Dagarna blev kortare, nätterna längre och kylan mer påträngande. Löven gulnade, skrumpnade ihop och tappade greppet om grenen som de prytt under sommar och vår. Deras kanter pryddes med frost om de kyliga nätterna vilket fick hösten att kännas ännu mer kylig, kall och tom.

Lawenya betraktade marken, försökte att sätta tassarna på gräset, istället för de färgprydda löven som förvarnade hennes byte. Hon hade följt rådjuret i minst en kilometer och kunde inte avgöra ifall hon var upptäckt eller inte. Hennes takt var i en stadig gångfart, rådjuret tycktes inte stanna för att ge henne några pauser. Det var de ständiga vinden som talade om för henne vart rådjuret befann sig, vinden som ihärdigt hade håll i hela morgonen.

"Vad har du för mål lilla vän..?" Lawenya mumlade samtidigt som hennes blick noga granskade marken, för att upptäcka minsta pinne eller löv. Hon var minst sagt trött och kall, men hon visste att den enda som kunde få henne varm igen var ett mål mat. Hon var även tunnare än vanligt, och var inte beredd för vintern, hennes största chans att klara sig var att vandra åt söder, men hon ville inte riktigt släppa norra Numoori.

Lawenya kände hur musklerna spändes, hon tog sats och sköt över stocken. För några få sekunder så kändes det som att världen utspelade sig i slowmotion - till hon snuddade vid marken, näst intill ljudlöst. Rådjuret hade rundat stocken, kanske av att skälet att det var skadat? Tanken fick Lawenya att vilja öka takten, men hon skulle aldrig lyckas jaga ikapp det i hennes skick, nej hon behövde mat utan allt för hög ansträngning.  Beslutet var enkelt - hon skulle genomskära rådjurets väg och fälla det. Det skulle vara en stor chansning, men ifall hon lyckades skulle hon få en stor måltid för några dagar framöver. Då hon skulle kunna få välförtjänt vila och bygga upp energi, vilket skulle få henne att tänka klarare och må bättre.

Vindarna hjälpte inte henne längre, så hon fick helt enkelt lita på att rådjuret fortsatte sin vandring rakt framåt, om inte så skulle det ta alldeles för lång tid att söka upp spåret och börja följa rådjuret igen.
Lawenya rörde sig fortfarande ljudlöst, men i en snabbare takt. Hennes magkänsla tydde på att hon var nära, mycket nära. Endast några meter senare så började hon känna starkare dofter, hon var nära.

Lawenya kunde skymta rådjuret, hon saktade ner sänkte ner sig så mycket det gick. Rådjuret var på väg emot henne, bara några meter till så skulle hon kunna slå till. Sekunderna kändes långa så otroligt långa.. Lawenya gjorde det av en ren reflex. Hon sköt upp, men förtidigt - dock så var rådjuret överrumplat, hon chansade, tog två steg för att någon sekund senare känna hur hennes egna käkar slöts runt rådjurets halls, greppet var fast, hon skulle inte tappa taget i första hand. Hon hänge som en hö säck, vilket ledde till stor överbelastning på rådjurets hals och nacke. De pinnsmala benen stapplade runt, runt, runt - tills kroppen föll ihop, livlös.

Lawenya var inte sen med att börja äta va det saftiga bytet, hon skulle klara sig ett tag till, få se lite mer av Numoori, få några dagar till i livet.

[Kort sagt - Lawenya får vittring på ett rådjur som rör sig i bestämd takt väster ut genom Kaiwood. Hon följer efter och genomskär senare rådjurets väg och fäller det.]