[Reserverad för Lainadan.]

Varför han hade sökt sig till Numoorislätten i dessa tider var ingenting som han inte kunde svara på ifall någon frågade. Men för andra kunde det vara ett riktigt mysterium ifall de höll någorlunda koll på vad som hände i hans liv.
Han hade blivit befodrad i flocken, innehade nu positionen som beta. Flocken var dessutom påväg att flytta, de skulle söka sig till nya områden och lämna Rosenskogen bakom sig. Han hade en hona, kanske man kunde säga partner, i samma flock som bar på hans avkomma. Han hade ansvar att ta, det var mycket som hände. Så en resa från Itrozo enda till Numoorislätten skulle för de flesta i verka rimlig i ett sådant läge. Men han hade sin anledning, och med denna kunde ingen säga emot oavsett vilket argument de hade.
Cademion Axos hade kommit till honom, talat till honom i tankarna. Sagt att ett besök till Numoorislätten inte skulle göra honom något ont över huvud taget, uppmanat honom att vandra hit. Och han hade gjort resan förut, han kunde vägen. Så han följde ängelns råd, litade blint på denne sänd från Gudarna.

Medan de stora tassarna stadigt placerades en efter en på marken förde de långa benen den resliga vrenen framåt. Den gråa och vita kroppen hade en stolt hållning och gången kunde nästan beskrivad som majestätisk. Runt tassarna svävade, precis som alltid, hans trogna följeslagare - Skuggorna. Viskade, talade med honom. Med dem behövde han aldrig vara ensam, vilket var en trygghet.
Målet var ännu inte bestämt för denna ståtliga hane, han visste fortfarande inte vad han gjorde här. Men han visste att här fanns något som han måste göra. Varför skulle Cademion annars ha talat till honom, sagt åt honom att gå hit? Ängeln hade inga avsikter att slita bort honom från hans älskade och hans ansvar, det var han övertygad om. Det måste finnas något här som var viktigt. Men det var fortfarande ett mysterium. Han tänkte dock inte lämna denna plats förrän han hade fått veta vad det rörde sig om.

På långa och nu ganska ostadiga ben raglade sig Lainadan framåt. Såret som blivit uppslitet utav vassa betar sved till ordentligt då han lade tyngd på det. Ännu en gång hade Firdrach fått honom i trubbel. Den enda skillnaden var att denna gången rörde det sig inte om Phol. Nej, denna gången rörde det sig om att han styrt stegen allt för nära en ilsken vildsvinshona. Lainadan tackade sin lyckliga stjärna för att han undkommit med livet i behåll.
"Påminn mig om varför du var tvungen till att reta upp henne igen?" mumlade han trött.
Så vitt han kunde minnas hade han inte gjort någonting fel. Men med Firdrach visste man visserligen aldrig.
"Allvarligt? Måste jag verkligen berätta?"
Rösten som lämnade den bruna vrenen var fylld utav hånfull överraskning.
"Snälla, gör det." svarades i monoton, fortfarande trött, röst.
Det värkte i benet och den stekande värmen ifrån solen hjälpte varken hans humör eller smärta. De klara blågröna ögonen sökte efter skugga och fann efter en snabb överblick det han sökte: en liten träddunge. Med raglande, men ändock bestämda, steg styrde han dit.
"Jag tröttnade på din attityd."
Firdrach väste till då han lade tyngd på benet.
"Men jag räknade med att du skulle springa snabbare än grisen."

Väl framme vid trädens skugga lade sig Lainadan ner och drog ett djupt andetag. Han vred på sig och tog en titt på sitt sår. Det var varken speciellt djupt eller stort, men det pulserade. Han sträckte sig ytterligare och började slicka rent det. Den välbekanta metalliska blodsmaken fyllde med ens hans mun. Hur många gånger han tvättat sina sår visste han inte. Otaliga.
"Tänk när våra tänder äntligen sluts omkring hans hals och krossar halspulsådern." sade Firdrach med en road låga i ögonen.
Vrenen upphörde med ens att slicka sitt sår. Det förfärade uttryck som Lainadan hade skiftades snabbt mot ett skadeglatt.
"Tänk vad mycket blod det kommer att vara överallt!" sade han med enorm glädje.
Lainadan lade sig ner och tryckte framtassarna över öronen.
"Jag lyssnar inte, jag lyssnar inte. Jag lyssnar inte!"
Tassarna tog bort ifrån öronen och ett överlägset uttryck formades i ansiktet.
"Mes."

[Bara för att du inte ska bli förvirrad (vet inte om du läst det tidigare, men sak samma xD).. Tänk Gollum och Sméagol så har du Lainadan och Firdrach c:]

[Jag förstod det på en gång, det var bra skrivet! 8D Och, för att säga min åsikt, verkar Lainadan dessutom vara en grym karaktär ;D]

Stegen fortsatte, de långa benen och de kraftiga tassarna arbetade. I lugn takt vandrade han framåt, funderade över vart han egentligen skulle gå. Som tidigare nämnt, han hade inget mål.
* Cur non relaxat mentis et colligere vobis in densitate?
Han nickade kort, gillade idén som skuggorna gav honom. Deras viskande röster var omöjligt för andra att uppfatta, eller, nästan alla andra. Men för honom var de lika tydliga som alla andra ljud i omgivningen och han gillade att de var med honom, de kunde ge honom ett annat synsätt på saker och ting. Det var alltid bra med en andra åsikt, speciellt när det kom från dem han litade på. Och nog var skuggorna att lita på, de var en del av honom, de skulle aldrig svika honom på minsta sätt.

Så blicken lades på träddungen som inte var allt för långt borta och stegen styrde honom ditåt. Det var underligt hur kort avståndet verkade då han vandrade med ett bestämt mål, men fortare än han anat var han framme och klev in bland trädens svalkande skuggor.
Genast varnade skuggorna honom.
Vrenen stannade upp, öronen spetsades. Han kunde höra en röst, nej, röster. Det verkade som att två andra talade med varandra. Men skuggorna sade att han hade fel, det var fel. Det fanns bara en varg i skogsdungen. En varg förutom honom själv.
De himmelsblåa ögonen smalnade av en aning. Vad var detta? Definitivt värt att undersöka, den saken var säker.
Så med tysta steg, ljudlösa rörelser som han hade fått lära sig att använda i Treontha under sin träning till Assassin smög han sig framåt, och fick snart syn på varelsen som talade. Det förste som slog Angelus var att det var en av hans släkte, en vren. Det andra som slog honom var att den främmande hanen låg och gjorde väldigt underliga rörelser samtidigt som denne talade med sig själv.
En förvirrad min dök upp i det gråvita ansiktet. Vad menades egentligen med detta? Var det denna varg Cademion hade skickat honom för att träffa? Han kunde inte riskera att vända sig om och vandra iväg igen. Skuggorna bad honom vara försiktig då han klev fram och visade sin högresta gestalt.
- Jag ser att jag visst inte är den enda som söker skydd undan solens brännande hetta denna dag.
Eller var det verkligen det som främlingen gjorde här?

* Överästtning; Varför inte slappna av i sinnet och samla dig där i skogsdungen?

Den överlägsna minen försvann och Lainadan hade ännu en gång kontrollen. Han tyckte verkligen inte om när Firdrach drog igång och talade om att ta livet av Phol. Det värsta var nog att han syftade att de båda skulle göra det och inte bara han. Vrenen återgick sakta till att tvätta rent sitt sår. Han hade svårt att finna en någorlunda bekväm pose.
"Jag ser att jag visst inte är den enda som söker skydd undan solens brännande hetta denna dag."
Rösten fick Lainadan att tvärt sluta tvätta och med skrämd uppsyn såg han upp. Inte långt ifrån honom stod en vren. De långa benen, de långa öronen. Utseendet gick inte att ta miste på. Hade främlingen inte dykt upp så plötsligt ur tomma intet hade han nog blivit nästan glad över att få träffa en utav sina egna. Men nu var det just det: han hade dykt upp ut tomma intet. Lainadan försökte skjuta den överraskade och lätt skrämda känslan åt sidan.
"Det är skrattretande varmt." svarade han och såg på den ljusa vrenen framför sig.
Visst hade han inte några större problem med värme över lag men med den lätt pulserande smärtan i bakbenet och med ett humör som inte var på topp var det svårt att visa lika mycket tolerans för solen som vanligt.
"Om du vill får du gärna göra mig sällskap."
Han nickade mot marken. Det var väldigt länge sedan han hade chansen att tala med någon utav sin egen ras. Och nu när chansen väl kom ville han inte göra ett dåligt intryck.

[Så bra! 8D Vad skönt att det framgår vem som säger vad, har varit lite orolig över det över lag xD Maw, man tackar :'D *är personligen löjligt förtjust i honom*]

Angelus såg på den andre medan skuggorna viskade fram ännu en varning åt honom. Men sedan beslutade han sig för att han faktiskt inte hade någon större anledning till att inte göra den andre sällskap. För han visste fortfarande inte av vilken anledning ängeln hade skickat honom till Numoorislätten, om det var för att möta denna varg eller ifall det var för något annat. Han hade egentligen ingenting att förlora på det, så varför inte?
Med samma ljudlösa rörelser så rörde han sig framåt emot den andra, satte sig ned men lade sig inte. Släntrande efter honom kom skuggorna slingrande efter marken och fortsatte sedan sin sällsamma dans som slingrade sig runt Angelus tassar.
- Gärna.
Frotfaranade funderade han över vem den andre hade talat med. Det måste ha varit med sig själv, men det hade låtit som två helt olika personer. Det var underligt, men han hade egentligen ingen anledning till att ifrågasätta den andre eftersom att det samtalet nu verkade vara avslutat, vad det än varit. Den andres uppmärksamhet verkade helt ligga på Angelus och han valde att släppa det för tillfället även om han hade kvar de svaga misstankarna i bakhuvudet.
- Säg mig, vad är ditt namn?

Ljudlöst satte främlingen sig ner en bit bort ifrån honom. Någonting i nedre ögonvrån fångade den brunes uppmärksamhet. Lainadan slog ner blicken mot den främmande vrenens tassar. Förvåningen som han försökt lägga undan slog mot honom som en våg. Det var någonting som verkade följa honom. Skuggor som vanligtvis skulle ha beblandats med trädets svepte fortfarande runt hans tassar.

Magi.

Det fanns antagligen en naturlig förklaring till det hela men det var det första ord som kom till Lainadan. Med dumt blinkade ögon slet han bort blicken och såg istället på främlingens ansikte. En fråga ställdes. Han blev med ens orolig. Alltid när den frågan dök upp brukade Firdrach göra det samma. Det fick inte ske. Inte nu när han försökte göra ett gott intryck.
"Mitt namn är Lainadan." svarade han så lätt han kunde.
Spänt väntade han på Firdrach.
"Vad är ert?"
Och där kom han. Men det var inte med det han trodde att han skulle svara med. För en gångs skull lät han faktiskt trevlig. Lainadan andades ut.

Han lyssnade noga, kände av stämningen som låg i luften mellan dem. Den var... instabil. Det var enklaste sättet att beskriva den. Hans kraft tillät honom att dra energi från mörka stämningar och energier, men den som nu låg i luften kunde inte beskrivas som mörk, inte heller ljus. Ibland kände han den starkare, ibland svagare. Nästan som om den andre var osäker eller nervös över något. Vad det kunde vara var dock ett mysterium, men det fick den gråvita vrenen att fundera.
- Angelus.
Svarade han kort medan svansen rörde sig lätt bakom honom. En svag vind kom farande mot dem och den var mycket välkommen i den brännande hettan. Visserligen gav trädens skuggor svalka men fortfarande var det nästan befriande när den svala brisen drog förbi dem.
Skuggorna fortsatte att svepa runt hans tassar, medan de stillsamt viskade varnande ord åt honom. Det var något som inte stämde, det visste han lika väl som dem. Men att säga vad det var kunde bli svårt, mycket svårt. För den andre verkade som vilken annan varg som helst nu. Vad det än var kunde Angelus inte göra mycket mer än vänta på det och se om han skulle få reda på det med tiden. Om inte så var det mest troligt inget viktigt.
- Så, vad har fört er till Numoorislätten, Lainadan?

[ååååh, känns som att mina inlägg blir sjukt skumma... xD]

Angelus. Lainadan nickade för att bekräfta. En svag vindpust smekte över hans ansikte och kropp och fick trädens löv att försiktigt prassla. Med halvstängda ögon njöt den bruna vrenen utav svalkan. Då den försvunnit igen vände han blicken mot den andre. Ögonen sökte sig ner till tassarna igen. Den skuggliknande substansen svepte fortfarande långsamt runt hans tassar. Lainadan såg upp i Angelus ansikte då denne talade till honom. Vad han gjorde på Numoorislätten?
"Jag var tvungen att sköta om mitt sår. Någon retade upp ett vildsvin som satte av efter mig."
Firdrach fnös till.
"Det hade ju bara varit att springa fortare. Eller är du för dum för även det?" svarade han retfullt och hånlog.
Lainadan vinklade öronen bakåt. Han hade egentligen inte velat att Firdrach skulle komma fram, men nu när han faktiskt provocerat honom fick han väl skylla sig själv.
"Om du inte hade retat upp henne hade varken du eller jag behövt bli skadade." väste han innan han vände blicken mot Angelus.
"Förlåt mig." Han sökte efter ord och fann dem tillslut. "Vad gör du själv här på Numoorislätten?"
Han log mjukt och inväntade ett svar. Innerst inne var han nog aningen nervös inför Angelus reaktion på Firdrach men det var inte någonting som syntes utåt.

[Nej då, de är fullt förståeliga 8D]

Angelus lyssnade uppmärksamt på den andre då denne svarade honom. Ja, såren hade han redan noterat och nu visste han även vad som hade orsakat dem. Det verkade som en rimlig anledning att söka skydd ett tag, förutom den brännande hettan som låg i luften. Men det som skulle följa svaret var något som han inte hade väntat sig.
När Angelus var på väg att svara den andre så var det någon som hann tala före honom. Och det lustiga var att det var den brunaktiga vrenen, och det som ännu lustigare var var att denne svarade sig själv.
Ögonen smalnade av i den gråvita vrenens ansikte medan han lyssnade till den kortare konversationen som den andre förde med sig själv. Det verkade underligt. Visst fanns det de som talade med sig själv, men det var sällan de gjorde det i sällskap av någon annan och ännu mindre på sättet som den brune gjorde det på. Det var som om två helt olika personer talade med varandra, och både Angelus och skuggorna anade oråd med detta betende.
Och sedan, som om ingenting hade hänt, vände den andre åter blicken mot Angelus och ställde samma fråga tillbaka.
Misstänksamt tittade han på Lainadan innan han svarade.
- Jag har någon att möta på denna slätt, jag blev ombedd att vandra hit.
Vad det den främmande vrenen som Cademion hade menat när han hade talat om att Angelus hade någon han måste möta på denna slätt? Han visste inte, men detta möte verkade lovande.
- Om jag får fråga, men... vem är det du talar med?
Han var tvungen att fråga, kunde inte bara låta det glida undan. Det hade varit allt för uppenbart att denne talat med sig själv nu.

Lainadan mötte en misstänksam blick. Öronen lades ner mot huvudet på den brune och han drog axlarna längre upp. Det var ungefär det här han hade väntat sig. Angelus svarade på frågan. Ombedd att vandra hit? Ett kortvarigt hopp tändes i hans bröst. Kanske var han inte ensam om att ha någon som Firdrach i sitt sällskap. Sedan såg han på nytt den misstänksamma blicken och hoppas blåstes ut. Nej. Angelus hade nog inte någon annan som delade kropp med honom. Inte med den reaktionen som gavs.
"Ombedd?" frågade han istället försiktigt.
Han ville verkligen inte riskera att reta upp den vite. Det var en annan energi som sändes ut ifrån denne om man jämförde med Phols, men även om det var så skulle det antagligen sluta likadant för honom oberoende vilken han retade upp. Sedan kom frågan som han helst utav allt undvek: vem han talade med. Antingen den eller då han måste förklara vem Firdrach var. Ingen utav frågorna tyckte han om men den sistnämnda brukar följa den förstnämnda.
"Jag..." började han men avbröt sig.
Hur skulle han fortsätta det här? Egentligen borde han vara van vid att andra frågade men han visste fortfarande inte vad han skulle svara. Nervöst såg han på Angelus. Lögn eller sanning, lögn eller sanning? Han velade. Förnekelse fungerade inte nu när han redan hört Firdrachs röst.
"Med..." han svalde hårt. "Jag talade med... med..."
Vad skulle han säga? Sanning eller lögn?
"Han talade med mig."
Firdrach tog på sig att svara på det Lainadan inte kunde, till hans stora förtret.

[Jag är seg som få, menmen, inspiration du vet ._.]

Angelus valde att inte svara på frågan som ställdes honom, utan väntade istället in svaret som han ville ha på sin. Och när det kom blev han inte direkt förvånad, även om det stack till en svag känsla av förundran inom honom. Men ansiktet var lika slätt som alltid, och det var med en stillsam min som han granskade den brune vrenen. Till viss del hade han anat det, men samtidigt ville han inte direkt tro det.
- Jag antar att ni är två i en kropp.
Det måste vara så, vad annars kunde det vara. Och skuggorna, som stillsamt svepte runt hans tassar, viskade instämmande ord åt honom. De misstänkte också att så var fallet.
Hur det kunde komma sig var dock en annan fråga. Kanske var det en simpel personlighetsklyvning, kanske berodde det på en demon eller så var det två själar som delade en och samma kropp. Det var svårt att avgöra, men han visste att alla tre möjligheterna fanns. Ifall det var viktigt att veta vilken av dem det var tvivlade han starkt på.
- Jag kan sätta mig in i din... eller eran situation.
Sade han sedan lugnt och stilla. Kanske inte direkt reaktionen som den andre hade väntat sig, men Angelus var oförutsägbar på mer än ett sätt.
- Jag vet själv hur det är att ha röster som talar till mig. Nog för att min kropp är min egen, men jag har både skuggorna som ständigt viskar och Cademion Axos som besöker mitt medvetande med jämna mellanrum. Och för att svara på din fråga så var det han, skyddsängeln som ägnar sig åt mitt välmående, som bad mig vandra till denna slätt.
Kanske det var Angelus som skulle bli klassad som en dåre nu.

Firdrach log snett.
"Så skulle man kunna uttrycka det." sade han och fnissade till.
Egentligen var det inte speciellt kul, men vad som rörde sig i Firdrachs huvud var inte alltid så lätt att veta.
- Jag kan sätta mig in i din... eller eran situation.
Vilka ord vrenen än hade tänkt sig var det inte just de. Han tappade hakan i ren förvåning och Lainadan kunde bryta fram. Han var minst lika förvånad som den andre inom honom. Det var en första individ som någonting sagt att han kunde sätta sig in i hans situation, och antagligen den förste som regerade likgiltigt på det. När Angelus började tala visste först inte Lainadan vad det var han talade om, sedan insåg han att han fick svar på sin fråga. Viskande skuggor och en ängel. Den brunes öron riktades framåt de han hörde detta. Änglar. Han mindes att hans vaggvisa hade innehållit skyddande änglar. Med ens visste Lainadan vad han ikväll skulle nynna för sig själv innan han somnade.
"Du... du är den första som...." han kom av sig.
Chocken hade inte på långa vägar lagt sig ännu. Han visste inte riktigt hur han skulle reagera eller vad han skulle göra, så han gjorde det första som han kom att tänka på: han gäspade. Inte för att han var trött eller uttråkad, han visste bara inte hur han skulle hantera situationen.
"En skyddsängel?" frågade han sedan nyfiket.

Själva reaktionen som Angelus fick tillbaka var inte något han direkt hade väntat sig, men han hade haft en inställning om att vad som helst kunde komma ur den andres mun. Och det verkade som att det lönade sig, för annars hade han fått bli förvånad mer än en gång.
- Alla är inte lika förstående.
Sade han bara kort. Kanske han var fel person att säga det, vrenen som såg ned på nästan alla andra levande varelser. Främst de som hade blod från två eller flera raser flytandes i kroppen. Blandraser. Men i grund och botten var han inte elak av sig, trots att båda hans krafter kom från mörkret. Det var endast en starkt tro baserad på han stolthet som han hade haft med sig enda sedan barndomen.
Vrenen framför honom hade han däremot inga problem med, just för att de tillhörde samma släkte. Han hade blivit uppfostrad till att tro att vrener var överlägsna nästan alla andra, lite som kungligheter.
- Ja, en skyddsängel.
Hans tro om detta hade blivit mjukare med tiden, men samtidigt hade flera saker hjälpt till att lyfta upp honom i sina egna ögon. Kanske han blod var finare än andras trots allt? Bland annat så visade skyddsängeln lite på det.
- Jag hade bett honom visa sig ifall jag kunnat, men han är inte den som kommer på kallelse. Han dyker upp när han själv känner för det.
En smått road min gled över vrenens ansikte. Och han undrade tyst för sig själv hur han kunde vara så lugn i sällskapet av en varelse som hade en kropp med två personligheter i. Hur många skulle egentligen klara det?

[Haha, Angelus låter typ som en rasist xD och inlägget blev fail... men ja, det duger ;p]

Nej, att alla inte var lika förstående som Angelus hade stått klart för Lainadan sedan en lång tid tillbaka. Det var någonting som fick fick honom att nästan tycka om den ljuse. Kanske var det att han inte ryggade tillbaka så fort Firdrach öppnade sin mun, kanske var det att han visade någonting som påminde om respekt. Lainadan log inombords. Respekt. Han var inte säker, men han trodde att det var det han fick. Det kändes.. bra. Varför hade han aldrig känt såhär i närheten utav Phol? Phol, som endast ville hans bästa och som visade honom vägen genom livet. Varför hade han aldrig känt så med honom? Frågorna började hopa sig i vrenens huvud. Kanske skulle han aldrig få ett svar på dem. För tillfället valde han att skjuta undan allt vad tankar och frågor om Phol gällde och fokuserade istället på Angelus. Fundera kunde han göra senare när han var ensam. Eller ja, så ensam han nu kunde bli.
Lainadan spetsade sina öron då den ljusa började tala om sin skyddsängel igen. Nästan lite besviket nickade han till det sista Angelus sade. Nyfiken som han var hade han gärna velat se den där skyddsängeln. Han undrade vagt vad de gjorde, hur mycket de skyddade en individ. Han mindes skyddsänglar ifrån en utav sångerna hans mor sjungit för honom då han var valp, och han nynnade fortfarande på just den melodin när han inte kunde sova om nätterna. De blågröna ögonen riktades mot den ljuse och hårdnade.
"Vad är det som är så roligt?" frågade Firdrach med viss respekt i rösten när han fick syn på leendet i Angelus ansikte.

[En månad senare...]

Det var lite underligt, hur det var en och samma varelse som talade till honom men att det var två personligheter som bemötte honom. Inte för att han hade svårt att acceptera det, utan för att det kändes underligt att se på samma varg hela tiden medan man talade med två olika personer.
Skuggorna svepte med yviga rörelser runt hans tassar, viskade varnande ord. Detta var ingen lek. Angelus var väl medveten om det, och han kunde inte förstå varför de var så angelägna om att varna honom för den främmande vrenen. Som inte ens längre var främmande. Lainadan som var från samma släkte som han själv. Vad hade han egentligen att frukta från en annan vren, som dessutom verkade så försiktig och vänligt inställd.
- Inget särskilt, det är endast förbipasserande tankar och inget att lägga någon större vikt på.
För en gångs skull var något han sade gällande sina tankar sant. Det var faktiskt inget som kunde anses som viktigt som hade fått honom att småle. Det var ingenting speciellt alls och om några sekunder skulle det vara glömt. Han brukade sällan dela med sig av sina tankar, inte ens om de var oviktiga. Sade aldrig hela sanningen när de gällde dem. Förutom denna gång av någon outgrundlig anledning.
- Får jag fråga om ert namn?
Han hade hört att det var den andre som talat till honom, och han undrade kort ifall denne hade ett namn. Ifall han talade med två personer så ville han gärna veta vad de båda hette.

[Det är luuugnt, man ska aldrig stressa fram svar och jag har tid att vänta så 8D btw, ursäkta för mitt skumma inlägg...]

Firdrach såg med misstänksamma ögon på den ljuse men godkände det han sade och drog sig tillbaka.
- Får jag fråga om ert namn.
Lainadan såg förvirrat på Angelus för ett kort ögonblick. Han hade redan introducerat sig, så varför han frågade om ett namn var bortom den brunes tillfälliga fattningsförmåga. Sedan insåg han att det antagligen var den andre han talade med.
"Han talar med dig."
Firdrach kom fram igen.
"Mitt namn är Firdrach. Och om jag inte hörde fel innan heter du Angelus?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.
Han trodde att det var det namn han hört då Lainadan haft kontrollen över kroppen.

Den gråvita vrenen nickade som svar samtidigt som han lade den andres namn på minnet. Eller kanske man skulle säga den tredjes. Det verkade som att han inte bara hade stött på en person.
- Det stämmer.
Han kunde se en klar skillnad på de två personligheterna i kroppen, även om han inte hade mött denna varg särskilt länge. Men det verkade som att Lainadan var den mer försiktiga av dem två, medan Firdrach var mer framåt och sade exakt vad som rörde sig bland dennes tankar. Eller kanske det var deras tankar. Det var svårt för honom att veta exakt hur man skulle benämna denne varelse.
Skuggorna viskade varnande, ville inte att han skulle förarga den andre och att han borde passa sig. Angelus gav dem ingen uppmärksamhet, han hade inte tänkt förarga någon just nu.
- Så, varifrån kommer du? Eller kanske jag ska säga ni.
Återigen gav hans oförmåga att veta riktigt hur han skulle tilltala den andre honom ett litet problem. Men det var ingenting som inte gick att lösa, då han snabbt tillade den andra meningen och det lät genast bättre. Trots allt var de ju två, och då de delade samma kropp borde de antagligen komma från samma ställe. Ifall inte något hade hänt efter vägen så att ett till medvetande hade växt fram inom kroppen. Det kunde man aldrig veta, och Angelus påminde sig själv om att detta var ett magiskt land där man kunde förvänta sig det allra mesta.

Firdrach log förnöjt. Det gladde honom alltid att ha rätt, vad det än gällde. Den brune vrenen fick en fråga. Firdrach flinade.
"Det beror på vad du menar med varifrån vi kommer. Just nu kommer vi österifrån. För några månaden kom vi söderifrån."
Han fnissade till. Även om det han sagt var sant så kunde han inte låta bli att tycka att han var fantastiskt lustig.
Vrenen hade inte längre någon plats han kunde kalla hem. Han var en nomad, en vandrare. Lainadan lyckades bryta igenom.
"Förlåt..." sade han och lade öronen bakåt i underläge.
Han kände inte Angelus, men han hade fått en känsla av att det inte var en varg man retade upp. Om han bara kunde få Firdrach att också förstå det.

Angelus kunde inte riktigt förstå sig på den andre vrenen. Eller kanske det var mer korrekt att säga de andra. För de var två, även om de delade en och samma kropp.
Först hade han den lugna, och aningen försiktiga, Lainadan som han inte hade uppfattat som annat än trevlig även om han kanske tyckte att denne var aningen för försiktig vissa gånger. Och sedan hade han Firdrach som inte direkt verkade vara den trevligaste typen, men som ändå ingav en viss respekt på något underligt vis. De var som två helt olika varelser, nästan som dag och natt. Det var underligt att tänka sig att de båda levde tillsammans på sättet som de gjorde. De kunde aldrig bli av med varandra, ständigt tvingades de att vara tillsammans. En underlig kombination, men på något sätt verkade de ha lärt sig att leva med varandra.
Han granskade den brune då en svag ursäkt kom ur dennes mun.
- På så vis. Själv kommer jag från väst, där jag har mitt hem.
Egentligen behövde han inte delge den informationen, men han sade det utan att direkt tänka på det. Det var ingenting som han önskade dölja på något vis, ingenting som var hemligt. Han var en medlem av Treontha, och det var han stolt över. Varför då försöka dölja allt som hade med flocken och honom själv att göra? De var, trots allt, inte okända för världen.

Väst. Lainadan kunde inte påminna sig om att han varit speciellt långt väster ut. Men vem vet? Det kanske han hade. Phol berättade inte alltid allt för honom. Han såg försiktigt på Angelus med sina blågröna ögon. Han var nyfiken på honom. Det var första gången på mycket länge som han träffade en annan vren. Uttrycket hårdnade och Firdrach välbekanta leende dök upp på hans läppar.
"Säg mig... Var ifrån väst är du? Eller ja.. kanske borde jag också säga ni? Jag menar, med skuggor som ständigt talar med en är man väl aldrig riktigt ensam?"
Han drog på sig ett av sina charmigaste leenden. Vem vet? Kanske det fanns någonting intressant där borta i väst? Någonting bättre än Phol?

En allvarsam min gled över det avlånga ansiktet, men sedan återvände stillsamheten som han vanligtvis visade utåt. Vad som pågick inom honom var något man fick gissa sig fram till, då vrenen var en sluten bok, näst intill omöjlig att läsa av.
- Jag kommer från Rosenskogen, Itrozo.
Blev det stillsamma svaret. Han inte för avsikt att dölja något om flocken eller deras revir, för det var trots allt ingen hemlighet att de fanns där.
- Från en flock vid namn Treontha som har sitt revir där.
Skuggorna svepte med stillsamma rörelser runt hans tassar, men viskade ingenting åt honom. De hade ingenting att säga, men han kände av deras sinnesstämning. De hade respekt för den andre vrenen, men samtidigt var de aningen misstänksamma.
Kanske inte utan grund, två personligheter i en kropp kunde vara något man borde känna sig misstänksam mot.

[Kortis D:]

"Itrozo.. Itrozo...."
Firdrach mumlade för sig själv medan han försökte minnas platsen. Hade han och Lainadan varit där? Kanske. Osäkert, men kanske. När han inte lyckades få fram några bilder i huvudet nickade han mot Angelus. När det nämndes en flock spred sig ett leende över läpparna på den bruna vrenen.
"Är det.. en mäktig flock?" frågade han med illa dold nyfikenhet.
Om det var en mäktig flock var det säkert visast att hålla sig på god fot med dem. Och vem vet? Kanske kunde han till och med be om en tjänst i framtiden. Så att han kunde bli av med Phol. Vägrade Lainadan göra det, och hindrade honom själv konstant, fick han be om hjälp från utsidan.

[Jag känner själv att det var en evighet sen jag skrev som Lainadan/Firdrach xD]

[sorry om jag varit off, men here it goes.]

Den andres nyfikenhet var på ett vis aningen smickrande, för det gav Angelus en möjlighet att berätta om Treontha utan att direkt skryta om flocken, och dessutom verkade det även om att den andre fann det intressant. Visserligen kanske det var en nyfikenhet grundad i något som inte var särskilt passande eller vänligt inställt, men det var ändå en undran som kunde leda till något positivt. Det var sällan frågvishet ledde till något negativt, det var vanligtvis avsikterna med frågvisheten och de givna svaren som skapade det negativa.
- Mäktig och mäktig...
Han var inte riktigt säker på vad han skulle välja för ord. Kanske de inte var många till antalet, och inte heller strävande de efter makt och ära. Men samtidigt kunde han inte heller säga att de var svaga eller mesiga, för så var inte fallet. De var mäktiga, på sitt egna vis.
- Till en viss del. Vi lever efter våran tro, och ägnar våra liv åt att hedra Gudarna och följa deras vilja. Och när vi önskar har vi oftast en hel del att säga till om, oavsett vilket ärende det gäller.
Det lät, i vrenens öron, som en väldigt bra beskrivning. Sade inte för mycket, men inte heller för lite. Och han nöjde sig med det.

Firdrach nickade och vände bort huvudet. Han kände sig nästan lite besviken. Han såg på den ljuse på nytt.
"Jag förstår." svarade han som tack för förklaringen.
Det lät inte som en speciellt mäktig flock i hans öron, men å andra sidan hade Angelus sagt att de var det på sitt eget vis. Var det genom att hedra gudarna? Han fnös åt det, och dolde det som en nysning (en av få saker han lärt sig tack vare Phol). Det var så löjligt att leva sitt liv för någon annan, att hedra dem över allting annat. Han visste, för han genomled det varje dag mot sin vilja.

Den andre rörde lite på sig i hans inre och ett kroppsspråk som inte var hans började ta över. Lainadan bröt fram.
"Jag... vet faktiskt inte så mycket om gudarna..." sade han tyst och lade öronen bakåt.
Hans föräldrar hade aldrig varit några som brydde sig om gudarna, och därför berättat ytterst lite om dem, och Phol hade aldrig så mycket som nämnt dem. Eller jo, i en svordom någon gång... Kanske. Han hade aldrig tänkt så mycket på att han inte kunde någonting om gudarna innan. Det hade aldrig varit ett problem. Men nu när han stod öga mot öga med en troende skämdes han för det.

Ett svagt skrockande läte lämnade den gråvita vrenen då han hörde den andres ord. Inte otrevligt eller nedlåtande på något sätt, utan mer roat på ett vänligt sätt.
- Man behöver inte veta mycket om dem för att tro på dem.
Den mörka rösten hade en samma stillsamma ton som alltid, och utan att han bad om det svepte han skuggor till, bildade ett dåligt utformat varghuvud och nickade instämmande till hans ord. Även om den andre inte hörde deras viskande röster så gjorde Angelus det, och han kunde höra att de höll med honom helt och också att de verkade lite stolta över honom på grund av svaret han gett. De var, precis som han, väldigt bestämda på punkten att följa Treonthas seder.
- Det är det som är det fina med att tro, förstår du. Att tro är att inte veta, och det är det som gör det till något meningsfullt. Ifall vi visste allting om Gudarna är jag inte så säker på att vi skulle kunna tro på dem.
Han talade mycket, det var Angelus medveten om. Men han hade ingenting emot att dela med sig av sina tankar och erfarenheter med denne vren. Och även om denne vren var lite underlig, ifall man kunde beskriva denne så med tanke på de två personligheterna som bodde i en kropp, så hade han absolut ingenting emot det hela.
Däremot undrade han, då han talade om sig själv, mer om den andre. För nu när han tänkte på det, hade den andre inte sagt mycket om sig själv. Kanske han var tvungen att fråga om han ville veta mer?

[Hej hej, sega jag!]