtliga sanddynor. Likaså med Döda Skogen, de hade inte kontroll över hela skogen, men han såg hela skogen som deras, mer eller mindre. Men han hade ingen auktoritet att jaga bort hanen han hade framför sig - han var inte på reviret och därmed inte heller en inkräktare.
"Vad gör ni själv här? Det är inte ofta man stöter på utomstående vargar här", svarade han och rösten blev med ens allvarlig. Visst hade han stött på andra vargar här också, men han räknade inte vänner som utomstående då de visste att detta var en av två ställen där man kunde räkna med att Malvado skulle befinna sig på. Okända vargar, utan kopplingar till flocken var desto mer sällsynt, och därmed desto mer misstänksamt.

Det allvarliga ansiktsuttrycket hos dem brast ut i mer eller mindre hesa skratt "Du är då inte dum måste vi erkänna." De visade stora flin och en glimt av roanden. 
Han funderade i tystnad en stund? Nej, det låg något i det han sade. Här kanske inte var den plats man besökte i hopp om att hitta föda.
Men frågan, den fråga som så många gånger fick honom att svarta i ögonen, kroppsspråket och humöret var den som ställdes. Vad gjorde han här?  Hannens flin försvann och han hade bara ett mörkt uttryck i själ och kropp, men allra mest ögonen. 
Durano viskade bland träden, men såklart var det bara Lucius som hörde, eller var det bara han? 'Lucius, ge honom en öm kyss på halsen, känna hur det varma läckra blodet fylla dina smaklökar.. Du vill ju.. Du.. Vill' Det röck i hans käftar, som att dem skakade fast ändå inte. Och hans saliv rann ned från det högra huvudets haka som även hade en galen blick. 
"Genomresa, min slutdestination är.. Blodigt.. Jag vill.. Ömt.. Hug... i helt andra... områden" 
Han nästan kom bort sig då han talade och var tvungen att tänka till. Men Duranos ord sipprade ut och han kunde inte riktigt koncentrera sig. Svansen var mellan benen, men hans kroppsspråk sade allt annat som inte var rädsla, utan ett mordisk torterande behov. Och han försökte att ge främlingen ett fredligt leende, men svårt när hans tänder blottades och såg mer ut som att han för första gången i sitt liv log, att det var stelt och oerhört ovant.

När den andra hanen hörde hans fråga såg Malvado hur hela hanens uttryck förändras. Flinet suddades ut från hanens anlete och i ögonen dök något annat upp, något som inte funnits där tidigare. Hanen blev plötsligt mörk i sin blick och Malvado höjde förbryllat på ögonbrynen. Blicken hans växlade mellan de alla huvuden då han inte kunde bestämma vilket av dem han skulle fästa blicken på - han litade inte på något av dem. 
Vad hanen fick ur sig härnäst gav inte Malvado mycket förståelse. Hanen verkade ha stora svårigheter med att få fram ord och var uppenbarligen galen på ett eller annat sätt, någon annan förklaring kunde Mal inte se. Och fastän han hade börjar inse att hanen troligtvis var väldigt oberäknelig fanns där ett intresse i att veta mer. 
"Längtar ni efter blod?" frågade han och insåg plötsligt att det kändes som att prata med en valp. Men jodå, nog fanns det något intressant i den här hanen. Han hade uppenbarligen problem med både det ena och det andra. 
"Jag har en hel lista på vargar jag kan guida er till", sade han med ett illmarigt flin på läpparna.

Det mörka i hannen speglade sig i hans ögon, det sägs att ögonen speglar ens själ och om nu någon skulle våga sig så pass nära att dem kunde stirra rakt in i dem skulle dem se Djävulen själv. Det mörker inom honom som sedan många år tillbaks grott ända in i märgen var ingen trevlig syn att skåda, särskilt inte för dem som var rädda för nattens harmlösa mörker.
Lucius alla sex ögon blinkade i otakt och det var svårt att tyda vilka ögon han använde. 
Orkar du inte ta itug med dessa stackare på egen hand? ett skratt lämnade en av käftarna medan de andras leende växte sig stort. Sedan finner jag inget nöje i att slita främlingar itug som inte väcker min hunger.. En av bröderna kollade på det huvud som nyss talat och sedan på hannen framför. 
Vänstra huvudet slickade sig om munnen och sneglade på Malvado, även fast det inte såg mycket ut som en delikatess fanns det ändå varmt blod inuti. Oh gud vilken god natts sömn han hade att vänta sig.

"Att ha ihjäl dem skulle inte skänka mig speciellt mycket frid, så att göra det själv står inte direkt på min att-göra-lista", svarade han lugnt. Den andra hanen hade skrattat, men flinet på Malvados läppar hade suddats ut och ersatts av en allvarlig min.
"Men det betyder inte att jag kan ge andra chansen att göra det", fortsatte han sedan i samma lugna, sakliga ton.
När hanen sedan fortsatte tala kunde inte Malvado låta bli att låta ett ironiskt skratt att lämna strupen.
"Endast döda för att mätta magen, värst var ni var en bussig en", flinade han roat.

Hanens flin växte Bussig? Kan ju inte hålla med om att jag är så värst bussig. Men även jag har mina gränser. Hans leende förändrades och försvann en aning.
Varför hade han stannat? Varför kunde han inte bara ignorerat hannen och gett sig av? Men vad har jag att förlora egentligen? Har ju inte precis något att leva för som till exempel en flock eller familj. Så, Malvado... Ge mig namn så ska jag försöka att lägga dem på minnet... Lucius såg sansad ut, men hans blick var fortfarande som besatt. Durano låg alltid och lurade vart han än gick. 
Den grova vita hannen satte sig sedan ned, sneglade på sitt värdelösa byte och sedan på den svarte framför sig.

Malvado skrattade roat åt hanens ord. Han kunde sedan inte riktigt komma underfund med om hanen vad seriös med vad han sa eller inte. Istället för att försöka avgöra det valde Malvado att ignorera hanens svar.
"Vad lever ni för om inte för en familj eller flock?" frågade han stillsamt. "Att döda? Är det det som driver er?" fortsatte han med ett frågande uttryck i ansiktet. Han kände igen drivkraften, lite i alla fall, men det var längesedan döda hade varit något form av mål för honom.

[ sorry att det tog så lång tid för mig att svara... o.O ]

Lucius kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna, hanen skakade på alla de tre huvudena med lätt slutna ögon  i några lugna, fast kvicka, rörelser innan hanen öppnade dem igen och lät leendet försvinna. "Att döda är njutningsfullt och oerhört roande. Men det är inte det som driver oss till att stanna vid liv, Malvado" Ett litet leende spred sig på de svarta läpparna igen "Det som driver oss är vår vilja att vinna.. Besegra det som tagit kontrollen.." Lucius lyfte ena framtassen och lät marken under honom fatta glöd som han sedan, utan någon egentlig anledning, kvävde med samma tass så att ett brännande ljud hördes, ljudet som uppstår då eld möter skinn. "Durano är den som driver oss..." Hans leende försvann och ett uns av allvar uppstod i hans blick.

Malvado såg frågande ut när han granskade den andre. Han försökte se någon mening med det som för honom endast var svammel. Fortfarande verkade den andre inte riktigt... frisk. När han hörde ett namn letade han i sitt minne efter ett tillfälle han stött på namnet. Han fann dock ingenting, utan förblev fundersam. 
"Durano?" var han till sist tvungen att fråga, för nyfiken för att låta bli. Han hade mött så många vargar, hört så många namn, men han kunde inte minnas att han någonsin hört namnet Durano. Men kanske var det inte namnet på någon faktisk varelse, eller så var hanen bara schizofren.

Lucius drog en rosslande djupt suck medan han lade de alla tre huvudena på sned. "Hmm... du känner inte till Durano?" För ett ögonblick tycktes hans sex ögonnse smått grumliga ut, som att något rörde sig inom dem. "Malvado, har du hört talas om Demoner?" Ett svagt leende bröts ut, nästan som att Lucius tycktes se glad ut. Men bara någon kort sekund därefter försvant leendet och samma tomma blick var där. Hanen slickade sig kring munnen, drt högra huvudet stirrade några sekunder på sitt byte med en äcklad min. Sedan var alla de tre huvudena i fokus på denne Mal.

Han nickade. 
"Ja, visst känner jag till demoner, änglar också för den delen", svarade han stillsamt. "Men jag skulle ljuga om jag sa att jag kunde de alla vid deras namn", lade han sedan till. Länge hade han känt till de högre makterna av ondska och godhet. Om man nu kunde kalla dem för det. Kanske var Ordning och Kaos en bättre förklaring. Malvado visste inte mycket om änglarnas och demonernas uppkomst, men i hans huvud fanns det starka kopplingar mellan den och Meimei och Tenrai. Men huruvida han hade rätt eller inte visste han inte. 
Han betraktade tyst den andre, väntade på ett svar. Kanske till och med så mycket som en förklaring.
"Så, att döma av er fråga så gissar jag på att Durano är namnet på en demon?" frågade han sedan, även om det var mer av en retorisk fråga.

Lucius nickade svagt som svar "Mycket riktigt.. Durano är den ända som hindrar oss från att kunna leva det liv vi önskas leva" Lucius reste sig upp "Ursäkta om jag redan frågat, men tillhör ni någon flock?" Hanens blick speglades i nyfikenhet, allt trodde han att Malvado tillhörde någon slags flock, men en god sådan, eller ond? Han hoppades få svar på sin fråga.

"Hm", svarade han fundersamt. "På så sätt", svarade han kort. Det var inte mycket till svar, egentligen, men det var tillräckligt med svar. Malvado hade mött demonbesatta vargar innan, Devils hade ju sin alldeles egna demonbesatta varg. Han tyckte nog att en demon gjorde en individ väldigt oberäknelig, och många gånger beundrade han Shiro för den kontroll han faktiskt hade, även om kontrollen nog väldigt många gånger var svår att hålla i. Men Shiro skulle ändå ha en eloge. Malvado trodde nog att han själv aldrig hade kunnat hålla en demon i schack. 
Vid hanens fråga drog något misstänksamt och mörkt över Malvados anlete, men det försvann lika fort som det dykt upp.
"Devils", valde han att svara när han såg Lucius' nyfikenhet i frågan. Kanske visste inte hanen vilka Devils var, men av hans fråga att döma så hade han någon form av kunskap om flockarna i landet.

Lucius nickade svagt, nästan helt stillsamt.
"Devils.. flocken har jag hört talas om, dock aldrig haft ett längre möte med någon av flocken.. Förutom, givetvis, dig Malvado.." Lucius verkade nästan helt obrydd av vilken flock hannen tillhörde, kanske var det därför att han inte, ärligt talat, kände rädsla inför flocken, eller så var det för att han var så förbannat stolt att ej, aldrig, någonsin visa rädsla. Men inte, inte något av det, Hanen var så uppslukad i Duranos mörker att inget längre skrämde honom. Vilken var en fördel och en ännu grövre nackdel. Att inte veta när man helst borde fly, stanna, gömma sig eller dylikt kunde kosta livet. Men vad gjorde det, när allt han gjorde var att ta andras? Någon gång var det hans tur, någongång var det hans tur att möta Chaibos och tjäna vid hans sida.

Han rörde inte en min. Att hanen hade hört talas om Devils var ju självklart. Vem hade inte gjort det? Det var de som var öknens djävlar, de som härskade över öknen, och sedan en tid tillbaka även en del av den skog de båda befann sig i. Hade Lucius inte haft någon kännedom om flocken hade han tillåtit sig själv att skratta. Hanen verkade dock inte speciellt berörd över flocken, vilket både förvånade Malvado och inte. Hanen verkade inte helt vid sina sinnes fulla bruk, men att inte hysa någon form av respekt (med sin grund i ren rädsla) för flocken var han inte helt bekant med. I alla fall inte när det rörde sig om flocklösa vargar. Han antog att hanen inte var en del i flock då hanen trots allt bar på en demon. Det gjorde honom antagligen inte till den direkt lättast hanterbara vargen. 
Malvado nickade kort innan han tillslut svarade Lucius.
"Finns säkerligen chanser att träffa på någon till", svarade han stillsamt. "Speciellt om ni fortsätter att röra er i närheten av vårat revir", lade han till sist till med lite eftertryck.

Lucius log lite slugt "Ingen fara, vi hade inte tänkt att inkräkta mer än vad vi redan gör." Sade han med ett hest skratt. 
Hanen sträckte lite på sig, gäspade stort och sedan ruskade han på sig. "Du har varit ett intressant sällskap, vi önskas träffa dig igen... Men nu är det dags för oss att ge oss av" sade han med högt burna huvuden och sedan backade han några steg innan han vände sig om och försvann bland träden i en lugn lunkande takt. "Vi ses" ekade en hes röst i vinden då han var borta. Lucius gillade honom, Mal var intressant, mycjet intressant....


(Tänkte att vi maybe kunde avsluta här :3)

Malvado nickade bara kort som svar. Lucius verkade inte ha något tjyvens för sig, det var i alla fall hans korta slutsats av mötet med hanen.
"Vi ses säkert igen", svarade han kort. Därefter gav han hanen en respektfull nick som avsked. En avskedshälsning som han endast brukade ge till de han kände väl, och aldrig till främlingar på detta sättet. Men på något sätt kände Malvado ändå att hanen hade gjort sig förtjänt av den. Han såg efter Lucius då han försvann bort genom skogen, och när han inte längre kunde se hanen vände han sig om och gick tillbaka till reviret.

[ Avslutat ]