"Ser du?" viskade Aurora i sin dotters öra där de låg på taket till hennes och Ivos boning. Det var en stjärnklar natt och även om Civitas ljus försämrade sikten var det ändå en mäktig syn. Hon kunde inte föreställa sig hur det var för någon att se himlavalvet för en av de första gångerna. "Ser du ljusen? Det är stjärnor. Om man tittar noga, så kan man se bilder." Hon log mot Lava och myste kärvänligt in nosen i valpens hakfluff. "De berättar historier, om man bara vill lyssna. Vad ser du, mitt liv?"

Valpen ligger intill moderns varma kropp och kännas sig lite trött. En gäsp smyger sig på men hon blinkar några gånger för att försöka vakna till. Mamma talar och Lava vill inte missa någonting. Allt mamma säger är intressant och valpens lilla sinne är likt en svamp som suger åt sig all information och kunskap.
Den vita blicken följer Auroras blick upp mot himlen där oräkneliga ljusprickar blinkar i samma färg som deras ögon. Undrar hur många vargar som sitter där uppe och ser på dem.
Om man tittar noga, så kan man se bilder.
Valpen tippar huvudet på sned. Sedan tappar hon koncentrationen när mamma myser in nosen under hennes haka. Valpen myser av närheten och beröringen.
De berättar historier, om man bara vill lyssna.
Lava vänder den vita blicken och ser på Aurora. De små öronen klipper till på huvudet. Hon är inte säker på vad hon bör lyssna efter.
Vad ser du, mitt liv?
De båda ögonparen vänds upp mot himlen igen. Vad ser hon bland stjärnorna?
”Jag ser… jag ser… blod, smärta, sorg och förtvivlan”. Valpen har en frånvarande blick. Som om hon ser något bortom stjärnorna. Lava kan ibland se bilder av sådant hon aldrig varit med om. Särskilt när hon är tillsammans med mamma eller pappa eller någon av de andra vuxna i flocken. När hon är med syskonen ser hon ingenting ovanligt och det är bara skoj och lek.

"Huh?" Aurora vände sig förvånat mot Lava. "Men Lava, vad säger du? Vem har lärt dig såna ord? Var det Jodano?" Hon förstod inte varför dottern sa så. Valparna var ännu så unga, och de visste knappt innebörden av att vara ledsen.

Lava vänder de två ögonparen mot mamma igen. Hon ser oförstående på henne. Hon skakar på huvudet. "Nej, inte Jodano". Valpen vet inte riktigt hur hon ska förklara. "Du vet när en ros vissnat och man kan bli ledsen över att något så vackert inte är vacker längre?" Lava försöker komma på något sätt att förklara på. Hon förstår inte innebörden av de ord hon tidigare yttrat. För henne är det bara ord utan någon egentlig mening. För trots att det känns som att hon lever bilderna hon ser så har hon ingen koppling till dem. Hon ser förtvivlan i ansikten på vargar hon känner igen. De är förvridna till något som hon inte kan förstå. Hon har inge själv känt någon av dessa känslor. Det kanske är underligt att hon trots allt kan sätta ord på dem. Lava har själv försökt härma dessa miner. Försökt skapa samma känsla som ursprungligen skapat de miner hon sätt hos ansikten hon älskar. "När någon dött så är det så man känner... eller hur?" Osäkert studerar hon mors ansikte.

Aurora stirrade på sin dotter. Orden hon möttes av var så bisarra för en sådan liten valp, och hon svor på insidan över vem det än var som tutat i Lava detta. Döden var inget Aurora ville bli påmind om, och det kändes som ett grymt påhitt.
     "Lava, mitt hjärta", hon drog dottern närmare till sig. "Vi pratar inte om sådant nu, okej? Stjärnor är bra. De hjälper oss i mörka stunder."