Ylandet hade lämnat hennes sturpe, klart och kraftfullt. Klangen hade varit bestämd, obeveklig, och för ett ögonblick när hon sänkt huvudet och blickat ut över reviret så hade det känts som att hennes bröstkorg skulle spricka. Inte av rädsla, inte av osäkerhet av att inte veta vad som skulle hända härnsät, utan av förväntan.
Det var alltså såhär det kändes. Att sammankalla flocken. Första gången sedan Key lämnat Numoori skulle nu flocken stå samlad. Ja, iallafall vad som var kvar av den. Det ryckte till i ena mungipan och nosryggen veckades lätt, men det självsäkra flinet låg envist kvar på de svarta läpparna. Hon var fullt medveten om att vissa vargar, vissa medlemmar, hade lämnat flocken bakom sig i avsikt att aldrig vända tillbaka. Men tanken väckte varken ilska eller frustration inom henne. Nej. Det var ingen förlust för flocken, det var bara ett av stegen till en ny början. De som aldrig skulle ha klarat av flocklivet, de som aldrig varit riktigt trogna, det var de som vandrat iväl. De svaga själarna som aldrig förstått innebörden med att få tillhöra en flock som The Dark Nation. De som erbjudits chansen att renas från omvärldens smuts och idiotiska idéer genom att följa Keys väg. Key... Känslan som fyllde Selva där hon stod och inväntade medlemmarna av flocken, var det samma känsla som fyllt Key varje gång hon samlat dem? Iver, stolthet, den näst intill överväldigande känslan av maktinnehav, kunde det ha varit känslor som även brusat upp inom den äldre honan när hon stått som ledare? Key hade aldrig visat känslor, alltid varit kall och rak på sak emot dem alla, men nog hade hon varit stolt. Och trots att hon lämnat dem, att hon vandrat iväg utan att lämna minsta viskning, minsta spår, efter sig... så visste Selva att arvet efter den mäktiga honan aldrig var menat att dö ut. Det var därför hon stod här nu, uppe på en av klipporna som var omslutna av mindre vulkaner som nästan bildade en liten bergskedja vid utkanten av lavaöknen. Hon skulle föra flocken vidare, fullfölja det Key påbörjat, och hon skulle inte tillåta någon stå i hennes väg. Detta var större än hon själv, större än vad flocken någonsin skulle kunna inse, kanske till och med större än Key...
Den långa, svarta svansen piskade till bakom henne, och hon trampade lätt med framtassarna under sig medan hon med spetsade öron lät blicken glida över hennes omgivning. Ända sedan hon varit en liten valp hade hon vetat att det var hennes uppgift att ta över ledarrollen efter Key. Ingen annan hade varit lämpad att göra det, utom hon. Ändå var det ännu inte gjutet i sten, och detta var första gången hon skulle stå framför flocken och förklara sig som deras nya ledare. Det var inte säkert att alla skulle acceptera det, men hon var redo att sätta de uppnosiga på plats och visa att hon inte var en flockledare som man kunde ifrågasätta. Hon var villig att offra blod, att offra liv, för att ta sig dit hon ville. Ingenting kunde stoppa henne, ingenting kunde stå i hennes väg. Och hon tänkte ge The Dark Nation en ny start, hon tänkte bygga upp allting på nytt. Hennes enorma respekt för Key, den varg som talat till henne och väglett henne under uppväxten, skulle finnas bakom alla hennes handlingar, alla hennes order, alla hennes beslut. Om än saker och ting skulle ske annorlunda, så skulle det i slutändan leda till vad Key planerat för flocken.

Blicken höjdes emot himlen, och nosen vädrade i den varma luften. Kaoset i landet hade dragit förbi, men hon visste inte hur många medlemmars liv det hunnit ta. Antalet spelade dock ingen roll. Som sagt, de medlemmar som lämnat flocken skulle det inte ödslas någon tid på. De hade gjort sitt val, som de patetiska varelserna de var, och nu skulle allt fokus läggas på de villiga själar som fanns kvar. Bara för att de stannat och fortfarande sade sig tillhöra The Dark Nation, att de var trogna Key, betydde inte att de var äkta medlemmar. Det var det hon skulle ta reda på inom den närmsta tiden. Om äkta TDN-blod rann i deras ådror. Kanske skulle de komma att förlora ytterligare flockmedlemmar, reducera antalet ytterligare, men det skulle inte spela någon roll. Det var nu de reste sig ur askan. Trädde fram ur skuggorna. Och slöt sina bloda käftar kring landet för att aldrig släppa taget.

[ FLOCKROLLET ÄR SKAPAT. Och nu ska vi göra vårat yttersta för att hålla det rullande, så att det kan påbörjas och avslutas utan att det ska ligga tre månader därimellan. Hoppa in allt eftersom, Selva har, som det står i inlägget ovan, just sammankallat flocken och inväntar nu de medlemmar som fortfarande är kvar i flocken.
Jag kommer skriva med både Selva, Fountain och Alnare i samma inlägg eftersom jag spelar alla tre. På så sätt riskerar vi inte att rollet stannar på mig för att jag inte tycker mig ha tid eller ork att logga in på en annan karaktär. Men tänkte att jag nämner det här så att det inte uppstår förvirring.]

-----------Fountain:-----
Det var skrämmande. Mer än skrämmande. Att se dottern stå högt uppe på klippblocket, se hur blicken glödde och svansen hållas högt i en position som inte tillät sig utmanas. Hur hade det kunnat bli såhär? Fruktan som brände inom henne gjorde henne nästan stel, slöt ett hårt tag om musklerna i hennes kropp och gjorde varje rörelse plågsam, nästan skygg. Försiktigt, ytterst försiktigt, kröp hon fram ur skuggorna med huvudet i en låg position, sänkt svans och öronen sturkna bakåt. Hon stannade upp vid sidan av den klippa där Selva stod, vågade knappt titta upp emot henne i rädsla för att hon skulle få sota för att ha mött hennes blick.
Man kunde inte ångra sina barn. Det fick man inte göra, för vad för slags moder skulle man då vara? Om man vågade ångra den dag man födde de små liven till världen. Det var förbjudet, vidrigt, att känna avsky och ånger över sina barn. Ändå var det precis det hon gjorde just nu. Kanske hade hon alltid gjort det. Hennes dotter hade alltid, ända sedan hon kunnat stå, varit brutal och hårdhänt emot de andra valparna. Tidigt hade de kunnat avgöra att någonting inte stod rätt till med den lilla tiken. Det var någonting med hennes blick, sättet hon rörde sig på, hur snabbt hennes humör ändrades... sinnet var infekterat, sjukt. I samma stund som Tain insett att hennes egna dotter var en fara för de andra valparna, hade någonting inom henne brustit. Inte förrän under senare år hade hon sett att alla valparna bar ondska och mörker inom sig. De lekte inte med varandra som vanliga valpar brukade, de verkade inte förstå innebörden i ordet kärlek. Istället slogs de tills blod spilldes, de högg emot varandra och behandlade varandra mer som konkurrenter än syskon. Endast en valp hade återgäldat moderkärleken hon envist försökt skänka dem alla. Hennes underbara lilla son... hennes son... som nu var död... Ögonen pressades samman hårt och hon satte sig ner i en så snabb rörelse att hon slog sig ordentligt emot marken. Kroppen skakade, och det var med vemod i blicken som hon sneglade upp emot sin dotter. Den dotter som alltid varit en fara för alla andra i sin närhet. Den dotter... som mördat sin egen bror. Och nu skulle hon utse sig själv till flockledare. Det fick inte ske. Någon var tvungen att stoppa henne. Tain sänkte åter blicken och kämpade hårt för att sluta skaka.
Låt någon sätta stopp för detta... snälla snälla snälla, låt någon hindra den galna hyndan från att få sin vilja igenom... detta kan aldrig sluta väl...

------------Alnare:----
Det klara ylandet hade nått hans öron när han befunnit sig utkanten av reviret. Den stora, kraftiga kroppen var full i sår, vissa fortfarande öppna med blod och var rinnandes ur dem, och när han reste sig upp såg det nästan ut som att benen inte riktigt ville bara honom. Ändå började han med bestämda steg vandra emot den punkt där flocken skulle samlas. Men det var inte Keys skall. Det var någon annan som sammankallade dem. Och vem det än var, så kunde han inte låta bli att känna en svag lättnad i bröstet. Det hade gått så lång tid, alldeles för lång tid, sedan hela flocken stått samlad. Fanns alla kvar fortfarande? Eller hade de dött under kaoset, kanske vandrat iväg för att finna en annan plats i landet? Alla dessa frågor skulle bli besvarade, bara han tog sig till den plats där de andra väntade.
En djup suck lämnade honom, men han tvingade sig själv att hålla huvudet högt och öronen spetsade, ifall det skulle höras rop från andra håll. Sedan striden på Numoorislätten med Howaido-Chis ledare Maya hade han aldrig återhämtat sig. Det var faktiskt för bara någon dag sedan som han återvänt till reviret. Och han var trött... mycket trött. Det hade aldrig slagit honom förut att åren kanske började komma ikapp honom, men nu kände han sig både gammal och sliten. Att utmana Howaido-Chis ledare och försöka döda henne hade varit det sista uppdaget han tilldelats, innan Key försvunnit. Och trots vetskapen om att hon vandrat iväg, lämnat flocken och dem alla, hade han besökt snöslätten, och utmanat ledarinnan. Det hade stått honom dyrt, men han visste att de sår han givit honan med säkerhet skulle ta hennes liv. Och kanske skulle han själv få betala med sitt, för de sår han själv bar? Men det var hans gåva till flocken. Hans sätt att betala igen för alla de gånger han tvivlat, för alla de gånger han längtat till tryggheten hos den vän som en gång ingått i den stora familj som kallade sig Qu. Varje gång han tänkte på den hona som han växt upp med, som han förlorat under sina år i detta land, fylldes han med sorg. Men nu var sorgen lite lättare att leva med. Han hade en egen familj nu, en flock som han tillhörde och kämpade för. Och om hans insats denna gång skulle kosta honom livet, så skulle han gladeligen skänka det till flocken. För nu kände han sig en aning mer hemma. Han hade Fountain, och han hade fått se hennes valpar växa upp till ungvargar. Och om han nu gav sitt liv, så betydde det väl att han skulle få återse Laulu i dödens famn?

[BARA ATT HÄNGA PÅ, NU KÖR VI! 8D]

Utan att egentligen vara medveten om det tillföll hans möjligheter att vandra bortom revirets gränser hade Seu varit borta. Men nu var han här igen, utan att ha varit borta från sitt medlemskap. Bara borta som en TDN-medem.

Colosseums tassar höll honom vid TDN's västra gräns och ända dit nådde ylet. Det spreds från långt bortifrån och hördes över djungelns träd. Seu höjde sitt huvud mot himlen och såg en flock fåglar fly bortåt, det skulle inte han göra. Han skulle ta sig till ylet. Det gröna underlaget gräftades upp av hanens klor när han rivstartade och med fart tog sig fram genom den östra djungelns utkanter, buskagena var ganska tunna här men alldeles tillräckligt för en ovan.

Huvudet gungade i takt med de långa kraftfulla stegen. Efter att ha hunnit ta sig igenom och över djungelns växtligheter och nu skymtade Lavaöknens slätter, bromsade Seu tankspritt in. Ylet. Det hade inte alls tillhört Key så som det borde ha gjort. Han hade inte sett till henne på länge men hade inte heller vandrat över TDN's marker särskilt mycket. Dock hade inte så pass mycket kunnat hända under tiden så att ylet för flocksamling hunnit ändra ägare.
Vad hade hänt Key, var hon skadad eller död? Borta?
Förbarmad satte Seu av igen mot Lavaöknen, den fuktiga kvava luften i djungeln lättades och gick över till hettande. Oron skakade hans inre,Seu var inte en känslofull själ men hans ledare ville han gott. Att hon inte var på plats som flockledare och kallade på medlemmarna, skapade ett nytt kaos efter det som redan varat. Den tanken påminde Seu om dagen då vulkanen fått ett enormt utbrott som fått hela Lavaöknen att bada i hetta och antagligen täckas av rinnande lava. Han kom ihåg Teck, hur de två sprungit sida vid sida och hur plågad han verkat över hettans närhet. När de tagit sig bort mot svalare platser hade de skiljts åt och efter det hade inte Seu sett till sin flockbroder. Han hoppades få möta denne oskadd vid mötet.
Lavaöknens underlag Colosseum nu rusade över var hård mot hans klor och fick ett klapprande, metodiskt ljud att uppstå när han rörde sig framåt. Längre fram såg han Vulkanbergen. Mötesplatsen. Mellanrummet mellan honom och Vulkanbergen var ännu stort men han knappade in på det för varje steg, han var på väg.

Varför den gyllene varginnan egentligen stannade kvar på denna plats, i denna flock, kan man fundera sig grå över. För inte ser hon ut att höra hemma här. Inte platsa. Hon är en skogens och trädens varelse. Som ska dansa med trädkronorna och vinden. Men om man känner denna varginna så borde man veta att hon inte är som andra. Att hon inte valt en vanlig väg att vandra. Kanske är det hennes blod som styr henne. Generna från den maktgalna fadern som gjort henne till den hon är. För makt är något hon strävat efter i hela sitt liv. Och nog är hon fullt kapabel till att hantera all sorts makt som tilldelas henne. Hon lever sitt liv enligt sina egna regler. Så varför befinner hon sig nu i en flock utan tilldelas position? Varför har hon hittills nöjt sig med att endast vara en bricka i spelet istället för att själv vara den som styr och bestämmer reglerna? Det är en bra fråga. Och vad som rör sig i varginnans huvud är svårt att avgöra. Och inte många är kapabla till att kunna tränga in och ta del av hennes tankar.

De rubinröda pupillösa ögonen hade vänts sig mot himlen när ylet hade skärt genom luften. En stämma som hon faktiskt var väldigt bekant med nu. Artemis hade befunnit sig någonstans i mitten av reviret denna dag och vad hon höll på med är en annan historia. Nu står hon stilla för en stund och lyssnar till tystnaden som följer. Sedan rör hon på sig. Hon rör sig mot mötesplatsen. Men skyndar inte. Hennes hållning är värdig och elegant som vanligt. Hennes steg är full av spänst och kraft. Den långa yviga svansen hålls höjd i en båge bakom henne och dansar mjukt likt en fana. De toffsprydda öronen står spetsade på huvudet. Huvudet hålls högt. Det märks tydligt att detta är en varginna som inte låter sig kuvas av någon.

Mycket snart är hon framme vid mötesplatsen. Blicken sveper snabbt över de få samlade. Hon väljer ut en passande plats till sig själv och med en smidig rörelse sätter hon sig ner. Den långa yviga svansen sveps kring tassarna. Hon sitter där rak i rygg och nacke. En krigare är hon. En högaktad krigare. Och stolt. Stolt som få. Hon är inte som andra. Hon är bättre.

Det långväga ylet hade varit ett tydligt tecken åt den utspridda flocken som hade tvingats fly från vulkanutbrott och dyligt vid chaos för att skydda sina liv. De hade varit spridda, utan tydlig ledning, och Teck funderade emellanåt på varför han var kvar. Visst, han hade kunnat lämna, för att aldrig komma tillbaka. Han undrade om det fanns en mening att vara kvar utan Key, den fantastiska honan som alltid hade fascinerat och fängslat honom på de mest bisarra sätt egentligen. Han hade följt henne i hopp om att en dag få möta henne i en strid. Att möta någon som kunde hota honom var en kittlande tanke. Men det blev aldrig så. Nu skulle de troligen aldrig bli så.

Så varför skulle han vara kvar?

För sanningen var den att han hade inget annat. TDN var hans liv nu, tills vidare. Dessutom var han nyfiken på att se vad denne unge tik hade att erbjuda i form av ledarskap och underhållning. Om hon kunde vinna hans respekt, skulle han stanna. Annars kunde han lika gåärna nonchalant gå igen. Teck hade aldrig känt sig bunden till något eller något. Men så länge han inte hade något bättre för sig, så kunde han bli kvar.

Teck närmade sig snart platsen där de andra medlemmarna befann sig. Så det var nu något skulle hända, något skulle förändras. Hans tunga steg kunde höras lång väg, alltid lika avslöjande. Men det bekom honom inte, han var van vid att han aldrig skulle ha förmågan att smyga sig på någon. Det var ju för övrigt inte hans styrkor hur som helst. Han hade andra egenskaper nog så användbara.

Teck var en krigare, en krigare till blod och sinne. Han visste inget annat, kunde inget annat.

Därför var han i TDN från början. Och därför var han kvar, för att Key hade sett hans talanger. Teck var kvar för att han var på en plats, i en grupp där hans talanger för en gångs skulle kunde komma till nytta. Så länge han inte kände sig mer behövd någon annanstans, så skulle ha ntroligen bli kvar.

Han kom fram till dem och stannade bredvid de få som var där. Han lade ner sin stora tunga järnfylldakropp för att vila efter den ansträngande vandringen. Varje vandring var ansträngande för Teck, hans järnkropp är inte lätt att släpa på, men han tyckte aldrig synd om sig själv, han var ju van, och hade styrkan för det. Men en vanlig varg som plötsligt skulle få allt hans järn i blod och skelett skulle lida oerhört av tat känna sig så handikappad och långsam och orörlig.

Som vanligt i större gruppe så sa han inget, uttryckte knappt något. Men han såg sig om på vargarna som han nu kände igen så väl - Selva, Alnare, Fountain, Colosseum, och till och med den högfärdiga Artemis, och tänkte att ja, det här är det närmsta en familj han har.

Man kunde tycka att det var tragiskt egentligen. Men det tyckte inte Teck för stunden. Han var inte så kräsen. Och de var väl okej egentligen, för hur är Teck egentligen när man undersöker honom? Det var få i flocken som han verkligen pratat med, oc het var nog inte många av dem som man i vanliga skulle kunna kalla för att han kände. Teck var inte öppen av sig, och han var fåordig, men han var nöjd så. Han kände dem nog så väl för att kunna säga att de var hans flockbröder och systrar. Tills vidare fickdet duga.

Han riktade uppmärksamheten mot Selva.

Den snövita hanen, fortfarande vandrandes i en ung och gänglig kropp, tog sig fram med bestämda steg. Aska yrde upp i luften kring hans smutsiga tassar. Rök från en spricka i den torra marken smekte hans päls, bet sig fast med sin doft i hans nu ganska slitna scarf. Det var ett märkligt ting, detta tygstycke som satt bundet kring hans raggiga nacke. Det bar samma färg som blod. Såg man honom på håll kunde man troligtvis få för sig att hans strupe var uppskuren. Men det var han som skulle få andra att blöda, inte tvärtom. Han hade aldrig fått höra av sin mor om varifrån hon fått den, och han tvivlade på att han någonsin skulle få veta det. Inte för att han lade ner särskilt mycket energi på att undra, då scarfens bakgrund för honom gärna kunde få ha kvar sin totala mystik. Men på senare tid hade han blivit mycket fäst vid sin enda trogna följeslagare – en bit tyg.

De varmt bruna ögonen svepte likgiltigt över den sönderbrända omgivningen, som var väldigt välbekant. Han vantrivdes inte i hettan. Han tyckte om den.
Masquerade var en sådan hane vars ansikte alltid var allvarligt. Han mindes inte den senaste gången hans läppar format ett leende, blottat känslor mot en annan individ. De läpparna som aldrig format ord, kommunicerat med ljud utstötta i luften. Ord menade för någon. Och med aldrig så var meningen verkligen som sådan – aldrig.
Därför att han inte kunde. Han var stum.

Det enda språket han lärt sig utav modern var Cazari. Språket från ett fjärran land. Ett land som för honom endast bestod av krossade drömmar och brutna löften. De tysta tankarna som for genom hans sinne var alla stöpta i samma form, samma språk.
Han hade hört tungor uttala andra, mer främmande ord. Inte alls så som hans modersmål. Ett språk hemmahörande i Numori. Ett språk som saknade Cazarins mjuka, melodiska ljud. Det nordliga språket med sina raka och kortfattade ord, sammansatta till en enda röra. Han hade dock lärt sig tyda det språket mer eller mindre, och hade inombords tränat lite på det. Men han tyckte inte särskilt mycket om det. Nordspråk hade aldrig passat på hans tunga, bildligt talat.

Som av en ren händelse for ett yl genom luften precis när han funderat på att besöka revirets centrum. Det var en röst han aldrig hört förr som kallade på honom. Han visste inte varför han kunde veta att det kallade på just honom, men det var som en dragningskraft i ljudet. Menat att samla individer. Han kunde känna det.
Han hade aldrig förr träffat flockens ledarinna, Key. Hans moder hade nog planerat att låta sina valpar möta henne, kanske till och med låta dem bli tränade, men han hade hört att den stora honan var borta nu. Om det inte var Key som ropade, vem kunde det då vara? Hans ögon smalnade när han spanade mot det håll samlingsplatsen låg åt.

Misstänksamt började han röra sig mot det.
Han var inte ens bekant med någon annan i flocken heller. Modern och syskonen var de han hållit sig vid tills den dag de splittrades. Visst hade han vandrat med sin bror ett tag, men när denne lämnade honom och gav sig av ut i landet hade han blivit ensam och sedan dess hade han varit det. Han hade börjat undra om detta var allt. Livet.
Hittills inte särskilt imponerande. Han var ofta rastlös, drev omkring och slog dank i en grå öken. Åren hade gått, han hade växt. Han var inte längre den lilla tysta valpen med bruna ögon. Nu var han den snart vuxna tysta hanen med bruna ögon. Större skillnad än man kunde tro. Han kände sig annorlunda, i alla fall. Hur han såg ut visste han inte riktigt, eftersom det inte fanns särskilt mycket vatten att spegla sig i.
När han började närma sig samlingsplatsen, efter en språngmarsch i högt tempo, saktade han in och knyckte på nacken för att få undan den tjocka, kolsvarta luggen.
Hans man hade varit något annat hos honom som växt till sig. Den hade gått från små mörka fjun till en rejäl kalufs, som stod likt en kam längs hans nacke och sedan hängde ner till nosen i en sned lugg.

Han var framme. Samlingsplatsen, blott ett dammigt minne från hans barndom, låg nu framför hans tassar. Han stannade till i utkanten, svepte aningen blygt med blicken över de samlade. De var fler än han förväntat sig att få se levande. Och de var alla främlingar. Men de var allt han hade, och så länge flocken fanns kvar skulle han vara den trogen. Han visste inte mycket om vad som hänt de senaste åren, mer än att många antingen -patetiskt nog - lämnat flocken eller själva gått under.
Där framme, inför dem alla, stod en hona i hans egen ålder. Det första han lade märke till var att de medlemmar som satt där inte såg särskilt förvånade ut. Han undrade om han var den enda som inte visste vem hon var. Men nog måste någon av dem ha reagerat åtminstone lite på det plötsliga bytet av ledarinna? Det verkade inte så. De satt alla där, så lugna och duktiga. Han lade huvudet på sned. En varm vindil for genom hans päls, rufsade om manen ytterligare. Efter att ha rätat tillbaka huvudet till dess vanliga position, sänkte han det en aning och gick skyggt fram för att slå sig ner längst bak. Öronen ville dra sig bakåt, men någon kunde uppfatta det som rädsla så han lät dem stå åt varsitt håll. Höll huvudet så högt han förmådde.
Den bruna blicken sökte sig fram mot honan, frågande.
Vem hon än var, stod han till hennes förfogande med sitt liv.

[Gud jag är så seg... Så fruktansvärt seg Dx Jag ber så om ursäkt! *skäms!* Men nu är jag här ^^'' Och Ska jag vara ärlig så orkar jag inte riktigt läsa igenom alla era ordbajsarinlägg Dx Så missar jag nå så säg till! ^^']

Menen bar den mörka honan fram över platsen likt vinden var en fågel.
Det mörka ylet hade tydligt eka över henne och först hade Tosca stått och funderat en stund över det hela innan hon beslöt sig för att ta sig till platsen. Nog hade hon känt igen den mörka stämman och nog minns hon samtalen som hon haft med sin syster. Stridsyxorna hade dom lagt åt sidan och hon kunde inget annat göra än att erkänna att dom två skulle kunna komma så mycket längre om dom bara försökte sammarbeta. Flocken skulle bli oövervinnlig och mäktigast i hela landet.
Ett brett leende sprack fram i dom mörka giporna och dofterna blev snabbt starkare och fler. Det dröjde inte länge fören hon kunde se den svartvita systern på den högre avsattsen och hon saktade in för att lugnt och stotligt lunka in bland dom andra. Hon var inte först, men långt ifrån sist.

Den ljusa blicken vandrade runt över dom andra som samlats, upp emot Selva för att sedan falla på den gråvita varginnan under systern. Hållningen som tiken bar retade Tosca och det pirrade i hela kroppen på den unga varginnan då hon såg varginnan framför sig. Det lös av iver i dom gula ögonen och den skära tungan gled lätt över den vassa raden av tänder innan hon slutligen stängde munnen. Då käftarna slog ihop bildades ett lätt klickljud. Nog må det hända att denna varginna en gång i tiden har tränat och uppfostrat henne och syskonen, men det fanns inte längre någon stolt stark vreninna i den muskulösa kroppen. Bara ett offer som så småningom skulle lämna denna jord. Och Tosca skulle mer än gärna vela hjälpa till.

Någonting lyckades väcka Tosca ur hennes djupt roande tankar och hon vände åter blicken upp emot Selva för att höra vad hennes syster hade planerat inne i hennes kaosfyllda huvud. För det var precis vad hon är, kaos i ett vargskinn. Må den Svarte vara med henne.

[Kasst men jaah Dx]

[*tre månader senare* hah.. *facepalm* förlåt allihop, jag har haft grejer upp över öronen som kommit ivägen för Numoori!
Här; Ta ett massivt inlägg som ursäktsgåva! 8D]

En efter en anlände de till platsen. Hur mycket tid som hann passera innan den, som hon antog var, sista medlemmen nådde deras lilla samling och fann sin plats i gruppen brydde hon sig inte om. Nog för att mycket tid hade gått till spillo under de senaste månaderna. Kaoset som vilat över landet, som nyligen försvunnit och tagit deras ledare med sig, det hade inte gjort någonting annat än att ta ifrån dem värdefull tid. Men prövningen hade varit nödvändig. För det var vad Selva ansåg det vara; Kaoset hade varit en prövning för alla levande själar i landet. En prövning som rensat bort de svaga och endast lämnat kvar de kraftfulla och viljestarka. Överlevarna.
Ett lätt leende lekte i mungipan på henne, men det var ett leende som aldrig nådde de unika ögonen. Blicken förblev allvarsam, svår att tolka, medan hon studerade medlemmarna som besvarat hennes kallelse med att anlända till samlingsplatsen. Först stannade blicken vid en mycket mörk hane som hon endast kände vid namnet Colosseum. Hon hade ännu inte talat med honom och därför ägde hon ingen ordentlig uppfattning om honom som person, men mycket snart skulle hon veta exakt vad det var för individer som var villiga att stå vid hennes sida. Det ryckte till lätt i det ena av de svarta öronen, och hon tog sin tid att studera honom noga innan blicken vandrade vidare till en annan hane som hon faktiskt mött i sina yngre år och kände vid namnet Teck. Hon blinkade långsamt, det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra, innan hon förde blicken mot en gyllene hona som nu behöll sin plats i den stolta hållning som hon aldrig tycktes släppa. Artemis. Karghonan böjde på nacken som en hälsning mot den äldre honan som varit en stor del av hennes uppväxt, och framför allt spelat en viktig del inom hennes träning. Artemis var en mycket komplicerad individ, som Selva stod i stor skuld till. En skär tunga fann sin väg ut mellan de kraftiga käftarna och fuktade noga den svarta nosen innan den strök över de långa tänderna som fortfarande dolde sig bakom hennes mörka läppar. Örat knyckte till igen, och hon fick anstränga sig för att inte flina brett när en av rösterna i hennes huvud viskade att hennes utstirrning nog gjorde vissa av vargarna nedanför nervösa. Trots allt, hon hade alldeles nyss klivit upp på ledarpallen och många av dessa individer som stod framför henne kände henne inte alls. Kanske var det lika bra... Om de alla vetat om vilket stört psyke som dolde sig innanför hennes pannben skulle de antagligen inte godta hennes beslut om att hon skulle leda flocken vidare. Hon pressade samman käkarna så mycket det gick innan hon mötte en mycket bekant blick. En blick som bestod av bara ett ögas många känslor och tankar. Alnare var en av de sista som anlände till platsen, och endast ett kort ögonkast på hans sargade kropp förklarade varför. De flesta av de stora såren hade läkt ihop så pass att de inte längre blödde, men där pälsen slitits bort syntes det att skinnet var irriterat och en geggig vätska klibbade ihop de strån som befann sig närmast de största rivsåren. Han hade utfört det sista uppdrag han givits av Key, men det hade tagit hårt på honom. Att vänster öga fattades, det var en gammal skada som läkt ihop fint. Selva kunde endast spekulera i varför Key tagit det ifrån honom, men hon visste innerst inne att det varit en uppoffring som hanen inte ångrade. Trots det tvivlade hon på honom.
En lätt fnysning undslapp henne, innan hon riktade uppmärksamheten emot en snövit, ung hane som anlänt ganska sent till platsen. Hon kände inte igen honom, men då hon fått veta att en före detta medlem vid namn León fått valpar så drog hon slutsatsen att det antagligen var en avkomma till den hona som inte längre befann sig inom flocken. Till sist mötte hon sin systers blick. Den första tiden i deras unga liv hade de inte alls kommit överrens, men å andra sidan så hade ingen av valparna i kullen visat det minsta tycke för någon av sina syskon. De båda systrarna hade slagits blodiga, huggit emot varandra och förvrängt sanningar med sluga ord för att den andre skulle råka illa ut. Men nu, nu låg en vapenvila mellan dem som man aldrig kunnat förvänta sig. De hade svalt att hat, och beslutat sig för att sammarbeta för att nå ett gemensamt mål istället för att ödsla viktig energi på något så onödigt som en strid systrar emellan. Svansen snärtade till bakom henne, och hon böjde på nacken för att välkomna sin syster till platsen, innan hon lyfte blicken emot den mörka himlen som var täckt av rök från vulkanen och sträckte på den kraftiga kroppen för att slappna av i musklerna. Det var alltså nu det skulle börja. Ingen nervositet, ingen rädsla. Blicken slöts, och för ett kort ögonblick lyssnade hon till alla de olika hjärtslag som befann sig på platsen. Hennes eget hjärta bultade starkt och beslutsamt i bröstkorgen. Här fanns ingen tvekan.

Ögonen öppnades sakta, och hon tog ett beslutsamt steg framåt som förde henne till kanten på den förhöjda klippbänk där hon stod och blickade ut över vad som var resterna av Keys flock.
"Var hälsade, kvarvarande medlemmar av The Dark Nation.
Jag är Selva, dotter och flocksyster till Key - denna flocks grundare. Några av er känner mig inte alls, medan vissa känner mig som en syster av samma kött och blod. Men hur ni än känner mig, så finns det egentligen bara en viktig sak ni behöver veta: Jag träder upp på Keys plats som The Dark Nations nya Ledare." Tonen i rösten var lika mörk som alltid. Hon talade lugnt, beslutsamt, med en vilja som antydde att hon inte skulle tolerera att bli avbruten eller ifrågasatt.
"Måhända är det inte alla som ännu vet... Tiden av kaos har tagit många liv, splittrat många familjer, och The Dark Nation är inget undantag. Vi är inte längre lika många som innan kaoset drabbade landet, heller är styrkan kanske inte densamma som förut. Men den största förändring som drabbat oss är att ledaren, grundaren, av denna flock inte längre finns kvar. Liksom kaoset så präglade Key detta land hårt för att aldrig någonsin glömmas bort, men hon lämnade det dessvärre lika snabbt. Jag vet inte vars hon befinner sig nu, eller varför hon gav sig av utan att meddela någon om sin avfärd. Men vad jag vet, är att hon aldrig skulle vilja att The Dark Nation faller samman och vittrar bort i glömskan! Key var den mest kraftfulla varelse jag någonsin mött, och att hon bara lämnade oss var inget annat än ett test på styrka och lojalitet. VI MÅSTE RESA OSS FÖR ATT HEDRA HENNES MINNE! För att värna om hennes arv! Vi måste stiga ut ur skuggorna och bygga upp vår styrka, påminna detta land om vem Key var och sätta skräck i de stackars själar som glömt bort The Dark Nations styrka.
Att Key lämnade oss är inte ett nederlag. Titta omkring er." Blicken glänste nu av iver och förväntan, det värkte i kroppen av att behöva stå stilla och inte få utlopp för all den energi och vilja som byggts upp inom henne. Hon knyckte huvudet åt sidan i en uppmuntrande rörelse för att få medlemmarna i flocken att ta sig en närmare titt på vilka det var som satt intill dem.
"Ser ni att antalet reducerats? Vi är bara ett fåtal kvar. Ett fåtal, som äger den styrka och beslutsamhet som krävs för att vara en del av denna flock. Vi är Key trogna! Vi har kraftfullt blod flytande i våra ådror, och vi ger inte vika endast för att vi möter motgångar.
Jag är fullt medveten om vilka det är som lämnat flocken. Vissa har jag mer information om än andra. Men det är ingen förlust, mina bröder och systrar. De har just bevisat att de inte är av äkta vara. Sörj dem inte. Ge er inte ut efter dem i jakt på hämnd. De kommer att få betala priset för att ha lämnat oss när motgångarna varit som värst. Men låt tiden avgöra när det är dags. För stunden kan vi inte spilla tid på att planera hämnd. Nu behöver vi alla ta ett viktigt beslut.
Finns det nu någon här, vem som helst, som säger emot mig? Är det någon här, som inte anser mig vara den rätte ledaren att bygga upp The Dark Nations styrka på nytt?"

--------Fountain-------
När ingen närvaro längre tycktes saknas kunde Fountain inte låta bli att förvånas över hur många det var som faktiskt stannat kvar. Vad hade de gjort under all den tid som flocken legat splittrad, utan ledare? Hade de troget vandrat på revirets marker, eller hade de gett sig ut i landet för att se om det fanns någonting bättre bortom Keys lovord om en bättre värld när de fått rensa ut alla ovärdiga? Vad de än hade gjort för att fördriva tiden, så satt de nu här. Inte lika många som de en gång varit. Men ändå ett så stort antal att de fortfarande kunde kalla sig för flock.
Där hon satt i skuggan av sin dotter syntes hon inte så väl för de som anlände till platsen och slog sig ner. Vissa av dem kände hon igen, andra var ansikten som hon bara passerat men aldrig samtalat med. Men när Alnare kom till platsen kunde hon inte låta bli att le sorgset emot honom. Trots att Key givit sig av så hade han begett sig till Snöslätten för att möta Howaido-Chis ledarinna, och utmana henne. Nu satt han här, sargad och tilltufsad. En sorglig syn, men för Tain fanns det inget som kunnat värma hennes hjärta lika mycket. Hon ville gå fram till honom, sätta sig tätt intill och slicka hans sår. Luta sig emot honom och känna värmen och tryggheten som hanen alltid kunnat ge henne, men hon vågade inte röra sig ur fläcken. Varje rörelse som hennes dotter utförde fick henne att spänna alla muskler och snegla upp emot henne med orolig blick. Dottern hade aldrig hotat henne till livet, men hon visste vad som dolde sig bakom den lugna mask som den unga honan nu visade upp inför flocken. Hon var ett monster, opålitlig och farlig. Om hon skulle tillåtas vara ledare skulle ingen av de vargar som befann sig på platsen vara säkra. Hon skulle hugga tag i och riva sönder och samman allt det som var The Dark Nation.
Fanns det ingen som kunde stoppa henne? Någon måste våga säga emot henne, någon som hade styrkan att möta henne och vinna. Driva henne långt bort från dessa marker, förbjuda henne att komma i närheten av flocken igen... Fountain slöt ögonen hårt och sänkte huvudet så att hakan nästa tog i hennes bröstkorg. Hon borde skämmas. En moder ska aldrig vilja sitt barn illa. Ändå kunde hon inte göra annat än önska sig bli kvitt Selva.

-----Alnare------
Han var sist på plats. Nåväl, han hade skyndat i sin egen takt, vilket mer eller mindre ville säga att han hade skyndat sig så mycket som hans kropp tillät. Han var antagligen ingen vacker syn, med det svarta hålet gapande på vänster sida av ansiktet och stora sår som täckte hans kropp, men han tänkte inte låta det hindra honom från att studera vilka andra det var som befann sig på platsen med honom. Den första hans blick mötte var Fountain, som satt ihopsjunken intill den klippa där Selva stod. Det sorgsna leende som honan gav honom gjorde så ont i hans hjärta, men han kunde inget annat göra än att skänka henne samma varma leende som han alltid gjorde. Att resa sig upp för att byta plats medan den nya ledarinnan talade skulle antagligen inte vara populärt, därför så beslöt han att sitta kvar och lyssna till den unga karghonans ord medan han försiktigt lät blicken svepa omring sig. De var trots allt rätt många som valt att stanna kvar. Kanske några gjort som han själv; de hade lämnat reviret men återvänt när de hörde att det kallades till flockmöte, men icket desto mindre så var de här. Det om något borde ju bevisa att de var villiga att göra nästan vad som helst för flocken. Men någonting sade honom att det inte räckte för Selva. Väldigt få saker verkade faktiskt räcka åt henne... hon var en beslutsam ung hona som visste vad hon ville, det hade hon alltid varit. Dessvärre så började han misstänka att det inte var så positivt....
Det talades om att hämnd skulle tas ut när tiden var inne, att de inte skulle kasta bort sin tid på de vargar som valt att lämna flocken. Al kunde inte låta bli att se på Selva med en oförstående blick. Utkräva hämnd på de som lämnat flocken? De var före detta flockbröder och systrar, de hade gjort ett val som tog dem bort från Key och de andra flockmedlemmarna, och för det skulle de straffas? Han förstod inte... Varför skulle de anses vara förrädare? Fast... han hade fått betala med sitt öga. Långsamt sänkte han blicken till marken, och kände en svag vindpust vidröra skinnet som satt runt den hål som nu befann sig där hans vänstra öga en gång befunnit sig. Det hade varit ett ytterst litet pris att betala för att han tänkt ge sig iväg till Qu och varna dem att TDN tänkt attackera dem. Ja, han hade funderat på att lämna flock och familj för att gå över till fienden. Men han hade betalat för sina synder. Och kanske... så var det också vad de som lämnat flocken behövde göra. De behövde betala för sitt förräderi.

Skulderbladen hade skjutit högt upp på hennes rygg, öronen hade varit bakåtstrukna och kroppen hade hållits en aning närmare marken än vanligtvis. Det var inte en hållning som talade för en flockledare, det var en hållning som tillhörde en varg i väntan på att attackera eller attackeras. Nosryggen var rynkad, den övre läppen var så pass uppdragen att man kunde skymta de skarpa hörntänderna i käftarna på henne och ögonvitan lyste i ögonvrån på henne då hon lät blicken vandra från varg till varg som alla satt och studerade henne. Inväntade nästa drag. Och när tillräckligt lång tid passerat utan att någon yttrat ett ljud, sprack de svarta läpparna upp i ett brett flin och hon sträckte åter upp sig i den stolta hållning hon alltid visade upp i sin roll som flockledare. För ja, nu var det ingen tvekan om saken. Det fanns ingen medlem som tänkte säga emot henne, ingen som sade att rätten att överta Keys plats inte var hennes. Ingen tänkte ifrågasätta henne. Inte här. De skulle lära sig att det inte var ett alternativ. Aldrig någonsin.
"Jag tänkte väl det." De svarta öronen var åter spetsade, lugnet verkade på nytt ha infunnit sig i hennes kaotiska huvud, för stunden. "Då när det var överstökat, kan vi ju gå vidare till att diskutera de planer jag har för flocken. Ni kommer inte att ångra er tystnad här ikväll. Jag ska som The Dark Nations nya ledare lyfta flocken ur mörkret och låta er alla utnyttja er fulla potential som ni alla var menade att göra! Jag bryter den tystnad som legat över reviret och oss alla som flock i denna stund, och säger att den som står i min väg, god eller ond, vän eller fiende, ska buga sig eller dö. Det är ord som ni alla bör lägga på minnet. Ni får inte låta någon stå i er väg. Jag är den enda som ska leda er. Minns detta; att bandet ni har till mig ska vara starkare än det blodsband ni har till er egen moder." Svansen snärtade till bakom henne, och hon tog några steg åt sidan för att placera sig i den mitt som halvcirkeln av vargar bildade.
"Ifrågasätt mig aldrig. Hur grymma mina order eller beslut än kan tyckas vara. Tvivla aldrig. Och när det kommer till fruktan, så bör den ligga er lika varmt om hjärtat som den respekt och tillit jag förväntar mig.
Som det ser ut nu har vi inga fasta ranger i denna flock. Jag är er ledare, men ännu har ingen Beta utsetts. Inte heller någon omega, och rangerna där emellan... tja, ni får alla göra er förtjänta av dem. Hur länge eller väl ni känner mig, hur länge ni varit medlem i flocken eller vad än ni åstadkommit till denna dag rör mig inte i ryggen. Det är nu ni alla ska sättas på prov, och inte förrän jag får se resultat på dem kommer jag börja se till att ge er en ordentlig rang." Hon vände dem ryggen för ett kort ögonblick, för att åter hoppa upp på den klippavsatts där hon suttit i början av detta möte. När hon lät hade uppsikt över alla medlemmarna ännu en gång satte hon sig ned med en lugn rörelse, och tog sedan åter till orda.
"Fountain. Alnare är svårt skadad. Jag föreslår att du tar honom härifrån och hittar en plats där han kan vila. Ge honom vad han behöver." Blicken hon gav modern var hård, obeveklig. Men den äldre karghonan såg förvirrad ut, reste sig sakta upp och gav Alnare en lång blick, innan hon åter riktade uppmärksamheten emot sin dotter.
"Men resten av mötet..? Bör inte vi närvara-..."
"Det jag kommer säga härnäst är ingenting som jag inte kan tala om för er senare. För stunden behöver Alnare vila, och antagligen någonting att äta. Detta är ingenting du inte kan ordna, så ta honom härifrån. Jag söker upp er när allting är klart här."
Fountain nickade kort innan hon travade bort till den större hanen. Hon hjälpte honom att resa sig upp, och när de väl tagit sig ut ur den "sal" som mindre vulkanerna bildade tittade Selva återigen utöver sin flock. Ja, hennes flock.
"Uppdragen ni var och en tilldelas kommer sätta er på prov. Vissa mer än andra. Men tro inte att något av dessa uppdrag är viktigare än det som er flockbroder eller syster får. Alla är av lika stor vikt, och jag förväntar mig att ni alla genomför dem utan att tveka. Eller ifrågasätta. Jag behöver trots allt ta reda på huruvida jag kan lita på er eller inte.
De uppdrag jag ska dela ut är första byggstenen i processen att bygga upp flocken på nytt. Det kanske inte kan anses vara så mycket, men det är en början. Vi måste enas, lära oss vars vi har varandra och inte förrän vi har det klart kan vi sätta igång med träningen. Att värva nytt blod är såklart välkommet, men som ledare vill jag att ni skickar alla färskingar till mig. slutändan är det trots allt mitt beslut att ta. Och innan jag säger någonting annat, så vill jag understryka vikten av att patrullera revirsgränserna. Inga utomstående är välkomna på våra marker, om de inte har en anledning att befinna sig här. Och det ska vara en anledning som rör oss, eller det vi gör. Annars föreslår jag att ni bryter nacken av dem. Det är ett effektivt sätt, om man inte väljer att slita ut tungan först förstås."
Hon gjorde en paus, tänkte över vad hon just sagt, och när hon var säker på att hon inte glömt någonting av större vikt riktade hon blicken emot sin syster.
"Tosca, syster. När detta möte är avslutat förväntar jag mig att du slår följe med mig. Vi har någonting som vi måste ta hand om." En lätt nickning riktades mot systern, som om hon ville tydliggöra allvaret i orden, innan hon såg ut över de andra medlemmarna ännu en gång.
"När ni utfört uppdraget förväntar jag mig att ni söker upp mig. Jag tänker inte kalla på er eller titta till er som om ni vore valpar, utan jag förväntar mig att ni utför ordern. Ni kan kalla på mig, jag kommer säkerligen befinna mig i närheten av reviret."
Blicken riktades därefter emot Artemis.
"Artemis, du har tränat och lärt mig under många år. Du har min respekt, och min tillit. Och eftersom jag litar så starkt på dig så vill jag att du tar med dig den avkomma av León som fortfarande finns kvar i flocken," hon knyckte med huvudet i riktning mot Masquerade, "och tar reda på vad exakt det är han kan. Fysiskt, psykiskt. Träna honom i några av grunderna, bilda dig en uppfattning. Jag vill sedan höra vad du kommit fram till.
Vad beträffar Teck och Colosseum så har jag ett speciellt uppdrag åt er två. (och det är ett uppdrag som jag kommer att skicka mejl till er om! 8D)"

"Kalla på mig när era uppdrag är slutförda, eller sök upp mig om ni så vill. Jag ser framemot att få träffa er alla snart igen.
Detta möte är nu avslutat. Glöm inte vad jag sagt till er, och låt mig inte vänta alltför länge."

FLOCKROLLET ÄR NU AVSLUTAT OCH NI SOM LOVATS MEJL KOMMER ATT FÅ DET SÅ SNART JAG HAR SKRIVIT DEM.