De två vargarna rörde sig genom en av de vackra, helsvarta trädgårdarna runt Civitas högsäte. Grendel var en skicklig trädgårdsmästare och växtligheten såg ständigt fläckfri ut. Det var egentligen en liten omväg men vädret var för en gång skull ganska fint i Relictus och det gick faktiskt inte att försumma alla soltimmar inomhus. De var på väg hem till henne för att träna på sina metallkrafter i enrum.
Maksims steg hade en större säkerhet än hon tidigare sett hos honom, huvudet högburet. Det syntes att han inte var någon liten valp längre, även om han ännu var ung. På något vis kände hon en stolthet över detta.
"Stanna."
Avbröt hon konversationen med bestämt stämma och så nickade hon mot utsikten. Under dem bredde staden ut sig, och bortanför den en mörk vildmark. Det var bara en distraktion, men en vacker sådan.
"Jag råkar faktiskt ha lite krav för vilka jag bjuder in i mitt hem och min verkstad."
Började hon med seriös stämma men kunde inte dölja leendet som växte på läpparna.
"Man kan inte se ut hur som helst."
Fortsatte hon och lyckades faktiskt prestera en skeptisk min då hon mötte hanens blå blick. En svag bekymmersrynka bildades i hennes panna men slätades ut lika fort. Med samma halvdant spelade allvarsamhet som tidigare sträckte hon sig fram emot honom, han hade blivit mer än jämnhög med henne vid det här laget.
En kombination av ett raspande och klirrande hördes då hon släppte ner guldringen över hans vänstra horn. Samma sekund som hon tog ett steg tillbaka omformades metallen till en spiral och blev utan någon större ansträngning till en grov form av en guldorm som slingrade upp runt hornet. Det växte ännu så det var allt för tidigt att placera dit permanenta smycken men detta var inte illa för dagen.
"Sådär ja, nu förtjänar du ditt inträde."
Hon flinade.

[Maksim]

Maksim rörde sig inte när Malva bad honom att stanna och sedan placerade en guldring kring hans horn. Han kunde höra det förändras, men själv kunde han inte se vad det var hon skapat. Malva var betydligt skickligare än han själv när det kom till att hantera metaller, dels för att hon tränat mer då hon var äldre men också för att han kände en mer dragning till vattnet och hellre fokuserade på det.
    “Duger jag nu?” Det drog i hans läppar och han nickade, vilket fick solens strålar att reflektera i guldsmycket. Utan att invänta hennes svar, gick han förbi henne och in i hennes hem där de ett flertal gånger tränat tillsammans, både ensamma och med några utav Malvas många syskon. Doften av gammal metall blandat med olika typer av verktyd letade sig djupt i hans nos. Maksim såg bakåt och sökte efter Malvas blick. “Något speciellt du vill öva på idag?”

Hon log snett åt honom då han utan att invänta svar med en nickning gick förbi henne och in i hennes hem.
"Mer än väl."
Svarade hon lågt och följde honom in. De tog sig direkt till hennes verkstadsrum där hon lagt fram två fällan så de kunde ligga och arbeta bekvämt.
"Jag tänkte fortsätta arbeta på att besmycka en av mina väskor, har du något projekt i åtanke? Jag har just bytt till mig en mängd olika metaller så det är bara att välja å vraka."
Hennes röst var lika peppig och glad som alltid då hon med en svepande gest hänvisade honom till hyllplan fulla med allt från guld och silver till koppar, zink och aluminium. Även större bitar järnmalm fanns i hennes lager, perfekta för att öva på att utvinna ren metall ur. Själv plockade hon fram en av de mindre väskorna som skulle komma att fästas på selen hon och kargsystrarna arbetade på. Med en belåten suck slog hon sig ner på en av de mjuka pälsarna och började forma olika små mönster i mindre metallbitar.
"Har du något saftigt skvaller att bjuda på?"
Frågade hon nonchalant men med ett brett leende.

Maksim nickade. Han hade länge arbetat på ett smycke till sin mor; en lång och vacker kedja som slingrade sig längst hornet av den mörka enhörningen de dräpt tillsammans. Trots att han hållit på länge, lyckades han aldrig få till det som han ville. Det var tvunget till att vara perfekt.
    “Jag? Skvaller att bjuda på?” Maksim kunde inte låta bli att fnysa lätt åt hennes kommentar. “Verkar som om du inte känner mig alls.” Det ryckte enkelt i hans läppar. Han var inte direkt känd i Tenebris för att vara en utav de mer sociala, utan höll sig oftast för sig själv eller med Varya. Att han ibland sprang sin mammas ärenden och försökte få fram information var dock inget han nämnde för Malva.
    “Du däremot,” han nickade i hennes riktning. “finns där något du inte känner till?”