Harlequin hade vandrat hela vägen från Mardouf. Det hade tagit ett tag, och hon hade kommit till en lövskog oskadd trots att hennes utseende milt sagt drog till sig uppmärksamhet. Hon hade mött diverse lustiga figurer på sin tripp genom landet. Hon började komma allt längre bort från platsen hon härstammade från. Det var mer än perfekt för henne. Bort från minnena hon saknade. På detta avstånd hade hon tid och rum att glömma och gå vidare. Det var exakt vad hon behövde. Hon drog in doften som lövträden utsöndrade och slöt ögonen där hon gick. Man är den man egentligen är först när man tror att ingen ser på. Hon slappnade av och insåg att hon kände sig hemma. Det var inget taget revir, och hon kände sig lugn. Bjällrorna i öronen pinglade när hon gick och hon suckade. Quin nosade i luften och öppnade ögonen. 

Anledningen till att hon kände sig hemma måste vara att hon kunde använda det lilla av krafterna hon hade tillgång till. Här kunde hon bända rötter och jord efter sina nycker. Det var skillnad mellan Lövskogen och till exempel Mardouf. En annan anledning till att hon trivdes som fisken i vattnet var att skogen levde på ett sätt hon inte riktigt lagt märke till att skogar kunde göra. Grönskan trollband henne, denna lummiga undervegetation som föll henne i smaken av en anledning hon egentligen inte kände till. Hon lade märke till småsaker nu, även fågelkvitter på avstånd, kanske för att hon vuxit mycket i sig själv på sistone. Blivit mer uppmärksam. På tal om det så skymtade Harlequin en bäck bakom snåren en bit bort, och det kunde inte skada att stanna där en stund. Hon travade ikapp vattnet och i farten lapade hon i sig ett smakprov av den svala, porlande vätskan. Nu när hon var ensam så viftade hon exalterat med svansen och stannade till för att dricka. Hon drog i sig stora klunkar och blinkade med sina udda ögon. Hon backade bort från bäcken och gned sig om nosen med den röda rutern på höger framknä. Sedan betraktade hon vattendragets framfart och vägrade att tänka framåt. Hon ruskade förtjust på huvudet, och pinglandet tillfredsställde henne minst sagt på ett spirituellt plan.

Det var lugnt och nästan helt tyst i lövskogen denna ljuva dag ljudet av vingar som slog kunde höras i en liten glänta. Luna svävade framför en stor lila/röd blomma och slickade i sig nekaren som gömde sig där. Den genomskinliga söta vätskan var en riktig skatt som få kunde få njuta av. Det var jobbigt att sväva på en o samma plats de bruna vingarna jobbade övertid med att hålla den lilla men ändå tunga kroppen luftburen. Luna slickade sig belåtet runt munnen medans hon sakta sjönk ner till maken och landade ljudlöst på tassar. De stora vingarna fälldes ihop och låg tätt i mot varandra. Hon nynnade på en sång medans hon gick sången hade hennes mor sjöng för henne och syskonen när dom varigt små. Sången fick många glad minnen att blomma upp i hennes tankar men också några som inte var så glada. Ibland saknade hon sin familj men hon kunde inte leva med alla reglerna som föräldrarna hade kommit på Luna var inte gjord av glass som dom tydligen trodde hon va.
En nyckelpiga flög förbi hennes känsliga nos och en nysning kom ut '' huru du! '' sa hon och slog glatt efter nyckelpiga med sina käkar. Luna skrattade och hoppade omkring insekten medans den flög över skogsmarken. Den lilla leken fortsatte ett tag till Luna blev uttråkad av den hon gjorde ett sista försök att fånga insekten men ack den kom än en gång undan hennes små käkar. Ljudet av vatten fick henne att stanna och lyssna '' lite vatten hade inte varigt helt fel nu '' Tänkte hon och följde ljudet av vattnet. Luna kunde se bäcken nu vattnet luktade ljuvligt friskt o kallt hon kunde inte vänta på att få dricka den rosa tungan kom ut och slickade de svarta läpparna. Men hon stannade plötsligt framför henne stod det en vit varg med konstiga röda märken. Luna fällde ut de stora fjärilsvingarna i hop om att hon skulle se mycket större ut hon började att gå sakta mot bäcken igen men gick till en plats en bit ifrån främlingen. Små klunkar tog hon av de kalla vattnet hennes kroppsspråk var helt neutralt men de orange färgade ögonen håll koll på främlingen.

Quin drack törstigt som allra bäst när hon med ens hörde vingslag. Stora vingar. Hon höjde huvudet snabbt och såg sig oroligt omkring, likt en hind. Hon fick syn på en bevingad varg med underliga färger. Harlequin var inte särskilt gammal och visste inte bättre än att dra upp läpparna över tänderna och morra dovt. Hon slickade sig om de blottade tänderna och skällde ljudligt. Tiken hade bröstat upp sig ordentligt, det fanns väl ingen annan anledning till att breda ut sig sådär om man inte ville visa sig stor och mäktig? Osäker? Å andra sidan verkade främlingen inte hotfull. Harlequin gissade att det inte var någon idé att övermanna honan, men samtidigt så ville hon markera att det var dags att backa. Varför? Harlequin hade för en gångs skull känt sig hemma, och ville försvara platsen hon hittat. Öronen låg tätt bakåtslickade och nosryggen var veckad. Quin såg ganska arg ut när den borstiga raggen restes.

Harlequin mindes med ens vilket gott humör hon varit på innan, och försökte söka sig tillbaka till det. Sakta. Hon hukade sig lite och skred i sidled bortåt, bort från vattendraget. Hon hade tänderna hårt sammanbitna och blottade men chocken och irritationen droppade i sinom tid av henne. Hon särade på käkarna och läpparna sänktes nedanför över tänderna. Hon visste att det sämsta hon kunde göra nu var att gå till attack. Eller? Jo. Hon visste ju inte om jordmanipulering kunde mäta sig med eventuella krafter hos tiken. Harlequin vibrerade lite, men blev gradvis lugnare allteftersom. Främligen verkade inte så gammal själv, kanske något eller några år äldre. Möjligen yngre. 
  "Tala om för mig vem jag har att göra med", sade Quin sammanbitet och högt nog för att göra sig hörd.
  Vad gör du här? hade varit en extremt dum fråga, för vad gjorde Harlequin själv där? Hon ägde inte marken. Hon var bara lite stött över att en sådan fin stund kommit till ett sådant abrupt slut när hon nu inte längre kunde vara sig själv. Hennes olikfärgade ögon tvekade. Var det sådan här hon kanske egentligen var? Hon rynkade pannan och inväntade ett ton reaktioner, efter att hon skött situationen så otroligt dåligt.

Luna slickade sig runt munnen och stirrade på främlingen som verkade väldigt aggressiv varför visste hon inte. Men hon gillade inte hur den främmande tiken betedde sig mot henne hon hade ju inget gjort något förutom att slå ut sina vingar vilket hon alltid gjorde när hon stötte på någon ny. Luna tänkte inte låta sig skrämmas av tikens beteende utan hon tänkte minsann vissa vem det var som bestämde här!. Det var ju trots allt hennes tillfälliga revir främlingen hade inkräkta på Luna hade inte tänkt stanna på denna plats någon längre tid men hon tänkte likt väl försvar den som om det hade varigt hennes riktiga bo plats. Hon tog ett skutt över bäcken och landande mjukt på den andra sidan. Hon började att gå sakta mot tiken Luna studerade tiken lite snabbt såg ut som tiken började att backa undan vilket var bra men hon tänkte inte låta främlingens attityd mot henne gå förbi ostraffat. Luna spände kroppen och tog en stadig position med raka ben svansen var höjd och hon gav tiken en utmanande blick samtidigt som tänderna blottades och ett dovt morrande kom från hennes strupe. '' Jag är Luna och detta är en del av mitt revir vem är du? '' sa hon i en sträng ton.

Hon tänkte inte anfalla tiken om det inte behövdes men man kunde aldrig vara nog försiktig. Vingmusklerna spändes beredda på att skicka en laddning med sövande älvsand mot främlingen i värsta fall om hon missade kunde hon flyga upp i skyn.

( Ursäkta för segt svar mycket på jobbet)

Främlingen verkade lätt oförstående, men fick en väldigt bestämd blick och hoppade gracilt över vattendraget för att minska avståndet mellan de båda tikarna. Quin blev lite ställd i och med detta, men återfick fattningen illa kvickt. Medan den främmande honan såg spänd och stöddig ut med svansen höjd långt ovanför huvudet, hukade sig Harlequin inför anfall. När tiken morrade och blottade sina tänder så blev Quin stött och väldigt, väldigt arg. Läpparna drogs så högt över tänderna att de inte nådde längre. Främlingen gjorde ett snedsteg efter att hon i tillrättavisande ton talat om sitt namn som svar på Harlequins fråga. Ett kraftigt övertramp hade denna gjort, och hon var inte den enda som kunde få ångra saker.
  "Ditt... vad?" sade Quin sammanbitet och spottade ur sig ett spydigt skratt. "Det är lika mycket mitt, så jag strider gärna om det."

Utan varning bildades en väldigt liten vallgrav runt Quin och jorden som befunnit sig på dessa platser sände hon i riktning mot tiken. Det var mest halvsolid jord och stenar i olika storlekar. Det toviga gräset kring Harlequins tassar växte sig längre, för att hon kunde, och lindade sig ledigt runt hennes ben för att visa vad hon vad kapabel till. Hon tänkte utgå ifrån att hon hade sin egen stridskonst i form av krafter. Hon visste inte riktigt om den främmande hade något ess i skjortärmen så att säga, men det tänkte hon inte mycket på. Hon var inte en individ som faktiskt täknkte efter alla gånger. Hon hade sina strategier.

Hon förflyttade sig snabbt åt sidan för att undvika jorden och stenarna som främlingen hade skickat mot henne. Luna var förvånad av att plötsligt bli attackerad av den främmande tiken. Detta brukade inte hände utan vanligtvis brukade det bara bli en liten dominans demonstration med kroppsspråket och ofarliga morrningar samt några harmlösa hugg mot varandra. Hon var inte van vid att strida mot någon annan hon hade inte heller möt någon som kunde använda självaste marken som vapen. Men hon tänkte inte avskräckas '' Va har du för rätt att stjäla från andra!?'' sa hon lite tyst innan nosryggen veckade sig när hon drog upp läpparna och morrade. Luna ställde sig lite på bakbenen och de stora vingarna vinklade sig en aning innan de gjorde ett kraftigt slag som sände en vind med sövande älvsand mot främlingen.

Luna hade sett vad främlingen hade gjort med gräset och hon tänkte inte låta sig bli intrasslad eller något ännu värre. Med ett skutt och några starka slag med vingarna flög hon upp och höll sig luft buren medans hon cirklade över främlingen. Vad skulle hon göra nu? hon kunde ju inte skicka älvsand mot främlingen hela tiden det skulle tömma henne på sina krafter fort. Kanse kunde hon attackera henne med pinnar eller något annat.


(Ursäkta om det är ett dåligt inlägg har aldrig stridigt mot någon förut :p)