Årstiderna hade bytt platser. Hösten hade lämnat över dem till en sval vinter. I Kawaazatri så hade det inte märkts på något annat sätt än att regnen kom oftare och blommor slutit sig igen. De förberedde sig. Väntade på våren, väntade på att åter få blomma.
   Lite samma sak hade skett med Occultos. Ända sedan Blair kommit hem hade förberedelserna varit oändliga. Man kanske skulle kunna tro att det bara var att rycka upp flocken och lämna djungeln - men likt en blomma så gick det inte. Man behövde få med rötterna också.
   Om Occultos nu var en blomma, så gick det sakta men säkert framåt. De drog upp rötterna, paketerade dem. Förberedelser och planer. Men det oroade honom, att inte alla skulle följa med. I sitt sinne hade han stilla räknat med att det här skulle vara något som flocken gjorde: men Shady hade skakat på huvudet. När samarbetet med Draugai var över, när det nu än skulle ske, så kunde de inte stå utan revir. Någon, eller några, behövde stanna kvar och skydda reviret. Det oroade honom lite. Occultos var inte en speciellt stor grupp. De hade aldrig varit någon stor grupp heller, och han visste inte om det någonsin skulle förändras. De hade inte råd att lämna kvar folk. Men Shady hade varit säker. Reviret måste beskyddas. Endast de yngre förmågorna togs med på resan: de äldre stannade kvar i Kawazatri. Taher, Rialea, Etzlenil. Midnight.
   Att lämna kvar Mid var det svåraste med flytten. Blair stod honom i skuld för allting. Utan skugghanen skulle han aldrig varit här. Det var Midnights förtjänst, alltihop. Blair skulle alltid respektera honom, och ärligt talat såg han honom som en vän.
   Men någon måste ju vakta reviret, eller hur?
   Det regnade lätt när Blair infann sig i Gläntan. Än så länge var den tom, men han planerade att ändra på det. Flocken var redo. Alla väntade på att ge sig av. Allt som behövdes var ett startskott. Kallande höjde han huvudet. Ett yl lämnade honom, klart och tydligt. Det var ingen förfrågan: det var en order. Kom.

[Komsi komsi folk! Utspelar sig under ZE för att flocken ska komma igen i tiden, men skulle uppskatta om ingen drar in massa zombies hit. xD]

Björk travade lugnt runt bland det höga, rutiga gräset. Hon hade kommit tillbaka från hennes oplanerade vänring mot höstskogen, där hon lugnat ned sina rastlösa nerver. Hon hade precis hoppat upp på en stor sten som hon hörde ett bekant yl. I en reflex vände hon blicken till och vinklade öronen åt samma riktning. Där borta fanns hem. Och nu kallade det på henne, eller rättare sagt Blair. Björk avvaktade för ett nytt meddelande. Rädd var hon aldrig, och det var hon inte nu heller egentligen, men hon kunde inte förmå sig själv till att svara. Tänk ifall hanen skulle ge ifrån sig ett nytt meddelande när hon ylade sitt svar? Efter alla dessa veckor ville hon höra mer från den hanen som värvat henne och gett henne ett hem. Detta var den enda gången hon lyckades begränsa hennes käft. Snart så svarade hon honom dock och tog fart mot reviret. 
  Smidigt och högt hoppade hon ut från buskarna runt gläntan, bara någon meter framför Blair. Honan tvärbromsade, något mindre elegant, för att inte åka in i honom. Snart hittade hon dock åter sin balans igen och ställde sig stadigt på alla fyra, med den vita tungan hängandes framför henne. Andfått frågade hon honom:
  "Du verkar inte ha haft så bråttom. Hur långsamt går du?" 

Hon hade blint följt instruktioner och samlat ihop allting, förberett sig. Det var så oerhört spännande att hon ville spricka, men samtidigt så visades inget utåt, så som det anstod en skugga. Visst hade det läckt igenom här och var, men bara i närvaron av den bruna hanen. Hon var glad att Shady ännu inte kommenterat på det, hon ville inte ha en lektion i svagheten som skulle komma med relationen.
Just nu så kollade hon så att allt hon själv behövde var redo, hon själv var allt det!
Men samtidigt var hon inte helt övertygad på om dessa vargar de skulle till verkligen kunde lära dem mycket, träningen de fått ifrån Shady var ganska logisk, och var mycket om tekniker. Vad hade dessa att erbjuda dem?
Men hon tänkte inte ifrågasätta Blair och Shadys beslut, och utflykten skulle bli hennes första officiella sedan träningen i Bergen, hon var spänd, uppspelt.
Blair kallade och hon fattade genast tag om det enorma, uthålliga, lövet som kvistar, smörjor och dylikt låg på, ihopsatt av Valerie, för skadeläkning på vägen, och satte av emot den bruna hanen. Shady skulle inte med direkt på resan och hon kunde knappt fatta att hon skulle få resa med Blair.
Hon fick syn på han mellan träden och skulle precist till att vifta lätt på svansen och likt en uppspelt varg busa med honom då en svartvit hona tog form mellan träden och närmade sig likt hon själv. Alltid skulle då något komma i vägen. Hon saktade in och nickade bara emot Blair, menade på att hon var redo. Den honungsfärgade blicken hade stelnat vid synen av Björk, hon hade inget emot tiken, men hade hon fått bestämma själv hade hon rest ensam med Blair. Men nu skulle nästan hela flocken med, även om de inte var många.
Hon suckade och intog sin plats.