Tosca:

Hon hörde sin systers talan och man kunde se hur den gråbruna honan vandrade bort lite grann. Ja nog kunde man se att det har pågått något här helt klart, slagsmål skulle nog kunna vara första tanken. Men så slog det henne och Tosca lämnade platsen i ett ljudlöst lunkande och försvann in bland trädens mörker. Det var alltid värt ett försök, och skulle systern spotta på idén så fick hon komma med nå bättre. Den långa yviga svansen svepte itackt med varginnans gång och med ett smidigt hopp hamnade hon uppe i ett träd och tog sig vidare igenom de viset. För sin ålder så var hon redan nu en väldigt bra träklättrare och en väldigt smidig sådan också. Hur bra hennes syskon var visste hon inte och brydde sig inte heller. Varför använda marken då man kan röra sig högt upp bland trädens kronor osedd av dom ovakande. Men denna gång rörde sig den mörka honan bland dom lägre grenarna och vittringen av det hon sökte började att bli starkare och hoppen blev kortare och försiktigare. Tjäder, en stor fågel och en slagskämpe i högsta grad. En tjäder tupp skulle nog kunna dölja det som har hänt borta vid lyan nog mycket utan att en massa frågor skulle väckas. Dom gula ögonen lös vagt och ett slugt leende spred sig i det mörka ansiktet och hon kurrade ihop sig för att sedan flyga ut igenom luften, rakt emot tuppen som lyfte ifrån lyften med tunga vingslag. Med en smidig rörelse slog hon den långa svansen över fågelns ena vinge så att ett knastrande ljud hördes och fågeln för med en hård duns i marken. Smidigt landade honan på marken och svepte till med den mörka svansen som längst ut hade ett lager av silverblänkande metall. Ett smidigt och inte allt för märkvärdigt drag, man kunde nästan tro att den silvriga svansspettsen tillhörde den gråa pälsfärgen.
Fågeln gal och skrek så att Tosca strök irriterat bak öronen och blängde smått emot fågeln. Vem trodde han att hon var, något som man bara kan trampa och hacka på hur best han ville. Inte då, hon var den som skulle bli flockens bästa trädklättrare, smidigare än lodjuret, tystare än musen och lömskare än räven. Hon skulle bli en riktig mördarmaskin som ingen någonsin skulle lägga märke till, om dom så tittade på henne så skulle dom inte veta om döden fören dom hade vänt henne ryggen till.
När tuppen hade lugnat ned sig och andetagen hade börjat bli mer normala och trampandet hade lugnat sig så stirrade han bara på den mörka varginnan som satt framför honom med en lugn blick. Eller den var inte ens lugn, hela varginnans uppsyn talade om självsäkerhet och man kunde inte se några känslor alls i dom ljusa ögonen. Dom var som döda, ja ett par döda ögon. Kluckandet var som normalt igen och det var som om att inte fågeln kände av Toscas närvaro längre, även om han stod och stirrade på den unga varginnan. Den brutna vingen hängde i marken och han började att röra sig ifrån den gråbruna varginnan med ryggen vänd ovetande om farorna som väntade i dom mörka skuggorna över dom.
Ett gnister av metall for igenom luften och träffade åter den stora fågeln och ett smärtsamt klago skri ekade igenom luften och fjädrar yrde i luften. Den mörka varginnan såg när fågeln sprang runt i cirklar med båda vingarna brutna och hon gick lugnt emot fågeln och högg tag runt halsen, ej för att döda honom, men för att lyckas få tillbaka den till lyan. Vilket inte var det lättaste. Självaste fågeln var lika stor som Tosca själv och många svordomar lämnade dom svarta läpparna.
När äntligen skenet av sol och plan mark började att skymta dom ljusa ögonen så släppte hon fågeln som vinglade ut ur buskarna in på slagfältet som hade varat under dagen. När hon klev ut ur skuggorna såg hon smått emot sin syster och sedan emot fågeln som skrämt sprang omkring över hela platsen. "Tror du att han räcker som övertalning?" hon nickade emot fågeln och svepte till med svansen.

------------------------------------------------------------------

Selva:

När hennes syster rörde sig bortåt, försvann in bland buskarna och skuggorna, rörde hon inte en muskel. Vad än hennes "åh så smarta syster" nu hade kommit på så skulle det visa sig tids nog. Och hon hade ingen lust att springa efter henne för att se vad det var hon skulle göra, eller ens skrika frågan efter henne för att antagligen bara få något kaxigt svar tillbaka. Såklart kände hon sin syster. Tosca trodde hon stod över alla andra-.. ja, kanske inte nu längre. Ett brett flin blottade huggtänderna i den unga honans käftar och hon reste sig upp för att ruska på sig. Barr, löv och annat småskräp slapp från hennes päls och hon gnuggade sig på nosen med den ena framtassen. Så som hon älskade att slåss. Striden som just varat mellan henne och hennes syster hade varit underbar, och hon kunde känna hur musklerna brann under hennes skinn då hon tänkte på hur många fler strider som låg framför henne. Hon var redo att slåss, att kämpa och försvara flocken. Varför kunde inte de äldre inse det?! Varför kunde inte den patetiska honan som hon kallade "moder" inse hennes potential jämfört med hennes patetiska syskon? ... om än hennes syster hanterade sin kraft rätt så bra för deras unga ålder. Men än kunde den andra honan inte mäta sig med henne. Inte någon av hennes patetiska bröder heller. Framför allt inte Hanar. Alla envisades med att han skulle kallas "speciell", men sanningen var att han var ett missfoster. Och flocken skulle aldrig komma att ha någon nytta av honom. Så varför gjorde dom sig inte bara av med honom; varför insåg inte Key att han var mer en börda än någonting annat?! Och framför allt; varför vägrade ledarinnan att inse den stora potential som den svart,vita unga honan bar?
Selva ruskade på sig ännu en gång innan hon spottade på marken framför sig. Vars systern hade tagit vägen brydde hon sig fan inte om. Den andre kunde få gå ner sig i något hål om hon så ville, men då skulle den ljusa inte ta på sig ansvaret för vad som hänt utanför lyan. Svansen snärtade till och plötsligt spändes alla muskler under hennes skinn. Ljudet av små tassar nådde hennes öron och hon sjönk tätare intill marken. Det var inte samma ljud som uppstår då en råtta med snabba steg tar sig fram över marken.. nej. Detta var större än en liten råtta.. Utan att tänka vidare kastade hon sig in bland buskarna, och innan hon hann få sig en ordentlig titt på djuret framför sig dundrade hon in i det och de tumlade nerför en liten backe. Inte långt, den kanske bara lutade någon meter eller så. Men det räckte för att den unga honan skulle tappa greppet om det andra djuret, och landa på marken en bra bit bort. Det hann dock inte gå många sekunder innan hon reste sig, och blicken möttes av en hare som var nästan lika stor som hon själv. Djuret hade ännu inte hunnit resa sig, men det var på god väg. Ingen rädsla kunde avläsas i de orangea ögonen med gröna pupiller. Endast en enorm blodtörst och längtan att få slita kött från ben.
En svans av silver träffade sidan av gnagarens huvud. Tänder begravde sig i nackskinnet. Klor rev utmed ryggen. Och en liten vargkropp pressade ner en lika stor, kämpande kropp emot marken. Haren kämpade för sitt liv. De enorma tassarna sparkade vilt omkring, men de kunde inte komma åt vargvalpen som klistrat sig fast vid ryggen. Och när blodet började tjockna i ådrorna, när hjärtat började arbeta hårdare i sin kamp att pumpa runt det i kroppen, stelnade djuret. Ögonen var vitt uppspärrade och den syntes att skräcken och paniken satte sina långa, vassa klor i djuret medan andningen blev häftigare och ryckigare. Honan släppte sitt grepp om djuret, klev av det och backade några steg för att ha bättre uppsikt över sitt verk. Och ett rått, hänsynslöst skratt lämnade henne när hon såg hur livet i djurets ögon sakta slocknade. Skrattet fick hennes bröstkorg att vibrera, och tonen var så kall att det kunnat frysa blod till is. Men när hon sedan slöt käftarna och åter lade blicken på haren så var hennes min allvarlig.
"Plågas du? Din stackars sate.. jag ska göra slut på ditt lidande. Hah!" Hon stampade med ena framtassen i marken och plötsligt forsade det blod från djurets nos, mun och nacke där hon tidigare begravt sina tänder.
Några sista flåsande ljud lämnade djuret, och den drog med klorna i marken som om den försökte undkomma smärtan som bultade i dess kropp.. när ett ljud långt bortifrån påminde den unga honan om att hennes syster tidigare vandrat iväg. Utan att kasta så mycket som en blick till på den döende haren, klättrade hon uppför backen och gick tillbaka till den plats där de båda honorna tidigare slagits; lämnade haren att förblöda. Hon kunde kontrollera sin kraft. Om än inte ens hälften så bra som hon en dag skulle kunna..

"Inte för att jag har höga krav på ditt patetiska intellekt.."
Blicken följde fågeln som sprang omkring, skrek och förde sig som om den önskade kunna läka sina brutna vingar bara den väsnades tillräckligt mycket.
Ett dovt morrande lämnade den ljusa honan och skulderbladen sköts upp när hon sänkte kroppen intill marken, men istället för att attackera sträckte hon upp sig igen och såg emot sin syster.
"Fountain är inte så dum att hon kommer tro på att den där fågeln har varit till sådant besvär för oss. Kunde du inte ha jagat rätt på en älgkalv eller nåt?!" Hon spärrade ut klorna på framtassarna, innan hon begravde dem närmaste trädstam. Skåror bildades då hon sedan sakta drog med tassarna emot marken, och när hon var klar vände hon åter blicken emot den andra honan.
"Ljug." Den skära tungan löpte över hennes läppar, fuktade nosen, innan den återfann sin trygga plats och hon särade på käkarna. "Gör nytta av ditt åh så överlägsna intellekt och ljug ihop något som hon kan tro på. För ingenting kan få oss att framstå svagare än storyn om den där." Hon nickade emot fågeln som fortfarande skrek för full hals.

När den ljusa syster påstod att hennes ide till en början var korkad så la hon huvudet på sne och svansen rörde sig i en snärtande rörelse. Det kunde mycket väl stämma och hon morrade smått surt och satte sig ned och rätade på sig. Ljug ihop något. Det skulle hon nog allt lyckas med, men om deras mor skulle tro dom var en annan femma. Ett litet slugt leende spred sig i det mörka ansiktet och honan gick fram till fågeln och trampade fast den stora tuppen igenom att ställa sig på ena vingen. Ett högt klago tjut ekade igenom luften av smärta och ilska. Dom mörka klorna morrades ned i marken och hon höjde ena framtassen och rörde den emot fågeln i en snärtande rörelse. Med en tung duns föll fågel i marken och blodet forsade ifrån den fjäderrika halsen och hon kollade ogillande på sin tass men tänkte inte med på det utan såg emot sin syster.
"Visst. Jag ska tala med henne." dom ljusa ögonen såg menande emot Selva och den mörka honan satte sig ned. Hon hade redan kommit på vad hon skulle säga när mor deras kom tillbaka, om hon skulle tro sin valp var någon helt annan sak. Och för att vara ärlig så bryr hon sig inte heller allt för mycket. Den långa svansen svepte till och dom vassa klorna drogs tillbaka och den unga tiken gäspade stort innan dom gula ögonen åter granskade stället. Platsen såg verkligen ut som ett slagfält och dom döda djuren gjorde det inte bättre heller, men att flytta på dom skulle verka ännu mer underligt och svårare att förklara sedan. Att Selva skulle få för sig att tala om sanningen skulle nog inte förvåna henne och ett belåtet leende växte fram på dom svarta läpparna. Lugnt reste sig Tosca upp och började att röra sig emot lyan med tunga men ej klumpiga steg.

[it.. .. förlåt!! D':]

Vad hennes ljusare syster tänkte på var inte så svårt att se alla gånger.
Hon var en blodtörstig mördarmaskin redan för sin unga ålder. Men även dumdristig som trodde att världen låg som ett dukat bort framför henne med silverfat och finaste kristallglasen. Tosca fnös ogillande vid tanken och visste mycket väl att dom inte ens kunde gå säkra inom reviret, även om dom redan var mycket duktiga på sina krafter så var dom fortfarande bara barnet. Vilket hon hade insett redan ifrån början. Med ett halv lömskt flin såg hon emot sin syster och lyssnade på vad hon hade att säga. Jaga älg, dom två tillsammans, samarbeta. Vad Selva hade i tankarna just då ville hon inte veta och rota fram det ville hon inte heller. "Jaga säger ni?" hon vände på sig och stod nu vänd emot sin syster och la huvudet lite på sne och tänkte igenom vad hon hade sagt. Att ligga i lyan var som att självdö, ja det kunde hon väl hålla med om men att jaga med sin syster kunde också vara lika med självmord. Men utan att säga nå började hon att röra sig emot sin syster igen och stannade bara någon meter ifrån henne och dom gula ögonen var smala och dom mörka öronen vinklades framåt och den unga tiken satte sig ned och den långa svansen sveptes om tassarna. "Så ni tycker att vi ska jaga älg." hon såg snett emot Selva och den yviga svansspetsen tippade fram och tillbaka. "Ni har rätt, att bara ligga i lyan är att självdö, visst hänger jag på." Vad än hennes syster hade i tankarna så tänkte hon inte släppa henne ur sikte om det så blev så att dom skulle jaga. Hennes syster hade en kort stubin, men hon var inte den sluga och tysta varianten för fem öre. Så kanske skulle detta gå bättre än hon hade tänkt sig.
[it! D''':]