Hon hade lämnat sitt trygga hem och gett ut sig på äventyr som hon egentligen skulle göra från början men inte kommit längre än höstskogen. Nu var på väg till lövskogen, hon har hört att där är mycket fint men inget kan vara vackrare än hennes hem.
Hon hade bara några metrar kvar innan hon var vid kanten av lövskogen men redan nu kunde hon se den stora skogens färger och liv.
Hon började springa för hon ville verkligen komma ditt där så fort som möjligt. Trädens spretiga grenar gjorde små rivsår när hon sprang igenom en bit av skogen men hon brydde sig inte hon hade äntligen lämnat höstskogen.
Hon saktade ner farten och började gå istället, hon visste inte var hon skulle börja titta det var så många färger och liv. Hon ser ett vattendrag och ville se var den ledde, hon gick ca 7m innan hon fick syn på ett litet vattenfall som åkte ner i en liten sjö.
Hon bestämde sig för att ta några klunkar och ett dopp innan hon la sig på stenen där borta. Hon gick närmare den lilla sjön och doppade framtassarna och böjde sig ner för att smaka det kalla vattnet, Klunkarna var många och törsten började försvinna fort, hon gick längre ner in i sjön så att hela hennes kropp var i, vattnet trängde in under pälsen och svalkade hennes kropp. Efter 2min gick hon upp skakade av sig det mesta av vattnet och lade sig på stenen som befann sig under ett stort asp träd.

Det var mitt på dagen. Solen stod som högst på en klarblå himmel, som han kunde se mellan de gröna bladen i trädens kronor. En vind fick asparnas löv att darra som skräckslagna kaniner, fick bladen i björkarna att susa. Träden var vakna om somrarna, iakttog allt som hände omkring dem. På hösten somnade de in och sov sedan hela vintern djupt under det vita täcket snön utgjorde då, innan de sakta vaknade på våren.
Det hade han lärt sig som liten av den gamle hanen som hittat honom när han var en övergiven valp. Han hade lärt sig mycket av honom.
Må hans själ alltid vila i frid, trots det blodiga slutet, tänkte Black. Han vandrade lugnt genom skogen i riktning mot Numoorislätten utanför. Hela tiden hade han ett mål, han såg till att ha det. Vid denna dags början hade det varit att fälla ett byte. Nu var det att ta sig ut ur skogen. Det skulle han. Sedan skulle han korsa slätten och vandra några dagar, ända ner till regnskogen i söder där han visste att han väntades dyka upp.

Den stora hanen var fortfarande mätt sedan morgonens jakt, och han hade inte bråttom. Svansen svepte bakom honom, öronen var vinklade framåt. Ärren glänste svagt i solskenet. Klorna var infällda och tassarna sattes mjukt ner i skogens varma jord och mossa. Black gick och funderade, då hans nos uppfattade doften av varg för andra gången den dagen. Inte så märkligt då denna skog var populär hos alla levande varelser. Den var trevlig, och hade många år varit hans hem. Han misstänkte även att det var någon stans här han hade blivit född, men det visste han inte säkert. Det fanns inte heller någon han kunde fråga som visste, de var alla döda vid det här laget.
Det hade självklart kommit dagar då han undrat över var hans mor fanns, om hon levde. Han hade för flera år sedan slutat anklaga minnet av henne, slutat vara arg. Kvar fanns bara en undran, samma fråga som han levt med länge; Varför lämnade ni mig?
Han skulle aldrig få svar. Ljudet och lukterna skvallrade om att det fanns vatten i närheten, och inte förrän då kände han törst. Han ökade stegen till en slags trav.

Det hade gått en stund då han rundade en tät buske och fick syn på en liten damm, med ett litet vattenfall ovanför och en bäck som rann iväg in bland träden söder om den. Mellan träden åt väster syntes blå himmel och gräs. Slätten. Här var skogens slut.
Men han var inte den enda som var glad att se vattnet. Doften runt platsen var stark, det luktade varg. En främling, någon han aldrig träffat. Han kände inte igen doften.
När han lät sin gröna blick svepa över platsen fick han syn på doftens ägare, som just kom upp ur dammens grumliga vatten och ruskade på pälsen. Främlingen verkade inte ha sett honom, och det faktum att han stod i motvind gjorde att hans doft fördes bort från henne så att hon inte känt den - trots att han var så nära.

Han lyfte på huvudet, lät tungan svepa över nosen för att fukta den och såg på medan honan gick och lade sig på en sten. Då satte han sig i rörelse, gick lugnt fram till vattnet och såg ner på ytan. Någon botten syntes inte, endast en spegelbild av honom själv och trädkronorna. Och himlen. Han böjde ner huvudet och lät den skära tungan slunga in vatten i munnen i ett rytmiskt, inte allför snabbt, tempo.

Hon öppnade ögonen sakta för hon hade onda aningar att något var i närheten. Ögonen fick syn på varg hanen som drack av sjön som hon nyligen hade doppat sig i. Hon iakttog hanen och märkte att han hade karg i sig,klorna var infällda och hans svans och kropps byggnad liknade henne självs men hanen var större än henne så hanen hade andra raser i sig.
Hon rullade över till ryggen och tittade på hanen mest han drack.
-Du är på väg ut ur skogen eller hur,mitt namn är Lirio vad är ditt namn? hon väntade tyst men hennes svans gick lekfullt åt vänster och höger, hela hon var lekfull.

"Du är på väg ut ur skogen, eller hur?"
Black blev inte förvånad när han hörde rösten. Han hade ju varit medveten om främlingens närvaro sedan han kommit dit och det var inte konstigt att hon tog kontakt med honom. Det var ju så folk gjorde. Sedan om någon ville vara ifred var ju en annan sak - då brukade det märkas antingen genom ett snabbt försvinnande eller dråp. Han ägnade en sekund åt att nå in till främlingens huvud där han snabbt tog reda på hennes namn, ålder och om hon var vänligt sinnad eller inte. Vissa låtsades vara snälla när de egentligen tänkte attackera en, så det var någonting han gjorde av ren vana - inte för att han ville snoka.
Han slickade sig om munnen och höjde sitt huvud från vattnet för att se på henne.
"Mitt namn är Lirio." fortsatte honan.
"Jag vet." Han log.
"Vad är ditt namn?"
"Black. Jag heter Black." svarade han och ruskade på pälsen. Sedan backade han ett par steg och vände sedan sig helt mot stenen där hon låg innan han lugnt gå fram till den. Han stannade ett par meter ifrån stenen och studerade henne ett slag.

Hon var mörk i pälsen och hade brandgula ögon under en slingad lugg. Vad han mindes hade han aldrig sett en varg ha en sådan ögonfärg förr, den påminde honom om eld. Den var eld. Det han högaktade mest i denna värld. Kraften som fyllde hans kropp.

Ögonen var två brasor mitt i hennes mörka ansikte. Han gillade det.
Han mindes att hon sagt något om att han skulle ut ur skogen i ett tonfall som krävde en bekräftelse, så han harklade sig, såg bort mot skogsbrynet där slättens gröna gräs skymtade fram och sa;
"Ja, förresten. Jag är på väg ut ur skogen." Han berättade inte vidare vart han var på väg då han ansåg att ingen annan hade med det att göra.
Han vände tillbaka ansiktet mot honan och hennes ögon igen. Sedan lade han huvudet på sned medan leendet breddades en aning, ogenerat.
"Ursäkta om jag verkar påflugen, men du har otroliga ögon."
Han var inte ute efter att smickra en främling, men han kände sig nästan tvungen att konstatera det. Kanske visste hon inte det själv. Men allt som liknade eld var vackert i hans ögon, ont eller gott, litet eller stort. Det bara var så.
Han satte sig inte ner, han visste att han inte kunde stanna länge.

Hur kunde Black veta hennes namn innan hon hade ens sakt det? hon blev fundersam men lätt det passera. 
Men sedan kom en tanken upp till ytan och det gick up för henne att hanen kunde vara en telepatis varg.Hennes ena styvbror hade varit det och han hade lärt henne hur man blockerade andra,men den här gången var Black snabbare än henne men det skulle inte hända igen.

Hon hade rätt hanen var på väg ut ur skogen men varför? hon ville inte snok men nyfiken blev hon allt med tiden."Varför vill du ut ur skogen? här är ju allt man kan önska sig eller?" hon lade sig på sidan och tittade sig omkring.Mat,vatten,sol och skydd här fanns allt man behövde men ändå ville Black lämna skogen.

Off:den blev kort

"Varför vill du ut ur skogen? Här är ju allt man kan önska sig, eller?"
När honan ställde frågan smalnade hans ögon en aning och leendet försvann. Hon blockerade honom plötsligt. Inte en tanke kunde han höra från henne, inte en känsla flög förbi. Varför?
Han harklade sig och kastade en blick mot slätten som syntes mellan de glest stående stammarna.

Sedan såg han åter på henne. Lät tungan svepa över nosen.
"Mycket finns här, men långt ifrån allt. Inte mitt hjärta. Jag lämnade det nämligen hos en mycket speciell person långt härifrån. Därför vill jag ut ur skogen. Jag måste följa mitt hjärta."
Han vände ryggen mot honan och stenen innan han travade bort mot skogens slut. Där stannade han och blickade ut över slättens vidder.
Han såg sig över axeln. Honan låg kvar. Han log svagt.

"Jag ska återse min käresta och de valpar hon bär. Du har rätt i att Lövskogen har mycket att ge, den har alltid varit mitt hem. Men jag, som vilken annan varg som helst, kan inte leva utan mitt hjärta."
Han vände huvudet framåt igen, drog ett djupt andetag och kände hur sommarvinden förde med sig alla slättens dofter åt hans håll. Han lämnade skogen, och honan, bakom sig utan att se sig om igen.
"Farväl, Lirio." ropade han. Vinden bar med sig hans röst tillbaka in i skogen där han växt upp.



(Well... inte visste han här att hon hade försvunnit. .__.

Avsluta, du.)

Orden från Black var djupa och hon förstod direkt vad hanen menade,hon själv fick väll börja vandra vidare och upptäcka mer av numoori.
Hon han inte säga något innan hanen vände på sig och gav sig av genom buskapet.
Hon väntade att resa på sig tills hanen hade gått,bakdelen var det ända hon kunde se av Black och sedan försvann hanen.Öronen klippte några gånger och sedan riktades dem fram,"farväl Lirio" hon log och reste sig sedan upp.Ännu en varg som har kommit och gått,nu som vanligt var det hennes tura att ge sig av och hitta någon annan att prata med.
Innan hon hoppade ner från stenen tittade hon åter mot hållet som Black hade gått åt "farväl på dig själv Black"  hon visste att hanen inte skulle kunna höra orden för tiden hade gått långt i mellan hanens farväl och hennes.

AVSLUTAD