En äldre tiks tassar trummade mot den hårda marken, torkad lava, TDN's mark. Hon var bestämd och visste vad hon ville. Hon skulle bli en medlem av TDN och kämpa sig upp i deras ranger för att göra sin fader stolt, hon skulle göra detta för sin egna skull, men Dolor skulle nog inte bli glad om han får veta att hans dotter gått med i TDN, om han hade varit vid liv hade han säkert blivit rasande. Han skulle nog tyckt att hon valt Qu, men nej, hon hade sin chans att slå följe med dem, men hon valde inte den vägen, ondska åt upp hennes hjärta och förde henne till TDN, en ond flock, hon hörde hemma här. TDN. Tänkte hon, tiken var nära nu. Cheveyo längtade efter att få se Key, hon ville visa Key att hon var en värdig medlem av TDN trots sin ålder. Den gamla damen var inte rostig ännu, ålder var ju bara en siffra, som många säger.

Efter en stunds ensam vandring, framträder en gestalt. ''Key?'' Frågade tiken sig själv, men ur dimmans sken gick någon annan, det var inte alls Key. ''Hallå där!'' Ropade Cheveyo för att få uppmärksamhet. Hon for snabbt fram mot den andre.

Sprickorna i den svarta marken bildade ett mönster som såg ut att fortsätta i oändlighet där det sträckte ut sig över lavaöknen. På vissa ställen var de så djupa att lava fortfarande färdades i dem, och det var de skårorna man var tvungen att se upp för när man vandrade över denna förrädiska mark. Vulkanens utbrott då kaoset fortfarande hållit ett fast grepp om landet hade orsakat förändringar i öknen, och nästintill dubblat mängden lava som fortfarande färdades i marken och då och då bubblade upp för att stänka den heta sörjan omkring sig. Ändå var det med självsäkra steg som den unga honan vandrade över öknen, med huvudet buret högt och svansen i en stolt position bakom sig. Hettan som verkade försöka kväva luften i denna öken fick den tjocka pälsen på hennes kropp att rulla som i vågor, och om hon råkade komma för nära ett av de hål där lavan vilade tålmodigt i väntan på sitt offer så såg det ut som att en vind drog förbi och slet i henne. Ja, denna plats kunde jämföras med helvetet, om man inte visste hur man skulle klara sig här. Det var därför den var så perfekt. Det var därför den utsetts till TDN's revir. Här klarade sig bara de starkaste, de som ägde viljan att kämpa för sin överlevnad. Utomstående hörde inte hemma här. De hade ingenting att hämta, förutom döden.

Den ljusa honan stannade upp, och den skarpa blicken svepte över området som bredde ut sig framför henne. Allt detta tillhörde The Dark Nation. Allt detta tillhörde henne. Ett brett flin sprack upp på de svarta läpparna, blottade de långa huggtänderna som såg ut att glöda i ljuset från lavan, och svansen snärtade till bakom henne. Den tillfredsställande känslan av makt vilade tungt i bröstkorgen på henne, och de giftgröna pupillerna vidgades där de befann sig i de orangea irisarnas mitt. Nu fanns det ingen som kunde stoppa henne. Ingen som kunde stå i hennes väg. Det fanns bara hon, flocken, och makten hon givits av den hona som för så många år sedan grundat vad The Dark Nation innebar. Nej, Key hade aldrig i ord sagt att hon ville att Selva skulle vara den som tog över platsen efter henne, men det hade aldrig behövts. De timmar de vandrat sida vid sida, och de gånger som den äldre honan gjort vad hon kunnat för att hjälpa den unga kargtiken att stärka sina krafter, det var vad som räknades. Key hade aldrig ansett någon annan värdig. Endast Selva hade ägt förmågan att axla ansvaret som denna flock innebar.
Det ryckte till i ett av de svarta öronen, när en främmande röst nådde henne. Diskret vädrade hon i luften, utan att vända sig om, och när doften som hennes luktsinne uppfattade inte var bekant lade sig båda de svarta öronen tätt intill nacken och nosryggen rynkades samtidigt som en dov morrning undslapp henne. Svansen snärtade till, som för att varna omgivningen från att befinna sig i närheten av henne, men i samma stund som hon vände sig om dog morrningen i hennes bröstkorg ut och öronen spetsades. Hållningen hon visade upp var en hållning som tillhör en sann ledare. Det var en hållning som inte tolererade en utmaning. De giftgröna pupillerna var smala, men det var med lugn och stadig blick som hon studerade honan som nu kom närmare henne.
Utomstående hörde inte hemma här. De hade ingenting att hämta, förutom döden.
"Är du medveten om att du befinner dig på mark som tillhör flocken The Dark Nation?" Tonen i hennes röst var mörk, mörkare än vad man kunnat vänta sig av en hona. Men det var ett arv från modern, den aningen mörkare stämman, och såklart fläckarna som prydde hennes bakben. Annars hade hon inte ärvt någonting annat från den patetiska hona som kallat sig hennes moder.
Det var med kall, nästan hungrig blick som hon studerade den andra honan. Inuti hennes huvud kolliderade tankarna med skrämmande kraft, och rösterna sade emot varandra med en vrede som fick det att krypa i skinnet på henne. Döda inkräktaren. Nej, vänta och lyssna på vad honan har att säga. Utomstående har ingenting på markerna att göra. En flockledare kan inte avrätta själar utan att ha gett dem en chans att förklara sig! Nosryggen veckades på nytt, men denna gång så diskret att det snarare såg ut som en skugga som föll över hennes ansikte.

Den andra honan la öronen i nacken, rynkade nosryggen, morrade dovt och snärtade till med svansen då denne fick höra Cheveyo's röst, själv stod hon med tassarna på Numoori. Hon kände sig fortfarande trygg även om honan framför henne visade ilska. Vad är det egentligen med alla jag har träffat? Ilskna individer som beskyddar sig i första hand, dem tänker inte på annat än att beskydda och döda, medan jag kommer här och är helt normal. Fan är det med henne egentligen!? Tänkte tiken med dem tomma, vita, lysande ögonen sittandes i den andres ilska ansikte. Hon ändrade helt plötsligt ställning, den var lik en ledares ställning, som om honan framför Cheveyo var en ledarinna. Honan talade, och Cheveyo antog med dessa starka ord att honan framför henne var ledarinnan över The Dark Nation. ''Jag är fullt medveten om att jag befinner mig på ert revir. Jag är här för att möta Key, men jag antar att du är den nya ledarinnan över TDN.'' Började hon. ''Jag ber er ödmjukt om att bli en sann medlem av The Dark Nation.'' Sa Cheveyo. Åh Gudars vilka patetiska ord jag valde, vilken smörja! Men om jag vill bli medlem så .. Tänkte tiken, ett leende spred sig över hennes läppar då den andre rynkade sin nosrygg än en gång.

De vita ögonen som studerade henne fick henne för ett ögonblick att undra om honan var blind. Men då det var hon som ropat ut över öknen först, så var det knappast troligt. I den hettande luften var det ytterst svårt att uppfatta dofter, om man inte hade ett tränat luktsinne, och då ingen vind någonsin kunde uppfattas här blev luktsinnet ännu mindre användbart. Måhända att hörseln kunde ledsaga de som saknade förmågan att se världen omkring sig, men då lavan alltid frätte under jorden och delar av marken alltid förändrades var det svårt även att förlita sig på det sinnet. Nej, bara för att honans blick var vit betydde det inte att hon var blind. Men kanske skulle det bli så att hon lämnade detta revir, med ett sinne mindre? Det ryckte i ena mungipan på den kraftiga honan, och tanken på att riva ut ögonen på tiken som stod framför henne var minst sagt lockande. Som flockledare fick hon ta beslut, och behövde inte ta hänsyn till någon. Så vem skulle bry sig det minsta ifall hon tog tillfället i akt att plåga en ensam vandrare? De långa klorna som prydde de svarta framtassarna spärrades ut ytterligare en bit så att de vidrörde den hårda marken under henne. Det var inte bara den fysiska styrkan hon byggt upp under alla år av träning. Redan nu i sin unga ålder var hon högrest och kraftigt byggd. Om det inte varit för den slanka formen över rygg och bakdel, den långa svansen och de följsamma rörelserna hon förde sig med skulle man aldrig kunnat gissa att det var rent kargblod som rann i hennes ådror. Hon var högre i manken än vad kargar vanligtvis är och, såklart, ägde hon mycket mer muskler. Hon var byggd för närkamp, att utmana sin råa styrka och bemöta attacker, inte för att smita undan och hoppa mellan grenar som hennes syster så ofta gjorde. Men som sagt, det låg så mycket mer under den kraftiga ytan. Något som hon varit noga med att träna upp var sin blodbändning, och under årens gång hade hon lärt sig mer och mer om hur levande varelsers kroppar fungerade. Faktum var att hon i denna stund kunde lyssna till hjärtslagen i den andra honans bröstkorg. Blodet pumpades runt i hennes kropp med sådan beslutsamhet att musklerna började arbeta under den ljusa honans skinn. Det fanns få saker hon njöt lika mycket av som att känna blodsmak på tungan och höra skriken från de patetiska varelser hon långsamt berövade livet. Måhända att detta skulle vara ytterligare ett tillfälle för henne att se hur mycket hjärtat tålde. Honan framför henne var äldre, tio år kanske mer, men Selva kunde inte höra något som lät sjukligt med hennes hjärtslag. Inte heller verkade det vara något fel på resten av kroppen. Hon skulle nog kunna bjuda till en kamp för sitt liv, om det skulle visa sig nödvändigt...

Orden som undslapp den andra honan fick det dock att rycka till i ett av de svarta öronen, och tankarna skingrades lika snabbt som ett fiskstim som flyr fara. Den unika blicken studerade den mörka honan intensivt, som om hon först nu såg att hon stod framför henne. Key. Hon hade nämnt Key. Och TDN. Honan var tydligen inte lika dum som man kunde tro vid första anblicken.
Ett brett grin sprack upp på de svarta läpparna, som om hon ville försäkra den äldre honan om att hon verkligen inte hade minsta anledning att känna sig trygg i den situation hon befann sig i nu. Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och hon lade huvudet diskret åt sidan medan hon med höjda ögonbryn fortsatte att studera den andra honan.
"Mycket riktigt. Key har lämnat Numoori, men överlåtit ledarrollen på mig." Det glimmade till i den hungrande blicken, och för ett ögonblick kunde man undra om hon skulle kunna hålla sig från att kasta sig över den andra honan med öppna käftar.
"Vad är ditt namn." Det var ingen fråga. Det var en begäran att få veta namnet på den hona som stod framför henne, som just lagt fram en förfrågan om att få gå med i den flock som var det enda arv Key lämnat efter sig i detta land. Grinet som prytt hennes läppar, blottat de skarpa hörntänderna, var nu borta och hon studerade den andre med ett ytterst allvarsamt uttryck.

Det ryckte till i den andres öron. Och det såg Cheveyo som en vibration då hon fortfarande tittade på honans ansikte. Man kunde se ett brett leende skingra sig på den ljusa honans svarta läppar. Cheveyo kände sig fortfarande bekväm trots honans leende, hon tog det inte alls som ett hot, dem båda var ungefär likadana, gillade att göra sådana leenden, men Cheveyo gillade att utmana ödet och reta andra. Gjorde denna honan också det? Den ljusa honans svans rörde på sig, men Cheveyo studerade fortfarande honans ansikte, honan såg ut att äga makt, och var mycket bestämd på sina noter. Honan höjde sina ögonbryn och studerade Cheveyo, hon behöll sin vanliga lugn ändå och brydde sig inte om att honan studerade henne, då passade även Cheveyo på att studera honan framför henne. Dem vita ögonen föll på ett svart par framtassar, prydda med svarta mycket vassa klor. Sedan föll blicken över kroppen och sedan tillbaka på ansiktet igen. ''Du verkar passa i den rollen.'' Svarade Cheveyo ärligt. För honan framför henne passade faktiskt perfekt i den rollen, ledarinna. Cheveyo såg honans blick, den var intensiv och hungrade efter något, då slog det henne, blod, metallsmakande rött blod var säkert honan ute efter. Fast honan kanske bara var hungrig? I vilket fall som helst var Cheveyo fortfarande lugn. ''Cheveyo, dotter till Dolor, syster till Lukario och faster till Artemis.'' Svarade hon stolt.

Orden som lämnade den äldre honan fick ingen reaktion av den yngre. Blicken förblev vaksam, ansiktsuttrycket allvarligt. Det var nästan så man kunde tro att hon inte hört komplimangen hon givits. Men nog hade hon hört den, det fanns bara ingen anledning att försöka besvara den. Såklart passade hon i rollen som ledare. Hon var född att leda denna flock, född att följa i Keys fotspår och låta hennes arv leva vidare. Det fanns ingen som kunde ifrågasätta det, ingen som var mån om livet. Det ryckte till i ena mungipan på henne, som om hon höll tillbaka ytterligare ett brett flin från att lägga sig över läpparna, men blicken var allt annat än vänlig. Vad som lockade fram ett rått skratt som nu hotade att tränga upp ur strupen på henne var tanken på alla de vargar hon visste tvivlade på henne. Hennes moder, den broder som fortfarande levde men nu utanför flocken, den broder hon dödat... En lätt fnysning undslapp henne och hon sänkte för ett ögonblick blicken. Mot hennes vilja vilade nu ett brett leende på läpparna, och hon skrattade lågt för sig själv. Ja, den yngsta brodern hade alltid ifrågasatt henne, utmanat henne, försökt sätta henne på plats under hela deras uppväxt. Och till sist hade hon tröttnat på honom. Hans patetiska sätt att tro att han hade någonting att bidra med till denna värld. Att få sätta tänderna i honom och se på medan blodet sakta men säkert lämnade hans kropp hade givit henne sådan skuldmedveten tillfredsställelse att hon där för ett tag trodde hon skulle tappa greppet helt. Men så hade det inte blivit. Hon hade sett honom dö, sedan hade hon vandrat vidare. Att slösa sin tid på honom var inte längre en risk. Sedan fanns ju den andre brodern kvar. Han som hela sitt liv vandrat i skuggorna och hållit sitt hat och sina åsikter för sig själv. En dag skulle hon kanske göra honom tjänsten att låta honom dö för hennes käftar. Men tills dess att hon inte hade viktigare saker att göra, så fick han vandra runt i landet och tro att det fanns någonsomhelst mening med hans existens.

Det låga skrattet som lämnat hennes strupe dog ut, och hon blinkade lugnt för sig själv innan hon åter höjde blicken till den äldre honan. För de som befann sig i den ljusas närhet kunde det ofta vara förvirrande att studera henne. Det var omöjligt att lista ut vad som pågick innanför pannbenet på henne, och rätt som det var kunde hon hugga tag i den som befann sig närmast, bara för att pressa ner denne på marken och ryta åt omgivningen att inte ifrågasätta henne. Ja, hon var mentalt instabil. Något som hennes moder alltid varnat syskonen för, hela livet. Men orden "psykiskt störd" beskrev inte på långa vägar hur farlig hon egentligen var.
Det ena örat lutade en aning åt sidan, nacken kröktes om så bara med någon millimeter, och svansen höjdes sakta bakom henne när honan åter tog till orda. Två namn av de tre som undslapp henne var bekanta. Två namn, med helt olika betydelse i den yngres öron.
"Artemis..." Namnet lämnade honans tunga i en ton som inte var högre än en viskning. Blicken släppte åter den äldre honan, och svepte över det karga landskapet som sträckte ut sig omkring dem.
"En av medlemmarna i min flock är en hona vid namn Artemis. En ståtlig, aningen förnäm, Caza med ögon röda som blod." Tonen i hennes röst var på gränsen till att låta fundersam, som om hon inte riktigt var medveten om hur hon skulle uttrycka sig gällande ämnet. "En Caza som tränat mig under åren." Hon vände lugnt tillbaka blicken till den äldre honan, studerade henne med sådant lugn att man kunde undra om hon var fullt medveten om konversationen hon deltog i.
"Säg mig, Cheveyo, skulle den brorsdotter du talar om kunna vara den Artemis som stått vid min sida genom åren?" Vad som menades med frågan skulle förbli okänt. Liksom vad som pågick i tankarna hos den unga honan; det skulle för alltid vara okänt.

Tiken vågade inte riktigt fråga om den andres namn, inte var hon rädd, men aktsam över vad hon skulle säga härnäst. ''Må jag be om ert namn?'' sa hon ytterst trevligt hon kunde, för att inte trassla in sig som den yngre honans lunch. Hon gav med sig ett leende, hon log mot den ljusa honan, honans skratt var inte vackert, den syftade efter något, och Cheveyo visste inte vad. Men tillslut bröts skrattet, men Cheveyo avbröt inte sitt leende, hon tonade istället ner det en aning, hon smålog lite sådär diskret.

Den mörka honan svepte till med svansen, blickade över området, drog av sig sitt leende och fäste sina starkt lysande ögon på den ljusa tikens ansikte igen. Chev hörde att honan talade, men kunde inte urskilja alla bokstäver som lämnade läpparna. ''Då hon var aningen yngre, mötte jag henne för första gången. Sedan dess har vi icke träffats. Gyllne päls med utstickande röda ögon. Javisst, det är hon som är i din flock'' sa Cheveyo i ett normalt tonläge, hon var lite överrumplad över Artemis, vilket sammanträffande att dem båda sökt sig till samma flock. Ett leende sprack upp i tikens ansikte, inte vilket som helst, utan ett mycket diskret och elakt leende som dem flesta inte förstod att det var. Visst hade alla en egen åsikt, men hitintills endast denna; Cheveyo såg lite sur ut. ''Det är definitivt den Artemis vi båda talar om, det är jag hundra procent säker på'' sa hon självsäkert, dem vita ögonen ville tränga sig in genom den andres ögon och spegla allt som hänt denne, men sådant hade inte Cheveyo som egenskaper. Tyvärr.

Frågan som ställdes fick den ljusa att dra lite på munnen. Men det var inte ett tecken på välvilja, mer ett resultat av att hon stoppat sig själv från att rynka på nosen. Blicken granskade den andra honan med sådan intensitet att man kunnat tro att hon kunde se rakt in i tankarna på andra. Dessvärre var det en förmåga som givits hennes syster, och inte hon själv, men för det mesta ansåg hon det inte vara nödvändigt att kunna läsa andras tankar. Det syntes alltför tydligt vad de tyckte och tänkte bara på de små rörelser, de blickar och ljud de gav ifrån sig. Men när det kom till den ljusa honan själv var hon omöjlig att avläsa. Någonting som rotade sig i det kaotiska sinne hon bar. Ena sekunden kunde hon vara nöjd med situationen, stryka sig tätt intill den stackars själ som befann sig i hennes sällskap, för att i nästa hugga i blint raseri. Hennes temperament var som en berg-och-dalbana, man kunde aldrig lita på att det lugn som visades i hennes ansikte speglade vad som pågick innanför hennes pannben. Och detta var inget undantag. Den blick som vilade på den mörka honan var svårtolkad, gav inte minsta ledtråd om vad hon kunde tänkas fundera på. Som om hon förde en diskussion med sig själv, vare sig hon tyckte den andra honan förtjänade att veta hennes namn eller inte. Men så knyckte hon huvudet åt sidan, läpparna sprack upp i ett brett leende och den skarpa blicken verkade med ens varmare.
"Mitt namn är Selva." Den mörka stämman bar en tydlig klang av högmod, som om hon tyckte det var ytterst viktigt att världen skulle få veta om hennes namn. Och det var precis så det var. I sina unga år hade hon aldrig lämnat revirets gränser, iallafall inte korsat dem med mer än några steg, vilket innebar att hon ännu var okänd för resten av landet som väntade, bortom The Dark Nation. Men hon kände varken irritation, eller stress, över det faktumet. En dag skulle hela Numoori veta vem hon var, och det var en dag som inte låg alltför långt borta.

Utan att försöka avbryta, eller visa minsta tecken på att hon var medveten om att den andra honan tog till orda på nytt, sneglade hon bort åt det håll där vulkanen låg. Numooris vulkan. Lavaöknens stolthet. Kunde den hona som de talade om befinna sig i närheten? Selva höll tillbaka en låg fnysning. Ja, den äldre honans beskrivning stämde in perfekt på Artemis. En gyllene hona med röda ögon, en hona som bar så mycket kunskap att avundsjukan ibland låg farligt nära ytan. Men det faktum att Caza-honan gått med på att träna den yngre, förbereda henne för den dag då hon tog över flocken, gjorde det ytterst svårt att svälja den respekt som växt fram för henne.
"Jag tvivlar inte heller på att det är samma Artemis vi båda talar om." Blicken fördes åter tillbaka mot den andra honan för att bemöta den vita, nästan stirrande, blicken. "Dessvärre innebär inte släktskap att man nödvändigtvis på något sätt är lika varandra. Jag värdesätter Artemis mycket högt, och såklart skulle jag föredra att du visade dig äga samma egenskaper som henne, men som sagt..." Ett slugt flin kunde skymtas i de svarta mungiporna, och utan att släppa honan med blicken började hon i lugn takt att cirkulera runt henne. Avståndet mellan dem såg hon till inte blev mindre än tre decimeter, men det var ändå skrämmande nära för någon som synades inifrån och ut.
"Varför ska jag släppa in dig i The Dark Nation? Vad har du att erbjuda mig?" Det lugna som legat över henne var som bortblåst. Den hungriga glimten i ögonen, samma glimt som en hungrig hyena har när den inväntar att lejonen ska lämna ifrån sig bytet, kunde åter skymtas i ögonvrån på henne och sättet hon rörde sig på avslöjade att hon lika gärna kunde vara redo för strid. Ja, hon var skräckinjagande. Nästan så att hon varnade den andra honan för att göra det minsta misstag, ta minsta felsteg. Om det var medvetet eller inte gick inte att avläsa, hon såg ut att vara helt uppslukad av stunden och omedveten om omvärlden.

Cheveyo nickade en gång som svar för att hon nyss lyssnat, Selva, det skulle hon komma ihåg. Det skulle hon banka in i sitt huvud, det namnet skulle aldrig lämna hennes minne, det namnet skulle alltid hänga kvar. Selva. Tiken minns inte riktigt då hon mötte Artemis för första gången, men hon minns i alla fall att Artemis ville vara bäst, hon skulle vara bättre än alla andra, hon var lite sådär småelak, men det var icke Cheveyo då, nu har hon förändrats. Nu är tiken själv småelak, modig och lugn, men mest dryg. Att få retas är det bästa hon vet, att utmana ödet är även en rolig sak, att tänja på gränser gillar hon också. Men denna honan, Selva, tänker hon inte tänja gränserna med, det skulle vara otroligt idiotiskt, dumt gjort mot en flockmedlem eller ledare/ledarinna. Visst hade Cheveyo sina tankar om en egen flock då och då, hon skulle verkligen älska det, men hon skulle ju ta all sin makt och försöka utrota allt som har med fred att göra, skulle det verkligen vara rätt? Definitivt. Men vad skulle hon göra sedan? Utrota alla dem onda flockarna för att få vara herre på täppan, för att få vara härskare över Numoori.

Artemis är en mycket tråkig individ, Cheveyo fick aldrig några goda tankar om den honan direkt. Cheveyo la sina ögon på Selva's, hon hade inte märkt att dem var väldigt unika, orange iris och grön pupill. Men Cheveyo stannade aldrig för länge vid Selva's ögon då det betydde att hon inte hade någon som helst respekt för Selva, det skulle betyda att hon utmanade den ljusa honan. Tiken hade respekt för Selva, och hon ville verkligen inte utmana henne. Den vita blicken sökte sig åter till honans kropp för att göra ett svep och sedan återgå till ansiktet igen. ''Naturligtvis inte, ingen är precis likadan den andre. Så där har du allt en poäng, Selva.'' Började hon. ''Det kan jag förstå, att värdesätta Artemis högt är bra, själv har jag respekt för henne. Samma egenskaper har vi nog dock inte'' sa Cheveyo lugnt och sansat då Selva började att cirkulera runt henne, tiken var icke bekymrad över detta. Hon behöll sitt lugn och stirrade tomt framför sig, då Selva inte stod kvar. ''Mod, kunskap, krafter'' svarade tiken, fortfarande stirrandes ut i tomheten, stirrandes på det tomma landskapet som gjort för att dö på. Vad Cheveyo dock inte visste var att Selva, än en gång hade den där konstiga hungrande blicken igen, den var inte skrämmande, bara underlig och konstig. Cheveyo undrade starkt om Selva var missbildad eller störd på något sätt, hon hade sett bort från att honan var hungrig, det var något helt annat och det kände tiken på sig, det var mycket allvarligt. Hennes egna liv stod på spel.

De breda, svarta tassarna placerades stadigt under henne där hon fortsatte cirkulera runt den mörka honan. Musklerna arbetade under skinnet på henne, gjorde det möjligt för henne att behålla den långsamma takt som tillät henne att noggrant syna varenda millimeter av den andra honan. Orden som utbyttes mellan dem var oväsentligt kallprat, som uppfattades av det ena svarta örat, för att lämna henne genom det andra. Dock så kunde man se en svag, ytterst svag, förändring i kroppsspråket på den ljusa honan när hon hörde sitt eget namn nämnas. Exakt vad det var som registrerades i hennes unika blick gick det inte att vara säker på, endast någon med förmågan att läsa tankar skulle kunna ta del av den överväldigande känsla av välbehag som fyllde henne då hennes eget namn låg på den andra honans läppar. Lite ovant var det att höra namnet yttras av någon som inte tillhörde hennes familj, som sagt hade hon ännu inte hunnit spendera mycket tid utanför revirets gränser, men hon kunde inte annat än sukta efter den dag då hennes namn skulle eka mellan landets alla hörn, och sätta skräck i ryggraden på de vekliga varelser som hade vett nog att värna om sina liv.
Tippen på den svarta svansen snärtade till, och hon blinkade långsamt med blicken fortfarande fäst på den mörka honan. Denna hona, denna Cheveyo, visste vad det innebar att hysa respekt för de med högre rang. Redan nu kunde Selva avläsa i honans kroppsspråk, i hennes blick och energi, att hon inte önskade utmana den höga rang den ljusa honan besatt. Alltid en eftertraktad förmåga. Det var vad Key sagt till henne. Att vara naiv och välja att inte kolla vad som kunde ligga bakom den hövlighet man visades vid första mötet var att skriva på sin egen dödsdom. Men man skulle lära sig att uppskatta den uppriktiga respekt och välvilja man visades, de få gånger man mötte vargar med huvud nog att förstå vikten av de handlingarna. Dessvärre kunde det hända att den mörka honan skulle få svårigheter att finna sig i den låga rang hon skulle tilldelas om hon visade sig vara värdig nog att räkna sig som en av The Dark Nation. Den rangen skulle sätta henne långt under Artemis, som redan vid det här laget hade en rang som satte henne över de flesta i flocken. Men det var funderingar som inte var det minsta intressanta, iallafall inte just nu. I samma stund som honan besvarade den fråga som ställts tidigare, växte sig de gröna pupillerna dubbelt så breda, och de svarta öronen spetsades. Ett gillande leende gömde sig i mungiporna på henne, och hon saktade in takten något, men slutade inte cirkulera runt den andra honan.

"Mod... kunskap... krafter..." Hon smakade på varje ord innan det lämnade tungan, uttalade dem som om de var av yttersta vikt. Leendet på läpparna växte sig en aning bredare, hotade att ta form av ett grin som blottade de långa tänderna som prydde hennes kraftiga käftar.
"Det är ett svar som väldigt många vargar skulle ge mig. Det duger inte. Nej, Cheveyo, jag behöver veta vad just du kan ge mig. Vad bär du för krafter? Vad har du uppnått i detta liv som gör dig modigare än alla andra? ... Vad är det som gör dig så speciell?" De sista orden viskades fram, som om hon inte ville att resten av världen skulle kunna avlyssna den konversation som hölls mellan dem i detta nu. Värme utstrålades från uttrycket som vilade över hennes ansikte, men det var värme som aldrig nådde hennes blick.

Selva cirkulerade fortfarande runt henne, som en gam vid sitt stilla byte, väntandes på döden. Honans svans snärtade till, men Cheveyo, hon visste att ljud inte skrämde henne. Tiken stod kvar i samma position som tidigare, väntandes efter att den högt uppsatta honan skulle ställa sig framför henne, så att hon kunde få titta lite mer på denna Selva. Honan var på något sätt intressant, och Cheveyo ville inte förstöra detta intressanta. Selva upprepade tikens ord, honan hade även saktat in takten något, nästan omärkbart. Tikens svarta läppar gav till ett leende då Selva ville veta vad som var så, speciellt. ''Krafter bär jag två, ena kraftfält andra gravitation.'' Började tiken. ''Vad som gör mig speciell .. vad som gör mig lite modigare än alla andra.'' Hennes leende dog ut. ''Jag har nog upplevt det som många andra inte gjort. Min bror, dödades av en björn, det var ett blodigt ruckel jag lämnade efter mig, visst, må jag ha gömt mig högt upp i ett träd. Min fader övergav mig och min mor som återstod av familjen, min mor kunde inte handla sin sorg ..'' Hon tog en ny nypa med luft. ''.. och då bestämde hon sig för att lämna mig. Men så småningom då vintern kom, då jag kunde dött, var hon åtminstone där, men då hon tyckte att hon slutfört sitt uppdrag, lämnade hon mig, ensam. Sedan den dagen, fick jag en gnista, jag skulle visa min far vad stolthet var, och sedan den dagen skulle dessutom ingen få stå i min väg.'' Dem vita ögonen stirrade fortfarande ut i mörkret. ''Jag fick även en gåva, jag blev modig, och utmanade helst ödet.'' Tiken blinkade hårt. Ruskade lite på pälsen och ställde sig i den vanliga positionen igen.

[ Jag visste inte vad jag skulle skriva om det där med mod, historian Chevvie pratade om är sann, så hon fick beskriva det som om hon fick mod då hon skulle utforska världen - på ett ungefär. C: ]

[ Det blev så bra så, ignorera Selvas reaktion för hon är som hon är. För att imponera på henne behöver man nästan vara halvgud xD]

De svarta öronen, som lugnt vinklades fram och tillbaka ovan huvudet, spetsades nu för att inte missa minsta lilla stavelse som kunde tänkas undslippa den andra honan. Huvudet hölls fortfarande i en position som talade för hennes höga rang, men som också påminde omgivningen om att hon i denna situation var i ett överläge och inte skulle underskattas det minsta. Att utan förvarning och hugga tag i den andra honan, i avsikt att spilla blod, skulle inte vara en handling hon själv ansåg underlig. Detta var nu hennes revir. Det var sin flock som hon representerade. Och trots att den andra honan visade öppet intresse, så var det så mycket mer som krävdes av henne för att en plats inom The Dark Nation skulle ges henne.
Skulderbladen sköt högt på på ryggen på henne, och gav sken av att skinnet var extra tunt just där. Men hennes steg var fortfarande bestämda, om än takten minskats, och öronen behölls vinklade för att lyssna till honans ord. Att hon nämnt sina krafter hade genast fångat den ljusa honans uppmärksamhet, och man hade även kunnat se hur en förändring skedde i hennes hotfulla blick. Det var som att en glans av nyfikenhet lade sig i utkanten av pupillen, men det var en glans som mycket snabbt försvann. Utan att stanna upp fortsatte hon i lugn takt att vandra runt honan, lyssnade på hennes berättelse... och det var knappt att hon kunde hålla tillbaka ett läte som skulle avslöjat att en äckligt söt smak lagt sig på hennes tunga. Honan hade kanske haft en jobbig uppväxt, men det var inte en uppväxt som var någonting att tala om enligt Selva. Själv hade hon fötts in i en flock, av en svag och ynklig hona som önskade skydda valparna från allt ont i världen som sedan vänt sina valpar ryggen. Speciellt den ljusa honan med orange iris och grön pupill. Modern hade predikat dag ut och dag in för de andra syskonen hur psykiskt sjuk deras syster var, att de var tvungna att ta det försiktigt med henne, hålla sig på avstånd... till och med modern hade varit rädd. Och i slutändan, så hade hennes döttrar dödat henne. Selva hade först sett till att ha ihjäl sin yngre broder, enda avsikten var att plåga modern. Sedan hade hon arbetat sig uppåt. Måhända att modern varit rätt, denna unga hona var trots allt psykiskt störd på ett plan som ingen någonsin skulle förstå sig på, men uppväxten hade varit en plåga.

Blicken släppte inte den äldre honan för en sekund, men sinnet hade drivit iväg för att inte längre lyssna alltför intresserat på honans berättelse. Var detta vad Key hade tvingats stå ut med hon också? När hon träffat vargar som velat ansöka till hennes flock, hade hon tagit sig tid att lyssna på deras historier, tänka över vad det var för individ som stod framför henne? Antagligen inte. Key hade varit alltför respektingivande för att någon skulle våga ta risken att tråka ut henne på detta sätt. Key hade varit den mäktigaste vargen i landet...
När den sista meningen nådde punkt stannade Selva upp framför den mörka honan. Blicken gick inte att tyda, om hon tänkte hugga den andre över nosen eller erbjuda några tröstande ord kunde man inte avgöra. Men så blinkade hon, det ena ögat bara någon halv sekund före det andra, och mötte stadigt den andra honans vita blick.
"Det är bäst, för din egen skull, att du är modig. För de prövningar jag kommer utsätta dig för om du beviljas medlemskap är ingenting som en varg med vek ryggrad skulle klara av." Svanstippen krökte sig lätt, som på en katt som inte är så vänligt inställd som den ser ut.
"Men låt oss prata mer om dessa krafter du nämnde, kraftfält och gravitation. Hur fungerar de? Kan du visa mig?" Ett ivrigt leende smög sig över de svarta läpparna, och de svarta tassarna placerades diskret en bit ifrån varandra så att hon skulle stå stadigare.

Honan framför henne hade spetsade öron, hon cirkulerade hela tiden runt kroppen med ett huvud spetsat på. När Selva kommit framför tiken ett antal gånger kunde man se hur stolt hon såg ut, tiken själv ville inte se för stolt ut själv, bara för att visa respekt. Cheveyo tänkte tillbaka dem dagarna hon hade en lycklig familj, fadern, modern och hennes bror, dem betydde så mycket för henne. Men familjen blev till ynkliga små skärvor då brodern dog, fadern stack, och modern orkade inte se på Chevvie's sorg längre, och tillslut blev hon lämnad. Hon minns hur hon grät, i flera dagar, veckor och allt förvandlades tillslut till månader, år. Hennes sorg gick inte att beskriva. Allt hon ville var att få tillbaka skärvorna på sina platser igen, så att det blir en fin spegel av hennes älskade familj. Hon vet inte ens om hennes mor lever, hon är skeptisk över att modern kan vara död.

Selva stannade upp framför Cheveyo. Honan blinkade konstigt, som ett psyko, en galning. Och kort därefter mötte hon tikens tomma vit blick, man kunde ibland övertala sig själv om att Cheveyo var ett spöke, dock är hon inte det överhuvudtaget. Öronen vinklades framåt, lyssnade till honans andetag tills hon började att tala. Tiken nickade till Selvas ord, hon tog dessa ord allvarligt, detta var ingen lek, troligen för Selva, men för Cheveyo betydde The Dark Nation mycket för henne.

Sedan talade honan om tikens krafter, honan verkade vara nyfiken, på ett positivt sätt. ''Javisst. Jag visar dem med nöje'' sa Cheveyo, tog ett djupt andetag och andades ut. ''Först måste jag berätta lite för dig om krafterna. Kraftfältet kan göras nästan hur långt bort som helst, dock är alltid jag mittpunkten. Hur långt bort detta kraftfält når är en diameter på ungefär .. två kilometer.'' Började hon lugnt. ''Gravitation kan jag ta bort eller tillföra vart jag vill, oavsett avstånd. Jag kan strypa byten effektivt och döda fiender lätt.'' Hon log kort.

Cheveyo började med att ta bort sin gravitation, endast så att hon svävar över marken, bara för att bevisa att hon bär på denna kraft. Blixtstilla stod hon kvar, utan att göra något, endast med tanken kunde hon utföra gravitations ändringen. Plötsligt började hon att sväva, och i samma höjd gick hon omkring lite för att visa att hon även kunde gå i luften. Det var som om hon gick på luft, men ändå inte. Hon satte ned sig igen. Kraftfältet tänkte hon skydda dem båda med nu. Detta tänkte hon inte, utan sa. Ögonen var stängda. ''Nathmiin goldûr'' sa tiken, hon öppnade ögonen igen, dem blinkade starkt till. Man kunde plötsligt se ett näst intill genomskinligt cyan färgat kraftfält omringat dem båda, det hade gått lika fort som en blinkning. Tiken ställde sig framför Selva igen, kraftfältet flyttades en aning.

Det ena av de svarta öronen, som hölls spetsade för att inte missa någonting som den mörka honan sade eller gjorde, ryckte till och vinklades åt sidan. Ibland kunde man få för sig att den unga karghonan stängde ute världen helt, att hon inte lyssnade till något ljud, inte uppfattade någon av rörelserna som befann sig i utkanten av hennes synfält. Att hon var ett lätt byte för vem som helst att ta sig an, bara man såg till att hålla sig lite i skuggorna... Men faktum var, att hon hela tiden höll uppsikt över vad som pågick omkring henne. Även i de stunder då hon var fast besluten att döda en motståndare, då hon verkligen inte såg ut att uppfatta ord eller rörelser som uppstod från annat håll än hennes offer, så lyssnade hon till hur omgivningen andades, hon granskade varje skugga och rörelse som uppstod i närheten av henne, och tillät inte någonting av det komma i hennes väg. I stridens hetta betydde inte ord någonting. Den som slösade energi på att tala och försöka få ur sig förolämpningar mitt under en strid då skinn skalades från kött och blod spilldes, den respekterade inte stridandets ädla konst. Därför betydde ord ingenting i hennes öron då hon stod öga mot öga med ett offer som snart skulle få kroppen tömd på blod. Vad som talade var handlingar, reaktioner, inte ord. Ord var värdelösa. Kunde aldrig skada på samma sätt som tänder och klor. Om än de hade visat sig ha en märklig makt, bara man visste hur man skulle använda dem...

Det stora, tunga karghuvudet lades lätt åt sidan medan blicken fortfarande vilade stadigt på den mörka honan framför henne. Den äldre honan hade talat till punkt, och nu befann hon sig i luften, en bit ovanför marken. Det hela såg så lätt ut, som om balansen inte berövades henne trots att tassarna lämnat marken, och den unga karghonan kunde inte förneka att hon kände ett sting av avundsjuka i bröstkorgen medan hon studerade hur den andra honan lugnt tog några steg i luften för att bevisa att hon behärskade kraften. Inte förrän den äldre honan åter satte sig ner väcktes Selva ur tankarna om att kunde färdas genom landet utan att behöva mark under tassarna, och de svarta öronen stod spetsade på hennes huvud då hon lyssnade till den andra honans ord. De var ord från ett språk hon inte kände till, ett språk som hon inte förstod, men i samma stund som hon i utkanten av synfältet kunde ana en skiftning i luften omkring dem förstod hon att de var ord som krävdes för att honan skulle kunna använda sig av den kraft som tillät henne skapa kraftfält. De giftgröna pupillerna vidgades, och hon vände på huvudet för att kunna få bättre sikt över det kraftfält som nu omslöt de båda honorna. Hon reagerade inte när Cheveyo tog några steg emot henne, blicken vilade stadigt på kraftfältet som rörde sig i takt med den mörka honan. Det var mycket riktigt som hon sagt, hon var alltid i dess medelpunkt.
Selva fuktade nosen i en hastig rörelse med tungan, innan hon tog några beslutsamma steg fram emot kraftfältet, och stannade upp bara någon decimeter ifrån dess cyanfärgade vägg.
"Det är modigt av dig, Cheveyo..." Orden lämnade henne i en fundersam ton, som om hon fortfarande var helt uppslukad av tankar och ännu inte riktigt tänkt ut vad hon skulle säga. "Det är inte alla som skulle våga befinna sig inom samma kraftfält som mig." Hon blinkade till, och när hon åter vände blicken emot den andra honan så låg ett brett, självsäkert leende på hennes svarta läppar.
"Jag måste dock få fråga, med så exceptionella krafter som du bär måste du ju vara van vid att frågor väcks, kan du även få andra vargar att lämna marken och vandra i luften så som du själv gjorde? Och sedan kan jag inte annat än undra," hon vände lugnt tillbaka blicken emot kraftfältet, "om jag skulle önska att lämna detta kraftfält nu, skulle jag kunna gå rakt igenom det medan fiender på utsidan skulle hindras från att tränga igenom? Eller hindrar det bara andra vargars krafter från att nå dig?"
Svansen svepte till bakom henne, och i ögonen brann en iver som vittnade om att hon knappt kunde hålla sig från att testa hur kraftigt detta kraftfält faktiskt var.

Hon lyssnade, Selvas ord var viktiga. Hon sa att det var modigt av Cheveyo att vistas tillsammans med henne i kraftfältet. Javisst, hon var modig, och hon rörde sig inte ur fläcken om hon inte fick order av Selva att göra det, då det är hon som har makten. ''Javisst, det är jag van vid. Frågor ställs ofta'' började hon lätt. ''Det finns en del regler som jag inte styr. Dem jag gillar kan jag föra med mig i kraftfältet, och dem kan vandra in eller ut om dem så vill ha fysiskt skydd eller telepatiskt skydd. Dem jag ogillar eller inte känner kan inte tränga sig igenom mitt kraftfält, inte ens en telepatiker, som jag nämnt'' hon log milt, sedan nickade hon mot Selvas tassar. ''Jag kan få dig att sväva, inga problem.'' Cheveyo är riktigt bra i strid, hon har tränat upp sina krafter något oändligt med tanke på hennes ålder - hur länge hon levt. Hon har ägnat sig mycket åt tränig då hon haft otroligt med tid tillgängligt. Och hon kan behärska båda krafterna utan ansträngning, man kan nog säga att hon övat intensivt då hon behärskar dem så väl. Till exempel, ingen kan få henne att stänga av kraftfältet då hon använder det, likaså med gravitationen. Skickligt. Yngre har ibland den äldre som förebild, såklart uppskattar Cheveyo det, dem är ju små; dem ska respektera och ha äldre som förebilder för att lära sig något i livet, eller kanske bara för att få en vän, det går ju lika bra. ''Må jag få fråga?'' undrade hon och väntade på svar. ''Vad bär ni för krafter?''

[ Antar att Selva kanske nickade eller sånt i slutet, bara så att jag kunde skriva det där allra sista. xD Om det är okej? ]

[javisst, helt okej! :3]

De svarta öronen hölls spetsade ovan hennes huvud medan hon lyssnade till orden som lämnade den andra honan. Innanför hennes pannben virvlade tankar och frågor, åsikter och idéer, samman i en enda röra som inte lämnade mycket plats åt rationellt tänkande. Vid ordet "regler" ryckte det till i det ena örat, och hon blinkade långsamt utan att släppa den andra honan med blicken. De giftgröna pupillerna var så stora att de orangea irisarna inte såg ut att vara mer än tunna linjer som hindrade pupillerna från att vidröra ögonvitan, och en otydlig glans tycktes vila i den svårtolkade blick som studerade den honan med sådan intensitet att det skulle fått vilken individ som helst att ta ett steg bakåt. Det fanns alltså regler. Spännande. Å andra sidan, nej. Inte alls spännande. Vad var spännande med att behöva följa regler när det kom till ens egen kraft? De många olika rösterna som alltid befann sig inuti huvudet på henne drabbade samman i en het diskussion, vissa med mer övertygande argument än andra. Men hur kaosartat hennes sinne än var, så syntes det inte på ytan. Hon blinkade åter långsamt, och ännu en gång slöts det ena ögonblocket lite före det andra, och hon fortsatte att intresserat lyssna till den andra honans svar på frågan som just ställts. Förklaringen om vad dessa regler var fick rösterna i huvudet att tystna, och de svarta öronen vinklades bakåt innan hon sakta vände bort blicken från den mörka honan för att åter studera det kraftfällt som hon nu stod just intill.

Öronen spetsades på nytt, i samma stund som den äldre honan lade till att hon kunde få karghonan att sväva om hon så ville, men blicken hölls stadigt placerad på kraftfältet intill henne.
"Fascinerande." Det lugna yttre hon varit så noga med att hålla uppe tonade nu sakta bort, och medan hon sakta lyfte den ena framtassen ändrades glimten i hennes blick från nyfiken till nästan manisk. Vissa skulle kanske använt ordet vansinnig, men för de som inte visste om den instabila psyke som denna hona bar så kanske det skulle anses vara en överdrift. Det såg ut på henne som att hon glömt bort att den andra honan befann sig inuti kraftfältet med henne, och när hon sakta förde den svarta framtassen fram till den vägg som kraftfältet utgjorde så kunde man tro att hon inte var medveten om omvärlden längre. Men i samma stund som hennes tass försiktigt fördes genom kraftfältets vägg så tog den mörka honan åter till orda, och tycktes väcka Selva från den trans hon varit i. Det ryckte till i de svarta öronen, och hon drog åt sig tassen innan hon vände sig om för att åter syna den andra honan. Galenskapen i hennes blick var borta, och den lilla krökningen som kunde anas i hennes nacke gav klartecken för den äldre att hon kunde ställa sin fråga.
När honans ord nådde de svarta öronen sprack ett lätt leende upp på karghonans läppar, och hon tog några steg åt sidan som förde henne från kraftfältets vägg och lite närmare Cheveyo.
"Jag bänder blod och silver." Hon stannade upp bredvid den andra honan, mötte lugnt hennes blick.

Honan, Selva, var väldigt, vad kan man säga? Unik? Ja, det passar bra! Hon kom in i någon slags trans som Cheveyo inte alls förstått sig på, tiken tror själv att Selva bara ville se så att hon talat sanning, men det är alldeles för långt bort som hennes egna tankar cirkulerat runt. Den yngre honan hade böjt på nacken som i en nickning och tiken hade ställt sin fråga, till sin egen förvåning, hade Selva ett väldigt unikt kraftpar. Men även ett par vassa kloprydda tassar, vilket även Cheveyo bär på. ''Vilka krafter du har, dem borde vara väldigt användbara'' sa tiken lugnt medan Selva mötte dem intensivt lysande ögonen, Cheveyo stirrade in i honans ögon likaså, honan var unik utanpå som inuti, visst hade hon redan sett Selvas ögon, men dem verkade bekanta. Orange iris och grön pupill. Tikens ena mungipa ryckte till, det utvecklades till ett snett leende.

Kort därefter förflyttades blicken till positionen innan och det var som om hon såg igenom Selva igen, Cheveyo är väldigt lik en soldat, så som hon står och tittar. Hon ser inte ut att vara dominant då svansen hänger fritt, för hon vill inte ta över Selvas flock eller starta något bråk. ''Godtar du min ansökan?'' frågade tiken, det var dags.

[ Jag är så ivrig! :'D Chevvie vill ju veta om Selva tar emot henne nu i slutet, men inte på något otrevligt sätt, haha! xD ]

Nog var hennes krafter användbara alltid, men hon tyckte inte att hon behövde kommentera honans ord. Istället vände hon åter lugnt blicken emot kraftfältet som omslöt dem och nickade lite lätt för sig själv, som för att förtydliga att den andra honan hade rätt. Blodbändningen var den kraft hon värnade om mest. Det var den hon fokuserat på hela sin uppväxt, den kraft som hon tränade med varje dag för att kunna bli bättre, starkare. Förmågan att bända silver var såklart också användbar, inte minst i närstrid, men det var som att gåvan att kontrollera silvret kommit till henne redan i väldigt ung ålder. Silvret hade aldrig varit en svår kraft att kontrollera. Inte som blodbändningen. Första gången hon använt sig av den och lyssnat till syskonens hjärtslag som alla slog i otakt hade fått hennes eget hjärta att rusa i ett försök att hålla alla de olika takterna samtidigt. Det var inte förrän hon försökt sig på att kontrollera ett annat djurs kropp som hon insett att hon först och främst skulle behöva bemästra sin egen innan hon gav sig på att styra och mixtra med andra vargars organ.
Svansen snärtade till bakom henne, och när den äldre honan ställde den oundvikliga frågan som cikulerat just utanför deras konversation sedan den börjat knyckte det till i båda de svarta öronen och karghonan stannade upp mitt i ett steg för att lugnt vända sig helt emot den mörka honan och syna henne med så skarp blick att man kunde undra om hon hellre önskade slita huvudet av henne. Bröstkorgen hävdes och sänktes i en lugn rytm, och precis som en ledare så stod hon med huvudet och svansen högt, med de svarta öronen spetsade. En sekunds absolut tystnad drog förbi, men för den som befunnit sig inuti kraftfältet med dem kunde den enda sekunden lika gärna ha varit en hel minut. Selva visste mycket väl vad hon tyckte om denna hona. Hon hade fått svar på de frågor hon ställt, och hon hade redan en svag uppfattning om vars denna hona befann sig i stadiet med sina krafter och sin fysiska styrka. All nödvändig information hade hon givits. Och nu stod den mörka honan framför henne, med sänkt svans och hållning som en riktig soldat. Skulle inte det ha lockat vilken flockledare som helst?

"Cheveyo," namnet uttalades med samma mörka stämma och allvarsamma ton som tidigare. "Jag vill utan tvekan ha dig som medlem i min flock. Men jag tänker inte anta dig som medlem, utan att först ha satt dig på prov." Svansen gjorde ännu en gång en svepande rörelse bakom henne, men annars rörde hon sig inte en tum. Hon behöll den strikta, dominanta hållningen och blicken vilade stadigt på den andra honan.
"Är du villig att först utsättas för ett test, innan jag tar beslutet om vare sig jag ska anta dig i min flock eller inte?"

Off: Nu så, ett svar! :3 Förlåt! <3

Tiken märkte hur Selvas svans slingrade till bakom henne, själv stod hon fortfarande stilla men märkte rörelser väldigt lätt. Tiken andades lätt, kylan hade börjat ta sin plats över landskapet, men Cheveyo märkte nästan inte av det, hon var alltför fokuserad på konversationen. Varje gång tiken andades flög ett litet moln ut ur munnen på henne, men sedan försvinner molnen spårlöst i luften. Varför de gjorde det visste Chevvie ingenting om, hon är inget geni inom luft direkt. De vita ögonen såg hela tiden hur den yngre honan andades och stod i sin fina höga position, hon kände hur honan andades, för andra kanske det skulle verka läskigt, men för Chev är det helt naturligt, själv tyckte hon att det var kul att känna hur andra andades. Hon är mycket intresserad av sådant. Selva lyssnar väldigt intresserat, fast hon är ju ledaren och tar de viktiga besluten - så det kanske inte är så konstigt. Cheveyo väntade på vad honan skulle säga, och precis som väntat, sa honan tikens namn. Cheveyo svarade och nickade inte, hon var fortfarande den där soldaten, men hon lyssnade och blinkade hårt en gång. Ett prov? "Javisst, nog förstår jag det, jag godtar provet. Naturligtvis" sa hon lugnt och väntade på de följande orden om instruktionerna.

[Du behöver då absolut inte be om ursäkt! Jag själv är ju seg så det heter duga... men här har vi iaf ett svar från mig! C: ]

Den andra honans svar fick det att rycka lätt i den unga kargens mungipor. Det var precis det svar hon förväntat sig, vad hon velat höra. Nacken kröktes en aning, vilket fick hakan att sjunka närmare strupen, och gesten kunde tolkas som en diskret uppmuntrande nickning. Det var dags att sätta denna hona på prov, se vad hon egentligen gick för. Att hon visat sina krafter, talat om erfarenhet och visade en god soldats uppförande var såklart sådant som var ytterst viktigt vid en bedömning. Men vad som avgjorde ifall denna hona skulle beviljas en plats i flocken eller ej var hennes bevis på vare sig hon kunde lyda order eller ej. Kanske skulle denna uppgift inte vara alltför svår, kanske skulle hon klara av den galant... men frågan kvarstod om hon i slutändan skulle komma att ifrågasätta sin blivande flockledares beslut.

Mungiporna drogs upp, och ett lätt leende lade sig över hennes svarta läppar innan hon blinkade lätt och åter mötte den äldre honans blick.
"Det glädjer mig att höra." Tonen lät chockerande vänlig, med tanke på att en order mycket snart skulle komma att delas ut. Om det berodde på att hon överraskades av den andra honans samarbetsvilja eller kanske att hon nu kände att hon kunde lätta lite på den allvarsamma minen och slappna av i den andra honans närhet, det kunde man inte med säkerhet avgöra. Vad som exakt pågick innanför pannbenet på den unga honan skulle för alltid vara en gåta. Endast hon själv visste att tanken på tillfredsställelsen som skulle infinna sig när denna uppgift var avklarad var tillräckligt stark för att hon nästan skulle spinna högt för sig själv. Så som hon längtade efter att få slå klorna om det värdefulla lilla ting som ryckts ifrån henne utan hennes vetskap...
"Det är nämligen så, att flocken Qu har någonting som tillhör mig." Leendet låg kvar på hennes läppar, men vad som speglades i hennes blick gick inte att avgöra då hon valde att sluta ögonen och ta två steg åt sidan innan hon stannade upp och i en lugn rörelse sänkte huvudet. Det såg ut som att hon funderade, som om tanken på vad det än var som tillhörde henne nu befann sig hos Qu plågade henne. Leendet var borta, och när hon åter öppnade ögonen och lyfte huvudet för att möta Cheveyos blick såg det ut som att ingen glädje någonsin kunnat speglas i hennes kontrastrika ögon.
"Min moder var sjukligt sinnesförvirrad den sista tiden, innan hon avled. Detta gjorde att hon undanhöll många saker från mig, bland annat att hon var havande med ett litet syskon till mig. Om jag vetat om det hade jag stoppat henne, aldrig låtit henne föra bort valpen, men jag fick reda på det först när det var för sent. Jag vet inte vad hon flydde, antagligen var det spökena i hennes hjärna som drev henne att fly till Qu, och lämna den nyfödde där." Det ryckte till lätt i hennes övre läpp, och hon fnös högt för sig själv innan hon tvingade sig att ta ett djupt, lugnande andetag. "Jag vill att du beger dig till Qu, och hämtar tillbaka denna valp. Mitt syskon är ovärderligt för mig. Därför vill jag inte att det ska ske några komplikationer. Du får inte visa någon fientlighet emot Qu eller dess medlemmar. Valpen måste föras tillbaka oskadd, utan att vi ska behöva oroa oss för att Qu ska vilja ta tillbaka den." Blicken hölls fortfarande stadigt på den andra honan, och hon tog ett steg emot henne som för att understryka att följande mening inte fick glömmas bort.
"Säg att du är en nära vän till Fountain, min moder, och att hon bett dig se till att valpen hålls trygg. Att du ska ta den med dig till ett säkert ställe där den kommer vara trygg från allt ont som Fountain trodde skulle drabba den. Jag kan inte nog upprepa vikten av att du får dem att lämna över valpen till dig på ett fredligt sätt. Den får inte skadas, den måste föras hit levande."

Off: Okej :3

Selva spred ett litet leende över sina läppar, likaså gjorde Cheveyo, den yngre honan mötte tikens ögon, de lysande ögonen som gömde många hemligheter. Tiken nickade lätt åt orden, Selva verkade nöjd. Det tog en stund innan honan särade sina käftar igen, för att sedan forma läpparna och göra ord. "Det är nämligen så, att flocken Qu har någonting som tillhör mig" sa den yngre honan. Det ryckte till i Cheveyos mungipor, och snabbt spred det sig ett brett elakt leende, hon förstod vad Selva var ute efter, hon skulle hämta något, eller rättare sagt Någon. Tikens ansikte såg inte välkomnande ut. "Jag vill att du beger dig till Qu, och hämtar tillbaka denna valp. Mitt syskon är ovärderligt för mig. Därför vill jag inte att det ska ske några komplikationer. Du får inte visa någon fientlighet emot Qu eller dess medlemmar. Valpen måste föras tillbaka oskadd, utan att vi ska behöva oroa oss för att Qu ska vilja ta tillbaka den." "Javisst" svarade tiken kort då Selva markerade att detta inte skulle glömmas. "Säg att du är en nära vän till Fountain, min moder, och att hon bett dig se till att valpen hålls trygg. Att du ska ta den med dig till ett säkert ställe där den kommer vara trygg från allt ont som Fountain trodde skulle drabba den. Jag kan inte nog upprepa vikten av att du får dem att lämna över valpen till dig på ett fredligt sätt. Den får inte skadas, den måste föras hit levande." "Åh-hå-hå-hå" skrattade tiken lugnt. "Du vill att jag ska ljuga? Det här är en utmärkt plan" sa hon, Cheveyo älskade varje liten detalj av vad hon ska göra. Hon kommer att älska att se valpens skräck i ögonen när hon tar med den tillbaka till sitt rätta hem. "Vi möts igen snart" sa hon och log, sedan vände hon sig om med kraftfältet runt sig fortfarande, gick sakta därifrån och skrattade likt en hyena, detta var underbart.

Off: Det här blir svårt .. xD Fast Chev kommer gilla det. C:

Det glimmade till i den unga karginnans ögon när den andra honan undslapp ett kort skratt. De svarta öronen var fortfarande spetsade, ansiktsuttrycket förblev lika allvarsamt som tidigare, men det var någonting i den kontrastrika blicken som ändrats. Hon svarade inte honans fråga, den behövde inget svar, men nacken kröktes en aning i en diskret gest som talade för att hon gillade vad hon hörde. Det var utan tvekan en utmärkt plan. De i Qu hade ingen anledning att inte tro på denna hona när hon kom och sade sig vara en god vän till Fountain som skulle ta hand om valpen i all välvilja. Trots allt, om de tagit emot valpen och gått med på alla hålla den trygg när en medlem ur The Dark Nation kommit och bett om hjälp så kunde de lika gärna godta en liten vit lögn från en helt främmande varg. Ännu var den lilla valpen bara någon månad, den skulle inte ha någonting att säga till om när det kom till vem som skulle ta hand om den, så hon oroade sig inte det minsta för att den skulle kämpa emot. Antagligen mindes den inte ens sin riktiga mamma, och vistelsen hos Qu hade inte varat speciellt länge. Vissa kanske skulle tycka synd om den lilla kraken som ännu inte hade något hem, som inte hade någon moder,... men för Selva var det bara en valp som hon behövde få tag i. Nu.

När den andra honan vände sig om och började gå därifrån lyfte Selva huvdet ytterligare lite högre, och ett lätt flin smög sig över de svarta läpparna innan käkarna särades för att låta henne tala.
“Det var en sak till, Cheveyo.” Huvudet lades lite lätt åt sidan, men blicken hölls stadigt fäst på den andra honan som tycktes vara så redo att utföra uppgiften som någon kunde bli.
“Du kommer inte att bege dig iväg själv. Jag har en ung hane jag fortfarande prövar för att se vad han kan och klarar av, en hane som är född i TDN och uppvuxen inom flocken. Han ska slå följe med dig, och endast observera att allting går som planerat. Jag vill gärna veta hur allting går, och det är bättre att ha två versioner istället för en.” Svansen knyckte till bakom henne och flinet blev en aning bredare, men ingen illvilja gick att finna i hennes bick. Anledningen till varför Cheveyo skulle ha någon med sig var just för att Selva ville veta hur det gick för henne, och då Masquerade varit trogen flocken i så många år hade hon redan ett visst förtroende för honom.
“Hans namn är Masquerade, och trots att han lite problem med språkkunskaperna så kan han ändå göra sig förstådd. Kalla på honom innan du ger dig iväg till Qu, och om någon skulle undra vem han är så säg att han är ännu en nära vän. Trots allt, det ni prioriterar högst är valpens välmående.” Nacken rätades upp igen, och hon nickade långsamt emot den andra honan innan hon i en långsam rörelse vände sig om. Men innan hon började vandra bortåt stannade hon upp och vände åter blicken emot den andra honan.
“Lycka till.” Sedan styrde hon stegen tillbaka mot revirets mitt, där hon hade ytterligare saker att ta itu med.

[Mejla Masquerade och berätta att du är redo att dra igång uppdraget, hon vet att han ska följa med Cheveyo. Sedan så kunde Lin tänka sig att Mivria är den som överlämnar valpen till dem, om hon har tid och plats, så mejla Mivria också och fråga om hon har tid. Annars får någon annan Qu-medlem vara den som lämnar över valpen. C: lycka till!~ ]

"Det var en sak till, Cheveyo" tiken vände sig om, hela kroppen och huvudet så att hon stod rakt emot Selva. Cheveyo nickade och honan började tala. "Du kommer inte att bege dig iväg själv. Jag har en ung hane jag fortfarande prövar för att se vad han kan och klarar av, en hane som är född i TDN och uppvuxen inom flocken. Han ska slå följe med dig, och endast observera att allting går som planerat. Jag vill gärna veta hur allting går, och det är bättre att ha två versioner istället för en." "Javisst, jag förstår dig precis" svarade hon, tiken nickade vagt samtidigt med ögonen stängda. "Hans namn är Masquerade, och trots att han lite problem med språkkunskaperna så kan han ändå göra sig förstådd. Kalla på honom innan du ger dig iväg till Qu, och om någon skulle undra vem han är så säg att han är ännu en nära vän. Trots allt, det ni prioriterar högst är valpens välmående" svansen slingrade till bakom tiken, hon andades ett djupt andetag innan hon svarade igen. "Jag klarar av att förstå precis som du säger. Och honom hämtar jag snabbt upp" svansen viftade vagt bakom henne, fredligt, innan hon blinkande hårt. Selva började röra sig bort från platsen, men hon stannade upp och vände sig om, hon önskade tiken lycka till. Med de orden i åtanke nickade Cheveyo djupt med stängda ögon och vände sig sedan om. Cheveyo skulle ta en annan väg in i TDN's revir för att hämta upp Masquerade.

Off: Tack så jättemycket! Jag tror det går bra, och jag ska ge de två PM direkt! ;D
[ AVSLUTAT! ]