Solen var på väg sin färd ner, och det hade redan börjat skymma. Himlens färg hade gått från klart blå till blekt violett. Endast några tunna, ljusa spår vittnade om moln. Det hade varit en varm dag och det var tacksamt när kvällningens svalhet kom.
     Familjen hade valt att stanna uppe på en mindre kulle för att vila sig. Niyaha så diskret som möjligt försökt lämna gruppen, men Theano hade med ens märkt henne.
     ”Vart ska du?”, hade han tyst, men med en hård ton frågat. Niyaha hade stannat i sitt steg och lite osäkert svarat: ”Jag ska bara gå och söka rätt på vatten.” Det syntes att Cestron inte trott på henne och gruffat till. ”Det är riskabelt att gå ensam”, sade han. Ynglingen var väl medveten om det. ”Jag vill rensa tankarna lite...”, erkände hon slutligen lågt. ”Se till att vara tillbaka innan solen gått ner.” Niyaha nickade, väl medveten om varför Theano var så hård. Sedan hade han anslutit sig till gruppen som med glada miner och skratt satt ihop på krönet.
     I en rask takt tog sig ljusvargen ner från krönet och vidare längs en bred stig, eller varit åtminstone – nu var den igenväxt med mjukt gräs men det var fortfarande en tydlig led. Landskapet såg naket ut. Niyaha kunde så väl föreställa sig alla träd och växter som levt här innan den ökända branden. Tänk alla som miste sina liv, tänkte hon. Tänk vilken kraft eld har, vilken kraft jag har... 
     Lukten av en annan varg fick henne att stanna upp och tveka. Skulle hon vända om? Kunde det vara ett hot? Osäkert stod hon kvar, fjättrad på platsen. En nyfikenhet bet i henne samtidigt som paranoian hon uppfostrats med sände en svag panik. Vad skulle hon göra?

Några dagar hade passerat sedan den unga svartvita och bruna honan hade lämnat Kaiwood, sitt hem, bakom sig. Det hade inte varit lätt, och endast tanken på att hon skulle behöva vara någon annan än sig själv, den hon blivit uppfostrad till, vred om hennes inre. Shiva och modern hade dock skickat ut dem på dessa uppdrag. Det var en ära i sig att de litade nog mycket på henne och syskonen för att ge dem dessa uppdrag, en otrolig chans för att stå ut i syskonskaran om man faktiskt lyckades, att kunna bevisa sitt värde. Då var det ju bara det, om. Vissa av syskonen hade fått flockar som de redan visste en del om, det enda hon visste om den hon fått var att de troligen höll till i Acherati. Kanske det fanns en vag avund i henne över att vissa hade ett försprång. Fast å andra sidan så skulle väl den informationen hon faktiskt lyckades få tag på vara värd desto mer. Så allt var väl inte dåligt. Hon hade tillbringat de senaste dagarna åt att på diverse sätt försöka bli av med flockdoften från pälsen, allt från att dränka sig i hjortblod till att bada. Hon var inte helt säker på att hon lyckats få bort alla spår av den, det var svårt för henne att avgöra då doften var så pass invand hos henne. Må det bära eller brista. Då doften av en främmande varg nådde henne så spetsades öronen och med ens lades vaksamheten över hennes sinne. Hon fick försöka komma ihåg att hon inte längre var på reviret, att dessa vargar inte var inkräktare och att hon inte hade flocken som kunde hjälpa henne om saker och ting artade sig illa. Den röda blicken fästes vid en brunaktig ungvarg, hona, äldre än henne själv. Hon hade börjat växa till sig på senare tid, förlorat mycket av valphullet och började mer och mer se ut som en ung hona, men hon var fortfarande relativt liten till växten, definitivt mindre än främlingen. Hon studerade kort den andre innan hon nickade vagt i en hälsning. ''Hej''. Hon försökte sig på att inte låta allt för stel och reserverad, men det låg inte i hennes natur att ha en vänlig inställning till främlingar. Hon hade dock bestämt sig när hon lämnat sin hemskog att hon skulle göra ett ordentligt försök att inte avslöja vart hon kom ifrån, då det säkerligen skulle försvåra saker och ting.

Bakom krönet på åsen framför henne uppenbarade sig snart främlingen. Vargen hade varit närmare än vad hon trodde. Med en vaksam och osäker uppsyn stod hon kvar. Öronen var lätt tillbakavinklade och svansen hängde lågt bakom henne. Hela hennes hållning utstrålade en stelhet. Av att döma var den okända ungtiken framför henne yngre. Det fick henne att lugna sig en aning, men fortfarande inte helt. Niyaha litade inte på någon.
     ”Hej”, hälsade hon tillbaka. Det gick inte att dölja den misstänksamma tonen. En ensam, ung varg. Det kändes inte rätt. Eller, hur skulle det kännas att möta utomstående? Uppfostrad i en flock med väldigt lite kontakt med omvärlden gjorde det hela en väldigt ny, outforskad situation.
Diskret sträckte hon fram huvudet lite för att dra åt sig doften i pälsen på ynglingen. Det var en salig blandning, minsann. Den förvirrade henne. Vad hade hon råkat ut för.
     ”Du luktar... konstigt”, sade hon tyst, fortfarande på sin vakt. ”Vad har du råkat ut för?”

Den röda blicken studerade den andra honan och hon kunde utan vidare svårighet lägga märke till en stelhet i hennes uttryck. Det var inget ovanligt för henne direkt, så gott som hela familjen brukade mer ofta än inte bära just det uttrycket, särskilt i närvaron av främlingar. Hon själv var inte annorlunda. Det var dock ingenting som hon trodde skulle gynna henne på det här uppdraget, så hon försökte sitt bästa med att släta över det, men det var lättare sagt än gjort. Satt någonting inpräntat i ryggmärgen så var det svårt att bli av med. Honan svarade på hennes hälsning, något misstänksamt. Egentligen, vem kunde klandra henne? Det var med god anledning, hon stod ju faktiskt framför en TBB:are, Blossoms ättling, född och uppvuxen krigare av Kaiwood. Hon älskade det. Ett vagt flin drog sig på hennes läppar då honan frågade vad hon råkat ut för. Det hade alltså tjänat sitt syfte, flockdoften gick inte att urskilja bakom allting annat. Perfekt. ''Jag brottades med en hjort, jag vann, i slutändan. Allt blod har nog inte gått ur min päls ännu tror jag''. En trolig historia. Det var så nära sanningen det bara kunde bli utan att hon avslöjade att hon fällt den endast i syfte för dess blod och inälvor. Hon kunde inte direkt påstå att hon njutit av att rulla runt i det hela, men det hade varit ett nödvändigt ont. Hon slog sig ner på marken som för att förstärka känslan av att hon inte var något hot för honan, ännu åtminstone. ''Namnet är Naphula, eller Naph. Ditt?''. Hon försökte lägga in ett så genuint uttryck av intresse som hon kunde åstadkomma utan att låta överentusiastisk. Det var svårt det här, att spela någon annan än den man egentligen var, men samtidigt så fann hon en viss förtjusning över det. Hon började allt mer förstå varför modern älskade att leka med andra vargars sinnen.

| Haha, ledsen för derpigheten i svaret, men ett svar i alla fall xD |

Ljusvargen vred lätt på huvudet åt henne. En min av förundran tog form. Brottas med en hjort? Det lät sannerligen som en bedrift. Niyaha inte ens säker på om hon skulle kunna klara att fälla en ensam, och det imponerade henne faktiskt att främlingen framför henne kunde.
     Den yngre honan presenterade sig som Naphula, med smeknamnet Naph. Det var med en viss tvekan hon svarade henne:
     ”Jag heter Niyaha.” Trots att Naphula slagit sig ner stod novisen spänt kvar. Det var en infödd känsla av att vara på sin vakt, alltid. ”Är du ensam? Du kan inte vara gammal”, konstaterade hon. Det låg något äldre över hennes aura, men kroppens utveckling var avslöjande. Kanske hade hon varit ensam länge, och tvingats att åldras i sinnet för att kunna ta hand om sig själv. Niyaha hade hört om andras historier. Det verkade faktiskt inte vara allt för ovanligt. Tanken var inte speciellt tilltalande för henne, ensamhet var inget hon gillade.

Att sagd hjort egentligen bara varit ett ungdjur som redan varit skadad var en helt annan sak. Något i honans uttryck vittnade om förvåning, inget hon direkt tänkte rätta henne om. Hon skulle ljuga om hon sade att hon inte gillade att framstå som om hon kunnat fälla en fullvuxen hjort själv, mäktigt. Hade hon varit mer erfaren med sin kraft så kanske det hade varit möjligt, men som det var nu så kunde hon knappt kontrollera den alls, än mindre använda den offensivt. ''Trevligt att träffas, Niyaha''. Hon kväljdes lite inombords av blotta tanken på att visa sådan vänlighet, men det var ett nödvändigt ont. Hon klistrade även på ett vagt leende på läpparna för att förstärka budskapet. Det dog dock ut så fort som honan kommenterade om hennes ringa ålder, ett ämne hon inte var överdrivet förtjust i. ''Jag är äldre än vad min kropp ger sken av. Jag kan klara mig själv''. Hon kunde inte undgå att hindra all bitterhet som låg över henne, lite av det låg troligtvis fortfarande kvar i hennes stämma och uttryck. Ja, hon må vara ung, men det betydde ingenting, hon hade blivit fostrad och tränad ordentligt. Hon harklade sig subtilt innan hon tog till orda igen. ''Du då? Är du också ensam?''. Stämman hade återgått till sitt neutrala läge, och hon lät blicken granska honan under tiden som hon väntade på ett svar.

Den främmande unghonans svar bar med sig en slags bitterhet. Niyaha vred tillbaka öronen något medan ett ursäktande uttryck bildades i hennes anlete. Det hade inte varit mening att förolämpa henne, om det var så det framstått.
     ”Nej. Jag har min familj en bit bort,” svarade hon efter att hon lätt ruskat på huvudet. Hon vågade inte lämna henne med blicken för att se sig om åt det håll hon kommit. Den intränade känslan av att alltid vara på sin vakt gav inte vika. Trots att Niyaha nästan var bergssäker på att tiken framför henne inte var en vampyr, så var det inte säkert att släppa ner sin gard om än så för en sekund.
     ”Får jag fråga...”, började hon långsamt. Det gick inte att dölja misstänksamheten, varken i hennes röst eller kroppsspråk, ”vad du gör här? Söker du något, eller någon?” Det låg en inbiten klump av oro i början på hennes mage, glödande och pulserande. Det kändes otryggt att vara så långt bort ifrån sin familj, öga mot öga med en främmande varg, utan skyddet av sin flock. Kanske borde hon lämna så fort hon fick chansen?

Öronen spetsades lite extra när honan sade att hon hade sin familj lite längre bort. Familj, eller kanske flock? Intressant. Kunde honan vara en del av den flocken hon sökte information om? Intresset hade åtminstone väckts inom henne. Hon fick dock ta det lite försiktigt. Hon visste att hon inte bara kunde häva ur sig en massa frågor hur som helst. Hon behövde vara smartare än så. Då honan frågade var hon gjorde här så fann hon sig själv tveka för några sekunder, drog fundersamt på munnen. ''Jag har bara vandrat, försökt finna någon plats att stanna på''. Det var väl bra, neutralt och oskyldigt. Kanske kunde hon fixa det här. ''Det blir ganska ensamt att bara vara för sig själv hela tiden''. Nu slängde hon bara ut ord som hon trodde skulle spela rollen hon ställt in sig på, men det låg en viss sanning bakom orden. Hon hade märkt det enda sedan hon lämnat Kaiwood. Det var så ensamt och tyst, särskilt på nätterna. Bara känslan av att ha flocken i närheten även om man var för sig själv saknade hon. Kanske var det också det som var en del av meningen med deras uppdrag? Att de skulle uppskatta hemmet mer. ''Jag har hört talas om en flock som ska finnas här någonstans. Jag vet ingenting om den direkt, har du hört någonting?''. Att spela oskyldig yngling kanske, förhoppningsvis, skulle ge henne lite info.

Det var tydligt att Niyaha inte var avslappnad eller speciellt trygg i situationen. Det näpna anletet hade något stramt och malplacerat draget över sig. I en tankfull tystnad lyssnade hon på vad tiken hade säga. Ensamt, det kunde hon förstå. Men hon höll tyst, vaksamt. Sekunderna som följde kändes tunga, innan tiken framför henne tog till orda igen.
     En flock, kunde hon mena Jägarna? Det fanns väl ingen annan flock här omkring, så här nära Acherati? Klumpen av oro växte sig större och drog åt sig hårt. Niyaha tvingades dra ett djupare andetag för att samla sig och inte låta den plötsliga nervositeten. Det hela påminde henne om den nyliga incidenten med spionen från den andra flocken. Var detta ännu en?
     ”En flock?” Det var ett dåligt skådespel. Niyaha hade aldrig haft en talang för att ljuga. ”Jag har inte sett till någon, men jag är bara på genomvandring.” Nervöst harklade hon sig lite. Niyaha kunde känna hur genomskinlig hennes charader var, men hoppades bara att den mörkpälsade tiken inte skulle konfrontera henne om det.

Den röda blicken studerade, smått roat, den andra honan då hon verkade bli allt mer obekväm med situationen. Hon trodde att det vittnade om att hon började närma sig det hon sökte, om än honan verkade väldigt motvillig att berätta någonting. Hela honans uttryck såväl som blick vittnade om nervositet, i en salig blandning med andra obekväma känslor. Hon verkade inte vara särskilt duktig på att dölja sina känslor. Själv var hon tränad från födseln att inte visa mer än vad hon hade för avsikt att visa. Kanske hon inte alltid kunde utföra tekniken lika felfritt som modern, men hon hade kommit på god väg, ville hon tycka. Hon hindrade ett leende som ville på att lägga sig över läpparna och nickade endast långsamt. ''Jaså det säger du...''. Stämman var smått mystisk till tonen, men det var nog tydligt att hon inte trodde på honans ord. Hon studerade henne under ytterligare några evighetslånga sekunder. Vilket var det smartaste, ställa menlösa generella frågor, eller konfrontera honan? Hon visste då vilket av alternativen hon föredrog. ''Så du menar att jag ska tro på att alla de dofter du bär i din fäll kommer från en familj? Hur dum tror du att jag är?''. Till sist kunde hon inte hindra det där leendet, flinet, från att dra sig i den ena mungipan. Äsch, hennes fasad var nog inte lika bra som hon intalade sig själv. Mer träning behövdes helt klart.

| Ett svar, till sist... Det här är det snabbaste rollet alltså xD |

Öronen sjunk osäkert tillbaka något. Ögonbrynen drog ihop sig lite. Tydligt obekväm med situationen.
     ”Jag kanske har en stor familj”, kontrade hon, men hade gett upp sin lögn. Det spelade ingen roll. Niyaha tänkte inte säga något mer iallafall. Den mörka tiken fick leta bäst hon ville.
     ”Jag vet inte vad du snackar om, iallafall”, sade hon och höjde på huvudet. Tydlig med att hon inte tänkte säga något mer. ”Eller”, Niyaha mindes just den där ynglingen som smygit in på reviret för att söka information, från... Draugai, var det?  Nä, det spelade ingen roll. Niyaha kände sig olustig i ynglingens närvaro, hon ville inte ge någon information.
     ”Nä, jag vet inte. Du får väl fortsätta leta.” Blicken blev något stint, och såg malplacerad ut i hennes söta anlete. Nej, Novisen litade inte alls på främlingen framför henne. Det var inte ovanligt egentligen, det var den misstänksamheten hon uppfostrats med. Men hon kunde inte låta bli att undra, var det verkligen så att hon sökte efter någonstans att stanna? Då skulle Jägarna inte vara för henne iallafall.

Hon började tröttna på honans nonchalanta beteende. Det var så frustrerande. Varför kunde hon inte bara ge henne den information som hon sökte? Hon kände irritationen blossa upp inom henne och fann sig själv tänka tanken på hur honans blod egentligen skulle smaka. Hon hade dock vett nog att se att hon troligen inte skulle gå som vinnare ur den sammandrabbningen, till sitt missnöje. ''Visst visst'' muttrade hon irriterat till svar och rynkade smått på nosryggen. Varför kunde hon inte övertala henne? Varför kunde hon inte göra som modern, manipulera orden och den andres sinne till sin vilja? När hon försökte så blev det ju bara sörja av hela grejen. Det här skulle inte båda gott när hon väl kom hem som ett totalt misslyckande. Något måste det väl gå att hitta på? Hjärnan stod still, hjälpte henne inte det minsta. Hon studerade honan en sista gång innan hon med ett kort morrande vände sig om och började gå. ''På återseende, ärthjärna''. Stämman var spydig och uppenbart frustrerad. Det här skulle hon komma ihåg. Kanske hon en dag skulle kunna straffa honan för att inte ha hjälpt henne. Intressant tanke helt klart.