Hon hade vandrat i den här skogen ett tag nu, och av någon anlednig hade hon inte heller lämnat den. Hur många år hade hon inte vandrat under de barrande träden i hopp om att hennes syskon skulle råka snubbla över den och finna henne? Det kanske var dags att lämna den trygghet hon byggt upp här och gå ut och leta efter dem själv? Ja, men först skulle hon få i sig något att äta. och dricka. Hon skulle förbereda sig innan hon lämnade sin trygghet. Men var hon säker på att de andra levde? Nej. Men skulle de stoppa henne? Hon fnös och fortsatte vanka fram och tillbaka under träden. Okej hon skulle hitta dem. Hon Måste hitta dem.

Frustrerat slöt hon ögonen och vred huvudet åt det håll resten av numoori låg. Bortåt. Varför drog hon alltid ut på det? Det hade gått ett år sen första gången hon skulle lämna skogen, men hon har skjutit upp på datumet sllt för länge. Hon skulle ut nu, idag. Beslutsamt bet hon ihop käkarna och öppnade ögonlocken för att avslöja de brand färgade ögonen. Färgen låg aldirg stilla, utan den rörde på sig, som flytande lava.

Hon tog ett steg framåt, andades djupt och började sedan gå. Bortåt, utåt.

*petar upp litet*

Han gick sakta framåt. Han smackade med tungan mot gommen för att orsaka ett svagt ljud som skulle kunna studsa tillbaka mot honom så han visst var sakerna var. Han hörd att det var många föremål i hans väg. Troligtvis träd eller stenar. Han tittade oseende framför sig. Plötsligt stannade han med ett ryck och tystnade. Ett andetag hade väckt hans uppmärksamhet. Det lät som ett vargs andetag. Han spetsade sina öron framåt. Nu hörd även han ett hjärtslag som verka komma från en varg. Vargen värka vara femtio meter bort. Han sänkt åter sina öron. Han börja åter smacka och börja springa mot vargen. Vargen kanske visst vad han skulle kunna hitta gudarna.

När han kom till vargen stannade han en bit bort från henne så han inte skulle skrämma henne. Han hade inte preses ansträngt sig för att dölja att han kom mot hennes. Fast han visst att han hörd bättre än andra vargarna gjorde. Så ibland kunde han fel bedöma om det andra vargarna hade hört honom. Men nu borde även en varg med dålig hörsel har hört honom. Tyckt i alla fall han och la sig ner på marken.

Någonting närmade sig, i hög fart från sidan. Hon stannade och vred snabbt på sig och stirrade på den ljusa, konstiga varelsen. Var det en varg? Det såg verkligen inte ut som det. Hon lyfte varnande på läpparna och blottade de vassa tänderna och stirrade stint på främlingen med raggen rest. "Vad är du? och vad vill du?" Huvudet var sänkt så att de var längre ner än halsen, detta för att skydda den ifall främlingen ville något ont. Hon hörde skuggornas oroliga viskningar och väsanden, något de flesta andra inte gjorde, och hon kände värmen från elden när hon samlade den i bröstkorgen.

"Jag är en varg." Viskade han enkelt fram och höjde ett förvånat ögonbrun. "Och vad jag vill dig är att fråga om du har sett gudarna eller vet var det är någon stans?" När han sa lät han litet skärade.

Han försökt bedöma med det små ljuden som han utsötade hur stor honan vare och hur honan såg ut. Han hade bliv väldigt förvånat av hennes frågan. Hade han fel när han tyckt att hennes hjärta och hennes andetag lät som ens varg?

"Vad är du för något och hur ser du ut?" Frågade han lite mer rappt än han hade för avsikt.

Hanen påstod sig vara en varg, men vargar såg inte ut så där. Hans kropp hade ju ödlelika fjäll! Ville han hitta gudarna? Och vad fick honom att tro att de skulle ta emot honom? Trodde han att han var speciell eller? Hon skrattade hånfullt och skakade på huvudet "Tror du att de skulle ta emot dig?" Hennes tillsynes elaka sätt var inte menat så, men att ha växt upp helt utan föräldrar för att sedan skiljas från sina syskon har gjort att hon i varje tillfälle sa sanningen, om hon inte trodde att den skulle kunna skada henne.

"Jag är en varg och ser därför ut som en" Hon log "Men om du måste veta är jag svart" Den andra måste vara blind. Annars skulle väl den inte frågat? Visste den då vad svart betydde? Men hur hade han då vetat vart hon var? Skulle hennes skuggor kunna dölja henne för honom? Hanen var mycket större än henne själv och hon bedömde sina chanser till att gå ut som vinnare ur en strid om en sådan blev utgången. Allt dessa var instinkter och drag hon lärt sig under sin hårda uppväxt.

"Ja, det tror jag." Sa han.

Han sänkt huvudet tills han var jämt höjd med honans andetag. Han ryckt till av förvåning. Så hon var en varg. Hur kunde då inte hon se att han är en varg då?

"Hur kan du då inte veta att jag är en varg då? Om du nu är en varg själv." Sa han bestört.

Var hon dum eller retades hon bara med honom. Han uppskattade inte alls det hon höll på med.

"Så vet du var gudarna är någon stans eller inte." Sa han och börja bli irriterade.

Han hade inte tid med det här. Han hade bara ungefär tio veckor på sig innan det är för sent. En ende tänk flög förbi när tänkt den tanken. Rosalia.

Hon stirrade på vargen som om han var dum, och lyckligtvis var det något vargen inte skulle märka då han inte kunde se henne. "lycka till, men jag tror inte Mariko, Aurinko, Windfari, Kaito eller Chabois kommer välkomna dig, endast gudar är tillåtna i deras paradis, eller jag skulle inte kalla chaibos mörka hålor ett paradis, men jag tror du förstår vad jag menar" Hon närmade sig hanen och började cirkulera runt honom, granskade den annorlunda kroppen. "För du ser inte riktigt ut som andra vargar" sade hon simpelt och gick ännu ett varv runt hanen. Hon struntade i att svara på hans sista fråga och satte sig framför honom, fortfarande på sin vakt. "Ditt namn!" krävde hon sen, och han skulle ångra ifall det inte kom snabbt.

"Ingen fara." Fnös han till svar.

Han lyssnade på honans tass steg när hon gick runt honan.

"Vad menar du?" Frågade han och la huvudet på sned.

Såg han annorlunda än andra vargar gjord? Visst han hade vingar men vissa andra vargar hade det också. Han ryckt ur sina funderande när honan frågade om hans namn.

"Pacem." Sa han chockade.

Ingen hade tidigare till talat honom på det där viss. Eller rättare sätt två hade gjort det tidigare. Men då hade några ur hans flock hoppat på dem och dödat dem. Han nästan instinktivt backade undan för att ge dem som skulle hoppa på honan skulle lättar komma fram. Men innan han gjord det så komma han på att de som brukar göra det var döda. Och så var inte hans flock här.

"Vad heter du då?" Frågade han honan och vänd huvudet rakt i mot henne med kusligt precision för att var blind.

Hon lyssnade på alla hans svar, och den sista frågan, som hon inte svarade på, innan hon talade "Jag ställer frågorna, men jag kan göra ett undantag och förklara för dig" Hon närmade sig hanen lite som nu tittade på henne, hon gissade att hans kraft tillät han att "se" på något sätt "Jag menar att du har längre hals" hon gick fram och drog nosen längs med den långa halsen för att visa, trots att hon inte nådde hela vägen upp "Du har en annorlunda kropp" hon drog åter nosen över den fjälliga huden "och du saknar päls" Hon strök sin päls mot han för att demonstrera. "Förstår du?" Hon visste inte hur hanen skulle reagera på hennes beröring men sket också i det. "Så nu vad får dig att tro att Gudarna ska ta emot dig?" Hon granskade hanen ännu en gång "Och vad tror du att de kan uträtta?"

Han ryckt till. Varför behandlade den här honan honom så annorlunda än de i hans flock gjorde? Han hörd hur hon gick närmare honom. Kände hennes beröring när hon röde honom. Han ryggade undan lite. Men annans vissa han inte det minst tecken på att hon hade berört honom. Han lyssnade på hennes förklaring. Han gnisslade tänder som skapade ett väldigt obehagligt ljud. Som han visst skulle göra ont i honans öron.

"Först ditt namn. Sen svarar jag på dina frågor." Sa han och gav henne överspelat vänligt leende.

I samma sekund som de höga, fruktansvärda ljudet nådde hennes öron blossade en mör eld upp och omringade hanen. "Försök inte" morrade hon då ljudet försvunnit och hanen talat. "Jag sa, JAG ställer frågorna och du svarar dem utan att bråka" Hon stod nästan i elden själv, värmen skadade henne inte. Hon lät elden avta litet men den brann fortfarande runt hanen, beredd på ifall han försökte med något igen. "Så nu svarar du lugnt och fint på de frågorna jag ställde!" Hela tiden var hennes tänder blottade och raggen rest. Den här hanen verkade behövas ta ner på jorden, påminnas om sin dödlighet, sårbarhet. Hon hade klurat ut att ljudet var hans kraft. Få se vad han hade att sätta upp mot blossande eld?

Han hörd sprack från lågor. Var kom det ifrån? Var den honan som stod framför honom en så kallade eldbändar? Han gjord en obehaglig grimmas när alla det här ny ljud plötslig kom fram.

"Snälla var tystare." Sa han. "Jag är Pacem" Morrade han fram.

Alla dessa ljud börja ge honom huvudvärk.

"Och det andra agor dig inte." Sa barskt och blottade tänderna varnade.

Hon lät elden dö ut och stirrade på hanen "Pacem, varför tror du att de ska ta emot dig bara för att du heter Pacem?" Hon närmade sig honom hotfullt "Nu vill jag ha svar på mina två frågor, vem vet, jag kanske kan hjälpa dig" Hon tänkte tillbaka på de platser där hon hört att gudarna har sin tempel. Ja hon kanske kunde hjälpa hanen, och samtidigt få lite hjälp. "Jag vet nämligen vart man kan finna platser att tilltala gudarna ifrån" Hon log och kände hur hennes övertag skapade en känsla av välbehag inom henne. Den här hanen skulle få veta vem som bestämde, och det var snabbt.

När elden försvann och huvudvärken börja försvinna. Så börja han få ett dåligt samvete över han hade morrat åt honan. Det var faktiskt han som hade börjat. Och hon erbjöd sig att hjälp honom.

"Först innan jag svar så vill jag säga att jag är ledsen för att jag betade min oartigt." Sa han och sänkt ner huvudet litet skamset innan han sträckt på halsen igen. "Och jag tror att gudarna kommer ta mot mig för att jag är en av dom. Alls så... Jag är drake guden Pacem." Sa han och bugade litet lätt mot honan. "Och det andra frågan vill jag hålla för mig själv." Sa han medan han rättade på sig.

Hon hade lyckats linda den andra runt hennes tassar. Det var hon som börjat morra och fräsa men han ursäktade sig, som om det varit hans fel. Hon lyssnade på det han hade att säga och skakade på huvudet, hon hade aldrig hört talas om någon drakgud som hette Pacem. Antingen ljög han eller så hade någon ljugit för honom. Men hon nyfiken på varför han ville nå gudarna. Trots att han ville hålla det för sig själv.
"Om du inte berättar det för mig vet jag inte till vilken gud jag ska ta dig" lirkade hon och log elakt. Samtidigt som det var sant så sade hon det bara för att få höra anledningen. Hon var inte van med att få allt serverat på ett silverfat utan hon tag det hon ville ha, ibland med våld. Endast den starkaste överlever.

"Ta mig till guden som kan bota sjukdomare." Sa han och tyckt det räckt som förklaring på honans fråga. "Har du vingar? Hur lång tid ta det att komma till platsen som gudarna finns?" Frågade han.

Åh hon önskade att hon visste mer om gudarna så att hennes fasad skulle vara bättre, enklare att utföra. Sjukdom. Vilken gud var det man bad till om sjukdomar? Det kanske hon skulle ha vetat ifall hennes så kallade moder inte lämnat henne och samtliga syskon ensamma. Var det kanske Moriko? vart hade hon sitt tempel nu då? Var det hon som var i Kaiwood. Men där härskade ju Tbb, ingen bra idé att bara vandra in där. "Jag är inte helt säker men jag tror att det är Moriko du söker, men henne finner du i Kaiwood och där finns en ond flock som gärna styckar upp främlingar" Hon tittade på hanen och undrade hur långt han skulle gå för att hitta gudarna "Vem är det som är sjuk?" Hon lyssnade på hans andra frågor och skakade lätt på huvudet "Nej jag är en markbunden varg, och om man färdas på marken tar det några dagar till Kaiwood men jag vet inte riktigt vart man kan hitta Moriko när man väl är där och det är inte heller säkert att hon lystrar föst, man måste förtjäna det man ber om, man måste tillbe henne en längre tid" Hon log slugt igen, hon trodde definitivt inte att hanen hade dyrkat någon av gudarna då han trodde att han var en av dem. Kanske var det så att någon dyrkat han som en gud? I sådana fall hade han absolut inte dyrkat någon av de andra gudarna.

Finns det ens onda flockar? Och varför skulle det attackera främlingar? Okej, så länge det inte gjord något borde det inte attackera dem. Han tittade misstroget på honan.

"Om det inte tycker om främlingar kan vi försöka undvika deras revir. eller smyga förbi dem." Sa han och börja fundera ut planer hur det skulle komma förbi flocken som verka stå i hans väg. "Jag kanske säger det om du följa med."

Han kände sig lite besviken. Det skulle ta mycket kortar tid om det kunde flyga dit. Plötsligt kom en ide förbi.

"Hur mycket väger du?" Frågade han och fick ett lömsk leende på läpparna medan han på allvarligt försökt bedöma hur stor och tung honan var. "Och jag kan tillbe henne på vägen." Sa han nästan in till vårdslöst.

Honan lät inte så tung när hon gick. Han kunde nästan inte stå stilla av upphetsning.

Hon tittade på Pacem och skakade på huvudet, "Du förstår inte, de dödar främlingar om de bara så än står tio meter in på Reviret, om de inte gillar dem eller de hinner fly" Hon tittade rakt på hanen. Skulle hon följa med? Riskera sitt liv för att någon uppblåst ungdom trodde att han var en gud? Tja hon hade trots allt inte något viktigare att göra och så kunde det resultera i att hon fann sina bröder. Hans nästa fråga fick henne att rynka på nosen och hon undrade varför han ville veta det. Men snart kom hon på och spärrade upp ögonen, öronen vinklades lätt bakåt, osäkerhet. Hon hade aldrig flugit förut. "Mindre än dig" svarade hon tillslut och tog ett djupt andetag. Hon hörde knappt hanens sista påstående då hon ar fullt upptagen med att lugna ner nerverna.

Han märkt att honan drog ett djup andetag. Bliv hon nervöst över tanken att flyga.

"Det är inte så farligt." Sa han och försökt trösta honan. "Och du skulle inte var den första som jag har flyget med. Så jag är van. Å, det andra säger att det är en fantastisk utsikt. Att man kan se flera kilometer bort. Och om du inte vill flyga mera så är det bara att säga till så landa jag." Han hoppades att hans försökt att övertugga honan skulle funka.

Hon tog ännu ett nytt andetag, lyssnade knappt till hanens pladder. "Kör till" hon ställde sig och väntade på att hanen skulle ta upp henne i luften när hon plötslig kom ihåg att hanen var blind. "Hur kan du flyga när du inte kan se?" åter började nervositeten och paniken komma krypande.

[Kort o.O]

Han hörd hur honan börja få panik igen. Ett litet leende smög på honom när han hörd att honan var villigt att följa med honom.

"ingen fara" Små skrattade han fram och himlade med ögonen. "Hoppa upp på min rygg och om du vill kan du bitta löst om min nacke." Medna han sa de böjd han ner sig så att honan kunde hoppa upp på hans rygg.

Hon andades åter lugnt och nickade, okej, hon klarade det här. Försiktigt försökte hon kravla sig upp på hanens rygg, det kändes konstigt men hon låg kvar. hon lät tänderna försiktigt nypa tag om hans fjälliga hud. Så hon var beredd, eller egentligen inte men så beredd hon kunde bli. "Klar" mumlade hon och slöt ögonen.

När han hörd att honan var klar så höjd han försiktigt upp vingarne. Han sjuk lite och gjord sig beräd på att hoppa upp i luften. Sen hoppade han upp i luft och börja att slå med vingerna. Han stig grad för grad upp i luften tills han var ungerför fem meter över den högsta trädet i skogen. Han flög runt i en cirkel ett par gång. Innan han la sin uppärksamhete på honan.

"Vilkent håll?" Frågade han och lyssnade någrant på honan.