| Detta är en enmannaroll mellan två av mina egna karaktärer. Vänligen svara inte här |

Solen stod högt på himlen, med inte så mycket som ett moln i närheten för att förhindra att skenet nådde ner över den frodigt gröna skogen. Fågelkvitter blandades med surret av diverse insekter. Det låg en behaglig värme över platsen, sådär precis lagom för att det skulle gå att kalla det en perfekt dag. Nere bland trädstammarna vandrade en liten vit gestalt omkring, en varg blott mer än en valp. Till synes planlöst, förlorad i sina tankar. Så stillsamt, harmoniskt rent utav. Det var många tankar som flödade genom den unga honans sinne den förmiddagen. Allt från träning till äventyr. Båda var saker som hon gärna ville lägga sin tid på, som hon brann för, men hon kunde inte riktigt bestämma sig för vilket alternativ som för tillfället var det mer tilltalande. Hon stannade kort upp vid det porlande vattendraget som rann intill henne, sänkte huvudet för att ta några klunkar vatten. Det var ju synd att inte utnyttja den fina dagen till fullo. Hon lät benen föra henne framåt igen, vart visste hon inte riktigt, men hon hade ingenting emot att vandra runt ibland, att ta in all den skönhet som fanns i skogen. ’’Nyxe’’. En väldigt välbekant stämma fångade efter ett tag hennes uppmärksamhet, fick den blå blicken att svepa över omgivningen omkring henne, såväl över mark som träd. Till sist fann hon det hon sökte, den vita gestalten, liggandes på en av de många trädgrenarna. Hennes fader. Vinden dolde som vanligt hans doft allt för väl, något som hon var van vid, men det gjorde det alltid svårt att lokalisera vart han befann sig. ’’Far’’. En glädje låg i hennes röst då hon hälsade på honom, mötte hans nötbruna blick för några korta sekunder innan hans skepnad försvann. Han dök upp endast en dryg halvmeter framför henne igen och strök sitt huvud emot hennes innan han slog sig ner på marken. ’’Mediterade du?’’ frågade hon även om hon nästan var säker på att så var fallet. Hon hade inte haft som avsikt att störa honom. ’’Ja, men jag var nästan klar, så det gör ingenting’’. Ett vagt leende lade sig på faderns läppar och hon kunde inte låta bli att besvara det. Det fanns en tanke som länge hade legat och gnagt i hennes bakhuvud som nu slog henne. Nu då fadern inte verkade allt för upptagen med något så kanske det var rätt tillfälle att fråga? ’’Far, skulle du kanske kunna hjälpa mig med en sak?’’. Hon drog smått fundersamt, kanske även lite osäkert, på munnen och mötte hans bruna blick i väntan på ett svar. ’’Vad är det du tänker på?’’. Det fanns en positiv ton i hans röst då han talade, ett bekräftande. Varför hade hon ens tvivlat på det hela? Han brukade ju alltid ställa upp när han hade tid över. Uttrycket i hennes ansikte lättade något innan hon fortsatte. ’’Jag hoppas att jag en dag kommer kunna kontrollera min teleporteringskraft lika väl som du kan, men den gör som den vill. Jag har ingen aning om vart, eller hur, jag ska börja för att ens försöka få kontroll på den’’. En låg suck lämnade valpen och blicken sänktes till marken framför hennes tassar. Hon visste inte riktigt vad hon kände angående den kraften. Säkerligen skulle den kunna vara behändig, om den inte var så otroligt frustrerande då den i tid och otid kidnappade henne och placerade henne i ett busksnår eller något annat olämpligt. Hon såg faderns vita tass som sträcktes ut för att vrida upp hennes haka igen. ’’Självklart kan jag försöka hjälpa dig. Jag hade aldrig någon i min närhet med samma kraft, så det tog mig otroligt lång tid att komma underfund med hur den fungerade, men med lite tur och träning så går det förhoppningsvis bättre för dig’’. Nästan alltid så positiv och vänlig. Det var några drag som hon älskade otroligt mycket hos honom. Han lyckades på något vis alltid kunna muntra upp henne. Hon sken upp ganska mycket då hon hörde hans ord, och en iver tog plats inom henne. Hon hade alltid gillat att träna, speciellt med honom. ’’Först och främst så är det några saker du alltid borde ha i åtanke. Sånt som jag fortfarande ibland måste påminna mig själv om, om än inte riktigt lika ofta. Försök aldrig att medvetet teleportera dig om du är väldigt utmattad och svag, det är så du skadar dig för att du inte lyckas flytta hela din kropp. Jag har flertalet ärr som bevis på min oförsiktighet’’. Han sneglade demonstrativt på det ganska tydliga ärr som sträckte sig en bra bit över hans högra lår. Hon hade sett det många gånger tidigare, men aldrig vetat exakt hur han hade fått det. ’’Och teleportera dig aldrig till en plats som du inte tydligt kan se framför dig, antingen med dina ögon eller i ditt sinne. Risken är stor att man dyker upp i ett träd eller liknande annars, vilket mycket väl kan döda en. Det finns många fler saker jag skulle kunna säga, men de är de absolut viktigaste att komma ihåg’’. Hon tog in hans ord, såg till att lägga vart och ett av dem på minnet, för hon visste att de var viktiga. Hon nickade, svansen viftade. ’’Vart börjar vi?’’. Ett vagt leende drog sig i hans ena mungipa då han placerade en av sina tassar över hennes skuldra och teleporterade dem bägge några meter. Den unga vacklade då världen snurrade framför hennes ögon, men lyckades finna sitt fotfäste och ruskade vagt på huvudet. ’’Du vänjer dig vid den där känslan, om ett tag kommer du knappt känna av det kan jag nästan lova’’. Ett kort, men ändå välmenande, skratt lämnade honom då han såg hennes reaktion, troligen van vid att andra reagerade på det sättet när helst han teleporterade dem och de inte var vana vid det.

’’Fokusera’’. Timmar hade förflutit, hon hade tappat uppfattningen om hur många. Ivern inom henne blandades med allt mer frustration över att hon inte lyckades med att på egen hand teleportera sig ens någon meter. Hon tänkte på allt fadern sagt, om vart och hur hon skulle fokusera, men hon kunde bara inte riktigt få grepp om det. Det kändes nästan som att kraften retade henne, hon kunde känna den, men det kändes hela tiden som att den var precis utanför hennes räckvidd. Hon var precis på väg att ge upp och skita i det hela då hon till sist lyckades. Hon fann sig själv uppfatta ett annat perspektiv än hon gjort sekunden tidigare, och världen omkring henne snurrade vagt, om än betydligt mindre nu än första gången. Hon hade visserligen endast lyckats förflytta sig några få meter, men det gick tydligt att se både förvåningen och lyckan i hennes ansikte då hon vände sig till fadern. ’’Jag lyckades! Såg du?’’. Ett varmt leende lade sig på hans läppar då han nickade. ’’Väldigt bra, Nyxe. Jag tror det får räcka för idag’’. Det gick att se ett smått missnöjt uttryck i valpens ansikte då han meddelade att de skulle sluta för dagen, just precis när hon lyckats teleportera sig med sin egna fria vilja för första gången. Hon slog sig ner på marken med en suck. Typsikt. ’’Minns vad jag sade. Undvik att träna med kraften när du börjar bli för trött. Det kommer ta tid, men du kommer att lyckas förr eller senare’’. Han hade nog rätt, som vanligt. Hon vände upp blicken för att möta hans och ett vagt leende återvände till hennes läppar. ’’Tack för hjälpen’’. Han nickade vagt och reste sig upp. ’’Alltid’’. Hon följde honom med blicken då han tog sig upp i ett närliggande träd och försvann utom hennes synhåll då han tog sig fram över grenarna. En dag. En dag skulle hon bli lika duktig som honom.