Regnet öste ner över slätten. Fåglarna har sedan länge kurat ihop sig i sina nästen. Kurar med uppburrad fjäderdräkt och näbben gömd under vingen. Däggdjuren hade sökt skydd under träden, eller stod i en stor klunga för att värma varandra.

En stor rödbrun gestalt vandrar över slätten med långa kliv, ärret som gick tvärs över hans ansikte lyste rosa i det rödbruna ansiktet, likaså lyste hans måntatuering i det piskande regnet. Han ruskar smått på sitt blöta huvud och han håller huvudet i en låg hukande ställning för att undvika att få regnet i ansiktet. han morrar irriterat som om han bannar det oväntade regnet. Men han går vidare, letar efter något skydd för regnet tills det drar vidare.

han hade kommit till detta land för inte så länge sedan, för att finna det han söker efter, sin far. han hade inte hittat honom än, men oavsett om det skulle ta honom veckor, månader eller flera år så skulle han inte ge upp förrän han har hittat honom.
Han hade lovat sin älskade mor och sina syskon det, och han tänker aldrig svika dem. Han går vidare fast i sina egna tankar, och utan att veta vart han går någonstans. han hoppades att hans ben bar honom till något skydd just nu.

(Paxat för Artemis)

Den stora gyllene varginnan har placerat sig under ett träd på slätten. Inga andra djur syns på kilometers håll och trädet brukar vanligtvis inte stå där heller. Regnet hade överraskat varginnan som snabbt skapat sig ett skydd. Över trädets vida krona skapade hon även ett kraftfält. Som ett paraply för skydd mot regnet. Så den gyllene pälsen är helt torr. Inte för att varginnan har något emot att bli blöt. Men att smutsa ner sig i onödan ser hon ingen nytta i. Och att kylas ner av kallt höstregn är inte så skönt. Så där sitter hon. Den pupillösa rubinröda blicken sveper över slätten och studerar det öde landskapet. Inte för att hon behöver hålla koll omkring sig. Jordens röst avslöjar alltid för henne om det finns något i närheten. Något eller någon.

Den gyllene varginnan har, innan det här stoppet, börjat vandra tillbaka mot Lavaöknen. Där ska hon leta upp TDN's ledarinnan precis som hon lovat. Den gyllene varginnan lovade att komma tillbaka efter att hon funnit en person hon länge letat efter. Hon fann honom oxå. Men hon funderar inte så mycket över det mötet. Det finns ingen mening i det. De må ha ett släktband. Men det betyder ingenting. Hon ville bara se om han var allt det som hon fått berättat för sig. Hennes egna bedömning av denna varg är dock inte av intresse för henne. Så därför ödslar hon ingen tid på att tänka på det. Nu är hennes mål ett helt annat.

Jorden viskar om tassar som vandrar över den genom regnet. De tofsprydda öronen klipper till på varginnans huvud och rubinblicken söker oupphört över slätten. Snart faller blicken på en rödbrun(?) gestalt långt där borta. Någon som trotsigt vandrar genom regnet. Eller som fruktlöst sökt efter ett skydd. Ett kallt flin pryder varginnans läppar för en stund. Men därefter dör det bort. Några planer på att dela med sig av sitt skydd har hon inte.

Han går vidare med hukande huvud i det piskande regnet, han börjar känna regnets kyla komma innanför pälsen. En kraftig vind kommer farande och får regnet att blåsa rakt på honom och det ser ut som hela himlen exploderade i regn efter vindens framfart. Han ger ifrån sig en tung irriterande suck och han snärtade ilsket till med svansen.

Hans tassar lämnar avtryck efter sig i den våta marken men han bryr sig inte, bara han hittar ett skydd mot regnet. han ruskade lite på huvudet för att försöka få bort några droppar från ögonen men det hjälpte inte så mycket. Han lägger inte märke till något eller någon omkring sig, men efter en stund som kändes som en evighet så får han syn på en liten grotta rakt framför honom. han ler tacksamt och ökar på stegen tills han är framme vid grottans mynning.

han går in i grottan och ruskade av sig allt vatten från sin frusna dyblöta kropp och han huttar till, grottan var varm och han går in lite längre in trots att hans nos uppfattar dofter av varg, men det kan ju ha varit flera som har sovit i den här grottan. han lägger sig ner på en mossbädd och sluter ögonen och lyssnar på ljudet utanför.

Hon håller uppsikt på den främmande vargen. Men regnet gör att sikten är något dålig. Men jorden viskar till henne. Målar upp en karta i hennes huvud och beskriver främlingens väg. Han verkar ha hittat en grotta en bit bort. Artemis hade med lagt märkte till grottan. Men en grotta är inte hennes smak av skydd. Det är för instängt. Därför hade Artemis valt det här fina skyddet hon skapat själv. Även om det tar på krafterna att hålla uppe kraftfältet. Men det täcker bara trädkronan. Allt för att så lite energi som möjligt ska behövas.

Artemis släpper fokus på främlingen. Istället vänder hon blicken framåt. Hon sitter där med rakhållning. En krigares hållning. Hon väntar ut regnet.

han suckar lite för sig själv och ser på regnet som strilar ner utanför grottans mynning. Hans tankar for tillbaka till hans mor och syskon, han undrade hur de hade det nu, vad de gjorde? Han ruskar smått på huvudet och funderar, han vill så gärna att hans mor och syskon skall komma hit till Numoori, då kunde de bli en hel familj igen. Men Han visste inte om hans far ens var intresserad av att bilda familj.

Han sveper med svansen och gäspar en aning, det började bli ganska långtråkigt att ligga här inne själv och vänta ut regnet. Han började känna en rastlöshet i kroppen, som en pockande pirrande känsla som nästan skrek inom honom att gå härifrån. Han sätter sig upp och ruskar på huvudet, men den irriterande rastlösheten vägrade att släppa taget om honom.

Uttråkad. Hon skulle kunna bilda ett kraftfält omkring sig så att regnet inte når henne och hon även kan fortsätta sin vandring. Men det tar en del på energin. Och den behöver hon spara. Här när hon sitter stilla så tar det inte lika mycket på energin. Men uttråkningen och tristessen är något hon inte uppskattar. Dumma väder. De tofsprydda öronen klipper till och spetsas framåt igen. Den långa svansen vilar kring tassarna och svanstippen guppar till då och då. Varginnan rör sig inte ur fläcken. Hon sitter där hon sitter. Rak i ryggen. Som i givakt. En hållning värdig en högt uppsatt krigare. Aldrig att hon släpper på hållningen. Att sitta som en hösäck har hon aldrig gjort. Inte ens när kroppen börjar protestera släpper hon på hållningen. Hon sitter där. Rygg och nacke i en rak linje. Regnet öser ner. Om det bara kunde sluta.

Han reser sig upp igen och börjar vandra runt i grottan, han började bli uttråkad, han gäspar en aning och ser ut genom grottans mynning och ser att det börjar sluta regna, eller ja det småregnade nu men det öste i alla fall inte ner som förut. Han flinar för sig själv och går ut från grottan, det lilla småregn som är nu kunde han stå ut med, men inte ett helt drös med regn som om gudarna hade haft vattenkrig däruppe. Han sveper lite med svansen och går vidare, han får snart syn på en gestalt en bit bort, han blir en nyfiken och styr stegen ditåt, han vill alltid träffa nya vargar, ju fler desto roligare tycker han.

( vet inte om han kan se henne eftersom hon har sitt kraftfält menmen annars säg till :) )

[Ja, han kan se henne. Kraftfältet täcker bara trädkronan som ett paraply. :3]

Hon har slutit ögonen för en stund. Sitter där och bara andas. För hon behöver inte använda ögonen för att ha koll på omgivningen. Hennes jordkrafter hjälper henne med att ha fullständig koll. Därmed märker hon när främlingen tar sig ut ur grottan och vandrar åt hennes håll. Hon öppnar ögonen och de tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud. Hon har aldrig varit särskilt förtjust i sällskap. I alla fall inte av främlingar. Hon är fortfarande inte så förtjust i tanken på att dela sitt regnskydd. Som tur är så verkar regnet avta. Förhoppningsvis är det snart över så att hon kan ta ner regnskyddet igen. För det är bara provocoriskt. Trädet växer egentligen inte på denna plats. Det är behändigt att ha jordkrafter.

Han går närmare gestalten, han klipper lite fundersamt med öronen, han ser hur liksom regnet faller runt vargen (som ett paraply) han undrande vad det var kraften den vargen bar på. Ju närmare han kommer, desto mer nyfiken blir han på vargen framför honom. han ser på den gyllene vackra gestalten och ler smått för sig själv. Han tycker att det är kul att träffa nya vargar, speciellt eftersom han är inte född härifrån. han stannar på ett respektfullt avstånd från vargen och han ler vänligt mot henne. - Goddag min sköna säger han med sin mörka djupa röst. - Får jag fråga vad du heter min sköna dam?

Hon sitter stilla. Rör inte en min men den rubinröda pupillösa blicken hålls fäst på främlingen som kommer allt närmare. Försöker han komma för nära kommer hon visa det. Men han stannar på behörigt avstånd. Det är bra. Det får han ett plus för. Sen talar han. Han ger henne komplimanger. De låter äkta. Artemis älskar komplimanger. Men hon är inte dum nog att låta det stiga henne åt huvudet. Men hon uppskattar folk som har hyfs och värdighet nog att komplimentera andra. Men Artemis rör fortfarande ingen min. Visar inget gillande. Hon ser bara neutralt, likgiltigt och kyligt på hanen.
"Mitt namn är Artemis". Svarar hon honom. Vill man göra sig ett namn i världen så kan man inte vara rädd för att presentera sig. Men vanligtvis presenterar sig Artemis sist. Men hon ger hanen denna chansen just på grund av hans komplimang.
"Vad heter du själv?". Frågar hon sedan utan någon direkt nyfikenhet i rösten. Artemis talar alltid på ett sätt som kan ses som någon nedvärderande mot andra. Men så går det när man är Artemis. Hon ser ner på alla. Ingen är värd att stå vid hennes sida eller över henne. Alla andra får kräla i stoftet kring hennes tassar. Det är bara två vargar som äger hennes respekt. Artemis är inte den som delar ut sin respekt som godis på julafton. Man måste verkligen förtjäna hennes respekt. Och det krävs mycket jobb för att ens lyckas få hennes gillande.

han står kvar där han står, men sätter sig ner och sveper svansen runt sina ben och han ser på den gyllene vargen framför sig. - Det är ett vackert namn du har Artemis. Han ler vänligt, charmigt men han gör ingenting mer än bara sitter, han ville inte kränka henne på något sätt så därför håller han på sin plats. - Mitt namn är Hawke min sköna. han tar en kort paus innan han fortsätter; - Är du härifrån Artemis? , han klipper smått med öronen och ser sig omkring på slätten. hans tankar for snabbt till nahi, han undrade hur det var med henne och han hoppades att få träffa henne så snart som möjligt. men han lägger undan tankarna och riktar uppmärksamheten på Artemis igen. -är du med i någon flock? ?

(off: ledsen att det har tagit tid att svara, men har haft mycket IRL )

Hanen försöker snärja henne med komplimanger. Okej, det fungerar. Artemis tycker om komplimanger. Men hon är samtidigt inte sådan att hon faller pladask för det. Hon behåller misstänksamheten trots att ett lätt leende drar mjukt i mungiporna. Hanen presenterar sig som Hawke. Han kan dock inte förvänta sig att Artemis ska ge komplimanger tillbaka. Sådan är hon inte. Hon är vackrast och nog är det beundransvärt när andra kommenterar det. Men hon är inte den som sänker sig till samma nivå. Hon sitter kvar där hon sitter under trädet. I samma strama och högdragna hållning som ter sig passande en krigare av hög klass.
"Smicker kommer du inte långt med". Men ändå är hon belåten över hans komplimanger. När han sedan frågar om hon är härifrån skakar hon lätt på huvudet.
"Jag ser inte varför min bakgrund skulle vara av värde i detta samtal". Hon är lika kyligt likgiltig som alltid. Visar ingenting utåt. För så vek är hon inte. Hon är en stark krigare. Och det syns i varje pälsstrå.
"För tillfället är jag ej med i någon flock. Men vem vet var framtiden bär med sig". Blir hennes svar på hanens sista fråga. Heller är hon inte särskilt intresserad av att veta om hanen är med i någon flock. Men ändå bollar hon tillbaka frågan.
"Och du?"

han skrattade till och skakar smått på huvudet - jag säger bara det jag ser och tycker min sköna. Hans ögon möter hennes och han måste medge att han är en smula imponerad på henne, hon är stark det visar hon tydligt. han sveper lite med svansen och funderar en aning. När hon inte vill berätta om hennes bakgrund så nickar han bara på huvudet, ville hon inte berätta så tänker han inte tvinga henne.
- ja du har rätt, man vet aldrig vart framtiden bär med sig. han lägger huvudet på sned och möter hennes blick. - Jag är medlem i Qu säger han med stolthet i rösten. han ville inte vara med i samma flock som hans far, han hade träffat sin far ja, men de hade inte riktigt blivit bästa vänner. - Så vad gör du härute på slätten själv? Han frågande bara för att hålla konversationen igång

[Här kommer ett svar. x3 Sorry för min oaktivitet. Och förlåt för dåligt inlägg. Detta är första inlägget på flera månader nu. x3]

Hon rör inte på sig. Inte en krusning syns i pälsen. Hon sitter där och ser på hanen. Visar ingenting utåt. Inåt är det inte mycket som händer heller. Hon känner sig mest uttråkad och rastlös. Det skulle vara så passande om hanen bara ville vandra vidare och lämna henne ifred. Då skulle hon kunna fortsätta sin vandring mot det mål hon utstakat för sig själv. Nog får man se vad framtiden bär med sig. Artemis hoppas på makt. Det är allt hon strävar efter. Makt och att stå över alla andra. Kunna se ner på alla små patetiska kryp. Men hanen kanske ändå har snott lite av hennes uppmärksamhet. Komplimanger sitter som sagt aldrig fel. Inte när de är så ärliga som denne hane.
"Jag befinner mig just här på denna plats under detta träd för att jag inte kände för att vandra i regnet". Blir hennes svar på hanens fråga. Men denna gång bollar hon inte tillbaka frågan.

[AVSLUTAT DET HÄR ROLLET NU. :3]