Se på dig själv, Volga. Vad har du åstadkommit? Vad har du blivit? Det är sorgligt. Att ha levt så pass många år som du ändå har gjort, och ändå kunnat åstadkomma så lite.
Han var inte någon vacker syn där han gled fram i dimman, och tassarna inte tycktes vidröra marken. Pälsen var tovig och raggig, det avslitna örat var styvt av levrat blod. Ögonen hade samma färg som blodet på höger framtass, där en tå saknades. Han var mager och knotig och dyster, och knappast någon man ville träffa på helt ensam.
Han hade dragit omkring i landet i månader. Besökt avlägsna platser. Han hade inte för avsikt att stanna en längre tid här heller, även om denna mörka skog passade hans sinnesstämning bättre än många andra. Demonerna i skallen hade drivit honom hit, kanske hade de någon plan för honom, han visste inte. Men uppenbarligen trivdes de, för de gjorde sig ingen brådska att få honom härifrån.
Sådana tankar uppfyllde den store grå när han vandrade genom Döda Skogen, en av få platser som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Dimmornas och demonernas skog, ett ställe för rastlösa och brutna själar som hans.
Volga hejdade sina långsamma, rytmiska rörelser för att lukta i vinden. Dimman drev omkring i sjok kring benen hans, men han tog ingen notis om den. Någonting var annorlunda mot tidigare. Han kände det. Någonting vinden bar med sig, en doft från platser han aldrig besökt och troligen aldrig skulle besöka heller. Någonting okänt och outforskat, men inte alldeles välkommet.
Doften av främling.

Dimmorna såg ut att dansa mellan trädens mörka stammar, lekfullt och inbjudande för de vilsna själar som råkat komma för nära skogens kanter och inte visste vars de var på väg eller om det fanns någonting för dem att hämta i något annat av landets alla hörn. Detta var förrädiska marker. Inte endast för de vilsna och ensamma vandrare som tappat den riktning de färdats i. Det var någonting med skogen som kunde få även de mest våghalsiga rovdjur att stanna upp och tveka om detta var en utmaning de skulle anta eller ej. Många skulle säkerligen säga att skogen levde upp till det namn den givits, det fanns ingenting mellan trädens mörka, vridna stammar och dimmornas böljande dans som talade för att detta var en plats någon skulle vilja försöka leva på. Ändå så fanns det liv att finna, för den som var modig nog att ta sig en närmare titt. Växtligheten hade på något sätt listat ut hemligheten till att frodas, och smådjur höll sig dolda mellan trädens knotiga rötter och under de få buskar som sträckte ut sina grenar här och var. Ja, skogen såg död ut, men den kändes inte död. För den som vågade sig in, utan att påverkas av vetskapen att man knappast skulle kunna finna sin väg tillbaka där man kom ifrån, kunde skogen ge intryck av att vara mer än levande. Nästan som om den höll andan i väntan på besökarnas nästa drag. Som om den övervakade varje rörelse, lyssnade till varje andetag... Det var skrämmande, utan tvekan. Men nyfikenheten och förväntan att närsomhelst få uppleva och ta del av de mysterier som dolde sig i dimmorna och skuggorna överskuggade den rädsla som envist försökte slå rot i slutet av ryggraden. Demoner, spöken, eller själar från vilsna vargar som inte funnit frid i livet efter detta.... Denna skog höll på hemligheter få varelser skulle få ta del av.

Med beslutsamma rörelser strök den mörka honan fram över den mossklädda marken. Dimman skingrades där hon valde att placera tassarna, och slöt sedan upp bakom henne likt en enorm, böljande vägg som inte önskade att hon skulle kunna vända om även om hon så velat. Hon var en respektingivande individ, som på något märkligt sätt såg ut att höra hemma i den döende skogen. Inte för att hon påminde om de oroliga själar som blidkade sin tid i skogens mörka vrår, utan för att hon såg ut som en varelse som klivit ut ur mörkret som lurade just bakom dimman. Manken mätte högre än många andra rovdjur som gick att finna i detta land, och kroppen var stor och muskulös. Under skinnet spelade musklerna för varje rörelse hon utförde, men detta var svårt att uppfatta då tjock päls täckte hela hennes kropp. Tassarna var breda och kloprydda, och det breda huvudet pryddes av kraftiga käkar. Hon var en stridsmaskin, byggd för närkamp. Det enda som kunde antyda att renrasigt kargblod pumpades genom hennes ådror var de smäckra linjer som löpte över hennes rygg och bakdel. Hon var högre, bredare och tyngre än en vanlig karg. Vissa kanske skulle se det som en nackdel, men hon hade aldrig haft några problem i strid trots att hon inte ägde snabbheten eller smidigheten hos den vanliga kargen. Ja, hon var mycket riktigt tyngre i sina rörelser, men hon var långt ifrån osmidig. För varje steg hon tog talade hennes kroppshållning för att hon hade full kontroll över hur kroppen förde sig, och om man ville chansa och tro att hon var långsam med reaktionerna var man välkommen att testa. Men hennes udda kroppsbyggnad var inte det enda som skiljde henne från andra kargar i landet. Någonting som var utmärkande för just denna hona var hennes ögon; orangea irisar med giftgröna pupiller i mitten. Många individer backade undan för hennes blick, man kan inte klandra dem. Och om inte honans utseende var tillräckligt för att väcka vaksamhet hos andra varelser, så var vansinnet som vilade i hennes sinne säkerligen det.
Hon valde att stanna upp, med spetsade öron och blicken fäst framför sig. Den svarta svansen snärtade till bakom henne, och hon vädrade diskret i den fuktiga luften för att försöka komma fram till hur långt in i skogen hon hunnit färdas. Den mörka växtligheten, dimman och trädens mörka bark gjorde att skuggorna såg djupare och mörkare ut än på andra ställen i landet. Kanske berodde det på att de hade mer att dölja i denna skog. Vad det än var så gjorde det saken att lista ut väderstreck och tid omöjligt. Ingen solljus tog sig ned till marken, och om det råkade vara natt gick det inte att se stjärnorna eller månen. Detta var en plats där tiden stod stilla, och liv och död skiljdes åt av en skör tråd. Ändå fann hon denna plats helt makalös. Hon hade hört så mycket om denna skog, längtat efter att få ge sig ut på vandring ända sedan hon var valp, och nu var hon äntligen här. Dofterna, ljuden och mossan under tassarna var en helt annan sak att få uppleva själv än att bara höra talas om det. Detta var den första plats som hennes ledare, mentor och modersfigur valt att uppmärksamma när hon först kom till landet. Att få stå på samma mark som den honan en gång gjorde gav henne en känsla av överväldigande. Den hona hon tänkte på hade sedan länge lämnat henne, lämnat flocken och landet bakom sig. Men respekten för den äldre honan skulle aldrig dö ut.
Hennes tankar avbröts plötsligt när en välbekant doft stack henne i nosen. Öronen vinklades bakåt och hon rynkade irriterat på nosryggen innan hon valde att vädra i luften igen. Nej, hon hade inte haft fel. Någonstans i denna mörka skog befann sig en annan varg. Tanken på att hon inte fick gotta sig i ensamheten, mörkret och minnena i fred fick henne att fnysa högt för sig själv. Men så spetsades öronen igen och hon riktade uppmärksamheten åt det håll som doften kom ifrån. Detta kanske skulle betraktas som en möjlighet. Trots allt, om individen visade sig vara en urtråkig varg utan någonting att erbjuda kunde hon skänka denna mörka skog ett offer. Kanske skulle det ge henne en inblick i vad som dolde sig i mörkret och skuggorna... Det ryckte lätt i mungiporna på henne, och de giftgröna pupillerna smalnade vid tanken på att få känna smaken av blod på tungan. Kanske skulle hon inte bry sig alls på att ta reda på om den andra vargen var en intressant individ eller ej. Det kunde vara lika bra att begrava tänderna i köttet på en enda gång...

Volga klippte med öronen i jakt på ljud som kunde avslöja var främlingen befann sig, långt bort eller mycket nära, men det enda han uppfattade var skogens ljud. Luften var skämd och tryckt, svår att andas, som sekunden mellan två andetag när luften hittar väg ner till lungorna. Han tyckte att det kändes som att dricka, klunka i sig tjock, trögflytande vätska, när han andades. Det berodde nog på dimman.
Han övervägde sina möjligheter ifall främlingen skulle visa sig fientligt inställd. Mycket berodde på främlingens fysik. Om den var starkare, större, kraftigare än han själv. Han var inte direkt liten med sina 110 cm, men han hade å andra sidan stött på många vargar som var större än han. Ifall främlingen visade sig ha fysiska fördelar beslöt han att det vore oklokt att bete sig hotfullt. Det kunde ju också hända sig att främlingen hade något mentalt försprång, som gjorde det dumt att utmana ödet. 
Det ryckte i det avslitna örat, styvt av levrat blod, och naturligtvis hörde han bara hälften så bra på det örat som på det oskadda. Skadan hade han åsamkat sig i en strid med en större varg för ett tag sedan, som slutat olyckligt för hans del. Det var vid samma tillfälle som han förlorat en tå. Blodet på tassen hade inte försvunnit. Han hade inte hunnit tvätta tassen, inte brytt sig, innan det torkat och när han till sist fick tillfälle att vada genom vatten hade den röda färgen satt sig i den vita pälsen.
Nu spände varghanen varje fiber i sin kropp för att förbereda sig på främlingens ankomst.
"Du som döljer dig i dimman, vill du vara så vänlig att stiga fram?" ropade han ut.

Den högresta honan rörde sig sakta fram mellan trädens stammar. Tassarna placerades varsamt på den mörka mossan, och till skillnad från tidigare tycktes hon mycket mer beslutsam om att inte ge ifrån sig mer ljud än nödvändigt. Den breda bröstkorgen höjdes och sänktes i lugna andetag, hjärtat slog rytmiskt innanför revbenen och det vilade en självsäkerhet över henne som varnade omgivningen att man inte skulle slappna av i hennes närhet. Den andre vargen hade med största säkerhet uppfattat hennes doft precis som hon uppfattat dennes, och det löntes lite till att försöka smyga sig på i hopp om att överraska. Men det var inte det som var anledningen till att hon med ljudlösa rörelser gled fram genom skuggorna och dimman med uppmärksamheten vilande på vad som väntade henne längre fram. Dimmornas dans, skuggornas tysta viskningar, det var tillräckligt för att hon skulle vilja ta sig fram utan att dra onödig uppmärksamhet till sig.
Det låg inte i hennes natur att vara försiktig, heller hade hon aldrig under sina unga år känt fruktan eller oro för någonting. Till skillnad från sina kullsyskon hade hon alltid varit den som mött nya och okända ting med öppen nyfikenhet. För henne fanns det ingenting i denna världen som var tillräckligt mäktigt för att hon skulle behöva oroa sig för att hon inte skulle gå segrande ur en strid. Detta land var hem åt många legender, många starka vargar och varginnor, men hon oroade sig inte för att någon av dem skulle kunna mäta sig med henne. Kanske var det sjukdomen som legat och grott i hennes sinne från dagen hon föddes, eller så berodde det på att hon avänt sig av våld sedan hon kunde stå på benen och aldrig förlorat mot något av syskonen när leken eskalerat till någonting lite mer allvarligt. Hon hade redan tagit liv, och hon hade tidigt lärt sig att älska det. Det var inte bara dödandet i sig som charmat henne, nej. Värmen från färska sår, den metalliska smaken av blod, det var sådana saker man kunde njuta av i stundens hetta. Men vad som verkligen skänkte tillfredsställelse var skräcken och maktlösheten i ögonen på de patetiska varelser som insåg att döden var ett faktum. I samma sekund som de insåg att hoppet inte längre var någonting att hålla fast vid, när det stod klart och tydligt för dem att de skulle dö på den blodfläckade marken där de låg och kippade efter luft, det var det ögonblicket som gjorde det mödan värt att vänta ut även de seglivade. Känslan det gav henne att se hur hennes offer kom till insikt att deras liv var hennes att ta, det kunde få saker mäta sig med.
Tankarna fick ett brett flin att smyga sig över de svarta läpparna, och ett lågt skratt kunde höras långt nere i strupen på henne. Modern hade i tidig låder talat om för henne att hon inte var som de andra valparna, att hon skrämde henne med sitt övervåld och den totala bristen på respekt för liv och smärta. Inte för att moderns åsikt någonsin spelat någon roll för henne, men hon hade aldrig glömt det. Hur kunde hon? Denna sjuka, detta vansinne, som vilade i sinnet på henne... En dov morrning undslapp henne och hon högg i luften framför sig så det small när käftarna slogs ihop, bara för att sedan återigen räta upp sig och flina självbelåtet. Det gjorde henne mäktigare än någon annan varg i detta land. Hon hölls inte tillbaka av tvekan, rädsla eller respekt för andra vargars känslor och liv. Det var det som skulle göra henne till den starkaste av dem alla en dag.

En tydlig röst klöv tystnaden som vilat över skogen, och hon valde att stanna upp för att låta främlingens ord sjunka undan och bli ett med dimman och dunklet. Främlingen var inte blyg, heller kunde hon inte påstå att denne, en hane, uttryckte sig på ett vidare respektlöst sätt heller. Han hade trots allt bett henne vänligt. Läpparna sprack upp i ett brett leende som blottade de kraftiga hörntänderna. Men innan hon fortsatte uppmärksammade hennes luktsinne någonting hon inte känt av tidigare. En alltför välbekant, metallisk doft. Blod. Det ena av de svarta öronen vinklades bakåt, medan det andra förblev spetsat. Kunde det vara så att främlingen råkat i onåd innan denne trätt in i skogen? Eller var det rester från ett byte som höll sig kvar i pälsen? Hon ville inte tro att det kunde komma från ett färskt sår, doften var inte tillräckligt stark, och den höga luftfuktigheten som höll dimman vid liv kunde mycket väl väcka liv i gamla sår och blodrester.
Blicken hade smalnat, och över hennes ansikte vilade nu ett vaksamt uttryck. Men hon tänkte inte låta den andre vänta längre, utan fortsatte framåt åt främlingens håll tills dess att hon tyckte sig kunna ana konturerna av en annan varg i den tjocka dimman. Inte förrän de stod så pass nära varandra att de kunde studera den andre tydligt stannade hon upp, och vad hon fick se gjorde att det kalla uttrycktes byttes ut mot ett vänligt leende. Huvudet lades lätt åt sidan, och hon studerade hanen framför sig med intensiv blick.
"Ursäkta att jag lät dig vänta, främling. Dimman gör det svårt att orientera sig." Rösten var lugn, nästan len. Tonen var mörk, aningen mörkare än man kunde förvänta sig från en hona, men det var ett arv från den sedan länge bortgångna modern. Leendet låg kvar på läpparna, men det var allt annat än vänligt. Falskt, varnande. Ingenting med honan talade för att hon var vad hon utgav sig för.

Han kämpade med att försöka komma på vad hon var. Vem hon var. Men hon var så svår att definiera, så bortom ramarna, hon sträckte sig oändligt långt och det var längre än han kunde gripa. Hon var svårplacerad och han visste inte vad hon hade på lur. Hennes nästa drag kunde bli vad som helst, och han skulle inte vara beredd.
Det var länge sedan Volga hade mött en varg som hon. Länge sedan han senast känt sig förvirrad och undergiven. Länge sedan han varit den underlägsne av två. Han var inte rädd, nej, han hade för länge sedan glömt vad riktig rädsla var och han kände den aldrig numera. Han var måhända oroad, men det hade mest att göra med att hennes skuldror nådde högre än hans och det faktum att han inte visste var han hade henne. Skrämde hon honom?
Nej, rädsla var att ta i. Hon hotade honom inte, i varje fall inte direkt. Hon visade inga tydliga tecken på aggression, men det var ändå uppenbart vem av dem två som var den dominanta. Han skulle inte våga sätta sig upp mot henne om det så gällde livet, för det skulle hon säkerligen ta.
Å andra sidan var ingenting tydligt vad gällde främlingen. Hon var som en flyktig dröm, ett minne som gled undan så fort han försökte röra vid det och han kom på så sätt aldrig närmare henne. Han visste inte vad hon hade för avsikter. Visste inte om hon i nästa sekund skulle flyga på honom eller lugnt stå kvar. Hon log, men leendet kändes på något vis inte äkta.
Han misstänkte att även om han hade haft en telepatisk kraft så hade den inte givit honom några vidare svar om vad som rörde sig i hennes huvud.
"Sant", sade han och såg till att hålla rösten stadig. "Men det är det jag gillar mest med den här platsen. Dimman. Som om tiden inte når hit, eller har stannat. Avskildheten, som om man aldrig mer kommer att se en levande själ."
Och det var åtminstone sant. Han tyckte om Döda Skogen just på grund av tystnaden, den kvävande tystnaden, och det faktum att solen aldrig tycktes lysa här. På så vis, eftersom han inte kunde se solen, visste han inte om det var natt eller dag. Han förlorade begreppet om tid och rum, och varje minut kunde kännas som en timme eller en dag som en sekund. I vanliga fall tyckte Volga inte om att inte ha kontroll, men just vad anbelangade tid lät han den gå som den ville. Och det var skönt att tänka på att den just här verkade ha stannat.

Varghanen som stod framför henne var mager, sliten, en bedrövlig syn. Så fort hon lagt blicken på honom stod det klart vars blodlukten kom ifrån, det var nästan en större utmaning att försöka nämna någon del av hanen som inte var täckt av gammalt blod och halvläkta sår. Det ena örat var avslitet, hans päls talade för att det dolde sig sår både här och där på den tunna kroppen, och en av de blodtäckta tassarna saknade en tå. Nästan som att han var en personifiering av skogen själv; så nära döden men ändå vid liv. Fast för skogen hade hon en respekt som grundade sig i minnen och berättelser från förr. En respekt som endast ökat sedan hon satte sina tassar på den fuktiga marken och trätt in i mörkret och dimman. Skogen var en mäktig plats, medan denna hane... ja. Mäktig var inte ett ord som passade att beskriva honom med. Faktum var att förutom sitt sorgliga yttre tyckte hon inte att det fanns mycket mer att finna. Hanen utstrålade svaghet. Och om det var någonting hon avskydde, så var det svagheten hon möttes av hos andra varelser.
Den slitna, blodfläckade pälsen och magra kroppen hade först gett intryck av att hanen var gammal. Att livet hade tagit ut sin rätt på honom, och att han inte hade länge kvar innan han skulle gå Chaibos till mötes. Men när hon höjde blicken för att studera hans blodröda ögon möttes hon av någonting som talade för att han var mycket yngre än vad hon trodde. Livsgnistan fanns kvar där inne, och ögonen som studerade henne var inte lika djupa och granskande som de hos en varg som hade en hel livstids erfarenhet bakom sig. Detta fick henne att undra, vad hade denna hane gått igenom för att sluta upp som en skamlig varelse täckt i sitt eget levrade blod?

När hanen talade knyckte det till i de svarta öronen, och hon valde att lyfta blicken för att på nytt se in i hans röda ögon. Rösten var stadig. Inte vad hon väntat sig från någon som såg ut att vara tillräckligt sjuklig för att vilken minut som helst lägga sig ned på marken då benen inte orkade bära längre. Men det var ytterligare ett tecken på att han inte var lika gammal som man först kunde tro. Och hans reflektioner och åsikter om skogen de befann sig i var ingenting hon kunde invända om. Tiden verkade mycket riktigt stå stilla där de befann sig omgivna av dimman, med skuggorna som vakade i utkanten av synfältet.
"Det är en respektingivande skog. Säkerligen fylld med hemligheter." Blicken vek inte en tum från hanen när hon talade, och trots att det var skogen hon kommenterat så gav hon intrycket av att omgivningen var det sista hon hade i tankarna just nu. Svansen knyckte till bakom henne, och hon lyfte ansiktet en aning innan hon valde att på nytt ta till orda.
"Vad har livet utsatt dig för, när du står här täckt i ditt egna blod? På en sådan fuktig plats som denna stinker det om dig, men det är du väl medveten om." De giftgröna pupillerna hade vidgats i irisarnas mitt, och ögonen glänste nu av förväntan. Där kom orden som hon egentligen hade velat yttra när hon istället valt att besvara hanens iakttagelse av skogen. Nej, hon lät knappast artig eller vänlig på något sätt, men hon var inte ute efter att lirka fram några svar. Hanen såg ut som en sjukling, och han var säkert medveten om det själv.

Volga log. Ett sorgset, bittert leende som helt saknade humor. Han var mycket väl medveten om hur trasig han såg ut, och han gjorde inga försök att dölja det. Varför blunda för sanningen när den ändå skulle uppsluka honom någon gång? 
"Låt säga att jag har ett våldsamt förflutet", flinade han. "Låt säga att jag var ung och dum. Och låt säga att jag inte har brytt mig om att tvätta bort dessa dumhetens spår ännu."
Minnena från hans ungdom, då han ännu varit en bekymmersfri och skojfrisk valp, vällde över honom med sådan kraft att han nästan vacklade. Blott viljestyrkan höll honom uppe, fick honom att stå kvar. 
Volga som femåring, när han tumlade runt i frodigt gräs med sina systrar och bröder. Volga som femtonåring, när han utmanade en betydligt äldre och oerhört mycket starkare motståndare. Volga som tjugoåring, när han påbörjade sin vandring som han fortfarande inte hade avslutat.
"Det är sorgligt, inte sant? Att se en själ förfalla på detta vis." Rösten gled åt det vemodigare hållet. "Det kan jag själv tycka, och jag förnekar det inte. Men säg den lycka som varar för evigt, eller hur är det man säger?"
Volga tvingade fram ett bittert leende. Det var så sant som det var sagt.
Säg den lycka som varar för evigt.

Leendet som, trots sin falskhet, legat kvar på honans mörka läppar sprack upp i ett brett flin när hanen förklarade att hans förflutet tydligen varit våldsamt. Tanken var roande. Inte kunde det väl vara så att ordet "våldsamt" hade samma betydelse för dem båda? Nej, hon tvivlade starkt på det. Och det var just därför hon fann det så roande att hanen använde just det ordet för att beskriva det liv han levt innan han kommit till denna skog, innan han dragit på sig alla sår och låtit sitt egna blod levra sig i den nötta pälsen. Att han varit ung och dum tvivlade hon inte på, ingen tillät sig bli så illa tilltygad och mager utan dumhet i kroppen. Men våldsamheterna han låtit vara onämnda... En skugga drog över honans mörka ansikte, och hon tillät sig själv minnas hur hon vuxit upp i en flock ledd av en hona som inte visade minsta överseende för svaghet eller osäkerhet. En moder som fruktat henne sedan födseln, och så syskonen som alltid utmanat henne men valt att backa undan innan hon kunnat slå käftarna om deras strupar och få deras misstag att reta upp henne bli det sista de någonsin gjort. Tja, iallafall så undkom systern hennes kraftfulla bett. Bröderna hade varit en annan sak. De hade alltid varit svaga. Patetiska. Uppkäftiga. Blod och död hade varit någonting hon vuxit upp med, och när ledaren och mentorn var borta valde hon att själv stiga upp som ledare för att föra flocken vidare. Och hennes första order hade varit avrättning av alla som hon inte ansett värdiga. Moderns liv hade hon själv tagit, med systern vid sin sida. Och så fort hon kunde känna att den efterlängtade kontrollen var inom räckhåll hade hon tagit sig an den yngre systern. Om någon skulle komma och prata om våldsam uppväxt och förflutet så var det den lilla valp hon valt att lämna hos en annan varg innan hon gett sig ut på vandring. Lillasystern var svag, hade alltid varit, och det om något drev Selva till vansinne. Det lilla livet hade fått uthärda hugg, slag, uppläxningar och bestraffningar ända sedan hon kunde stå stadigt på sina små ben. Innan de skiljts åt hade systern inte visat mycket tecken på att hon vuxit sig starkare, men hon hade lovat att imponera på sin syster och ledare den dag de återsåg varandra. Ledare... det var väl ett ord hon inte längre kunde kräva att kallas. I samma stund som hon beslutat att ge sig ut på den vandring hon längtat efter sedan hon var valp så hade flocken upplösts. För vissa av medlemmarna innebar det att finna helt nya mål och riktningar i livet, för henne innebar det chansen till någonting nytt. Någonting större. Någonting bättre.
Hon blinkade långsamt, lät minnena falla tillbaka in i kaoset som var hennes sinne, och studerade åter hanen med vass blick. När han frågade henne om hon tyckte det var sorgligt att se en själ förfalla på det sätt som han tillåtit sig själv göra rynkade hon på den svarta nosryggen och fnös högt för sig själv. Förväntade han sig medlidande? Då hade han kommit helt fel.
"Jag finner det snarare mer patetiskt än sorgligt." Den lena tonen i rösten var nu borta, ersatt av någonting som kunde liknas vid en syrlig, utmanande ton. "Må så vara att du vill låta dina tidigare misstag och felsteg göra sig påminda, men att inte tvätta bort blodet ur pälsen när det är någonting som gör dig lätt att upptäcka vars än du går, när det håller dig tillbaka i vad du än kan tänkas ta dig an, så anser jag det vara ett tecken på att du givit upp. Viljan att kämpa är borta, och i mina ögon är inte det sorgligt. Själar vittrar och faller sönder varje dag. Det är svagt. Klent." Tonen i rösten hade sjunkit, vecken över nosryggen hade blivit djupare och de kontrastrika ögonen glänste av hunger. Skuggan som lade sig över hennes ögon fick henne att likna den mardröm man kunde förvänta sig hörde hemma i en skog som denna, och djupt nere i bröstkorgen vilade en dov morrning.
Men lika snabbt som ilskan sköljt över henne var den borta, och hon knyckte med huvudet åt sidan i en irriterad gest innan hon med förnärmat uttryck tog till orda igen.
"Jag söker inte lycka." Svansen snärtade till bakom henne, och öronen som varit vinklade bakåt spetsades. "Det jag är ute efter smakar så mycket bättre. Varar så mycket längre." För en kort sekund kunde man ana en glimt av girighet i den intensiva blicken, och flinet tog åter sin plats på hennes läppar.

Honans tonfall var så vasst att man skulle kunna skära sig på det. Flinet stelnade på hanens grå läppar, för att slutligen dö. Han började tröttna på mötet, på att hela tiden stå beredd på vad som helst, på att inte kunna placera henne. Det störde honom på många vis.
"För mig är det fortfarande lika sorgligt", sade han sammanbitet. "Oberoende av vad någon annan säger. Jag kanske också bör tillägga att blodet i min päls inte är mig till hinders på något vis."
Han bet sig i läppen, så hårt att den metalliska smaken av blod fyllde munnen, smaken som kom utav järnet i blodet som rann genom varje ven och kapillär i hans kropp. Hjärtat slog hårt och ojämnt, även om han aldrig tänkte erkänna det, och luften var tjock att andas. Som att klunka i sig trögflytande vätska. Blod. Eller dimma.
Honan hade verkat aggressiv, mycket aggressiv, en kort sekund men sedan lugnat sig igen. Volga var förbryllad över denna humörskiftning. Han var en stadig individ, som gick i samma tankar och klädde sig i samma uttryck oavsett vad som hände eller vem han stötte på. Det här med att ändra sig, vela, stå i valet och kvalet och skifta mellan olika sinnesstämningar stressade honom. Det tillät honom inte att ha koll på vem han talade med.
Han upplevde ett tryck över bröstet, som om någon satt på det. Om det hade att göra med den tunga luften eller något annat var omöjligt att avgöra.
"Jag har inte givit upp. Inte än. Även om slutet kan tyckas vara nära."
Han sköt ut hakan och såg till att hålla rösten stadig. Om den darrade nu skulle det vara detsamma som att han ljög, och han ville inte känna på denna märkliga vargs vrede som tycktes ligga och pyra alldeles under ytan. Han ville inte väcka den björn som sov en på tok för lätt sömn.

När hanen svarade henne med sammanbiten ton valde hon att lägga det tunga huvudet på sned innan hon blinkade långsamt mot honom, det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra. Svansen knyckte till bakom henne, och flinet som legat på hennes läppar verkade nu mer avslappnat och kunde liknas vid ett brett leende. Hanen visste inte, hade ingen aning, men den kraft hon bar på tillät henne lyssna till varenda liten förändring som skedde i hans kropp där han stod framför henne. Att bända blod var en gåva hon givits den dag hon föddes, och det var en gåva som hon värnat om och kämpat med att bygga upp från det att hon kunnat stå på sina ben. Det var en fantastisk förmåga som gjorde att hon kunde lyssna till hjärtat som slog i bröstkorgen på en annan individ, känna hur musklerna spelade under skinnet och känna lukten av blodet som flöt i den andres ådror. En så liten förändring som att tyngden förflyttades från det ena bakbenet till det andra, att en nerv kom i kläm någonstans i kroppen, ingenting undgick henne när hon hade valt att lägga allt sitt fokus på den andre individen. Det var en mäktig känsla, och hon älskade att kunna läsa av andra varelser på det sättet. Att kunna uppleva hur de tog sats för att yttra någonting de inte var helt säkra på, hur de spände kroppen och gjorde sig redo att attackera, känna hur hjärtat började slå aningen snabbare, eller bara aningen ojämnt... Det hela var fantastiskt. Och det var inte ens i närheten av allt hon kunde åstadkomma med sin kraft. Förmågan att läsa av, känna och lukta hur andra varelser fungerade var användbar. Utan tvekan. Men hennes kraft tillät henne även att ta kontroll på allt som byggde upp en annan varelse. Hon kunde ta beslutet om hur hårt hjärtat skulle slå, hur fort blodet skulle rusa genom ådrorna, om musklerna skulle röra sig överhuvudtaget. Hon kunde få varelser att falla ihop på marken, vrida sig i plågor och smärta. Hon kunde påskynda läkningsprocessen i sår och skador. All denna makt, i händerna på en sinnessjuk individ.

Hanen talade igen, och hon kunde inte hålla tillbaka det låga skratt som letade sig upp ur bröstkorgen på henne. Han var utan tvekan säker på sin sak, eller så ville han bara att det skulle verka som så. Antagligen var det hennes ojämna humör, förmågan att göra vad än som föll henne in i exakt den sekunden som idén tog plats i huvudet på henne, som gjorde hanen osäker. Han var långt ifrån den första, eller enda, varg som inte vetat hur han skulle bemöta henne, och faktum var att hon älskade det. Att se osäkerheten i ögonen på en annan varg, känna hur de spände sig eller gjorde sig redo att ta ett steg bakåt. Tillfredsställelsen av att kunna plantera fröet av tvivel eller rädsla i sinnet på en annan varg bara genom att vara, det var antagligen sjukt på en helt ny nivå, men hon älskade det.
En diskret fnysning undslapp henne innan hon flinade lätt för sig själv. Med lugna, följsamma rörelser valde hon att ta sig närmare hanen, placerade den ena tassen framför den andra, ställde sig bredvid honom så pass nära att deras bogar nästan rörde vid varandra.
"Lukten av blod föregår lukten av varg." Spann hon med mjuk röst, läpparna bara centimeter ifrån hanens avslitna öra, innan hon fortsatte att röra sig runt honom i en cirkel. Hela tiden var hennes rörelser lugna, stadiga. De giftgröna pupillerna var utvidgade, och blicken lika intensiv som den hos ett rovdjur på jakt när hon granskade hanen.
"Bytesdjur gillar inte lukten av blod. Rovdjur älskar den." Rösten var len, lugnande. Och blicken var hungrig.