[Pax till någon av Mikkis filurer C:]

Från någonstans långt bort hördes muller. Alldeles för långt bort för att ens ana molnen på himmelen. Här var skyn vit, utan minsta antydan om regn - än. Vinden blåste kraftigt, bytte ständigt håll och slet i björkarnas böjliga stammar. De ljusa träden gungade av och an, men gav inte vika. Vinden var inte stark nog för det. Den unga hanen stod bredbent, huvudet sänkt under mankhöjd för att komma undan vinden. De något stora öronen låg vikta mot nacken för att bli av med vindens envetna brus. Den långa pälsen slets än hit, än dit av vindens våldsamma lek. Det till trots kunde han inte låta bli att le. Platsen var annorlunda än den hemma, och trots att savannens vida vidder fanns inte längre än några mil söder om honom kunde han inte sluta häpnas över skillnaden. Träden var annorlunda, höga, fläckiga. Gräset var annat än det han kände, blommorna likaså. Platsen var kyligare, och kunde närmast kallas kall då vinden svepte fram.

Den orangebruna färg ynglingen bar stod i klar kontrast till skogens annars övervägande vita, grå och gröna. I pass stretade han fram mellan vindstötarna, passade på att ta ett par snabbare skutt så snart vinden mojnade något eller låg åt samma håll som han vandrade, för att sedan åter spjärna emot när den på nytt vände mot honom. Han skrattade, den klingande ljusa rösten hos en som inte nått målbrottet. Svansen ville försiktigt vifta bakom kroppen, men kastades från sida till sida då vinden passerade. Lekte med honom. Han var en stridens varg, och vinden var hans fiende. Han bet efter den, slog med stela framben mot den och kände hur han vann var gång vinden lade sig något. Men snart reste sig fienden igen, eller kanske en ny fiende, och han slogs på nytt. En lek.

Den yngre verkade ha allt som han själv saknade, glöden och glädjen. Det var mer. Allt. Trots att landet låg i ruiner verkade den orangebruna vargen inte alls bry sig. Han fortsatte, kämpade sig vidare genom vinden. Nedstämd som Damon var kunde han nästan se det som ett hån mot sig själv. Visst kunde han gå vidare, men aldrig med en sådan glädje.
Det var allt han kunde se där han hade stannat upp för att observera. Mer än så visste han inte, inte alls. Det mörkblåa ögonen såg sig sen om istället, granskade skogen. Likt hans egna hem låg även aska över denna skog, men inte just här. Branden verkade ha dragit sig en bra bit över landet, men nu när han kommit längre in i skogen kunde han finna grönskan igen, allt verkade precis som förr. Dock kunde det ännu dölja sig glödande faror en bit bort, kanske var det bara en tidsfråga innan även denna plats förstördes.
Det breda tassarna lyftes och han fortsatte framåt. Till skillnad från den yngre såg Damon allt mer sliten ut, han var en stor svart bergsvarg med torkat blod som hade tovat sig fast. Det var hans egna blod, men även fienden hade fläckat ner honom riktigt ordentligt. Det hade vart en stor kamp, men utan någon som helst seger. Lika meningslöst som alltid. Ögonen var blåa, men på avstånd kunde man nästan ta dom för svarta, likt en haj kunde man endast skymta den blåa färgen i profil eller på mycket nära håll. Det enda som verkligen var ljust på hanen var dom vita strecken han hade under båda ögonen. Annars fanns där bara mörker.

Han stannade plötsligt, och det smått runda öronen tippade framåt. ansiktet var inte lika smalt som den andres, dock hade Damon alltid haft något bredare ansikte än många andra vargar, men det var nu som han själv faktiskt kunde lägga märke till det. Samtidigt verkade den andra vargen tillhöra en sådan art som skulle se "utdragen" ut. Ett svagt leende lade sig över hans läppar. Tanken fick honom att le, och nog var det längesen som den äldre faktiskt hade haft ett sann leende.
Under tystnaden hade han helt glömt bort att han stod helt stilla med stirr blick, och en främmande varg inte allt för långt ifrån honom.
Leendet fanns kvar.

Tassarna trummade lätt mot marken när han skuttade i sidled, knuffad av vinden, för att sedan hugga efter luften. De var flera fiender, starka och mäktiga, och alla var de ute efter att besegra honom. Men ack! Han var en erfaren stridare och starkare än de alla. Vinden - fienderna - stod inte en chans emot Kanto! Skrattet klingade åter när han reste sig på bakbenen för att slå med framtassarna efter en av fantasierna. Den skiftande vinden fick honom dock att snava och falla på ända. Med en duns som vinden inte riktigt lyckades överrösta föll han över sin egen skuldra i en sned kullerbytta och lades på rygg. De bruna ögonen var slutna i skrattet, men när de öppnades avbröts leken.

Med stora, förvånade och kanske skrämda ögon såg han den främmande vargen. En stor, svart varg. Kanto drog in mer luft i lungorna än planerat och kravlade sig upp så hastigt han kunde på sina klumpigt långa ben. Ännu hade han inte full kontroll över de långa lämmarna. Svansen doldes mellan bakbenen när han kröp ihop i en valps underlägsna ställning och backade ett steg. Hur länge hade främlingen stått där?

Med hjälp av valpens plötsliga rörelse kunde Damon vakna till liv igen. Leendet dog ut och öronen placerades mot nacken i samma stund som blicken gick ifrån höger, till vänster. Han ville granska av området för säkerhetsskull. Han drog in luften genom nosen, suckade sen ut det djupa andetaget.
- Du behöver inte vara rädd.
Hans röst var lugn, han lät inte alls iskall eller elak, även om man kanske skulle kunna tro det med tanken på hans storlek och slitna utseende.
Han tog några steg närmre men valde sen att stanna igen. Kanske skulle den yngre få för sig att Damon försökte tränga sig på nu, kanske skulle den andre bli ännu räddare. trots allt var han inte bara mer än just en främling för stunden.

Han backade ett steg när den mörke hanen kom närmare. Rädslan blandades med förvåning och valpens nyfikenhet. "Vem är du?" lyckades han efter ett ögonblicks tystnad få fram med sin ljusa stämma.

- Damon. Jag heter Damon och kommer ifrån Numoorislätten, och tillhör Qu.
Valpen kanske inte ens kände till dom, men om han gjorde det skulle han ungefär veta hur Damon var. Även om han inte passade allt för bra in i Qu.
Eller det var vad han tyckte i alla fall. Han log milt då han betraktade den mindre. Tänk att även han själv vart så ung en gång i tiden för länge sen. Tänk att även han hade sina egna barn, men aldrig sett dom växa upp.
- Vem är du själv?

Damon. Qu? Vad var Qu? Kunde det vara den mörke hanens tik? Hans mor? Far? Kanske hans familj? Nyfikenheten tog överhand och de något stora öronen vinklades vaket framåt. Huvudet tippades lätt på sned och ett litet leende ryckte i mungiporna till den något öppna munnen. "Jag är Kanto." Svansen guppade lätt, och kastades i nästa stund åt motsatt håll av vinden. Ynglingen placerade sina långa ben brett isär för balans. "Jag tillhörde mamma, men nu är jag fri!" Han skrattade till och leendet tog över ansiktet. "Jag har massor att upptäcka och se och vargar att möta!" Nacken sänktes något. "Vad är Qu? Är det din familj?" Naivt antog han att Damon var lika trevlig som den familj han vuxit upp med. Naivt ville han anta att hela världen - utom Chi - var trevlig.

*pet* C:

*en till liten pet* C:

Avslutat C: