Ryuuko tog in alla lukter. Det mesta som kändes var den grova lukten av grus och sten. Den mustiga och jordiga lukten var rå och kall. Med då, en annan främmande lukt.
De eld flammiga par av ögon blickade upp mot himlen. Jo minsann, där uppe flyger en... blå krabat. Med vaksam blick följde han individen. Han ruskade på sig och började tåga med snabba steg i takt under flygaren.

Orsak? Just for the fun of it.

Det var ett tag sedan han hade känt den metalliska smaken av blod. Känslan av att ha det rinnandes mellan tänder och ner för käken. Och såret på hans vinge har läkt, men ett stort ärr lyser klart i en irriterad röd färg.
Men nu med det läkt kunde han enkelt ta sig upp i luften. Dock så hade han andra planer, andra planer med att få den blå flygarens uppmärksamhet riktad mot honom.

Ryuuko gav till ett par kraftiga vingslag och for upp i luften. Han tycktes känna igen tiken. Pälsen påminde honom om något, eller någon. Men vem i så fall? Med ytterligare några vingslag kom han närmare upp mot den blå.

Han rynkade pannan i ett försök att komma ihåg vem denne kunde vara. Lukter var han urusel på att komma ihåg, så hans nos var till ingen nytta i princip. När tiken tog ett par extra vingslag för att komma högre upp i luften gjorde Ryuuko detsamma, den här gången ökade han tillräckligt för att komma närmare.

Ett dovt morrande kom från honan och två rader av vita gaddar fick honom att hålla sig på uppsikt över tiken.

Hon verkade också fundersam. Letar hon efter något? det var den första tanken som kom upp. Men då klickade det. Är det inte Volbaras tik?

Jo minsann, det är det.

Ett brett flin spreds sig över hans svartkantade läppar medans han gjorde en tvärvändning upp mot tiken, hans hörntänder utskjutna och ett rått skratt kom djupt nerifrån hans strupe.

Det här kommer att bli intressant.

*peeeet* ^^

[IMMA ALL BACK! :'D]

Ryuukos ansikte stod fortfarande kvar med den arroganta flinet. Han lyssnade på vad honan sa och skrattade lågt. Nöjd? Ha. Det var det bästa han hört på länge. Vad hade han att vara nöjd över?

När han är nöjd finns inte den som bråkade med honom längre vid liv. Plus att sist gång så var det han, ensam mot flera. Han flaxade lätt med vingarna, drog sig närmare den blåa tiken, läppar bakåtdragna till ett brett, halvt hjärtat leende.

"Varför skulle jag vara nöjd?" frågade han med en mörk röst. "Jag känner mig nöjd när blod färgar marken." han stannade mitt i luften, eldröda ögon med ett mörker inom dem som bara visade sig vid speciella tillfällen. "Och det är inte mitt blod som tillfredsställer." de sista orden kom ut i en låg viskning, nästan väsande.

Relianne följde Bael utan minsta tvekan, hon njöt varje sekund av att befinna sig i hans sällskap och var säker på att han också gillade ha henne med sig. Att de i slutet av färden skulle möta Baels bror som de skulle döda var inget som mörknade hennes glada sinnesstämning.
De flög sida vid sida och när hon kände Baels blick på sig vände hon huvudet och gav honom ett litet flirtande leende innan hon åter vände blicken framåt mot Ken-Yak som låg framför de.

(sorry, kort)

Relianne's svarta djupa blick fångade genast två siluetter, en liten fakarg med sådan blå fäll att hon lätt kunde gömma sig bland himlen och en större som snabbt gav sig av. Hon kände en svag våg av värme och höjde lätt på ögonbrynen, den som försvann så lätt hade eldkrafter men inte var Volbara. Möjligen var det den dära drakargen hon förut mötte för några månader sen. Vad gjorde han här?

Hon slängde en blick på Bael och såg hur hans ögon mörknade, hans ansikte blev stelt och stenartat. Hon vände blicken mot den unga honan med de körsbärfärgade ögonen. Vad var det som var så speciellt med henne? Relianne kände av en våg av ilska och svartsjuka men en så länge var det litet och kontrollerat. Hon synade tiken med en högmodig blick. Färgen var intressan, hon skulle lätt kunna gömma sig i himlen men inget mer speciellt än så. Vanlig tik, inget mer.

"Det förvånar mig att se dig vid liv, mara."

Baels morrande röst suddade ut Relianne's brusande svartsjuka och ett litet leende syntes på hennes fagra, klassiska ansikte. Hon behövde inte oroa sig för tiken än, men med tanken på hur mycket hat hon hörde i sin partners röst skulle hon bli tvungen att kontrollera det. För mellan hat och kärlek var det bara ett steg.

"Så du har hittat någon som står ut med dig."

Tikens röst var arrogant och kyligt, Relianne log lätt åt henne och blundade några sekunder medans hennes krafter försiktigt sträckte sig mot den blåa honan. Något fullständigt okännbart för henne och för tillfället harmlöst. En pirrande känsla slog mot Relianne's panna och spred sig snabbt mot hjärtat och tassarna. För inre blicken dök upp en blixtrande, sprakande kula av vita blixtar som snurrade och vred sig. Doften av ozon och smak som påminde bergssalt avslutade bilden.

Relianne öppnade ögonen och såg på tiken med mer intresse än förut. En elektrisk kraft denna har. Intressant. Mycket intressant.

"Jag ser att du inte har haft samma tur. Så, har du hittat Volbara än? Var han glad att se dig? Förstås var han ju glad att se mig. Den idioten trodde att jag kommit för att ställa mig på hans sida... Jag lovar, jag försökte döda honom så snabbt det bara gick men den jäveln vägrade ju att ge sig...Men likt alla eldar behöver även Volbara syre för att andas. Hans lågor kommer aldrig att brinna igen. Nu är det bara du kvar, sen är min hämnd fullbordad."

Relianne lyssnade uppmärksamt till Baels ord, hennes ansikte var stelt men ögonen blev en aning förvånade, hon kunde inte förstå vem denna hona var och varför hennes älskade ljög sådär till denna främmande hona. Om honan hade sett på henne kanske skulle hon ha märkt av förvåningen men Bael lät henne inte göra det. Honan såg förfärad ut och hennes desperata röst dränktes av Baels vingslag, han försvann från hennes sida med enorm snabbhet, sådan inte ens hon med sina utmärkta flygförmågor skulle kunna åstadkomma. Vinden som förde Bael mot honan nådde även henne och Relianne slog några gånger med sina vita vingar för att återfå balansen och inte dras med av den kraftiga vindströmmen.

Himlen mörknade och enstaka blixtar som kom från honan lyste upp området. Turligt nog har Relianne inte hunnit bli träffad. Den vita ängellika tiken sträckte sig mot Valorias krafter, den dansande sprakande kulan som var tikens kraft lös av en obeskrivlig och klar ljus. Hon hörde dess sprakande ljud, kunde känna doften av ozon och när hon gjorde försök att lägga det strypande taget om den möttes hon av en förvånadsvärt starkt motstånd som nästan slog ut själen ur henne. Relianne kände som om hon hade träffats av blixten, turligt nog hade hon inte blivit det på riktigt för då skulle hon nog lämnat denna plats extra krispig, det var bara tikens kraft som gav sådant motstånd. Hjärtat slog så starkt som om den hade fått uppgift att krossa revbenen, tassarna hade nästan domnat bort några sekunder och Relianne hade tur att vingarna fortfarande höll henne i luften.

Hon behövde några sekunder på att samla sig, okej, hon skulle inte mer röra vid tikens krafter, aldrig någonsin! Pulsen återvände till det normala och Relianne kunde se med vilken motstånd den blåa tiken mötte hennes älskade. Relianne såg mot Bael, hans starka kropp och snabba reflexter räddade honom från blixtarna men hur länge till? Precis som vid deras första möte sträckte sig Relianne mot Baels krafter, dessa mötta henne ömt och nästan igenkännligt, hon lät sin mjuka, mentala beröring lägga sig varsamt runt de, nästan smälta samman och tillåta de att uppnå en högre, starkare grad. Relianne fungerade nu likt en sändare som skickar krafter från universum genom sin kropp till Bael. Förhoppningsvist skulle detta hjälpa honom.

Relianne kände hur Baels krafter svarade på hennes beröring och såg hur han flämtade till och skänkte henne en snabb blick och nickning. Själv hann hon inte ge honom något tecken då han fullt koncentrerade sig på sin motståndare. Relianne vågade inte ge sig in i striden när Bael på nytt slängde sig mot honan, hon visste att hon skulle vara mer ett hinder än hjälp för honom och fokuserade istället på att hela tiden hålla Baels krafter på högsta möjliga nivå.

Hon slog rytmiskt med vingarna och följde efter de två fakargarna på ett säkert avstånd men fortfarande så att hon kunde hålla koll på deras slagsmål och hjälpa till om det skulle behövas. Blixtar slog ner från himlen men turligt nog inte träffat någon än, det måste vara en svår kraft att kontrollera då de två fakargerna ständigt rörde sig och utgjorde en svår måltavla. Relianne var betydligt lättare att bli nerslagen då hon höll sig stilla för det mesta.

När Bael fick in ett bra tag om honan så såg hon hur blixtarna slog farligt nära hennes älskade. Hon blundade för att få en klarare bild på deras krafter och såg direkt hur den vita sprakande kulan av sammanflätade blixtar ilsket vred sig under Baels violettfärgade tornado som likt en orm allt mer slöt sig runt honan. Hon såg även något mer, sekundära krafter de båda vargarna bar på. Hon kunde inte urskilja honans då skenet från elkrafterna glänste och maskerade den andra sovande kraften men bakom Baels tornade kunde hon skymta en liten moln av lysande grönblå kraft, den såg svag och genomskinlig ut, betydligt svagare och mindre än den andra kraften men den fanns där. Relianne riktade sin fokus på den kraften utan att släppa tag om Baels vindkrafter - hon tänkte inte lämna honom utan sin förstärkning.

[Bael does not approve :'> xD]