[ Öppet, högst två får skutta in. Deino är andevarg och kan i svagt ljus (tex soluppgång/solnedgång) tyckas skimra till, som en reflektion på vattenytan, och hennes färger har bleknat. Detta är alltså min tolkning av andevargen. Hon kan känna marken under sig, samt värme och kyla, men bara svagt. Hennes doft är även borta. ]

Den muntra men fortfarande förvirrade vargungen såg med ens när lavaöknens svarta stenmark övergick till sand. Luften, som var förmörkad av gaser hade hon lämnat bakom sig, omedveten om sin egen död. Hettan hon känt under tassarna hade oroat henne, men hon hade antagit att det alltid var så varmt när magma och lava bubblade precis under marken. När den låga viskositetslavan sedan började tränga upp ur marken kunde hon inte fly, giftgaserna stack i halsen och kvävde henne tillslut, varav hennes kropp blev begravd av den varma vätskan.

Förundrat såg sig andevargen omkring, framför henne fanns inget annat än sanddynor. Sand, sand och ännu mer sand. Den sena eftermiddagssolen hade obönhörligt värmt på sanden, och allt som befann sig i öknen, hela dagen. Värmen kändes på hennes trampdynor och i luften. I fjärran dallrade luften och de enstaka varelser som syntes till var reptiler. En suck undslapp hennes läppar, hur i hela friden skulle hon hitta Zayevs grotta här? Förhoppningsvist skulle hon hitta någon hon kunde fråga. Glatt skuttade hon in i detta öde och främmande landskap med ett mål kretsande i tankebanan.

Markens svaga vibreringar fick den unga varginnan att stanna upp och se sig om.
Åter igen befann hon sig kring den heta öknen men nu förberedd och denna gång gå gillade hon faktiskt värmen på denna plats. Elden inom henne bubblade och ett leende hängde i dom mörka giporna. Vad som hade fört henne till denna plats visste hon inte men snart skulle hon väl få svar på det. Den tjocka svansen svepte till innan hon lugnt började att röra sig framåt igen. Sanden under dom breda trampdynorna knastrade mjukt samtidigt som dom röda ögonen såg sig om i omgivningen. Ingenting gick att uppfatta och inte heller kunde hon känna dofter eller höra ljud. Allt var så stilla och fridfullt trotts de fruktansvärda saker som håller på att hända i landet så tycktes det finnas lugna och harmoniska stunder ändå.

Det skimrade till i ögonvrån och den eldiga varginan snodde snabbt på huvudet för att se vad det var som hade smygit förbi men förstummad stod hon kvar då de inte fanns något att upptäcka. Hade hon sett i syne eller hade hon ovetande drabbats av vätskebrist igen. När hon bestämt inte kunde se något så vände hon åter huvudet framåt för att fortsätta sin vandring då åter igen någonting trädde fram och denna gång kunde hon se de ännu tydligare. Det var en ljus gestalt av en vargvalp som skuttade förbi och Inferohonan la huvudet på sne och såg förundrat emot den lilla skepnaden. För de var precis vad det var, en skepnad. En kropp utan fast form utan det verkade som vara luft som man kunde se och nästan ta på.
"Nej men lilla vän vad har hänt med er?" dom glödande ögonen såg emot valpen samtidigt som hon talade i ett lugn men en kall och tung stämma.

[joinar om de går bra ^^]

Kanske borde hon blivit orolig över att värmen inte påverkade henne ett dugg, att tröttheten inte kom smygande inpå henne. Hon hade sprungit konstant i en timme, utan minsta lilla tecken på utmattning. Inte ens tyngre andning. Förståelse borde ha kommit till henne. Men hon var inte riktigt uppmärksam på sin egen kropp. Nu fanns lavaöknen bortom horisonten någonstans, åt vilket håll var inte riktigt säkert. Åt vilket håll låg öster och var är väster? Hon stannade upp för ett ögonblick för att se sig omkring, oviss vart hon borde bege sig. Ett ljust fniss avbröt öknens tystnad innan hon fortsatte åt det håll tassarna pekade.

Efter ännu en timme fick hon syn på något längre fram, först trodde hon att det var en inbillning, men det var det inte. Med ett glatt gläfs satte hon av i full fart, men viftade svans och spetsade öron, mot varelsen som sett, som på närmare håll hade formen av en varg. Hjärtat tog ett litet glädjeskutt, hon hade inte träffat någon på länge! Efter mötet med Zayev hade hon mött en annan varg, och sedan hon kommit in i lavaöknen hade hon varit helt ensam. De lätta men snabba stegen förde henne hela tiden närmare främlingen, som hon såg fram emot att möta. När avståndet mellan dem var knapp sprang hon förbi för att tvärvända bakom den söta vargen och sedan springa förbi igen. När honan talade stannade hon tvärt upp och ett brett leende spred sig över hennes ansikte. "Med mig har det inte hänt något? Varför frågar du?" Hon skuttade ett varv runt honan med svansen så hårt viftande att hon tappade balansen och föll till marken. Hon kände inget när kroppen slog i den hårda sanden, men tänkte inte vidare på det. "Har det hänt något med dig då?" Blicken söktes till honans ögon. "Jag heter Deino, vad heter du?"

[Sorry för segt svar... glömde av de lite grann^^']

När den lille trädde fram såg hon emot denne med en lite oförstående blick. När hon talade om att allt var bra så kunde den eldiga varginnan inte låta bli att le slugt inombords. Så denna lilla unga tös verkade inte veta om att hon är död, att hennes kropp ligger någonstans i landet och äts av asätande insekter. Ironiskt tyckte hon men sa inget utan drog på sig ett mjukt leende.
"Det säger ni kära vän." stämman var låg och vänlig. Var det något Thzu hade lärt sig under sina vandringar så var det skådespeleri. Lika roande varje gång tyckte hon.
"Deino säger du. Det var ett fint namn." dom rödaktiga ögonen såg emot den ljusa gestalten innan hon satte sig ner och svepte den tjocka svansen om tassarna.
"Mitt namn är Thzuki."

"Säg mig, var håller dina föräldrar till lilla vän. Det är en farlig värd ni vandrar i helt själv." den mjuka tonen var behaglig att lyssna till men äldre skulle nog rysa och äcklas vid tanken på vad denna varginna satt och spann på i tankarna. En obehagligt lugn och vanlig röst. En andevarg var användbar, men inte denna lilla tös. Hon hade hört om dom men denna var dock första hon träffade på.

[ Håller Thzuki på att bli läskig nu? :'o ]

Hon låg kvar på sidan ett ögonblick innan hon rullade ett halvt varv och sedan ställde sig upp igen. Humöret låg på topp och hon var väldigt nyfiken på honan som stod framför henne. Deino tyckte att hon var söt och hon verkade dessutom snäll. När hon talade nickade glatt och log stort när hennes mamma fick beröm för namnvalet. Och medan solen värmde passade hon på att ta ännu ett varv av skuttanden runt honan Thzuki. "Ditt med, ditt med" Hennes skratt bubblade av glädje, till skillnad från vad man skulle kunna tro om någon som dött och kommit tillbaka som spöke. Hade hon varit medveten om det skulle hon nog varit sorgsnare, men inte mycket.

Valpen stannade upp när honan nämnde hennes föräldrar och leendet slocknade. Trots att hon vill förtränga dem, försvinner de inte från hennes minne. Ibland när hon är ensam saknar hon närheten av andra vargar, sina syskon, sin familj. Det är svårt att glömma. "Jag vet inte var dem är, och jag bryr mig inte!" Sade hon trotsigt och flinade smått. Det var inte en lögn, det sa hon till sig själv iallafall. Men något inom henne undrade var de höll hus. Flinet övergick till ett busigt leende. "Var är dina föräldrar då Thzuki?" Hon tog ett snabbt andetag, omedveten om att hon ej behöver andas, innan hon började tala igen. "Har du en hane eller några valpar?" Hennes gråa ögon glittrade av nyfikenhet. Tassarna förde henne några steg närmare, nu stod hon snett framför eldvargen, max en meter ifrån. "När jag blir stor vill jag ha massa valpar. En av dem ska heta Moriko, för historierna om henne verkar så fina." En fundersam min dominerade hennes ansikte några ögonblick medan blicken var riktat mot skyn. "En annan ska heta Dino, för det liknar mitt namn." Sade hon sedan och blicken vändes åter mot honan.

[Detta är varför jag INTE gillar frågvisa småglin =____=]

Orden bara flödade ur den lilla skepnaden utan något vidare stopp.
Thzu andades in tung och bet ihop för att inte flyga över den lilla valpen, inte för att det hade spelat någon roll. Hon hade ändå inte kunnat skada eller ta hennes liv, någon annan hade redan gjort det och hon kunde nästan förstå varför.

"Så så unga fröken, en sak i taget. Frågar ni för mycket på samma gång så kommer jag ej att kunna komma ihåg allt." hon talade med ett lugn som många inferovargar tappat för länge sedan. Ja för att vara en Infero så hade hon ett psyke som få i detta land hade, ett lugn. Men ett lite oroväckande lugn.
"Jag har två valpar jadå och någon av dom finns nog här ute någonstans." hon la huvudet lite på sne och fuktade den mörka nosen.

Aningen missnöjt satte hon sig ned. Hennes nyfikenhet var ännu inte släckt. Hon ville veta mer om denna eldvarg, men rastlöshet brände i hennes kropp. Behovet av att finna Zayev gnagde i hennes huvud. Hon skulle hitta honom, senare. Inte just nu. Blicken vilade fortfarande på den röda honan när hon öppnade munnen för att åter igen tala. " Vad heter dem? Var är de nu? " Hennes gråa skepnad skimrade till när hon reste på sig igen. Frågorna om honans familj hade fått henne att tänka på sin egen. Det var inte okej, inte tillåtet. Förbjudet. Hon ruskade på kroppen för att bli av med känslorna som vällde genom henne som en tryckvåg. Hon flämtade till och backade, trots sina få år ensam, trots att hon var så ung, var det så mycket hon trängt undan. Ögonen vidgades när hon insåg att det var en familj som fattades. Men inte den hon hade haft, hon behövde en ny. Hon kanske kunde få följa med Thzuki. En kort glimt av hopp syntes i hennes ögon. " Vart är du på väg? Får jag följa med? " Hennes röst fylldes av entusiasm.

Med ett lugnt leende la hon huvudet lite lätt på sne och snöt ögonen för att sedan se emot den genomskinliga skepnaden med ett par glödröda ögon. Vinden svepte förbi och lekte med den tjocka brandröda manen för att sedan sprida den varma doften vidare i landet. Att den lille var så oförstående om sin situation roade henne och inte så lite heller, nej hon var mycket road över den lilles handlingar.
"Min kära lilla vän. Ni borde inte fråga så mycket då ni ändå inte kommer att ha någon chans att träffa dessa två." hon talade med en lugn och road röst. Lite nedtryckande men inte hånande. Skulle hon försöka få denna valp att inse att hon inte vandrar bland dom i en fast kropp längre. Ja tanken var lockande. Ett slugt leende sprack fram i de glödande ansiktet, hon fuktade nosen och ett frätande ljud hördes så den fuktiga och heta nosen träffade den mörka och lika heta nosen. Ångor av fukt ven upp i den heta luften för att sedan försvinna.