[... .. . Hatar att börja Dx ]

Långa sträckande skuggor dansade i Kaiwoods snåriga mörka skog. Gav ett skrämmande intryck för dom som inte kände skogen och än mindre vad som befann sig inom dess mörka skuggor.
Ett vagt glödande sken rörde sig längst skogens utkant, källan till dess sken rörde sig inom skuggorna och förblev gömt. Ansträngde man sig lite extra så kunde man se att skenet kom ifrån ett par lysande ögonpar som rörde sig i mörkret. En irriterad och het känsla speglades i dom glödande springorna.

Hon hade precis kommit tillbaka efter sin dotters upptåg och var inte helt säker på var hon hade sig själv vid tillfället. Ilskan hade varit osläckbar sen den kvällen och blossade fortfarande inom henne likt ett stormigt hav. Oavsett om det var hennes dotter eller ej så hade hon gjort sitt val, ett val som inom en snar framtid kommer att stå henne dyrt. Thzu ville le, skratta men förblev oförmögen till det. Istället vandrade hon runt längst revirets kant, morrade och svor irriterat. Inte för att hon skulle tveka att ta livet av Dhalai själv utan för att valpen hade satt sig upp emot henne på ett så opassande och ohyfsat sätt. Nog hade hon trott att dottern haft mer innehåll att sätta sig upp emot hennes egna mor, ledaren av TBB.

Mitt i sin diskussion med sig själv stannade hon plötsligt upp. En okänd doft fick det att rycka i den känsliga nosen och dom korta öronen riktades bakåt för att sakta röra i en sökande rörelse. När dom fann sitt mål riktade hon sitt ärrade ansikte emot den okändes håll. En tik med en mycket bekant doft fick det att rycka i ena mungipan och utan att tveka styrde hon stegen mot den främmande tiken och hoppades på att finna någonting av intresse.

[Ja... jag försökte i alla fall Dx Pax till Bellz~]

Den silverskimrande varginnan hade landat vid gränsen in mot Kaiwood. Hon hade sökt sig tillbaka till denna skog. Den hade lockat henne. Nästan som att den kallade på henne. Dumt för hon kan inte kommunicera med skogar. De är träd. De kan inte tala. Men likväl står hon här nu. Ser in i skogens lummiga famn. Känner en viss dragningskraft som vill att hon ska komma in. Hon står stilla. Den glödande isblå blicken söker sig fram bland träden. Hon är osäker. Hon har redan fått det bekräftat att det huserar en flock i denna skog. Man känner det på doften med. Tiken har känt sig osäker när hon varit för nära främmande flockars gränser. Sedan hon bröt sig fri från den flock som fostrat henne. Fast det var inte det de gjorde. De försökte forma henne.

Öronen lägger sig mot nacken. Nyfikenheten drar mer i henne än rädslan för att råka på någon medlem ur skogens flock. Så här nyfiken har hon inte varit på länge. Skogen kallar på henne. Hon ruskar på huvudet. Det är absurt. Men redan första gången hon satte sina tassar på skogens mark kändes det bra. Hon var inte rädd för att stöta på någon medlem ur skogens flock. Det var mer som att hon ville bli funnen. Lära mer. Det är en skrämmande tanke. Hon ryggar flera steg och stannar sedan. Sänker huvudet så nosen nästan slår i marken mellan hennes framtassar. Flämtande hittar hon andan igen och höjer huvudet. Den isblå blicken söker in bland träden igen. Nyfikenheten får henne att ta några steg framåt. Tills det att hon står med tassarna på gränsen.

Många små tankar korsar hennes huvud medan hon står där. Vad kommer hända? Kommer hon bli funnen? Det är en upprymdhet som jagar henne inombords. Hon vinn inte vara vilsen längre. Hon vill bli funnen. Kan hon finna en plats hon kan tillhöra? Denna skogen är en vacker plats. Dess lummiga famn försöker dra henne till sig. Snabbt ruskar hon på huvudet igen. Hon får inte förlora sig i känslor. Men hon är en styggelse. En ful varelse. Se bara på hennes vingar. Vingarna fälls ut. Sträcks på. Fingrarna sträcks ut. Sedan fälls vingarna lätt ihop och placeras vid hennes sidor igen. Tummarna rullas in även dem. Vilken ful varelse hon är. Men det fanns en gång någon som såg något hos henne. Potential? Något vacker?

Tiken fnyser hårt och det ryker ur hennes nos. Öronen lägger sig mot nacken igen. Men spetsas snart igen då en krypande känsla letar sig fram längst med ryggraden. Är hon iakttagen? Hon ser sig snabbt omkring. Vilsen. Snart får hon syn på två glödande ögon i skogens mörker. Hon tar snabbt ett steg tillbaka.

Det dröjde inte länge fören främlingen trädde fram inom hennes synfält. Under tystnad lät hon sin glödande blick falla över varginnan, sökte efter någonting av intresse. Elden inom den bevingade gick inte att ta miste på, men nog bar hon på någonting mer. Det måste hon göra, aldrig för hade hon varit med om en bevingad Infero och tvivlade starkt på att det fanns, om det inte var halvblod.

Stegen var långa och lika ståtliga som hennes hållning. Det enda som visade missnöje var dom glödande springorna som höll sig fästa på den bevingade, likt en rovfågel håller sitt byte i sina väldiga klor.
Ena örat klippte irriterat till av en envis mygga som verkade ge sig av och det var med vag undran hon tippade huvudet lätt på sida och klev fram ur skuggornas smekande händer. En inte allt för högrest varginna med ärrat ansikte, väl musklad kroppshydda klev fram. Man behövde inte veta vem hon var för att direkt se att man hade en mycket erfaren individ framför sig, erfaren inom det som världen mest består av i detta nu. Krig och strider. Men även mycket erfaren inom livserfarenhet och mycket annat som mycket få känner till och som hon kan dra stor nytta av.

"Vem är det som försöker tillträda mina marker?" sa hon med en neutral vagt varnande röst.


[... it Dx sorry!]

Hon står spänd och väntar på vad som ska hända. Kan hon ha mött på den hon söker? Främlingens stämma ekar. Mina marker säger hon. Öronen klipper till på Nique's huvud. Försiktigt fuktar hon nosen med tungan.
"Mitt namn är Dominique". Presenterar hon sig. Hon står där likt en tränad soldat. Men så vidare mycket stridserfarenhet har hon inte. Det var ändå viktigt att försvarsbestarna kunde föra sig. Men huka sig inför överheten. Därför står hon där med rest gestalt. Men inte dominant eller högdraget eller något sådant. Bara likt en soldat.
"Jag söker Thzuki. Ledarinna över flocken TBB". Fortsätter hon. Hoppas kunna vinna främlingens intresse. Hoppas på att hon funnit rätt.
"Jag önskar bli medlem i er flock". Hon tystnar. Det räcker så långt för stunden. Nu kan hon bara invänta vad den främmande tiken har att säga om saken. Den isande blå blicken hålls fäst på främlingen. Utan att direkt stirra. Hennes kroppshållning försöker på intet sätt att överglänsa den andres. Nique kan bara erbjuda sig och hoppas att den andre tar emot.