Tidig morgon och solen stod redan högt på himlen. Vinden var ljum och smekte Ace mothårs där han korsade mellan lövträdens stammar. Han hade inte saker att göra förrän senare på dagen och om än det var för varmt för att träna så hindrade inte temperaturerna honom från att sträcka på benen. Gräs och mossa var mjuk under hans tassar, och ingen han egentligen reflekterade över. Inte förrän marken plötsligt blev kall. Onaturligt sådan. Han stannade upp och tittade ner, chockad över att se sig omgiven av frost. Frost den här tiden, det var inte möjligt. Dragen från sina dagdrömmar tog han tiden till att se sig om, där den frosttäckta vägen framför honom kläddes i istappar som hängde från späda kvistar. Ett vinterlandskap mitt framför hans ögon. Minus snön. Han blåste ut ett förundrat andetag, och såg det bli till rök. Märkligt. Ace nyfikenhet var ett faktum och de följande stegen var mer försiktiga när han rörde sig fram längst stigen, omsluten i allt kallare luft. En bit in skingrades träden i en öppning, och det var där han såg ryggtavlan av någon. Någon som tydligen inte var ett så stort fan av sommarhalvåret.
    Han sänkte huvudet för att lättare se under lövtunga björkkvistar, allt medan han smög sig närmare. Honan gjorde något. Hade Ace inte vetat bättre hade han gissat att hon krafttränade i ilska, men när han kom närmare såg han vad som gömde sig bakom henne; vad det var som hon egentligen arbetade på. Det var en skulptur. En skulptur av is. Hans hänförda trans bröts av ljudet av krasande löv under hans tassar och Ace förstod att han var upptäckt. Skit också.
    Vargen framför honom snodde tvärt runt, överraskad över tjockskallen som smugit sig på henne. I samma veva susade ett och sedan ett till isspjut mot honom. Ace kastade sig åt sidan. "Woah, försiktigt! Försiktigt!", hastade han fram. "Förlåt, det var inte meningen att smyga upp på dig så där. Bara... lugn." För en sekund stod han frusen, kroppen lågt mot marken och redo ifall honan bestämde sig för att slunga mer is mot honom. Men när han efter ett par andetag fortfarande var intakt, vågade han se bakom sig där de vassa isformationerna träffat trädstammarna. Oof, nära ögat. Han ville inte bli träffad av de där. "Tur du är dålig på att sikta", andades han ut i halvhjärtat skratt om än hans egna hjärtslag fortfarande dunkade högt i hans öron.

Det hade bara gått lite mer än ett dygn sedan det hände. Sedan hennes mor hade tagit sina sista andetag och somnat in bredvid henne och syskonen. Till en början hade hon hållit sig väldigt samlad, stannat kvar i ett par timmar med syskonen, men till sist så hade sorgen tagit över och hon hade sprungit. Sprungit bort från lyan, bort från familjen och flocken, och bort från Kaiwood. Gråtandes och skrikandes om vart annat, med en iskraft som alldeles tydligt gestaltat hennes känslor där hon på vissa platser lämnat efter sig en skåra av isspelare och väggar i sin framfart när känslorna blivit som starkast. 
Hon hade tagit sig så långt som till gränsen av Lövskogen innan utmattningen tagit tag om henne och fått henne att kollapsa. I en patetisk liten hög hade hon blivit fast på marken i timtal tills dess att solens första strålar letat sig ner mellan träden. Ingen vidare bra sömn hade hon funnit ro till, men en stundvis slummer hade varit tillräckligt för att återhämta en del krafter. Så fort som kroppen lytt henne så hade hon tagit sig upp och vidare. Hon hittade en glänta som solljuset spred ett väldigt tilltalande sken över. Utan att direkt veta vad hon ville skapa så hade hon börjat skulptera. Det hade blivit något utav en terapi för henne, ett bra tidsfördriv där hon kunde vara ensam med sina tankar samtidigt som tassarna fick hålla sig sysselsatta. 
Hon hade blivit så fast i sitt skulpterande att hon inte ens lagt märke till hur mycket hennes kraft reagerade på hennes känslor, hur mycket den spred sig runt om henne. Vanligtvis hade hon bra kontroll på den, men nu levde den sitt egna liv, likt de stora omöjliga känslorna som svepte inom henne. Tårar som fryst till is i pälsen på hennes kinder vittnade om sorg och smärta.
Ljudet av knastrande löv överraskade henne, drog henne tvärt ut ur det monotona arbete hon blivit fast i och den plötsliga insikten fick henne att kasta iväg två isspjut i riktning mot främlingen. Hanen hoppade ur vägen och hon fann sig själv fastna med blicken på honom en ganska lång stund, inte för att hon direkt studerade honom utan snarare bara i ett försök att samla sig och sina tankar. Skämtet gick henne förbi helt och hållet och hon vände sig tillbaka till sin skulptur som började ta formen av två vargar som slogs.
''Vad vill du?'' frågade hon efter att ha återgått till sitt arbete. Stämman något stel, men samtidigt mer känslomässigt laddad än vad den vanligtvis brukade vara.

Han fann sig själv stirra tillbaka på henne. I stunden vågade han inte annat, för han hade ingen aning vad som rörde sig innanför det där huvudet. Om en enda liten rörelse skulle trigga något i henne. Alla verbala örfilar han kunde tänka på bet han snabbt tillbaka under de långa ögonblicken som passerade. Ace svalde hårt under hennes blick, obekväm och ofrivilligt väntandes. När hon sedan vände sig om kände han sig nästan andfådd, och förstod att han måste ha hållit andan.
    "Kalla mig nyfiken", kom hans svar efter att ha ägnat en stund till att stilla sina rusande hjärtslag. Hon var redan djupt försjunken i sitt arbete. "Ett vinterland den här tiden, i den här skogen hör inte riktigt till det normala." Han tog ett steg framåt och vägde in hennes reaktion och rörelser innan han vågade sig på ytterligare ett. "Woah", andades han hänfört efter att ha kikat förbi hennes ryggtavla för att få en ordentligt titt på skulpturen. Morgonljuset fick den kristallklara isen att glimra. Ace hade aldrig sett is så klar och manipulerad i sådana levande former förut. "Det här var inte hur jag hade föreställt min morgon. Du... du kan dina grejer. Jätteduktig, verkligen." Han bjöd på ett leende fastän hon stod med ryggen till. "Men det visste du nog redan. Tänk att jag nästan behövde betala med mitt huvud för att få se det här."

Hon ägnade inte så mycket tankar åt vad hanen hade för sig, vilket egentligen kunde vara dumdristigt, speciellt med tanke på vilken skog hon befann sig i. Men hon brydde sig inte? Allt annat än vad hon kände inombords var smått och obetydligt i jämförelse. Det liksom bleknade ut och gick emot allt hon lärt sig om att alltid vara på sin vakt. Skulle hennes mor se henne nu så skulle hon nog tagit tillbaka de sista orden om att hon varit stolt över henne och syskonen. Så ironiskt. Men det spelade ingen större roll, hon var inte här längre för att påpeka det.
''Det är ingen normal dag idag'' konstaterade hon med en suck. Hon sneglade över till den rödgula och grå hanen, lade för första gången faktiskt märke till hur han såg ut, innan hon återgick till skulpturen. ''Min mor dog nyligt''. Varför delade hon ens med sig av det? Vad hade det med främlingen att göra? Nåja, för sent nu. Det var som det var. Hanen tycktes bli hänförd av hennes skulptur, då han tagit sig en bit närmare för att kunna se den bättre och gav henne till och med några komplimanger. Det var något hon inte var van vid att få, så hon blev lite ställd.
''Den här? Nja. Den har jag bara slängt ihop under morgonen. De jag har hemma är betydligt bättre om jag får säga det själv'' svarade hon lite avfärdande och vände sig om mot hanen. Hennes tassar hade vid det här laget börjat kännas frusna och kunde behöva en paus. ''Det kräver tid och tålamod att få det bra, att få det perfekt''. Hon var definitivt något utav en perfektionist när det gällde detta. ''Nackdelen med is är att det är ett så otacksamt och kinkigt material, smälter på en gång om jag inte är nära eller förvarar det kallt''. Hon skakade smått på huvudet, och en antydan till ett leende drog sig i en av mungiporna för en stund. I samband med att hennes tankar upptogs av någonting annat så kunde hon låta kraften dra sig tillbaka från området runt om dem, förutom närmast skulpturen. Det tog mycket på hennes krafter att hålla hela omgivningen fryst, om än det inte varit avsiktligt.
''Så, är du en Isil Anar som kommit för att jaga iväg mig från er kära skog?''. Stämman hade blivit något kyligare igen samtidigt som hon granskade hanen i väntan på hans svar. Hon kunde inte minnas honom från kriget, men alla medlemmar var sällan närvarande i en sådan situation. En del av henne hoppades på att han inte var det, så hon slapp hata honom bara av princip, det hade hon inte ork med just nu.

Det ryckte i Aces mungipor när han såg henne snegla åt hans håll, på något sätt nöjd över att han lyckats fånga hennes uppmärksamhet, om än bara tillfälligt. De kommande orden fick honom dock att rikta tillbaka blicken mot skulpturen. "Ledsen att höra", erbjöd han och kunde nu gissa anledningen till varför han klivit rätt in i ett vinterlandskap denna morgon. Hon sörjde. Han ville fråga om hon var okej och frågan var nära att slinka ur honom innan han insåg att det var en dum fråga att ställa. Dessutom trodde han sig redan ha svaret framför sig.
    Hennes ton ändrades när hon fortsatte prata om sina skapelser; meningarna mer utsvävande än de korthuggna ord hon tidigare yttrat. Det var tydligt att hantverket var viktigt för henne. Ace hade själv inga sådana färdigheter att skryta med men fann ändå uppskattning i att höra henne förklara processen. Det var gulligt på något sätt. "Du har fler? Bättre än den här? Pfft, kom igen nu", ifrågasatte han och inspekterade de frusna formerna närmare. Hon var uppenbarligen en lögnare eller åtminstone extremt självkritisk. Ace kunde inte se några defekter i den nästan färdiga skulpturen. Hur något kunde vara bättre än vad han redan hade framför sig lät snudd på omöjligt.
    Honans nästa fråga fick honom att rikta tillbaka uppmärksamheten mot henne men istället för att kika på henne ur ögonvrån som han tidigare gjort, valde han nu att möta henne ansikte mot ansikte. Ah, Lykoris. Så klart. Ace dolde den plötsliga modfälldheten med att skratta. "Är det här vad du kallar att jaga?" Han gestikulerade med tassen mellan dem, där han själv blivit tillräckligt bekväm för att sätta sig ner. "Äh, skogen är väl lika mycket min som din", resonerade han med en axelryckning. Och det var ju sant, åtminstone. Sanningen var att han i stunden inte ville tänka på flocktillhörigheter och vem som skulle hata vem, vilket kanske skulle komma att bita honom i baken senare. "Fråga mig något annat istället", log han mot henne.

Hon nickade endast till svar då han beklagade hennes förlust. Ord hjälpte inte, gjorde ingenting bättre egentligen, men det var väl en sådan grej som bara var naturligt att säga när man hörde att någon förlorat en nära anhörig. Kanske visade det ändå ett visst stöd, även från en främling, om än det enda som egentligen krävdes var tid. Tid till att sörja, och tid till att lära sig leva i det nya normala.
Han verkade inte riktigt tro henne då hon sade att hon hade fler skulpturer, bättre sådana, hemma. Det fick henne att le. ''En hel verkstad faktiskt'' konstaterade hon. Hon övervägde för en kort stund att fortsätta att berätta om det, men hindrade sig själv. Hon kunde ju inte begrava hanen i all fakta på en gång heller. Hon fann honom förvånansvärt lätt att prata med även om de knappt ens hälsat på varandra ännu. Kanske var det bara sorgen som spelade ett spratt med henne, släppte på alla hämningar och vanliga beteenden. Det var det säkert.
Då hanen påpekade felaktigheten i hennes uttryck så skrattade hon till, rycktes med i hans lättsamma humör och ord. ''Nej, det har du väl rätt i'' svarade hon och himlade smått teatraliskt med ögonen. Hon kunde inte låta bli att tycka om honom, av vad hon sett, vilket var väldigt konstigt med tanke på att han praktiskt taget konstaterat att han tillhörde Isil Anar. Hon borde hata honom, attackera honom eller åtminstone inte skratta med honom. Vad tusan hade flugit i henne?
''Okej. Om hantverk inte är ditt tidsfördriv, vilket jag kan anta av ditt dreglande, vad har du då för hobby?'' frågade hon som uppmanat. En viss skämtsamhet hade smugit sig in i hennes stämma nu, det smittade av sig helt enkelt.

Ace drog dramatiskt efter andan och tryckte tassen mot bringan i en förnärmad gest. "Ursäkta?! Mitt dreglande? Äsch, lär dig ta en komplimang." Hans skådespeleri var dock under all kritik och det dröjde inte länge förrän leendet drog i hans mungipor på nytt. "Okej, jag kanske dreglade–", medgav han besegrat och torkade baksidan av sin tass mot munnen. "–Men bara lite. Som jag sa, det är inte varje dag man kliver in i ett vinterland mitt under sommaren. Du kan inte klandra mig för att jag blev lite imponerad."
    Han matchade glimten i hennes ögon och lekfullheten i hennes röst med sin egen. "Och för att svara på din fråga–" Han sträckte sig malligt fram mot henne. "–Så råkar jag vara något av en atlet. En gladiator. Jag har vigt mitt liv till att träna. Min kropp är mitt instrument, så att säga." Det var en tydlig överdrift från Aces sida, men han fann det rätt kul att flexa och spexa inför henne, hur än töntig det fick honom att framstå. Hennes skratt var beroendeframkallande.
    "Så få inga idéer. Jag har dig på marken innan du ens hunnit säga 'skulptör'." Han höjde på ögonbrynet, väntandes på om hon skulle våga anta hans utmaning.

Hanen ifrågasatte hennes kommentar med ett överdrivet dramatiskt skådespel. Varför fann hon sig själv flina till det snarare än att avfärda det som trams?
"Försiktigt, du vill väl inte förfrysa din tunga när den hänger så långt utanför munnen som den gör?" kontrade hon skämtsamt som om någon annan pratat för henne. Okej, nej, nu orkade hon bara inte fortsätta ifrågasätta sig själv, det var som det var, han var onekligen charmig, och hon var svag. Det var bara tröttsamt att streta emot, och det tog fokus ifrån vad som faktiskt artade sig som ett väldigt trevligt möte.
En gladiator sade han? Hon synade honom från topp till tå. Han hade helt klart storleken för det, men musklerna? Det återstod att se hur mycket av det som egentligen var sanning. Hon tvivlade på det, åtminstone tills motsatsen hade bevisats.
''Jaså du? Jag skulle gärna se dig försöka'' svarade hon utmanande. Svansen svepte sakta från sida till sida och ansiktsuttrycket speglade känslan att han inte var modig nog att ta sig an henne, att han borde följa upp på sina kaxiga ord. ''Skulptör'' viskade hon retsamt fram för att egga på honom och hukade sig ner. Kom och ta mig då.

"Okej, okej. Du gillar att leva farligt, hör jag. Jag kan respektera det", berömde han och nickade imponerat. "Jag lovar att jag inte ska skvallra för hela Numoori om din förlust. Jag är en gentleman trots allt." Med det sagt dök han mot honan. Hon dansade undan utan problem och följde upp manövern med att göra ett eget utfall. Ace backade inte. Istället mötte han henne i en kollision, bringa mot bringa. Leendet var brett och retsamt när han såg ner på henne, bara för att bli bortputtad när hon tryckte honom från sig med sina framtassar. Oförskämt kunde man tycka men Ace slutade aldrig le.
    När han avancerade på nytt gick han efter hennes ben. Tacklade dem åt sidan med sin tyngd så hon tappade fotfästet och stöp i backen. "Aa-ha!" Rösten var triumferande. Han ställde sig över henne med framtassarna på vardera sida om hennes huvud och sänkte sedan sitt eget för att blåsa varm luft i hennes ansikte. "Vad var det j–"
    Han hann aldrig avsluta meningen. Plötsligt var hans ansikte tryckt mot hennes hals efter att hon slagit tassarna runt hans nacke och dragit honom ner mot sig. Positionen gjorde honom framtung och han hade inte mycket att stå emot med när han kände hennes bakben ta spjärn mot magen. Hon tryckte honom uppåt – tills baktassarna lyfte från marken – och sedan framåt tills han gjorde en ograciös vurpa över henne, landandes på rygg med en tung duns. Det hela gick på ett ögonblick.
    Med solen i sina ögon jämrade Ace sig på stället tills han skuggades av sin motståndare. Hon stod över honom och när han kisade upp mot det självbelåtna flinet tappade han andan. Hennes siluett ramades in av morgonsolens sken; gav henne glödande konturer som matchade den röda blicken. Om än det var han som låg på rygg kändes det som att det var han som vunnit. Det var omöjligt att slita blicken från henne. "Vad heter du?", andades han slutligen fram. Han brydde sig inte om att försöka dölja sin hänfördhet.

Nula kände med ens ivern stiga inom sig då han antog hennes utmaning. Hon hade alltid gillat att jobba med kroppen, likväl som hon även uppskattade lugna stunder för hantverk. Det var något visst med att få sätta kroppen i rörelse och låta musklerna arbeta, speciellt om det var tillsammans med någon annan.
Då hon tacklades till marken och hanen var på väg att tillkännage sin seger så slog ett sting av skam över henne för ett ögonblick, hur pinsamt var det inte att förlora så enkelt? Hon såg dock ett perfekt tillfälle att ge igen då han ställde sig över henne och sänkte huvudet, en öppning till att kunna tysta hans ord och fälla honom till marken. I det korta ögonblick då de bådas huvuden placerades bredvid varandra så överväldigades hon av hans värme och doft, så pass att någonting inom henne pirrade till, om än flyktigt innan hon fick honom att slå en volt över hennes huvud. Hon vred bak nacken för att bevittna sitt verk innan hon skyndade sig upp på tassarna. Han skulle inte få komma undan. Hon ställde sig gränsle över honom och kunde inte hindra flinet på läpparna från att breddas.
''Vad var det du skulle säga, gladiatorn?'' retades hon och satte sig demonstrativt ner på hans mage, utan att lägga någon vidare tyngd på honom. Hon sträckte malligt, och överdrivet dramatiskt, på halsen och ryckte lite vagt på axlarna. Hon hade vunnit, om än han verkade ha gett upp i slutändan. Hon lyckades dock inte hålla masken särskilt länge utan skrattade till och klev av honom för att lägga sig på rygg bredvid honom i samma stund som han frågade om hennes namn.
''Naphula, men jag föredrar att bli kallad Nula''. Hon var inte överdrivet förtjust i sitt fulla namn, det var väl inget direkt fel på det, hon tyckte bara att det kändes för klumpigt att använda för det mesta. ''Vad heter du?''. Den röda blicken vändes för att möta hans blå, som var betydligt närmare än vad hon hade väntat sig, och den där pirrande känslan i maggropen gjorde sig ännu en gång påmind.

''Naphula, men jag föredrar att bli kallad Nula."
     Ace log åt det. Inte för att det var kul på något sätt utan snarare för att det var fint att hon ville dela det med honom. Han brukade själv alltid presentera sig vid sitt smeknamn endast. Han förstod inte varför hon gjorde det dock. Namnet passade henne.
    "Naphula", upprepade han med en viskning och riktade blicken mot himlen efter att ha låtit den dröja lite väl länge vid hennes. Han skulle inte få ur sig något vettigt om han fortsatte möta hennes röda med sina blå. Det var inte mer än rätt att han gav henne sitt fulla namn. "Arceus, men jag brukar kallas Ace. Föredrar det." Kanske skulle han ha stoppat där och bara njutit av stunden, men något inom honom ville klargöra en sak.
    Ace tippade till sidan med ansiktet mot henne. Det tog honom ett par ögonblick att bryta genom den berusade känslan som övertagit hela hans kropp. "Det du frågade innan, om Isil Anar." Han justerade huvudets position, kinden vilandes mot marken. "Jag tillhör dem inte. Inte fullt ut."

Han upprepade hennes namn i en tyst viskning, nästan som om han smakade på det, ville se till att lägga det på minnen ordentligt. Han presenterade sig själv i samma stuk som hon själv, hon verkade inte vara ensam om att föredra sitt smeknamn.
''Arceus'' ekade hon demonstrativt tillbaka i en lika lågmäld stämma som hans. Kort undrade hon varför han föredrog Ace då hans fulla namn var väldans charmigt. Kanske var det lättheten bakom ett namn med färre stavelser som tilltalade? Eller dåliga associationer? Hon kunde omöjligt gissa sig fram till svaret. Hon hade velat fråga om det för att stilla sin nyfikenhet, men tanken avbröts då han tog upp ämnet som sin flock igen, eller snarare, det faktum att det inte var hans flock.
''Jaså? En rekryt? Eller nej, låt mig gissa...''. Lättsamheten hängde fortfarande kvar över henne, den verkade svår att släppa. Inte för att hon ville det. ''En inhyrd soldat från fjärran väster som kommit för att hänföra alla med sin kunskap?''. Hon log åt tanken, men något inom henne gillade ändå den tanken mer än att han skulle tillhöra Isil Anar. De kunde behöva någon som visade dem hur de skulle slåss ordentligt. Vad kunde hon säga, hon var född och uppvuxen i Lykoris trots allt. Det hade satt sina djupt rotade spår i många avseenden, charmör eller ej.

Han skrattade, road av hennes kommentar. "Något i den stilen, ja", svarade han och nickade. Om än det snarare var Isil Anar som försedde honom med all kunskap och träning. "Och vem är jag att säga nej till de som behöver mig, hmm? Det är viktigt att förbli ödmjuk när man är så skicklig som jag. Det är lätt att det stiger en åt huvudet annat."
     Blicken skiftade till skulpturen. Malplacerad men vacker i sommarvärmen. Ace drog ett djupt andetag och andades ut i ett belåtet läte med underliggande längtan. "Ett par månvarv till och jag är hemma igen."

Hon skrattade roat åt hans ord, fann sig själv underhållen av den något överdrivna stämningen i deras samtal. Hon vill inte att samtalet skulle avslutas och de skulle gå skilda vägar riktigt ännu, inte utan att ha lärt känna varandra bättre. Det kändes lite som att det skulle vara ett misstag att låta charmören slinka mellan tårna på henne utan att ha utforskat vad det kunde leda till. Det var lite märkligt, den känslan, ingenting hon upplevt med någon tidigare. Kanske var det därför som hon var extra mån om att vilja stanna kvar.
Hon följde hans blick till skulpturen bakom deras huvuden. Den såg allt annat än bra ut där den nu börjat smälta för att hon tappat koncentrationen på den. Ytan glansig och blöt istället för frostigt kall. Vattendroppar som föll till marken i en allt snabbare takt. Så kunde det inte förbli. Om hon inte skulle slutföra den så fick dess öde istället bli någonting annat vackert, istället för en ledsen smältande isklump utan form eller funktion. Hon tog tag i den med kraften och lyfte upp den ganska högt ovanför dem innan hon lät den explodera till ett hav av tusentals små iskristaller som sakta föll ner över dem likt snö. Glittrande i solskenet.
Med ett leende på läpparna så makade hon sig närmare hanen och lade sig med framtassarna över hans bröst. ''Vart än hemmet är så har de tur att få dela det med en sådan stilig, skicklig gladiator''. Retsamheten var nästan helt bortblåst från hennes röst, den lät faktiskt väldigt...genuin.