[Reserverad för Bushi.]

Han hade kommit bortanför Kaiwood, bortanför TBB:s revir. Och han fortsatte att vandra med en målmedveten blick som skulle få vilket hinder som helst att vika av. Regnet vräkte ned över honom, och en blick klöv himlen rakt ovanför den unga hanen, men det bekom honom inte det minsta. Han var på väg, och en känsla av pirrande förvantan spred sig inom honom. Han lämnade allt han kände och han kärt bakom sig. Inte för evigt, men för en väldigt lång tid. Detta för att kunna lära sig mer om sig själv, om sina förmågor, för att kunna återvända med stohet. För att bli den som det var menat att han skulle bli.
Shiva ruskade lätt på huvudet, skakade bort några vattendroppar som varit på väg att rinna ned i hans ögon. Många skulle nog ha kallat honom för en dåre som vandrade i detta väder, men han var fast besluten om att nå sitt mål så fort som möjligt. Lite regn skulle inte få hindra honom.
Den svartvita hanen fortsatte, tvekade inte under ett enda steg han tog. Och även om tankarna nådde flocken och skogen så var det med en beslutsam blick som han fortsatte framåt. Han skulle komma att sakna dem, vissa av dem. Och han skulle sakna Kaiwood. Men detta var ett måste, detta skulle genomföras. Och när han skulle komma hem skulle Blossom hälsa honom som en hjälte. Ja, han hade allting planerat i huvudet, visste precis hur det skulle sluta. Och han var nöjd vid tanke, nöjd med sitt beslut. Han skulle bli starkare, och därmed få mer makt. Och makt var egentligen det som allting kretsade runt.
Ännu en blixt korsade himlen och ljuset från den glimmade i den vita tandraden som uppenbarats då flinet gled upp över Shivas läppar.

Regnet föll tungt över slätten, skapade en sprättig melodi när dom tunga dropparna föll över dom brandgula löven. En ung varginna satt under ett träd och såg ut över slätten och undvek regnet så länge som möjligt men när vinden bestämde för att byta håll spelade det inte längre någon roll var hon befann sig så blev den tjocka röda pälsen blöt. Men värmen inom henne gjorde så att hon aldrig blev riktigt igenom blöt eller kall.
Hon hade befunnit sig vid utkanten av Kaiwood inte allt för länge och kunde känna av en mycket bekant värme som närmade sig längre in i skogen, ett lugnt leende sprack fram och hon slöt ögonen. Koncentrationen fästes på den unga hannen som närmade sig och vad hon kunde känna av så var hans kroppsvärme lugn och bestämt, ja mycket beslutsam och hon öppnade ögonen. Fascinerat såg hon ut över slätten när det ljusnade till och ett våldsamt dunder brakade lös ovanför dom. Blicken vändes upp emot skyn och hon möttes av ett slukande mörker, var det dag eller natt. Ja hon visste inte säkert men det enda som höll ljuset uppe över dom vad blixtarna och den bullrande åskan. En djup suck lämnade Bushi och hon svepte till med den tjocka svansen.

[Sorry för kasst svar Dx]

Det var något som störde den fridfulla stormen som dånade ovanför honom. En energi som inte passade in, en energi som han kände väl. Och med ens bröts den koncentrerade målmedvetenheten och huvud svängde runt. Han kunde inte se henne ännu, men en svag irritation blossade upp inom honom. Han funderade på att ta en omväg, men ville inte slösa någon tid. Så han styrde stegen mot henne. Hon hade säkerligen redan upptäckt honom. 
Shivas svartvita kropp rörde sig stillsamt framåt och det dröjde inte länge innan han kunde se en röd siluett som satt under ett träd. En suck lämnade honom, hon satt verkligen rakt i hans väg.
Han stannade upp framför henne och de svarta ögonen granskade den unga honan. En blixt korsade himlen, lös upp världen och de två vargarna som möttes. 
"Du är inte lite långt från mamma?" Han flinade retsamt, samtidigt som han faktiskt undrade vad hon gjorde här. 

Den bekanta värmen närmade sig och mycket riktigt så kunde hon snart höra stegen av den tvefärgade hannen men möte inte hans blick fören den äldre hannen befann sig framför henne. En blixt lös till över dom men hon berördes inte längre av dom, inte vid detta nu. Vid hannens påstående sa hon inge utan såg bara dumförklarande emot Shiva innan ett brett leende sprack fram.
"Jag har hört att ni ska på upptäcktsfärd bästa Shiva." svarade hon med en retsamt lugn ton och reste sig upp och närmade sig hannen. Ja oavsett om han vill eller ej så hade hon redan bestämt från den stund dom träffats för första gången och berättade om denne Caligato att hon skulle följa med. Hon såg utforskande på Shiva och det lugna leendet skiftade över till ett slugt och oläsbart leende. Ett leende som skulle få många att undra vad en så pass unga hona egentligen har i tankarna.

Han stod där och såg på henne genom de mörka ögonen, genomblöt av det kraftiga regnet som föll från den mörka himlen, med det elaka leendet på läpparna. Vad hon gjorde här var fortfarande för honom oklart, men han var smart nog att veta att hon inte skulle besvara hans fråga ifall han ställde den. Hon skulle inte dela med sig av anledningen så lätt. Kanske hon var lite lik honom själv.
"Javisst, jag ska iväg på en liten resa. Därför har jag inte riktigt tid med dig just nu, vi får helt enkelt talas vid när jag återkommer." Han fortsatte att le mot henne medan han började vandra igen. Mot henne med bestämda steg, för att helt enkelt bara gå förbi henne när han väl nådde fram. Det skulle vara simpelt, inte skulle hon kunna hindra honom. Aldrig. Ingenting skulle få hindra honom från detta. Det var allt för viktigt, till och med Blossom hade gett sitt godkännande till denna resa. Det hade stor betydelse både för honom och för flocken. Det var helt enkelt för viktigt för att Shiva skulle kunna tillåta att något hindrade honom.
Han kom allt närmare med den retsamma minen i ansiktet och när han var alldeles bredvid henne sträckte han ut tungan åt den unga infernohonan. Sedan vände han bort blicken från henne och såg åter framåt.

[Skuuuumt... xD]

När han gjorde ett försök att reta log hon bara emot honom med ett retsamt lugn och höljde honom med blicken. Så han tänkte minsann ge sig av och trodde att han skulle komma undan ensam, vilket skämt tänkte hon och svepte till med svansen samtidigt som hon reste sig upp. Den glödande blicken sökte sig emot hans mörka och när han precis kom upp vid hennes sida och räckte ut tungan emot henne strök hon bak öronen lätt och såg emot honom med en idiotförklarad min. Han hade bara för någon dag sedan påstått sig äldre än henne men hon började ju att fundera.
"Är du säker, varför inte bara ta det nu?" sa hon med en lugn stämma och lunkade upp vid hans sida med det retsamt lugna leendet. Regnet föll ner över dom och blixtarna lös upp himlen med ett fascinerande gnistor och sprak.

Han stannade tvärt när hon kom upp vid hans sida, vände blicken mot henne. Nog hade han hört hennes ord, men fattade hon inte hans budskap? Han skulle bort, varför skulle hon envisas med att uppehålla honom?
"Jag förstår inte varför du måste vara så envis? Jag har en lång vandring framför mig, du tjänar ingenting på att uppehålla mig genom denna löjliga lek." Han fnös, som för att visa att han hade talat klart och det var bara hon fogade sig. Sedan började han åter vandra, utan att vänta på hennes svar om det nu var så att hon ville ge honom ett.
Regnet började falla aningen tyngre och ännu en blixt korsade himlen ovanför dem, dränkte alla andra ljud i det väldiga dånet som följde med den. Han såg upp mot himlen, fascinerad av den ursinniga kraft som fanns där uppe. Undrade hur det kunde komma sig att molnen som annars var så stillsamma kunde släppa fram en sådan mängd energi. För även om den var avlägsen kunde han känna hur mäktig den var. I varje blixt fanns så mycket energi att Shiva kunde känna den utan problem, även om dessa energikällor var utanför hans räckvidd. Men så var det med de riktigt starka källorna, de kunde han finna utan problem. Likadant var det med solen, och även månen kunde han känna som en svag källa långt bort i fjärran.

[Mysko xD]

Det mörka tunga regnet fortsatte att falla över dom och hon lyssnade på Shivas ord och det restsama leendet hängde kvar. Hon visste mycket tydligt att detta inte var någon lek men hon hade bestämt sig, hon skulle följa med honom oavsett. Om hon själv fick säga det så tyckte hon att styrkan inom henne var högre än hos den tvefärgade hannen. Det enda han bar var en rapp mun och snabba ben, det kommer man inte långt med om man inte vet hur man ska använda dom. Kanske kan denne mystiska Caligato lära honom det, kanske även henne själv.
"Lek eller inte, jag vill ändå höra vad du har att säga. Vi har ju en lång färd framför oss så jag tror att du hinner oavsett om du tar det lugnt och stillsamt." hon talade i en iskallt lugn stämma och såg rakt fram över den öppna slätten. Regnet färgade den reda röda pälsen ännu rödare och man kunde se hettan inom den unga varginnan igenom dom halvläkta såren, dom glödheta tänderna och dom ständigt dansande ögonen. Regn hade hon inga större problem med och inte heller kyla men hon kunde inte riktigt styra över värmen inom henne utan lät den flöda som den behagade.

Blicken vändes bort från himlen och gled åter mot Bushi där han stod. Och han kunde först inte tro det som han hörde henne säga.
"Menar du att du har tänkt följa med?" Utan att han riktigt visste hur han skulle reagera på det hela stod han först tyst några ögonblick, bara såg på henne. Sedan undslapp ett kort skratt honom, men ljudet av det dränktes snabbt i det kraftiga regnet. Och när han sedan tystnade igen hade han samma förvånade min i ansiktet som han hade haft när han hade talat.
Typiskt. Om hon skulle följa med så skulle resan ta ännu längre, eftersom att hon säkerligen inte kunde röra sig lika fort som honom.
"Och Thzuki har gett dig tillåtelse?" På något sätt lät det otroligt, och Shiva som nu hade kommit över chocken började ifrågasätta vad den unga honan egentligen sade. Att hon skulle följa med honom, det verkade bara inte troligt. Varför skulle hon ens få tillåtelse att göra det?
Huvudet ruskades och han såg bort mot Kaiwoods gränser. Hemmet. Sedan såg han åter på Bushi. Aldrig att Ijin hade låtit honom vandra iväg på en sådan resa när han var i Bushis ålder.

Hon trevade med lätta steg och såg i ögonvrån hur hannen försvann ur hennes synfält. Då hon befann sig någon meter ifrån honom stannade hon upp och såg frågande bak emot hannen och la huvudet på sne. Först såg hon bara emot honom med en idiotförklarad blick och synen av att få se Shiva tänka och grubbla över saken fick ett leende att spricka fram. Den tjocka svansen svepte till och ett hest skratt trängdes vagt fram i dånet av regn och oväder.
"Men min bästa Shiva, tror du verkligen att mor skulle ge tillåtelse att jag skulle få följa med dig. Var inte dum." rösten var lugn men full av sarkasm. Självklart inte hade hon frågat Thzuki ifall hon fick följa med sin flockbroder bort till fjärran och hon var redo att ta konsekvenserna för vad som skulle hända senare.
"Så så, är det inte bäst att vi rör på oss innan mor kommer på oss, mig." åter igen började Bushi att röra på sig bort från Kaiwood.

Och så plötsligt föll allting på plats, med en gång förstod han vad hon gjorde här. Och det var utan tillåtelse att göra det. Hon hade bara gått, utan att säga ett ord till Thzuki som säkerligen endast trodde att den unga honan var ute på något sorts upptäcksfärd. Och sannerligen så var ju det sant, dock i en väldigt mycket större skala än modern anade.
Och det hela fick ett leende att träda fram i hans ansikte.
"Så, du rymmer hemifrån?" Flinet låg kvar i ansiktet medan han snabbt rörde sig framåt och tack vare sin snabbhet var vid hennes sida på endast några korta ögonblick. "Jag gillar sättet du tänker på. Visst, följ med ifall du önskar. Dock ska du veta att jag inte tänker ta något ansvar för varken dig eller ditt agerande. Du får klara dig själv."
Och med de orden såg han bort från henne och började åter stega mot horisonten med en beslutsam blick. Visserligen var han väl fortfarande inte överförtjust vid tanken att Bushi skulle följa med, men samtidigt kunde det verkligen bli intressant. Om nu Thzuki inte visste om dotterns planer... Ja, det kunde verkligen bli ytterst intressant. Han log åt tanken.

Ett brett leende sprack fram och hon skakade lätt på huvudet.
Shiva hade tagit det som hon hade förväntat sig och sa inget mer utan följde honom bara med blicken och följde efter honom med lunkande steg. Nog må han vara snabb men hon var dotter av Kaiwood, dotter av Thzuki och visste redan nu som ung hur man strider och springer. Sen ordvalen och hennes heta temperamentet var inget att tala om då hon tydligt själv visste att det är inget hon kan styra över, inte ännu i alla fall.
Regnet föll tungt ner över dom båda och den glödande blicken hölls fäst mot horisonten. Det ångade om den röda varginnan och värme utstrålades från henne och trotts dom tunga dropparna så var hon relativt torr jämte mot sin resekamrat. Såren i ansiktet hade nästan läkt ihop helt och man kunde tydligt se hur blodet inom den tjocka pälsen lös av värme. Nästan som om att lavan flöt inom henne. Utmärkt dagar som dessa då hon aldrig blir helt igenomblöt eller kall och lederna håller sig ständigt varma och rörliga. Men i stället så kan hon inte använda sin kraft rakt igenom då mark och päls är blöt utan får förlita sig på sin fysiska styrka, som hon för all del litar på då det är hennes mor som har tränat henne och systern.
"Vet du var vi ska?" frågade hon lite undrande utan att se emot Shiva och svepte till med den tjocka brandröda svansen.

Så nu var de på väg, vandrandes sida vid sida. Och på något sätt kändes det bra, även om Shiva mest koncentrerade sig på irritationen och hånet som han kände inom sig. Han skulle aldrig erkänna det, inte ens för sig själv, men det var något som kändes bra med att ha henne med på resan. Någonstans inom honom fanns en känsla som gjorde honom glad. Mest troligt var det för att den fanns där som han inte skrek åt henne och släppte ut all irritation han bar på.
"Hah, du ger dig ut på en resa du inte vet målet på? Kanske det finns en liten risktagare inom dig, Bushi..."
Tassarna placerades rytmiskt på marken som var kall och blöt. Kaiwood försvann bakom dem medan åskan fortsatte att mullra ovan deras huvuden. Blixtar som korsade himlen, delade den, oroväckande nära de två vargarna. Men Shivas tankar var inte riktade mot dem, de var riktade mot det som låg framför honom. Framför dem båda.
"Vi går mot Kwazatriskogen, en exotisk djungel sägs det," förklarade han. Ett muller från åskan gjorde att han var tvungen att göra en paus, för att höras över dånet var omöjligt. "Det är en lång bit att vandra, den ligger på andra sidan landet. Låt oss bara hoppas att du har orken att klara av det, för jag väntar inte ifall du kommer efter."
Han såg kort mot henne med ett retsamt flin i ansiktet. Och det gick sakta upp för honom att detta faktiskt kunde bli intressant.

Hon lyssnade med spänning och fnös lite roat åt hans ord.
Aldrig hade hon medgett att hon var allvetare och en icke risktagare, hon älskade risker och hade inget emot att orsaka Shiva lite trubbel medans hon ändå kunde. Det breda leendet hängde kvar och den tjocka svansen svepte till bakom henne och den glödande blicken vändes upp emot den mörka skyn. Fortfarande ångade om henne och öronen spetsades emot hannen då han talade om var det var dom var på väg. Kwazatriskogen, bara namnet fick platsen att låta mystisk och spännande. Med en lite drömmande blick försökte hon föreställa sig hur platsen såg ut men kunde inte alls komma fram till något 'exotiskt' som Shiva ville kalla det.
"Orken är med mig var jag än går, men frågan är. Kommer vi att hålla ihop hela vägen." Hon såg emot honom med ett kallt leende och vände sedan blicken framåt och lunkade lätt bredvid honom. Ja nog var den tvefärgade hannen snabb, för snabb för henne men inte hade dom väl bråttom någonstans, eller hade dom det. Inte hon i alla fall. Tanken om modern slog henne och en kall ilning for längst ryggraden och ångandet om tiken upphörde för en mycket kort stund. Tanken på hur Thzuki skulle reagera sen då dom återkommer skrämmer henne lite samtidigt dom hon älskade att testa den iskalla modern. Värmen började åter att pulsera igenom den unga varginnans kropp medans hon vandrade i det tunga regnet.

Shiva kunde inte låta bli att skratta till när han hörde hennes ord. Sannerligen så var det en fråga som var värd att ställa.
"Det kan endast tiden utvisa, men vi kan ju alltid hoppas på det bästa. Vilket nu det är." Han flinade medan blicken hölls fokuserad på slätten som låg framför dem.
Han gillade den unga honan mer och mer. även om de var olika på många sätt. Men på något vis kunde han se en del av sig själv i Bushi, och det var en del som han gillade skarpt. Han hade aldrig tidigare varit riktigt förtjust i någon, förutom modern såklart och sedan den bevinge lilla honan som tillhört flocken för ett tag sedan. Men hon hade varit död ett bra tag nu, och nu när han tänkte efter kunde han inte minnas hennes namn längre... Kanske det var synd, det hade verkligen varit en gnista mellan dem. Men Shiva hade kommit över det för länge sedan, och nog var det lika bra att det blivit som det nu var. Man skulle aldrig fästa sig för mycket vid någon.
Huvudet ruskades lätt och han kunde känna den heta energin som utstrålades från honan som vandrade bredvid honom. Han skulle bli välbekant med den, kunna känna igen den på långt avstånd efter denna resa, det var han övertygad om. Frågan var väl bara, precis som hon sade, ifall han skulle uppskatta den eller inte.

[Kanske vi ska börja avsluta? Och höra om någon på Numoorislätten vill möta dem :'D]

Hon lyssnade till hans ord och ett lätt skratt lämnade strupen.
Ja det var endast tiden som kunde avgöra ifall dom skulle hålla ihop hela vägen eller ej. Hon gillade inte att erkänna det, men en resa utan den tvefärgade hannen skulle bli ruskigt tråkig. Hon behövde någon att reta och reta sig på då hennes patetiska syster inte var med. En blixt lös upp och delade det svarta himlavalvet med ett öronbedövande dån. Öronen vinklades bak en aning och även om hon inte bär energin som kraft så kunde hon känna den väldiga kraften som moder natur har. Hur kunde någon bli mäktigare än henne, inte ens hennes moder som hon såg som mäktigaste varelsen på denna jord. Även om hon inte har sett sin mor i strid så vet hon att det är helt klart den starkaste vargen i TBB. Hon och den frostigt vita hannen som når upp till trädets toppar.

[Sorry för korta Dx Men ja varför inte :'D]

Tystnaden lade sig mellan dem, men det gjorde ingenting. Luften var ändå fylld av ljud, smattret från regnet och dånet från åskan. Och på sätt och vis var det skönt att inte tala, att endast lyssna till ljuden som naturen hade att erbjuda dem denna kväll.
Och vandringen fortsatte. Tass efter tass placerades på den våta marken medan den unga hanen fortsatte framåt med den eldiga tiken vid sin sida. Han hade aldrig trott att hon skulle bli hans följeslagare på denna resa, eller någonsin. Hon hade helt enkelt verkat vara precis som honom, hon siktade mot toppen och när hon väl nådde dit ville hon inte dela platsen med någon. Shiva kände i alla fall så, och därmed hade han avstått från att skaffa sig vänner. Men i Bushi hade han funnit någon som han faktiskt trivdes med, någon som inte bara var en motståndare utan kanske också en uppmuntran. Det var konstigt, han hade inte väntat sig det. Men här gick de nu och det gick inte att förneka.
Han gillade henne, i alla fall i nuläget. Och det var mer än vad han hade kunnat tro skulle ske.
Ett litet leende klöv de tvefärgade ansiktet, precis som blixtarna fortsatte att klyva den mörka himlen ovanför dem. Och Shiva kände sig faktiskt glad där han gick, kände att detta faktiskt kunde bli bra. En snabb blick kastades på Bushi, och även om han aldrig skulle erkänna det tänkte han att han faktiskt var lycklig över att det var hon och ingen annan som valt att följa med honom.
Huvudet ruskades. Han hade inte tid med såna tankar nu. De hade en lång väg framför sig, det var den han skulle fokusera på. Tassarna fortsatte att placeras på marken, en efter en.

[Avslutat då, om du inte vill skriva ett till inlägg. Så ska vi se vem som ska möta dem härnäst ;D]

[Nee... Ids inte skriva nå mer xD Nu får bi ragga folk i stället~ :3]

Avslutat~