Hon tittade sig omkring och blev bara mer och mer häpen desto mer hon gick in i  skogen. träden var stora och höga,gräset grönt men började sakta att ändras till bech eller brunt. Solen sken ner genom sprickorna som fanns i trädkronorna och träffade hennes rygg.
Hon var på sin vakt om det var någon i närheten,hon hade aldrig kunnat slappna av sedan hon gav sig iväg. Men hon försökte då och då men lyckades bara i några minuter. Det märktes att hösten hade kommit och kylan kröp längre in i hennes päls och kropp.
Några djur hade hon inte sätt men det var bara en tidsfråga innan en harre hoppade upp ur gräset,hon stannade upp och studerade den men det tog inte lång tid innan den vände sig om och såg henne,harren sprang snabbt iväg från henne och nu var hon åter ensam. Ett morrande kom från hennes strupe och sedan fortsate hon rakt fram,då och då mumlade hon med sig själv men brukade sluta med det efter två minuter.

En doft dök upp och det luktade ruttet kött,magen började kurra och hon tänkte inte så mycket innan hon började trava mot luktens ägare.

Han lät vinden bära honom genom luften. Då och då slog vingarna upp och ner, endast för att han inte skulle tappa höjd. Ögonen smalnade av och gled över trädens alla kronor. Här och där fanns öppningar i skogen med ängar, då och då flög han förbi ett tjärnoch efter ett litet tag även en sjö, han följde sedan sjöns utmynning, en mindre flod. Han letade inte efter någon eller något. Bara spejade över området, studerade kronorna som hade börjat skifta till eldens färger. Midas hade ingenting emot hösten och vintern, förutom det att världen såg så naken ut utan alla blommor, alla löv på träden, all grönska. 
Han drog in vingarna mot sidorna, drog upp benen under sig och lät kroppen falla mot skogens täcke i våldsam fart. Lät gravitationen få verkan över hans kropp innan han fällde ut vingarna igen för att bromsa farten när han var över trädkronorna. Väl då flög han ner mellan träden för att till sist landa på marken. Mjukt och försiktigt.
Midas kunde inte låta bli att låta tankarna fara tillbaka till den perioden då hans mor skulle lära han och hans syskon att flyga. Liksom honom och hans syskon så bar även deras mor vingar på sin rygg, och det var med glädje hon hade lärt dem. Deras fader hade dock inte fått gåvan att kunna flyga, men han hade lärt dem så mycket annat. Midas hade bland annat fått lära sig en hel del om sina krafter utav sin fader. Kunskap som han värderade högt. Speciellt all kunskap om att kunna hantera elden, något han tränade på varje dag.

Han fortsatte att följa floden genom skogen. Hur lång tid det tog efter att han hade landat kunde han ej svara på, men plötsligt förde flodens ström med sig något. Ett köttstycke av något slag, exakt vad kunde han inte uppfatta. Efter bara ett litet tag kom ännu ett. Midas rörde inte en min, men han stannade upp och studerade vad än det nu va som åkte förbi honom i vattnet. Han fortsatte sedan att gå ett litet tag till. Han fällde ut vingarna och skulle precis lyfta från marken igen när doften av varg fångades upp av hans nos. Han stod stilla i några sekunden innan han la vingarna mot sidorna igen och fortsatte färden till fots, i riktning mot doftens utgångspunkt.

Lukten blev starkare och även hungern blev det,hon stannade upp och blev arg på sig själv för hon hade inte tänkt på att det kunde vara någon varg eller något annat rovdjur som hade dödat djuret.
Ett morrande kom från hennes strupe men det försvann lika fort som det kom. Men vad hade hon för val,hon hade inte ätit på länge och hon kunde inte de här platsen så jakten hade inte varit lyckad men hon lärde sig.
Hon satte sig ner och vädrade i luften för att kolla om någon annan var i närheten och hennes tankar hade rätt,de fans en varg doft bland de ruttna kött dofterna.Hon funderade en stund och tänkte att antigen gick hon mot doften och möta upp vargen som hade dödat djuren eller så fick hon vända på klacken och gå hungrig.Hon kanske inte gillade andra men hungern kom före den här gången,hon reste sig upp och började åter igen att trava mot doften. 
När hon kom närmre sitt mål blev varg doften starkare men det dök även upp den annan doft, både dofterna tillhörde hanar och då morrade hon men inte åt henne själv,hon morrade åt dem.
Det hon hatade allra mest var hanar och nu skulle hon få möta två stycken på en gång för den andra hanen var på väg på samma håll som hon kom ifrån.
Hon fortsate dock fram och fick syn på ena hanen,stor,vit med horn.Hon fnös till och gick längre fram och om hanen försökte något skulle hon göra så att hanens öron sprängdes.

Midas kunde känna att för varje steg han tog blev doften av varg starkare och starkare. När doften sedan blandades med en annan så stannade han upp, höjde huvudet en aning och drog in skogens alla dofter i nosen. Sållade bort dem som han ej fann intressant; räv, gräs, jord, rådjur. Var han kände nu var doften av två vargar som var båda lika främmande för honom. Öronen klippte till på huvudet, drogs bakåt för att snabbt spetsas igen. Han fortsatte sedan sin färd, med den strömmande floden på sin ena sida, och tätt buskage på andra.
Han fortsatte i samma lugna takt, hade absolut ingen anledning att stressa. Då och då lämnade hans tassar ett bränt avtryck av förkolnat gräs, blommor eller vad det nu var han just då trampat på. Han hade inte lärt sig att kontrollera sin kraft helt och fullo än, ibland gjorde den lite som den ville. Men han önskade att en dag ha  lika mycket kontroll över sin eld som hans far hade över sin.
När två individer uppenbarade sig längre fram mellan träden så smalnade Midas ögon av. Han granskade dem, och närmade sig dem utan att ett ord, men han gjorde ingen ansträngning för att vara tyst i sin gång. I hans ansikte fanns inget speciellt uttryck. Varken förvåning, nyfikenhet eller misstänksamhet. Hans ansikte var tämligen känslolöst, och på snudd till likgiltig. Som om vargarnas existens inte bekom eller intresserade honom något. Men nog intresserade de honom, egentligen. Vilka var dem? Vad gjorde de här? Nog var han allt lite nyfiken, även om det inte riktigt gick att avläsa från hans uppseende.

Hanen hade upptäckt henne och visade tydligt till henne att hon skulle visa respekt för hanen. Hon ville inte skada hanen men visa respekt ville hon verkligen inte vissa men vad hade hon för val.
"Jag kände doften och vände riktning mot hit för jag har inte ätit bra på många dagar och undrade bara om jag kunde få en bit eller två,det ser ut som om du ändå håller på att kasta allt"
Hon satte sig ner men var ändå spänd och väntade bara att den andra hanen skulle komma fram för doften av den andra blev starkare och starkare."Om du hörde något morra så var det bara jag som blev arg på mig själv så det var inte mot dig jag morrade till bars å du vet"hon ville inte vara där längre än vad hon behövde men hon ville ändå inte lämna stället för det var första gången hon stötte på vargar sen hon började sin vandring på egen hand.

Midas hade stannat upp och stod nu bara stilla och studerade de båda vargarna under tystnad. De såg båda ut att vara ungefär i hans ålder, kanske lite äldre. Hornen som prydde hanens huvud förvånade honom inte, det fanns konstigare saker att skåda i Numoori. Men han fann dem intressanta, och de var säkert användbara i en närstrid. Både i offensiva och defensiva situationer. Lite som Midas egna vingar.
Hanen höjde sedan både huvud och svans i samband med honans närmande. Midas själv rörde inte varken min eller muskel, men han skrattade inombords. Ett roat, om än hånande skratt. Det lämnade dock aldrig hans strupe. Tyst och lugnt studerade han de båda vargarna. Honan intresserade honom inte för tillfället, det var hanen som hade knipit hans uppmärksamhet. Det var han som verkade vara den oberäkneliga av de två.

När honan sedan började tala höjde Midas på ögonbrynen i en liten förvånad gest. Han lyssnade på hennes ord och ett litet roat leende svepte över läpparna när hon ursäktade sig inför hanen. Leendet försvann dock samtidigt som ögonbrynen sjönk igen.
Han satte sig lugnt ner och iakttog situationen, kunde inte låta bli att fundera över hur den skulle arta sig. Oavsett så var det intressant att bara iaktta utan att vara delaktig.

Hon tittade på hanen när köttet landade försiktigt framför hennes tassar.Hon blev chockad men visade det inte,hon buggade lätt åt hanen som tak och sedan började hon äta på kadavret men hade  öron och ögon öppna. 
Köttet var lite segt och inte det godaste hon hade ätit men det gjorde att magen slutade skrika efter mat ett tag och det var skönt tyckte hon.
Hanen som var någonstans runt dem kom aldrig fram men hon såg att den andra hanen hade upptäckt var den befann sig för hanens ögonbryn hade sjuknit och när hon såg det gjorde hennes ögonbryn det aromatiskt.
När hon hade ätit upp kadavret tog hon tag i det som fanns kvar av det och gick fram till vattnet och kastade ner den med de andra som hon såg la där nere på havsbottnen.Hon hukade sig och lätt det kalla vattnet stötta mot hennes nos och sedan öppnade hon försiktigt munnen och lätt vattnet strömma in.Vattnet kylde ner hennes strupe när hon lätt det rinna ner i halsen och sedan satte hon sig ner och granskade hanen,horn,vit och blåa ögon. Horn hade hon aldrig sätt någon varg ha men hon gissade på att hon skulle få se mer såna konstiga saker när hon vandrade vidare.

Midas såg på hur vinden förde köttet genom luften och landade framför honan. Han gav ifrån sig ett kort 'hm' av fundersamhet, men sade inget. Krafter av de olika slag var han bekant med, även om luften inte var något han ägde kontrollen över - men han hade sett vargar med kunskapen tidigare. Men om det var vind eller något annat hanen kunde styra, det visste han inte säkert, men han chansade på att det var vind.
Hanen svarade inte på tikens ord, utan gjorde bara rörelser som visade på att han faktiskt hade hört hennes ord. Men så mycket mer svar behövdes egentligen inte.
Midas var inte riktig beredd när hanen vände sig till honom och talade, och han förstod först inte att det var honom hanen tilltalade.
"Åh, ren nyfikenhet", svarade han. Ett ärligt svar, även om hans uppsyn inte talade om någon nyfikenhet gentemot de två främlingarna han hade framför sig.

Hennes mun vill ställa frågor men det var som om munnen vägrade säga ett ända ord.Blicken gick fram och tillbaka medan hon granskade omgivningen,inget speciellt egentligen samma gamla vanliga om hon skulle säga det själv.Träd,stenar,mjukt grönt gräs som gömde undan liv som inte ville hittas.Vattnets ljud gjorde en lugns harmoni i skogen.
Hon var nyfiken på hanen som var häromkring och tydligen hade den vita hanen fått syn och kontakt med honom.Men hur det visste hon inte men hon kunde höra den andra hanens andetag.
Efter en stund fick hon det bekräftat att den vita hanen hade upptäckt hanen som var i närheten igenom att hanen frågade vad våra namn var.Tvekan kom och inombords,skulle hon verkligen säga sitt namn för en främling eller skulle hon låta frågan flyta förbi?
Men hon hade kommit hitta till Numoori för att förändra saker och ting om sig själv så det här var en bra start."Mitt namn är Caer och ditt är?"

"Ja, nyfiken", upprepade Midas entonigt. "Ni vet; när man undrar över något och vill veta mer - nyfiken". Det sades inte med något leende på hans läppar, men inte heller fanns där en underton av hån. Tittade man närmre kunde man se att glimten i ögat fanns där när han uttalade meningen.
När hanen sedan fråga efter deras namn så sträckte Midas ut vingarna, därefter lade han dem mot kroppen igen. Han såg upp mot himlen och funderade kort på om han skulle berätta sitt namn och därefter bege sig av. Han hade någonstans han behövde vara, men han visste inte om han hade bråttom dit eller inte. Men det var nog inte lönt att vänta allt för länge.
När honan hade presenterat sig som Caer började Midas röra sig framåt, mot dem båda.
"Mitt namn är Midas", sade han i sin vanliga entoniga röst. Honan, Caer, hade redan frågat efter hanens namn, så Midas bemödade sig inte upprepa frågan.

Hon satt och lyssnade på de två hanarna,hon ville inte störa dem i deras prat om nyfikenhet.Hon lyssnade noggrant på de två hanarna och försökte lista ut om någon om dem ljög.Hon hade precis börjat träna på att fokusera på andras varelsers andetag och hjärtslag,för att de hur nära dem var och om de ljög om någonting. Hon ville ge sig av för det var inget roligt längre,hanarna hade nog glömt bort lilla henne,hon blev arg och reste sig upp.Tittade på vägen som hon kom från och tänkte att hon kunde gå samma håll tillbaka men svänga av vid den stora stenen som fanns lite längre bort från platsen.Den gick inte att missa för om man gjorde det var man blind.
Hon sa tittade en sista gång på hanarna "nä nu måste jag fortsätta min vandring" efter de orden vände hon sig om och gick sin väg.

Midas vände uppmärksamheten mot honan som precis hade talat. Det hon yttrade var inte direkt något som han kände att han kunde svara på, men han gav henne en kort nick, utan vidare känsla, för att visa att han hade hört henne. Han vände därefter blicken till hanen igen. 
Hans blick var tom, aningen apatisk till och med.
"Min anledning till att vara här är min ensak", det fanns ingen humor eller rofullhet i orden, de var allvarliga, bestämda. "Ni får nöja er med ett ord som svar: nyfiken", lade han sedan till.

Midas svarade inte på hanens sista ord. Fanns inte så mycket att svara på, egentligen. Han såg efter Xerxes då han vandrade bortåt, för att sedan säga några sista ord till Midas. 

"Jag önskar dig lycka till på din 'resa'"

Midas fnös till.
"Detsamma", svarade han entonigt innan han spände ut vingarna och lyfte från marken. Han hade sitt mål i sikte, och det var dit han skulle nu.

[Avslutat]