[örgh.. hörgh... Nu ska vi se ^^'']

Träd, träd och åter träd. Men träd som inte hade ändrat färg eller tappat sina löv,
eller kunde kan kalla det löv? Dom var inte runda eller platta, nej dom var som långa och
smala. Som stickor eller taggarna på igelkottens rygg. Frosten låg som ett vitt täcke över
marken och många sommar djur hade börjat göra sig klar för att somna in för att slippa den
kalla hårda vintern. En varg kunde skymtas bland träden och en mycket udda i utseendet.
Hennes färger var som ingen annans och pälsen var tjock och blank. Talade tydligt om att
hon var en frisk varelse med några år på nacken, ärren över de högra ögat lös vagt rött och
bogen med brännmärkerna hade börjat återfå sin päls. Men även där lös huden rött, inte rött
som av en irritation i huden utan röd som av värme. Man kunde nästan tro att hon hade varit
i solen för länge och bränt sig sönder och samman, men så var självklart inte fallet.
Det var blodet inom henne så var varmt och värmde automatiskt upp den lilla kroppen men
oftast syntes det inte för att pälsen täckte med sitt tjocka lager.

Med en gäsp stannade hon upp och såg sig om lite grann samtidigt som dom breda, korta
öronen vinklades fram och tillbaka på huvudet efter ljud. Hon hade inte varit här tidigare,
eller det kanske hon hade men det fanns inga minnen efter de och behövde komma bort ifrån
reviret ett tag. Det hade hänt mycket där på senaste tiden, både positivt och negativt.

[Asså... kommer inte på nå D: *byter musik*]

Dom gröna ögonen såg sin om och frosten under den rödaktiga honan smälte bort och lämnade
gräset blött innan även de blev gulaktigt på grund av vätskebrist. Hon torkade ut allt,
allt liv runt om henne. En rysning av välbehag rörde sig längst ryggen och hon rös till,
slöt ögonen och log belåtet. Men något förstörde friden, en udda doft. Hon hade känt den
ett bra tag men hade trott att de var nå svampar som hade envist försökt hålla sig vid liv.
Men ju mer hon hade vandrat ju mer hade misstankarna vuxit, nå svampar hade hon inte
sett och började fundera på om det låg nå dött någonstans i närheten. Men det luktade
inte dött heller. Det var en frän mustig doft och Thzu rynkade pannan en aning och
koncentrerade sig på att försöka känna av någon värme ifrån denna underliga doft.
Och jadå det fanns någon där ute som bar på detta och det rörde på sig samtidigt
som det inte befann sig allt för långt bort ifrån henne själv.

[Pax till Vulcan ^^'']

Den mäktiga Nordanskogens dofter vilade i ett täckte över honom där han strövade. Vart doftfragment, hur litet det än var, uppfattades omedelbart av den snusande vargens uppmärksamma nos. Det var mustiga lukter, sådana som bara hösten kunde väva ihop - doften av barr som flätades ihop med den fuktiga jordens doft, med multande löv och djuraromer där i bakgrunden. Där fanns dofter av andra vargar, både de blekaste av dem och de starkare sådana - men alla riktningar som ledde till starkare källor av detta undveks, knaptp medvetet, av den smygande vargen. För smög var precis vad han gjorde, slank mellan trädens skuggor på ett märkvärdigt skyggt sätt, som om han trodde att blott en främlingsblick kunde splittra hans själva tillvaro. det var inte heller långt ifrån sanningen, och det var precis därför Vulcan för närvarande höll sig dold. Det var då solen sjunkit helt bakom horisonten som han lämnade sina skuggor för att vandra rakryggad i mörkret. Det var bara dåraktiga vargar som sprang öppet och skrek ut sin närvaro, nej, Vulcan var smart, taktisk. Han höll sig dold tills det han visste om dem han mötte var honom underlägsna eller överlägna, för att kunna reagera därefter.

Den grå vrenen hejdade sig i sin snabba intervallgång mellan träden, och höjde sin svarta nos från mossan. En transparant, grönskimrande tunga fuktade den hastigt, som för att klara ut dofterna ur den då en ny, färsk en svepte mot honom med vinden. En varg, en hona, stinkande av svavel och aska. Vulcans alla sex öron klippte, han bedömde och tänkte där han låg halvhukad i skenet av den döende skymningssolen. Futkade nosen igen. Varginnan var uppenbarligen på väg mot honom, ellar åt något liknande håll, och då vinden inte var honom gynnsam så antog han att hon redan var medveten om hans närvaro.

Vanligtvis skulle Vulcan röra sig kvickt bortåt, i detta tillstånd då hans huvud var hans eget och hungern tryckte på efter en hel dag tillbringad under jord. Men inte idag. Trots att han ännu inte funnit något att äta, så var hans åtrå efter makt och begär efter sällskap alltför stora. Han visste inte riktigt om han önskade att det var en svag varg att trycka ned, eller en mäktig varg att dyrka - de båda alternativen lockade hans mentala hunger just nu. Han svalt, inte bara fysiskt, efter sin långa tillvaro av enslighet. Tyst rörde sig den grå vrenen närmre vargen av aska, slinkande mellan träden på ett skyggt och smygande - men tillika effektivt - vis, ända tills en bjärt färgad varggestalt kom inom hans synhåll. Då stannade han omedelbart, och kurade tyst i skuggan av en väldig tall.

Dom gröna ögonen såg sig om samtidigt som dom korta öronen ständigt
letade efter ljud, nosen vädrandes i luften. Men något stod ändå inte rätt
till, hon kunde varken se eller känna doften av någon. Men något fanns
det där inne i skogen men vad hade hon inte kommit fram till.
Med en tung gäsp sträckte hon en aning på sig men stannade mitt i rörelsen
och strök bak öronen emot den brandröda manen. Det fanns någon bland
träden med denna underliga doft, en varelse av samma art som hon.
Utan att avsluta sin rörelse såg hon in emot skogen med smala ögon och
började att röra sig längre in. Kanske träffade hon på denne illaluktande
varelse eller kanske inte. I vilket fall som helst så var hon nyfiken, kanske
för nyfiken för sitt eget bästa men ändå kunde det inte hindra henne.
Döden var inget hon fruktade och därför inte livet heller. Allt hängde ihop
och det kommer de alltid att göra, oavsett vad som händer framöver.

Trotts sin kroppshydda var hon ingen osmidig varelse.
Kanske inte lika snabb eller smidig som dom andra men hon har i stället
sin kropp att använda. Mer kraft och där med hårdare och kraftigare slag.
Även om hon inte kan se denna smygande varelse kunde hon utan problem
känna av var den främmande befann sig, inte allt för långt ifrån hon själv.
Kanske gömde han sig för henne, kanske var han rädd eller lurade på nå.
Hon visste inte säkert då doften distraherar henne nog mycket för att hon
inte ska kunna placera ut var han befinner sig. Med ett svagt och lågt morrande
särade tiken på dom svarta läpparna för att tala till främlingen. Hon ville
veta vem han var och var han befann sig mer än så behövs inte.
"Ni är inte osynlig varg!" morrade hon fram i en lite irriterad stämma och
tittade emot de håll hon kan känna av honom men inte direkt på den plats
där vargen befann sig, vilket talade ganska tydligt att hon inte kan se han.

Ögonen i skirt grönt smalnade på den bleka varggestalten där han slingrade sig i skuggorna, sällsamt glödde hans blick då den minutiöst följde varginnan varje steg. Hon doftade av kol och svavel, en falnande men opålitlig eld - redo att slå ut i heta lågor vilket ögonblick som helst. Gestalten hennes var förvisso ingen stor sådan, men Vulcan kunde tveklöst avgöra henne som en stark varelse. Det fanns styrka i den där kompakta, brandfärgade kroppen, det rådde det inga tvivel om.Vrenens långa lejonsvans piskade mjukt bakom den slanka, hopkrupna kroppen - i detta halvmörker var han närmast omöjlig att utskilja mot skogens brokiga bakgrund. Men även om han mycket snabbt blev säker på hur denna varginna var värd att behandlas, så tvekade han inför att stiga in i hennes synfält. Det var inte riktigt rädsla, inte riktigt, det var något annat som gnagde i hans ryggmärg och hindrade honom från att gå framåt. Väl invand paranoia kanske. Kanske borde han bara vandra vidare och inte bemöda sig göra bekantskap med denna varghona - Även om hans hjärta sved av längtan. Makt han inte själv kunde bära...
Alla hans sex öron spetsades då eldvargens kraftiga stämma bröt tystnaden, hans kropp spändes i några ögonblick innan den lika snabbt slappnade av igen. Beslutet hade fattats åt honom, det var väl endast bra? Ett litet, karaktäriskt leende kröp in på hans läppar, gjorde vidden av hans väldiga käftar än mer märkbar - lite obehagligt på något vis, liksom det mesta andra med Vulcans fysik. Hela hans uppenbarelse vandrade på en skör balans mellan slank elegans och motbjudande proportioner.

I fullaste tystnad gled den grå vrenen ut ur skuggorna, och hans blekgröna blick vilade konstant på varghonan. Varsamt närmade han sig henne, med en gnutta ödmjukhet i sin hållning och min. Leende, med sin märkvärdigt långa nacke utsträckt men sänkt, och svansen lojt svängande. Han stannade på ett artigt, men behörigt, avstånd, ett par meter bort.
"Jag ber om ursäkt, en varg kan inte vara nog försiktig i dessa tider. Så många vill ha ens blod, att det är ett under att jag lyckats undvika det hittills" replikerade han med sin låga, melodiska stämma, varken ljus eller mörk och med en mycket behaglig klang i stavelserna. Noggrant iakttog han den andre, gjrode ett uttryck av mild artighet, fortfarande med hållningen något sänkt.
"Vulcan är mitt namn, får man be om ditt?"

När den främmande hannen visade sig så trodde hon först inte sina ögon.
Nog hade hon sett mycket i sina dagar men denna varg slog henne med häpnad. Doften kanske inte var de bästa men utseendet gjorde henne mycket nyfiken men samtidigt mycket vaksam, man ska inte låta sig luras av ögonen ser. När han talade till henne så rös hon till av obehag men visade det inte utan höll en neutral mask. Klangen i den ljusa hannens röst var mycket välkomnande för dom känsliga öronen men något sade henne att han inte var någon att lita på. Att allt var en bluff. Men om det nu var de så skulle hon spela med.

"Det är så sant som ni säger. Man kan inte vara försiktig nog nu mera." stämman var kall men inte hotfull eller irriterad utan höll sig i en neutral ton. Och visst var det sant som han sa det kunde hon inte låta bli att hålla med om. Oavsett var man gick i detta land numera så löpte risken att blodet skulle flyta och liv spillas. När han sade sitt namn la Inferotiken huvudet lite på sne som om att hon inte riktig hade hört namnet och frågan.
"Vulcan säger ni. Det var minsann ett ovanligt namn.. I alla fall i mina öron. Namnet som ni söker herrn är Thzuki." dom tjocka öronen klippte till och hon bugade lite grann för att visa sin gästlighet. Även om denna 'Vulcan' som han kallade sig, äcklar henne en aning så var han ändå trevlig och visar respekt så ska vänlighet och respekt visas tillbaka.