Tora hade inga som helst misstankar om att Ymir kanske spelade henne ett spratt. Nejdå. Av någon anledning hade hon fått förtroende för sin kusin denna varma vårdag. Det var varmt ute, men inte heller gassande sol. Himlen var klädd i mörka moln som antydde att det när som helst skulle falla regn. Det hade dock inte hindrat dem från att ge sig av till vattendraget för att… simma! Precis. Ymir skulle lära henne att simma.
    “Okej, så jag ska hoppa i vattnet så här?” Hon visade med gester hur hon blivit instruerad till att röra sig i vattnet, “och sedan börjar jag sparka så här?” Det såg lustigt ut på land, men det var ingenting Tora reflekterade över. “Är du säker att jag ska vara upp och ner?”

[Ymir]

Under hela tiden som Tora övade sina simtag nickade Ymir instämmande. Det såg helt riktigt ut. Inte för att Ymir själv kunde simma, men det kunde väl inte vara så svårt? Det fanns en otvivelaktig självsäkerhet hos henne där hon satte på stenen och studerade sin kusin.
     “Ja, det ser alldeles rätt ut!” bekräftade hon som om hon var mycket nöjd med Toras rörelser. Men när det kom till den sista frågan snörpte hon lite på munnen. En tankfullhet, men den såg inte osäkerhet.
     “Du kanske får börja med att vara upprätt,” förkunnade hon, “så kan vi se om du är redo för upp-och-ner tekniken.” Tora verkade acceptera hennes plan utan eftertanke, och Ymir tvivlade inte heller på sin förmåga att lära henne simma. Det verkade ju enkelt.
     “Okej, gå ut på stenarna där!” Hon gestikulerade mot några stenar som gick lite längre ut floden. Det var djupare där och Tora skulle inte nå botten direkt. Det var hela tanken. Att vattnet också rörde sig mycket snabbare och strömmen var starkare där, var inget som Ymir, eller Tora, verkade uppfatta.
Ymir följde med Tora ner till vattnet men stannade på strandkanten när Tora tog sig längre ut på avsatsen.
     “Det är bara att hoppa i!” ropade hon över det lilla avståndet mellan dem.

Tora följde Ymirs instruktioner utan att säga emot. Ut på stenarna var alltså det första steget, det fixade hon ju! Tora blickade ner mot det porlande vattnet. Här kunde hon inte längre se den steniga botten, nej – det var alldeles mörkt. Men tanken på att det var djupt och strömt slog henne inte, hon bara antog att vattnet hade en annan färg här ute.
    ”Okej, då kör jag då?” Tora blickade bakåt mot Ymir som stod vid strandkanten. Av någon anledning ville hon ha hennes bekräftelse, eftersom hon själv faktiskt inte kunde simma och inte visste hur man gjorde. En bekräftande nickning från kusinen gjorde att hon tog sats och hoppade rätt i.
    Nästan direkt när hennes kropp nuddade vattnet kände hon hur något slet och drog i henne. Hon hann inte ropa på Ymir innan hennes huvud hade försvunnit under vattenytan. Av ren panik glömde hon hur hon skulle göra – även fast de alldeles nyligen gått igenom det. I stället sparkade hon hejvilt med benen i ett försök att sa sig upp över ytan, men strömmen var starkare än vad hon hade räknat med.

Tora hoppade i vattnet och Ymir såg spänt på. Toras plaskande skapade rörelser i vattnet som hon kunde följa, men hon själv verkade aldrig komma upp till ytan. Ymir rynkade oförstående på pannan. Varför simmade hon inte?
     “Sparka! Tora, sparka!” ropade hon, osäker på om Tora ens kunde höra henne. Hon kunde se hennes skepnad över vattenytan lika fort som den försvann under igen. Vattnet tog henne längre ner med strömmen och Ymir tvingades snabbt börja trava längs strandkanten.
     “Tora! Hör du mig? Du måste sparka och gräva! Sparka, gräva!” Vad var det som var så svårt? Ymir hade sett andra göra det. Varför kunde inte Tora?
     Ymir vadade ut en bit i vattnet, fick kämpa för att hålla takten med kusinen. Hur länge kunde man hålla andan egentligen?