[Det får bli ett komplett derp-inlägg här för jag har verkligen noll idé alls. Och förlåt för PP. Är det inte okej så kan jag ändra...]

"Igen". Säger den bevingade varginnan med lugn stabil stämma. Träningen har pågått sedan tidigt och nu har solen snart nått sin högsta punkt på himlen. Den isblå blicken hålls fäst på den unga vargen som står och flåsar en bit bort. Hon har kört hårt med dem båda två. För det är bara om du verkligen går in för det som resultat kan börja synas snabbt. Och hon är medveten om att ungvargen vilja och envishet. De vill båda bli oumbärliga tillgångar för flocken. Och den bevingade varginnan tar sitt uppdrag på allvar.

En gång till. Sen är de båda förtjänta av lite vila. Den bevingade varginnan breder ut sina nakna vingar och placerar tassarna stadigt på marken. Just det här träningspasset har gått ut på att lära den unge att ta hjälp av omgivningen när det kommer till att besegra sitt byte. Och vad är inte bättre att träna på än en bevingad varg. Man måste hålla koll på vingarna med. Samtidigt som man måste ta i beräkning vad för möjliga krafter motståndaren kan besitta. Var på vingarna ger det mest skada att sätta ett hugg för att få den vindburna markbunden?
"Vad är ditt mål?!" Frågar hon krävande på ett svar. Fokusera på andningen. Behåll lugnet så länge som möjligt. Bli oberäknelig. Den isblå blicken spänns i den yngres röda. Kom an!

Träningen hade varit hård och lång, likt alltid. Oavsett om hon tränade med modern, med Nique eller med någon annan flockmedlem så var det samma höga krav. Något annat förväntade hon sig inte. Något annat önskade hon inte. Hon visste dock inte riktigt vem hon föredrog att träna med, alla hade de olika stilar. Modern var ju såklart alltid speciell, det var ju trots allt hennes mor, men pressen blev samtidigt betydligt högre med henne. Inte för att hon kanske alltid var hårdare med träningen, men för att hennes utlåtande var det som vägde tyngst, det som räknades mest. På det sättet så avundades hon inte Paimonia och Corson som hade henne som huvudsaklig mentor. Hon själv var nöjd med att ha någon annan, en som hon inte var släkt med. Det tillät henne fokusera mer på själva träningen istället för att hela tiden tänka på vad som hon behövde leva upp till. Visst var det såklart närvarande hela tiden, men långt ifrån på samma sätt. Den röda blicken var fäst vid den bevingade, betydligt större honan, studerade hennes rörelser, släppte inte henne med uppmärksamheten. Då ordern, uppmaningen, kom så var hon inte sen med att sätta kroppen i rörelse. Hon hade blivit ganska så explosiv i sina rörelser, var byggd för snabbhet snarare än styrka, sprint, inte så mycket för långdistans. Det hade hon nytta av i sådana övningar oftast. Hon vek av kursen och ställde in siktet på ett träd i närheten som stod i precis rätt vinkel för hennes tilltänkta språngbräda. Lättare sagt än gjort var det dock. Hon lyckades som vanligt få en ganska bra höjd i sitt hopp, träffa ordentligt med framtassarna mot stammen, men det var när hon skulle skjuta ifrån med baktassarna som det alltid sket sig. Antingen var hon inte nog snabb med att placera dem på stammen i första taget så att hon endast föll ner, eller som nu, inte hade nog kraft när hon sköt ifrån för att faktiskt ta sig iväg från stammen ordentligt. Med en frustrerad suck så tog de bruna tassarna mark endast en dryg meter ifrån stammen. ''Jag förstår inte hur hon lyckas...''. Hon syftade på modern. Hon som väldigt ofta brukade tillämpa trädstammarna för att snabbt byta riktning. Hon hade flertalet gånger visat dem hur hon gjorde, men det var lättare sagt än gjort att tillämpa det. Träning och åter träning, men hon började bli trött på att träna på en och samma teknik utan vidare framsteg. Hon snodde runt mot stammen igen och slog frustrerat ut med tassen så att klorna rispade upp revor i barken. Hon hade dock inte väntat sig synen av frost, nej, iskristaller, som fyllde revorna för ett par sekunder. Den unga honan stelnade till, fortfarande med den ena framtassen i luften och blicken vandrade mellan revorna och tassen. ''Vad i...?''. Hon hade helt tappat alla tankar på Nique som fortfarande stod bakom henne och väntade på hennes utfall, men detta var för stort. Kunde det verkligen vara det hon väntat så länge på. En kraft?

Hon står kvar en stund med vingarna utbreda innan hon viker in vingarna mot kroppen när Naphula fastnar vid trädet så att säga. Svansen sveper till bakom henne och hon står kvar en stund och studerar den yngre. Utan att säga något. Den yngre verkar ha problem med att använda träden som språngbräda. Det har Nique märkt. Det kommer behöva övas mycket mer på. Men Nique vet själv hur lätt det är att tappa intresset av att traggla något om och om igen.

Hon går fram och stället sig bakom ungtiken och ser på trädstammen där Naphula frustrerat satte sina klor och rev till. Iskristallerna glittrar som om de hörde hemma just där. De tofsprydda öronen klipper till på huvudet på den bevingade varginnan och hon står tyst en kort stund till. Sen flinar hon belåtet.
"Bra, nu vet vi vad vi ska fokusera mer på nästa gång". Säger hon och flyttar lite på sig så att hon istället står vid Naphula's sida. Den isblå blicken fästs på ungtiken.
"Vi tar en paus. Vi behöver båda lite mat och vila". Hon tystnar och låter tungan smita ut mellan läpparna och fukta nosen.

Hon kunde knappt begripa det. En kraft. Hennes alldeles egna kraft. Is, verkade det som. Det var en svindlande känsla som gick igenom ungvargens kropp då hon till slut satte ner framtassen på marken igen. Den röda blicken fortfarande stint fäst vid revorna i stammen där iskristallerna smälte till vattendroppar en efter en. Hon hade väntat så länge. Hoppats, nästan bett, och nu äntligen hade hon fått en. Hon kunde inte ens beskriva i ord vad det betydde för henne, det hade varit en av hennes högsta önskningar och drömmar, efter den att bevisa sig värdig för familjen och flocken. Nu kunde hon kanske förhoppningsvis lära sig tillämpa sagd kraft för att hjälpa henne med det första målet. Hur många gånger hade hon inte behövt stå och titta på då diverse syskon tränat på sina krafter? Allt för många. Inte längre. Det var nästan som att en flamma tänts i hennes inre, ironiskt nog. Det var inte förrän den äldre honan talade till henne som hon lyckades rycka sig ut ur sina tankar och vända blicken mot henne. Ja, bra. Nu skulle de kunna träna på krafter också. Få lite mer variation i träningen, och kanske göra den lite mer intressant istället för att traggla samma teknik för femhundrade gången. Honans nästkommande ord fick den yngre att dra smått missnöjt på munnen för några sekunder. Visst, hon var trött efter alla timmars träning, men skulle de verkligen ta paus nu? Nu när hon precis upptäckt sin kraft och därmed fått en massa ambition till att träna den. Verkligen?. Hon kommenterade dock inte det hela, hon hade nog mycket respekt för honan för att inte ifrågasätta henne allt för mycket. ''Jakt eller vila först?''. Hon var nästan säker på att svaret skulle vara det första, men det var lika bra att fråga.

[Liiiiite PP bara så Naph följer med. (A)]

Hon kunde förstå ungtikens entusiasm över faktumet att hennes kraft just visat sig. Hon minns hur exalterad hon själv var över att upptäcka sin eldkraft. Hon kände sig så mäktig. Även om hon inte hade det minsta kontroll var hon redan ivrig att lära sig. Ett svagt flin vilar på hennes läppar.

"Det behöver inte vara slut för idag". Lägger hon till. Men nog kan de behöva pusta lite och återhämta sig en stund innan något annat. Nique knycker på nacken och nickar åt söder.
"Gissa". Flinet eldas på och hon sätter kroppen i rörelse. Även jakt är träning. Och hon har en känsla av att om hon släpper lös ungtiken på ett byte kommer denne förmodligen att försöka testa sin nyfunna kraft. Och varför inte?

Ena örat tippar bakåt mot ljudet av Naphula's steg när de två vargarna rör sig genom skogen. Efter en stund sänke Nique huvudet mot marken när hon lägger märke till ett djurs väg i vegetationen. Hon fångar snabbt upp ett färskt spår av ett vildsvin. De är tuffa jävlar och en trevlig utmaning ibland. Nique gör halt och vrider bak huvudet och fäster den isblå blicken på Naphula.
"Du för". Säger hon och gör därmed ungtiken ledare över jakten.

| Avslutat på grund av att Dominique dog~ |