Lainadan vågade sig på att höja blicken. Han blev inte arg för att han inte visste. Ovant.
"Behöver man inte?"
Kunde man tro på dem bara sådär? Han kastade en blick upp mot himmelen. Han var inte ens säker på att det var där de var, men det kändes som om de borde vara det.
"Skulle du.. vilja berätta om dem? Jag kan inte mer än deras namn."
Angelus hade väckt en nyfikenhet i hans sinne. Han ville veta mer om gudarna. Att de var fem visste han: Moriko, Aurinko, Windfari, Kaito och Chaibos. Den sistnämnde, ville han minnas, var dödsguden. Hos honom hamnade alla vargar som förlorat sitt liv.

[*hälsar på sega jag också*]

- Självklart.
Ett svagt leende spelade på vrenens läppar då han vände huvudet mot skyn och det var med en smått drömmade röst som han fortsatte tala.
- Moriko är jordens gudinna, hon sägs vara moder åt allt levande. Hon sägs även representera lugnet och stillheten. Sedan har vi Aurinko som är eldens och krigets herre, och därmed också är en vildare och aggressivare gud. Windfari är vindens gudinna, som också representerar lycka, drömmar och frihet. Och så har vi Kaito som är havets härskare, en vild och känslosam gud, men som även står för fred och balans. Och sist, Chaibos, denne som härskar över dödsriket och alla de själar som lämnar jordelivet. Man ska försöka hålla sig på god tass med honom, vad jag har hört i alla fall.
Blicken sökte sig ned mot den andre vrenen än en gång och leendet var som bortblåst. Dock låg samma stillsamma uttryck i hans ansikte medan han granskade Lainadan, eller kanske det var Firdrach. Det var svårt för Angelus och säga.
- Och det är egentligen allt jag vet om dem. Förutom att de är värda respekt och vördnad, och ifall man visar dem sin tilltro så kommer de att belöna en. Och det kan jag garantera, för det har jag fått uppleva själv.
Tankarna nådde flocken, Medusa, valparna, hans rank. Och ett svagt leende spelade åter i hans ansikte innan det åter försvann.

Det var med stora ögon Lainadan såg på den ljuse. Sättet han talade om gudarna och beskrev dem gick emot allt Phol lärt honom. Kanske.. kanske hade inte Phol rätt i allt? Nej, det kunde inte vara sant. Phol besatt mycket kunskap och han skulle aldrig ljuga för honom. Aldrig.
"De låter.. fantastiska." sade han tyst.
Ett vagt leende smög på hans läppar. Kanske kunde han uppnå det Phol önskade genom att be till gudarna? Han skulle försöka.

Ett välbekant ylande skar genom luften. Den brune kastade en blick över skuldran innan han ställde sig upp.
"Jag måste gå. Men.." han kom av sig.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det fanns inte så mycket han kunde säga. Ännu ett tjut nådda hans öron.
"Tack så mycket."
Han böjde på nacken innan han vände och började trava iväg i haltande gång.
"Psh! Gudar." fnös Fidrach föraktfullt när Angelus befann sig utom hörhåll. "Dummare saker har jag inte hört på länge."
"Sluta. Jag tyckte om det."
"Bara det bevisar hur dumt det är."
Lainadan tystnade, men han funderade över det den vita vrenen sagt. Han skulle be till gudarna. Be för att han skulle bli allt det som Phol önskade.

[Avsluta efter att du svarat? c: Om du vill svara vill säga c:]

[AVSLUTAT!
säger jag nu. Det är så långt bak i tiden sååå... xD haha, har dåligt med inspiration nu för tiden, men nu är det finito ^^]