Inbillade han sig, eller kändes vattnet annorlunda? Inte bara i färgen, att det var så grumligt och dålig sikt gjorde honom redan nervös, i doften och i känslan av sanden mellan hans tår. Ronan spratt till då en fisk nuddade hans stjärtfena. Den lilla vargen rynkade skeptiskt på nosen. Var det meningen att fiskar skulle ha den färgen? Just nu kändes allt märkligt och främmande, en så stor upplevelse att fånga och förstå. Han varken fångade eller förstod.

Tidigt samma morgon så hade först fått syn på fastlandet, då efter en olidligt lång simtur bestående av såväl ivrigt paddlande, förstrött glidande och trött flytande på vattenytan i hopp att vågorna skulle skölja honom i land på något vettigt ställe. Många gånger hade hans tankar ilat fram och tillbaka, ett fiskstim i hans huvud, men trots tvivlen och oron, fruktan för det okända som låg framför honom och under honom, så hade han aldrig ändrat sig. Beslutet stod lika fast som hans kurs - Mot fastlandet. Mot Numoori.

Numoori låg egentligen inte så långt från hans hemö Shendu, och han hade alltid haft en god uppfattning om åt vilket håll man skulle simma om man ville nå fastlandet. Han hade stundvis gripits av oro över att han kanske hade missuppfattat det helt, att de vänliga vargarna som bekräftande pekat ut kursen åt honom ljugit eller missförstått. "Va? Skulle du till Numoori? Jahaaa, jag trodde du ville simma till rakt ut i havet tills du drunknar. Lätt förväxling att göra, haha, hoppsan. Förlåt!"
Inte direkt. Kursen måste vara rätt. Tids nog bekräftades också detta, då kust plötsligt var i sikte. Sällan hade väl en mörk remsa land genom morgondimman ingett så många överväldigande känslor för en så liten varg.

Just nu så hade han planterat sig på stranden strax invid utloppet av en å, ibland trampandes i vattnet samtidigt som han kastade förstulna blickar mot skogsbrynet som tog vid efter sanden. Så stora träd, så många dofter, allt var nytt och otryggt, men samtidigt en upplevelse som väckte olidlig nyfikenhet inom honom. Han kunde inte stanna på strandremsan för alltid. Han ville inte stanna på strandremsan för alltid. Men han ville inte gå riktigt än. Ronan stannade upp i sitt traskande, med vattnet upp till sin knubbiga mage, och såg fundersamt upp i den fläckvis molnklädda himlen.


"Kall om hjärta, tass och märg. Kall är sömnen under berg. I havets djup där fiskar simma. Du intet utom-" Han avbröt sig tvärt, då det skarpa ljudet av rasslande löv hördes inifrån skogen. Nära.
Plötsligt var han mycket vaksam, på ett ögonblick redo att springa ut i djupt vatten. Samtidigt insåg han sina tankar och skämdes över dem. Han var bättre än att vara en sån här skvätträdd spigg. Ronan drog ett djupt, lugnande andetag och såg inåt skogen, stadig på pass och blick. Inte rädd, men försiktig var aldrig dumt att vara.

Stormen som separerade Hyzenthlay och Malvado var den starkaste hon hade upplevt. De hade bestämt att ta sig från en ö till en annan när vädret som I början var behaglig och varm plötsligt skiftade. Stora åskmoln och vind fick enorma vågor att resa sig. Hyzenthlay tappade flera gånger Malvado's simmande figur ur sikte och det skrämde henne till en panikartad tillstånd. Det var inte de starka vindarna som slog ner henne utan hennes egna val att sänka sig närmare vågorna för att leta upp Malvado som tillslut slog ner henne i havets djup. Gigantisk monstervåga slog ner henne med hela sin tyngd och drog ner djupt under vattnet. Det var med en sista desperat tanke som den unga fakargen rev sig upp mot ytan 'Detta kan inte vara mitt slut!'. Många hade nog tänkt den tanken när slutet faktiskt kom. Något hårt slog henne i hakan och fick Hyzenthlay att insiktivt gripa tag i det. En torr bit av palm eller träd flöt upp mot ytan tillsammans med henne, för liten för att klättra upp på den men tillräckligt stor för att hjälpa henne att hålla sig flytande. Hyzenthlay grep tag i trädet med klorna på framtassarna och tänder och blundade. Det var endå svårt att se. Bara vågor och vind.

Två dagar senare vaknade Hyzenthlay av måsskrik. Det var varmt. Hyzenthlay var trött och väldigt, väldigt törstig. Hon hade inte druckit på länge, hon hade stark, pulserade huvudvärk. Måsskrik hjälpte inte. Hyzenthlay försökte att resa vingarna ur vattnet men de var blytunga och rörelsen fick henne att gny av smärta och skräck. Hade hon brutit något? Fakargen suckade och la ner huvudet på träet hon höll tag i. Rörelsen fick den illahanterade träbiten att guppa ner under vattnet tillsammans med hennes huvud så att hela ansiktet doppades i det inte alltför varma vattnet. Frustande och nysande kastade hon upp huvudet över ytan och de tårfyllda ögonen fokuserades på strandlinjen. Hon var inte så långt ifrån den! Kanske kunde hon simma fram dit. Hon började långsamt röra på baktassarna. Smärtan i musklerna och vingarna får hon ta itu med senare. När hon kommer fram. Om hon kommer fram...

Med ett väldigt flaxande från fågeln och ett skrik från Ronan så störtade en vettskämd skogsduva ut från träden, ungefär i samma ögonblick som den lilla vargen beslutat sig för att han bara var paranoid och inbillade sig. Han nästan snubblade över sina egna tassar då han instinktivt kastade sig bakåt av överraskningen, samtidigt som han insåg sitt misstag och försökte stå kvar. Det hela resulterade i ett ovärdigt skutt, mycket vinglande och slutligen ett ljudligt plask då vargen föll på pladask sidan ned i det grunda vattnet. Djupt missnöjd och fräsande av vattnet som hamnat i både mun och nos då sprattlade han sig upp på benen igen, sin tunna päls blank av vatten. Ronan kastade en nästan flrnärmad blick på duvan som snabbt flaxade iväg längs stranden och försvann in i skogen. Sedan brast han ut i ett skratt, varmt och frustande. Att han kunde vara så fånig! Han visste precis hur Hakon skulle ha reagerat om han sett det där, det bekräftade bara bilden av Ronan som en oduglig pojke som aldrig skulle växa upp. När han slutade skratta så log han fortfarande, ett ingjutet leende som fick morrhåren att stå rakt ut på hans kinder. Plötsligt såg skogen inte så farlig ut längre. Där fanns bara duvor som uppskattade överraskningar och andra hanterbara utmaningar. Resten kunde han hantera då han väl mötte det.
Nästa överraskning kom mer diskret. Ronan drog ett djupt andetag, en styrketår inför de första stegen som skulle inleda hans resa. Men där tog det stopp. För en doft letade sig in i luftfånget i hans nos, den omisskännliga doften av varg - en doft som kom från havet. Förvånat vände sig Ronan om, letade begrundande med blicken över vattnet och vågornas bränningar. Märkligt att havet så snabbt skulle trycka på hans uppmärksamhet igen så snabbt. Där!
Ronan blev snabbt varse om hur illa situationen såg ut, då han skymtade den vita vargen som drev en bra bit ut från stranden. Han hade levt nog nära vatten i sitt liv för att känna igen en skeppsbruten då han såg den. Hastigt skumpade han ut från det grunda vattnet och skjöt iväg genom vattnet, en torpedformad räddare i nöden. Givetvis hade inte Ronan fullt så höga tankar om sig själv, han tänkte inte mycket i just det ögonblicket, för beslutet att hjälpa var inte ett överlagt ett.
Snabbt var han framme vid henne, en besynnerlig landvarg med fågelvingar på sin rygg. Ronan, som simmat under vattnet fram tills hit, stack upp sitt knubbiga huvud ur vattnet precis intill henne.
"Var inte rädd, jag ska hjälpa dig i land!" Med de orden och ett djupt andetag så försvann han ned under vattnet igen, för att underifrån lyfta upp och driva på både fakarg och träbit med sin kropp. Lika klumpig och otymplig som Ronan var på land, lika smidig och stark var han under vatten. Tur det.

När främlingens huvud dök upp framför den trötta fakargen hann hon inte ens att fokusera sin regnbågsfärgade blick på honom innan den försvann ner under ytan igen. Hyzenthlay var i så dåligt tillstånd av uttorkning och utmattning att hon med lätthet antog att detta var början på hallucinationer. Sedan kände hon plötsligt hur någon rörde vid hennes kropp och det fick henne att nästan sömnigt tänka att vilket havsmonster det nu var, den kunde lika gärna dra ner henne under ytan om den kan. Hon var för trött för att göra något åt saken ändå.

Hyzenthlay lutade huvudet mot träbiten hon höll tag i och blundade. Några minuter senare, som iofs hon uppfattade som sekunder senare vaknade hon upp av att hon inte längre kände vågornas rörelser omkring sig. Hon låg på sidan med vingarna utsträckta bakom sig som en skadad duva på fuktig sand. Havet var bakom henne och fräsande vågor slog rytmiskt upp på stranden. Simmade hon hit själv? Vagt mindes hon en röst som sa till henne att inte vara rädd. Hände det verkligen? Var någon ute bland vågorna med henne? Eller förde vågorna upp henne hit? Hyzenthlay andades djupt in och försökte att resa sig. Allt började genast snurra och fakargen lutade huvudet på marken igen med ett stön. Här kunde hon inte ligga. Det var farligt. Hon måste upp. Hon måste resa sig upp. Hitta vatten. Inte det vidriga havsvattnet utan normalt, levande vatten hon kunde dricka.

När Ronan bestämde sig för att bege till fastlandet så hade han förvisso förväntat sig mycket spänning och dramatik, men kanske inte riktigt av den här sorten. Han hade då verkligen inte förväntat sig att få agera hjälte det första han gjorde på Numooris stränder. När han väl hade bogserat den snövita fakargen in till land så hade upptäcktens första adrenalinvåg dalat ned och han hade effektivt lagt ut en arbetsplan i projektet "Döda inte första landvargen du träffar". Han nosade försiktigt på honan och lyssnade till hennes andning, i något sorts försök att vara en lika effektiv helare som läkevargarna på Shendu. Om än hon verkade helt frånvarande för ögonblicket så verkade hon inte vara vid dödens rand, så mycket tyckte han sig kunna avgöra. Han kände ingen bloddoft och såg inga sår, det verkade snarare vara ett klassiskt fall av skeepsbrutenhet. Just det problemet hade Ronan relativt god erfarenhet av. Det hände då och då att en varg simmat för långt, fastnat i för starka strömmar eller mötts av en plötslig storm, för att senare sköljas i land på stranden med svårt behov av vatten, mat och vila. Treenigheten av återhämtning.

Lyckligtvis för främlingen så hade Ronan gått i land vid mynningen av en å, då det skulle underlätta hans fortsatta resa. Dessutom gav det honom en riktning att utgå från i den i övrigt rätt planlösa resan. Så färskvatten fanns, antagligen var det det viktigaste. Men honan verkade inte riktigt befinna sig i ett lägligt stadie att dricka vatten på. Ronan rynkade på pannan, fundersamt. Mat var ju nästa steg, så det var väl lika bra att ta tag i det på en gång. Efter att ha snabbt kontrollerat att de var väldigt ensamma på stranden så snodde Ronan runt och ut i vattnet igen. Så fort hela hans otympliga kropp var under ytan så gick det med rasande effektivitet. Även om vattnet var lite grumligt så var det grunt, fritt på högt sjögräs och fullt av små fiskar. Uppenbarligen så var de stackars abborrarna ovana vid sälvargar som rovdjur. Efter några minuter så hade han fångat tre stycken och nöjde sig med det, framförallt för att han inte fick plats med fler i munnen, varpå han tog sig upp på stranden igen och skyndade mot den medvetslösa främlingen. Eller främlingen som inte alls var särskilt medvetslös längre.
"Åh, du är vaken!" utbrast han förvånat, vilket gjorde att fiskarna han hållt i munnen sprätte iväg över sanden. Pinsamt. Ronan harklade sig något för att samla sig, och travade fram till främlingen så snabbt hans trubbiga ben bar. "Du borde dricka vatten, kom med mig." Ronan gjorde ett försiktigt försök att puffa upp henne på benen. Han ville inte verka på tok för framfusig, men det vore ju hemskt tråkigt om hon dog av uttorkning då han var där och kunde förhindra det. Vad skulle Hakon säga?

Hyzenthlay ryckte till och vände hastigt blicken mot främlingen som dök upp som ur tomma intet. Det var ännu ett tecken på hur trött och försvarlös hon var. Normalt brukade hon känna på sig om någon var i närheten. Men turligt nog för henne så var denna främling inte hotfull, tvärtom verkade han vara vänligt inställd och ville hjälpa henne. Han hade med sig mat - fiskar som han tappade när han såg henne, men det var sekundärt. Hon var i behov av vatten och främlingen visste det.

- Du borde dricka vatten, kom med mig.
påpekade han och Hyzenthlay nickade och gjorde försök att ställa sig på benen. Denna gång gick det bättre eftersom hon hade något att luta sig emot. Men kroppen var svag och hon började darra.
- Allt snurrar...
klagade hon med hes, mörk röst och förvånades över hur grov och ful den blev.
Hon började gå åt riktningen främlingen visade henne och snart nådde doften av färskt vatten hennes nos. Försiktigt doppade hon nosen i vattnet och började dricka. Ogenerat stod hon lutad med nästan hela sin vikt mot främlingen. Utan hans hjälp skulle hon nog kollapsat och drunknat i ån. När hon var färdig lyfte hon upp ansiktet och nickade. Inte utan hjälp gick hon en bit in i skogen och föll ihop på torr mark i skuggan av träden. Hon kände sig bättre nu. Törsten var borta men hon var fortfarande svag och trött. Blicken var matt, pälsen och fjädrarna behövde tvättas och vårdas. Hon har blivit väldigt mager och inte längre graciös, och hennes en gång snövita päls har tappat sin glans. Hon såg oattraktiv ut, såg ut som den hon var. Sårad.

-Tack för din hjälp. Du har inte behövt göra det..
sa hon dämpat till främligen. Hennes regnbågsfärgade blick mötta hans och hon skickade honom ett utmattat men ärligt leende.

Med vänligt tålamod lät Ronan leda den utmattade vita fakargen till vattnet, stadig på benen sin lilla kropp till trots. Han kände hur hennes kropp protesterade, darrningar genom musklerna som vilade mot hans stödjande kropp. Efter att honan druckit så tog de sig in i trädens skugga, där hon Ronan försiktigt satte sig ned bredvid henne. Han kom på sig att undra varför hon befunnit sig där ute till havs, och vad som hade hänt för att hon skulle råka så illa ut. Att hon hade vingar kunde ju kännas som en fördel, men det var nog säkert svårt att simma med dem också. Ronans bekymran speglades i hans blanka, mörka ögon då han betraktade främlingen. Men det kändes oartigt att fråga, just nu åtminstone.
Vid hennes leende så besvarade han det helhjärtat; ett genuint leende som fick hans morrhår att spreta åt alla håll.


"Självklart så behövde jag det. Vad för hemsk person skulle jag vara om jag bara lämnade någon att fara illa på det viset?" Hans undran var genuin, om än det var en retorisk fråga han inte förväntade sig svar på. Självklart visste Ronan att det mycket väl fanns vargar som inte skulle ha gjort en sådan för honom självklar aktion för att rädda en artfrände, men att han själv skulle kunna agera på det viset kändes fullkomligt omrimligt. Det var inte en sån person Ronan ville vara.
Inte mer än han redan var åtminstone. Det korta ögonblicket av rättfärdig övertygelse föll i bitar då minnena tog dess plats, leendet falnade något då Ronan vände bort sin blick.

"Jag hoppas att du mår bättre nu. Vila och försök äta lite." Den lilla knubbiga vargen sprang upp på benen, travade iväg dit han tappat fiskarna och plockade upp den. Efter att ha sköljt av dem från sand i åns vatten så lade han dem framför henne.
"Jag heter förresten Ronan, vad heter du?"

Hyzenthlay log och ryckte lätt på axlarna. Rörelsen fick henne att rynka på ansiktet av skarp smärta I vingarna som nästan genast försvann när hon slappnade av.
- Jag ligger I din skuld, Ronan. Mitt namn är Hyzenthlay. Jag är från de Norra Bergen.
Hon log och nickade svagt när hon presenterade sig.
- Jag var på resa med min vän när vi hamnade I storm. När jag förlorade honom ur siktet så sänkte jag mig närmare havet och blev nerslagen av en våg.
Hon pausade och hennes flerfärgade blick blev allvarlig. Hon hade separerats från Malvado och tanken att han har drunknat har dykt upp bara nyss.
- Du har inte råkat träffa honom? Svart varg med röda ögon?
Hon såg på Ronan.

Bekymran i Ronans ansikte speglade grimaserna av smärta i den vita fakargens. Han önskade att han kunde göra något mer för att hjälpa henne, men visste också att alla vidare insatser han skulle kunna göra inte kunde hjälpa det egentliga problemet. Där kunde bara vatten och vila göra sitt.
Han skakade lätt på huvudet då hon sade att hon stod i skuld till honom, nekande. Men hon sa det nog bara av artighet också. Att hon faktiskt skulle vara i någon faktiskt skuld på grund av detta kändes bara.. befängt.
Med allvar i sina mörka ögon så lyssnade han på hennes berättelse, om hur hon skilts från sin vän då hon fångats i en storm. Ja, havet var inget att leka med, han visste väl hur lätt at det var att bli överrumplad av dess krafter. Vid frågan så rynkade han litet på pannan och tänkte efter ett ögonblick, trots att han redan visste sitt svar.
"Tyvärr inte... Jag har inte varit här på fastlandet särskilt länge alls, och jag minns ingen med den beskrivningen från Shendu. Stranden är lång, din vän kan ha sköljts upp var som helst." Hans röst var fundersam, välvilligt blind för möjligheten att hennes vän kanske inte haft så tur som henne.
"Jag skulle hjälpa dig att leta, men jag tror inte att jag skulle vara till så stor hjälp, jag är inte så snabb", fortsatte han med ett lätt ursäktande tonfall. "Vad hette din vän?"

Honan la huvudet på framtassarna, ögonen var fästa på Ronan men det var mest av artighet. När hon var fångad av vågorna hade hon snarare varit medvetslös än sovit. Kroppen kunde inte slappna av på riktigt. Nu när hon låg på så fantastiskt hård, riktig mark signalerade kroppen om att det bästa Hyzenthlay kunde göra för de båda var att sova.

Ronans svar var väntat. Hyzenthlay hade inte sett Malvado alls sedan hon slogs ner av stormen. Men hon tvekade inte heller att han hade överlevt. En sådan person som Malvado dog inte i hav helt enkelt. Det var inte hans stil.

"Malvado..." svarade hon grumligt. Ögonen var nu halvt slutna. "Malvado heter han..om du ser honom säg till att Hyz letar efter honom..." Hyzenthlay kropp tog nu över kontrollen och nästan med ilska sänkte fakargen i ett djupt sömn. Det kommer ta tid för henne att återhämta sig, men det måste starta någonstans. Sömn var det bästa hon kunde göra nu.

Att den vita fakargen var utmattad behövde man inte ha falkögon för att se, och vem kunde klandra henne efter den strapats som hon varit med om? Ronan lyssnade artigt till hennes allt grumligare ord, då hon berättade namnet på sin vän precis innan hon föll i den skeppsbrutnes djupa sömn. Malvado, inget namn han hade hört. Men han nickade bekräftande, trots att hon inte kunde se det, för att försegla löftet att berätta det om han trädde denna Malvado.
Fundersamt blickade Ronan ut över vattnet, då han plötsligt insåg vilket läge han råkat hamna i. Här satt han med en väldigt utsatt varg, någon som mycket väl kunde behöva den smala hjälp han kunde erbjuda. Men han var inte här på nöjesresa. Trädens skuggor tedde sig med ens mycket djupa, kantade med det främmande hot som Ronan bar skulden för och behövde betala för. Felet han behövde rätta. Men han kunde inte bara gå.

Det kliade i tassarna på honom, och inte bara av sanden som kilat in sig mellans hans tår. Ronans mörka blick gled gång på väg in mot skogen, ut mot havet, och för varje vända så växte det där kornet av oro i hans bröst. Han hade skyndat sig så, släppt allt, äntligen tagit kanske det dvärjaste beslutet i sitt liv, och så av en ödets slump så fördröjdes han. Det kändes... olustigt. Kanske var han rädd att tappa modet om han satt på den här stranden och väntade för länge på att fortsätta sin resa, än var Shendu så frestande nära. det var fortfarande enkelt att bara simma tillbaka och försöka glömma. Eller, inte enkelt kanske, men enkelt just här och just nu.
Men Ronan ville tro bättre än så om sig själv. Han ville också tro bättre om sig själv än att lämna denna varg vind för våg då hon var i ett så bedrövligt skick. Hans milda lynne förmådde inte bära någon irritation över hindret som hon utgjorde, oavsett vilka skulder han bar så behövde han inte lägga fler på sitt samvete.
Så han väntade. Godlynt och tålmodigt, med små ärenden ut i vattnet och upp i ån, men aldrig långt borta. När hon vaknade och Ronan kunde förvissa sig om att han inte dömde någon till döden genom att resa vidare så skulle han göra just det. Men inte innan dess. Om han gjorde det så skulle han alltid undra om något ännu värre befallit henne bara för att han inte haft nog med tålamod. Och Ronan ville inte vara den sortens varg. Han vägrade.

[Kallar detta rollspel avslutat, Ronan ångrade sig och paddlade vidare.]