Sprickan gapade stort, som ett stort sår i jorden, vindarna är starka och är man inte riktigt försiktigt så kunde de blåsa ner en i det stora gapet. Ett farligt ställe men också ett tydligt markering på vart revirgränserna mellan Devils och Qu går. Vidnarna är kalla, vintern är här, vilket man kunde se på slätten där snön hade lagt sig som en tunn vit hinna på marken.

En stor gråpälsad hane sitter en bit ifrån ravinen och betraktar omgivningen med sitt enda friska öga. Det andra ögat har en grå hinna över sig och ett ärr löpte över den, han är blind på det. Men det hindrade inte honom, han levde ett normalt liv.

Men just nu sitter han i sina egna tankar och en djup suck lämnar hans mun och andedräkten blir till ett moln när han andas ut. Han hade pratat med sin mor, berättat för henne om sina planer och om wami.

Wami... bara att tänka hennes namn får honom att le stort och han saknar henne jättemycket. Men nu var han här, på den plats de hade stämt möte efter att han hade pratat med sin mor.

(Paxat till Wami)

Den nu nästan helt svarta tiken med blå tecken vandrar längst med Mardouf. Mycket har hänt på sistone och kanske känner hon sig lite modfallen. Hon vet inte riktigt vad som ska hända eller vad hon ska göra. En enda tanke är dominant i hennes huvud. Att hon vill bort. Så långt bort från möjligt. Men det är något hon måste göra först. Någon hon lovat möta igen. Någon hon saknat oerhört sedan de gick skilda vägar.
Öronen klipper till på hennes huvud men stryks bak mot nacken när den starka vinden får henne att huka sig lätt. Det är kyligt och ett mjukt snötäcke vilar på marken. Får henne att lämna avtryck efter sig. Hoppas ingen upptäcker hennes spår och följer efter henne. Ho kisar lätt i vinden. Sedan stannar hon upp och ruskar på hela kroppen. Det är kallt. Kyligt.
Jorden viskar till henne att den hon söker befinner sig på denna plats. Hon höjer snabbt huvudet och spetsar öronen. Sedan sätter hon kroppen i rörelse. Börjar springa åt hans håll.
Tiken är fortfarande väldigt ung. Men hon har förändrats mycket sedan hon var bara valpen. Pälsen är nästan svart nu. Hennes kropp är smidig och benen långa. Hon har blivit en vacker tik. Den mjukt glödande blicken söker över området och snart får hon syn på den grå hanen längre fram. Hon ler stort och travar fram till honom.
"Lihai". Glädjen hörs i hennes röst. Hon är glad att han är välbehållen. Att han är tillbaka.

Han stirrar mot ravinen, hans tankar flyger runt i hans huvud hela tiden. Han ler lite för sig själv. Han skulle få syskon, han ruskar lite på huvudet, men han är glad för hennes skull, att hon har äntligen träffat en partner. Han skulle träffa sina småsyskon när de väll var födda, han hade lovat sin mor att komma och hälsa på dem.

han stryker öronen bakåt när en kall vind kommer farandes igen och han fnyser lite till, han är inte så förtjust i vintern, blött och kallt och det var även svårt ibland att jaga just för att snön var så tungt att springa i.

Men hans öron uppfattar också något annat mer än kylan, en röst som han inte hade hört på länge. - [bWami! [/b]han vrider på huvudet och får syn på den vackra tiken med de glödande ögon och han ler ett stort kärleksfullt leende mot henne.

han reser sig upp och går emot henne, hela tiden med leendet på sina läppar, hans öga lyser av kärlek till tiken som kommer emot honom. Han är så glad att hon är okej, han hade varit orolig att något skulle ha hänt henne medan han var borta i lövskogen. han kommer fram till henne och stryker sitt huvudet mot hennes och ger henne sedan en slick på nosen. - Hej min vackra älskling säger han med en mjuk röst.

Hon saktar farten när hon är nära. Tar de sista stegen som skiljer dem åt och stryker sitt huvud mot hans.
"Jag har saknat dig så mycket". Säger hon och drar något motvilligt tillbaka sitt huvud och ser på honom.
"Har det gått bra? Har du fått gjort det du behövde göra". Frågar hon. Kan de äntligen börja vandringen nu? Hon känner att hon har stannat alldeles för länge på det här stället. Det kryper i skinnet att hon fortfarande befinner sig så nära Kaiwood. Hon vill bort. Och hon hoppas att Lihai fortfarande vill följa henne.

[Kort. :P]

Han ler mot henne och kunde släppa blicken från henne, hon är så vacker... så perfekt. Han klipper lite med öronen och stryker sitt huvud mot hennes igen. - Jag har saknat dig också min älskade wami säger han med ömhet i rösten.

han ser in i hennes vackra glödande blick och nickar. - Ja , jag har pratat med min mor om allt.
han sveper lite med svansen och nafsar henne mjukt på halsen. - Jag redo att gå med dig till världens ände om så behövs.

(Kortis ^^)

Hon låter honom tala till punkt. Besvarar alla hans ömhetsbetygelser med att stryka huvud mot huvud och kärleksfullt nafsa tillbaka.
"Det gör mig otroligt lycklig att höra". Säger hon. Och lyckan bubblar verkligen inom henne. Lihai har kommit att bli en varg hon inte skulle klara av att förlora. Varför egentligen? Det känns så underligt att ha någon som bryr sig. Det är stor skillnad från Chay. Brodern hade retats otroligt mycket med henne med. Gått henne en del på nerverna. Men detta är annorlunda. Så annorlunda. Hon skulle ljuga om det inte skrämde henne minst lika mycket som hon faktiskt älskar att vara i Lihai's närhet.
"Ska vi röra på oss då. Jag har börjat känna mig lite paranoid av att ha befunnit mig i dessa områden så länge nu". Säger hon med en lätt ursäktande blick. Hon vill inte vara till besvär. Och hon vill inte kräva något av honom. Men hon kan inte hjälpa det. TBB är fienden.

[Har funderat lite på att försöka ändra lite på Wami's flock och göra så att den kretsar kring Wami och Lihai. Att de två tillsammans i så fall blir ledare. :3 Vad säger du om det? Jag har fortfarande inte gett upp om de tankarna på flocken och behöver fortfarande komma på något coolt med den. :P]

Han kunde inte sluta le, att bara få vara här nära henne fick honom att känna en bubblande lyckorus inom sig. han älskade henne så mycket att han skulle gå över eld och hav, berg ja allt för att skydda henne och vara med henne.

han hade ju nästan bara varit bland områdena runt Lövskogen, och det är dags för honom att hitta sin egna väg, att bilda en familj, flock tillsammans med Wami. Eller ja kanske vänta med familj tills de båda är redo. Men tanken på allt detta får honom att le.

Cierzo skulle alltid vara en del av honom, oavsett om han vart han än befinner sig. Han lovade sin mor att komma på besök och hälsa på sina småsyskon när de väll blivit födda.

han riktar sin gyllenbruna blick mot Wami när hon börjar prata igen och han nickar och ler. Han håller med henne, det är lika bra att de ger sig av, stället fick honom att känna kalla kårar längst ryggraden och han ville inte stöta på någon från någon ond flock.

- Vi går min kära säger han med mjuk röst. Han buffar henne lätt på halsen och börjar sedan att gå bort från områden, men så att hon skall hinna med hans steg.

(jag tycker att det låter som en bra ide :). hmm, det kan ju vara en flock som har något som inte de andra flockarna har kanske? :))

Hon besvarar hans leende.
"Bra. Jag tänkte vi vandrar mot bergen. Och ser om vi kanske kan ta oss över till andra sidan". Säger hon och följer i hans steg. Nafsar honom lätt i svansen och tar sig snabbt upp vid hans sida sen. Hon ser på honom och ler.
"Jag har alltid velat ta reda på vad som finns på andra sidan bergen". Hon har sett siluetterna från bergen varje gång hon varit på Numoorislätten. De reser sig majestätiskt. Nyfikenheten har alltid lockat henne ditåt. Men hon har aldrig kunnat gå särskilt långt.

[Kortis. -.-
Men ja, det är det jag försöker komma på. Tänkte kanske något annorlunda rangsystem]

Han skrattar till när hon nafsar honom i svansen och han sveper med den lite retsamt. Han vrider på huvudet och ser på henne när hon sluter upp vid hans sida. - Jag har aldrig varit vid bergen så jag tycker det är en bra ide att vi går ditåt.

han flinar snett och nafsar henne mjukt på halsen igen. - Vem vet vad vi finner där min kära.han skyndar på stegen, han ville dit till bergen så fort som möjlig, han hade varit i lövskogen så länge att han inte visste vad alla platser heter eller vart dom ligger. Men med Wami vid han sida skulle han gå vart som helst.

(hmm jag får bara upp olika klasser från ett fantasy spel fast jag vet inte om de kanske passar in här :P)

Hon ler åt honom.
"Bra. Då är det bestämt". Säger hon.
Det känns så bra att ha Lihai vid sin sida. Hon trodde aldrig hon någonsin skulle sakna någons sällskap så mycket som hon har saknat honom sedan de gick skilda vägar för ett tag. Det känns bra nu. Att inte vara ensam.
Hon ruskar lätt på huvudet när han nafsar henne på halsen.
Hon får något okynnigt i blicken och fnissar till.
"Vi springer ikapp!" Utbrister hon och piskar till med svansen. Väntar sedan inte på något svar utan kastar sig framåt. Med bergen i sikte. Inte har hon tänkt att de ska springa ikapp ända till bergen. Men en bit i alla fall. Helt enkelt för att ha lite kul.

[Det är svårt att komma på något bra. Något bra rangsystem vore ju rätt bra. Men även kanske mer ranglöst och något annat som får flocken att verka lockande. :3]

Han skrattar till och ser busigt på henne men han tar genast upp kampen när hon börjar springa, han kändes sig så lycklig och fri och det kändes som han kunde springa för alltid tillsammans med Wami. - du tjuvstartade skrattar han fram men han jagar efter henne, fast besluten av att komma ikapp henne.

han kunde se de majestätiska bergen resa sig mot skyn och han kände en dragningskraft dit, men han släppte in Wami med blicken, nej aldrig skulle han släppa henne eller låta något hända henne. Han älskade hennes av hela sitt hjärta och han är så glad att de träffades.

Hon ser bak på honom och ler glatt.
"Kom igen" Ropar hon.
Lihai är inte långt bakom henne.
Hon är så glad att han är här. Med henne.
Hon slipper vara ensam igen.
Hon har hittat en varg som hon inte vill vara utan.
Hon vänder blicken framåt. Ser bergen långt där borta.
Men ändå är de nära. De är snart där.
Hon skrattar glatt och ser bak på Lihai igen.

[Hur ska vi fortsätta det här rollet? Eller ska vi skapa ett nytt där de har förflyttat sig mer?]