De glödande klorna raspade mot berggrunden där hon gick, otåligt fram och tillbaka på en naken bergshäll vars gråa färg fick hennes röda färg att verka självlysande. I brist på annat att fokusera på gav hon sina ben utrymme att bli av med den energi de samlat på sig under de senaste dagarna av inaktivitet men efter att ha gått så halva dagen började den överskottsenergin att försvinna och till slut tillät hon sig själv att stanna. Kroppen signalerade starkt efter vila och för en gångs skull bestämde hon sig för att ge vika inför det behovet genom att smidigt sjunka ner i liggande ställning. Den hårda stenen var fortfarande varm efter solens strålar genom sin kontakt med stenens yta gjort den passande varm för en vilopaus. Hon lade huvudet i tassarna när hon insåg att det inte fanns någon nytta i att hålla det buret, inga djur skulle ändå så våga sig fram i jakt på att döda eller skada henne och hon kände sig trygg med sin position högst upp i näringskedjan som gav henne den fördelen att hon led stor risk att bli anfallen än annat av en björn och inte ens dem sökte sig ut hit. I form av ett par gröna ögon gled hennes blick över landskapet, kargt och ogästvänligt med få bytesdjur och i andras ögon den sista plats de skulle ha valt som hemvist men som för henne var ett kärt hem eller så kärt som det nu kunde bli.
När hon låtit synfält täcka varenda millimeter av det runt omkring henne lät hon blicken falla ner tills den hamnade i rätt höjd för att hon skulle kunna betrakta några myror som sprang över stenen sökandes efter mat. En lång stund lät hon blicken följa dem och solen hann börja sin nedgång mot horisonten innan hon ens gjorde en rörelse då hon sträckte fram ena tassen med den rakbladsvassa klon lyft som hon skulle dragit den längs med stenens konturer i ett försök att rispa den. Istället lät hon den och tassen falla tills den stannade en hårsmån från marken med en myra spetsad ytterst på spetsen av den där den lilla myran förtvivlat sprattlade i sina dödsryckningar innan den blev stilla. Hon drog av den mot stenen där den smetades ut som en äcklig brun massa. Med blicken helt oförändrad stirrade hon sen på resterna av myran samtidigt som orden "Död" lämnade hennes tunga, med en röstton lika livlös som myran. Sedan upprepade hon det gång efter gång hela tiden sägande "död" för varje myra hon smetade ut längs stenen ungefär som en människa skulle sagt "älskar" "älskar inte" för varje kronblad som den skulle dragit av från en blomma.

(Kort men har brist på idéer x( )

Tassarna förde honom tyst och vant framåt över det hårda och
ojämna underlaget. Det enda som hördes var krafsande från hans klor
i dess färd att finna fäste vilket inte var så ofta. Svansen svängde från
sida till sida och hjälpte honom att hålla balansen även om det egentligen
inte behövdes då hans balans kunde jämföras med en bergsgets.

Han stannade upp. Ett flin hade sökt sig in i hans ansikte och prydde hans
läppar. En doft nådde hans nos. En bekant doft. Benen sattes i rörelse igen
och stegen styrdes mot doftens källa. Flinet blev allt bredare och blottade för
ett litet tag tänderna för att sedan återgå till endast ett flin.

Blicken var intresserat fäst på tiken som ännu inte verkade ha upptäckt
honom.Vinden låg för hans fördel denna dag. Eller kväll, rättade han sig
i sina egna tankar för solen sjönk onekligen alltmer för horisonten men
ännu så spred den ett svagt ljus över platsen. Han tillbakahöll en impuls
att sätta sig ned.

Blicken glimmade till i en road nyans då han betraktade tiken som verkade
ha kommit på en sannerligen rolig lek. Kanske inte lika rolig för myrorna dock.
Sedan steg han fram och tog ett skutt som var tämligen graciöst för hans
storlek och landade ett par meter ifrån tiken.

"Namastē" hälsade han honan med en artig ton. Blicken granskade som
hastigast de döda myrorna innan den åter vilade på den röde tiken.
Leendet infann sig åter i hans ansikte.
"Har ni något emot att jag gör er sällskap?" Utan att invänta svar eller
eventuella invändningar från tiken satte han sig ned på den hårda men
uppvärmda marken.

|| erh... ditt inlägg kort? O____o pallar inte skriva hindi hela tiden men du får låtssas att
han pratar det ;) och Namastē betyder godkväll ||

[Oj, hehe, det såg ut att vara kort innan jag skickade det :P Nä, orkar nog inte heller prata hindi så vi låtsas ;) ]

Rörelserna som krävdes för att spetsa en myra och sedan smeta ut den blev till slut så invanda att kroppen hamnade i ett tillstånd som närmast kan liknas vid det som kallas trans. Men hennes blick var fortfarande matt, inte ens ett uns av känslor speglades i dem och hennes sinne befann sig inte i samma trans likande tillstånd som kroppen. Hon var fortfarande väldigt uppmärksam på omgivningen och de rörelser som skedde omkring henne liksom som dofterna som fyllde luften tillsammans med ljudens stillsamma vågor. Alla de intrycken se de nånting och hon hade ända sedan hon dödat fadern varit mer öppen för dem, mycket mer än andra vargar någonsin skulle vara. Hennes sätt att uppfatta och ta in ljud, syn och doftintrycken omkring sig hade sen dess varit mer likt bytesdjurens, ständigt sökande efter minsta förändring som kunde betyda fara på färde. Hon kunde därför inte hålla undan den ryckning som for genom kroppen när hanen landade bredvid henne. I tankarna förbannade hon sin egen ouppmärksamhet, hon tog alltid såna saker som att inte höra någon närma sig på största allvar och kanske ibland lite för allvarligt men att kunna veta någons närhet långt i förväg hade alltid ingivit henne den tillfredsställande känslan av kontroll och hon behövde verkligen känna den känslan annars började en annan känsla gro i henne, rädsla. Den känsla som hon helst av allt ville frysa in i sitt inre så att hon aldrig mer skulle behöva uppleva den igen.
Hon ruskade lätt på huvudet för att bli av med de illavarslande tankarna som distraherade henne onödigt mycket, istället vände hon sitt intresse till vargen som nu slagit sig ner bredvid henne efter att ha yttrat några ord som fått hennes öron att vakna till efter att endast ha lyssnat på det ständiga bruset av bakgrundsljud vilka som blev tröttsamma att sortera i huvudet efter ett tag. Innan hon gav ett svar fastnade hennes ögon på hanens leende och hon kunde inte hejda en tanke från att fylla hennes huvud med en undran om varför han log, hon hade aldrig förstått den minen för varför le när det inte fanns nåt att le för? Hon tillät dock inte tanken att växa sig större utan lät istället munnen forma orden "Jag antar att jag inte har något val". Det fanns inget retfullt i hennes röst det enda man kunde höra på tonen var ett torrt konstaterande, hon hade ingen anledning till att vara artig eftersom hon inte sökte andras sällskap men beslöt sig ändå var att yttra några ord till "men varför vill du slå dig ner här om jag får fråga?". Hon sa endast de orden i ett försök att få igång ett samtal som kunde leda till något att göra resten av kvällen för annars hade hon inte varit vänligt inställd till den sitaution som det innebar, att hon var tvungen att vara social.

"mycket riktigt" svarade han tiken fortfarande med leendet på läpparna. Då tiken åter talade så svarade han henne nästan omgående "Jag kanske tyckte denna klippa verkade bekväm och lät mig inte hindras utav att någon annan befann sig på den"

Tungan fuktade som hastigast nosen innan han lade sig ned och såg på tiken.
"hur kommer det sig att ni valde just denna klippa att vila på?" frågade han henne sedan.

|| ledsen för askort men den enda internetkälla jag har är min mobil som är sjukt dryg att skriva svar med ||

( Åh, stackare, det förstår jag =< )

Hon hade redan vänt blicken åter till landskapets former och betraktade nu hanen endast genom att kasta en blick på honom då och då. Att möta hans blick skulle betyda ännu en stackare som blivit halvt skräckslagen eller en som förtvivlat skulle försöka skaka av sig obehaget det gav den för att sen försöka fortsätta samtala med en röst som enbart visade hur mycket denne ville gå. Hon visste inte vilket av dessa scenarion hon hatade mest men både var värda och undvika till hon avgjort ifall hon faktiskt ville skrämma iväg denna varg. För stunden kände hon sig lockad till att be den andre gå, det var bara det att hon trodde att han skulle ignorera det och för att hon skulle slippa den andres retfullhet i att vägra så fortsatte hon prata "Det bevisar bara att du inte tar hänsyn till andras ensamhet". Samtidgit som hon fick orden sagda följde hon en kvarvarande myras rörelser där den trippade fram, ovetandes om döden den snart skulle möta. Med en van rörelse satte hon klo spetsen i dess lilla kropp men istället för att smeta ut den svalde hon den. Den syrliga smaken från myrsyran fylldes hennes gom och hon slickade sig instinktivt om läpparna i jakt på mer. Andra vargar skulle ha rynkat på näsan åt myror men hon hade lärt sig att tycka om deras smak efter flera år ensam och utan jakt kunskaper då det inte hade funnits mycket mer att tillgå. "Jag valde att lägga mig här på grund av den här platsens tillgång på myror" hon sa inget om att hon gillade deras smak utan hoppades att det skulle framgå ändå men för tydlighetens skull tog hon och slickade i sig lite av de utsmetade myrorna på stenen som gav en viss bismak. Trots det var smakupplevelsen nästan lika delikat som köttet från ett större bytesdjur dock inte lika törstläckande och hon insåg helt plötsligt att kroppen förtvivlat försökte tala om för henne att hon var törstig. Helt ovetandes hade hon även ignorerat dessa signaler, hon hade varit så van vid att gå törstig och hungrig att hon nästan aldrig kände ett behov efter vatten eller mat. "Jag inser dock att denna viloplats inte bjuder på något vatten" tungan kändes stram i munnen av orden den tvingades producera men hon tänkte inte tillåta sig själv att verka svag inför den andre vargen genom att visa hur mycket hon hungrade efter vatten. I tankarna funderade hon på att vänta tills den andre vargen gått och sedan uppsöka någonstans där hon kunde finna vatten, hon hade klarat längre perioder utan vätska än den tid det skulle ta för hanen att gå.

(Visste inte riktigt vad jag skulle skriva så hoppas det dög :) )

Hon slickade sig förstrött om nosen samtidigt som hon lät blicken passera över marken, ifall den skulle dölja någon vätska i form av en damm eller en bäck. Synen av något gnistrande vatten tycktes dock inte nå hennes näthinna och hon lade huvudet i tassarna istället varifrån hon försökte lyssna uppmärksamt på vad den andre sade men dessvärre passerade det bara hennes huvud utan att lämna nåt större avtryck. Hon kände sig uttråkad där hon låg utan något att göra där det enda som fanns att lyssna på var tystnaden efter hanens ord. Törsten hade hon börjat ignorera igen men utan något annat som sysselsatte henne så var det svårt att inte känna av den molande värken i halsen. Tystnaden hade hon inget emot, det var så många andra ljud som omgav dem som hon kunde lyssna på istället men de var inte lika distraherande som ett samtal var och värken i halsen började göra henne smått irriterad. Därför uppskattade hon när hanen yttrade några ord igen även fast hon hade börjat tröttna på småpratet och därför bestämde sig för att byta samtalsämne "Bra antar jag...Men vad heter du egentligen?". Att fråga efter ett namn var kanske inte nån stor omväxling i småpratet men hon hoppades på att det kunde leda till lite intressantare samtalsämnen som den andres förflutna eller vad han ansåg om flocken nu, sånt som fick henne att prata självmant och inte av artighet.

(Nu blev det kort, kort men har idétorka :( )

|| med tanke på att dom är i samma flock så borde dom väll veta varandras namn? ^^ ledsen för seghet från min sida men svarar ikväll eller imorrn ||

(Oj då, mitt fel ^^' men hon får väl vara lite glömsk eller nåt :P och det är okej, är också seg fast JÄTTEseg istället x'D )