Han hade nu lämnat familj och flock bakom sig. Eller, största delen av hans familj i alla fall. Två av hans syskon hade redan begett sig till andra sidan berget, till den större delen av Numoori - där den stora slätten låg, de stora skogarna och den varma öknen. Innan hade han inte förstått varför de ville lämna flock och familj. Det var ju här, på gränsen mellan Solstäppen och Kawazatriskogen, som de hade sitt hem!
Men, nu hade Elorthad själv insett att han inte kunde stanna här resten av livet. Nyfikenheten om vad som fanns på andra sidan bergskedjan lockade honom mer än vad han ville erkänna.
Kanske han till och med kunde finna något där som höll honom kvar. Kanske kunde han starta ett eget liv där.

Han vandrade länge, utan att stöta på någon annan varg. Kawazatriskogen hade alltid varit en miljö han uppskattade. Det fanns så mycket. Så mycket liv och dofter, samtidigt som han sällan stötte på vargar i den nedersta delen av skogen.
Hans blick vandrade omkring i omgivningen. Från buskarna på marken till grenarna i träden. Det var något makalöst vackert och rofullt med den här skogen som gjorde att han helt och hållet kunde slappna av.

Han tänkte inte så mycket på var han gick, inte heller tänkte han speciellt mycket på att hålla ett vakande öga på omgivningen. Som sagt, han hade sällan stött på någon annan i dessa skogar.
Någonting fångade dock hans uppmärksamhet. En rörelse i ögonvrån. Han stannade till och såg snett bakåt, mot ett stort buskage. Vad han såg kunde han inte riktigt identifiera. Vid första anblicken såg det ut som en orm, men en förvånansvärt stor en i så fall.
Han gav ifrån sig en lätt fnysning av förvåning och klippte med öronen.

Var det en zainin, den som passerade? Eller en Reli? Eller kanske en av annan art? Han låg stilla invid det grova trädets höga rötter. Den långa kroppen svepte om sig själv. Han hade just ätit, hade jagat och kände sig tillfreds med tillvaron. Stilla hade han vilat i sin ensamhet, men skogens oändliga kakofoni av ljud som sällskap. Fåglar av himmelens alla färger skrek med hesa såväl som klara röster bland trädens kronor, högt ovan mark. Det täta blandverket bildade ett tak, en himmel över det land som myllrade där inunder. De yngre växterna - höga som låga, släta som klädda i de vassaste taggar - sträckte sina blad efter det lilla ljus som stod att finna. Där solens gyllene pelare sökte sig genom det gröna skynket, genom skogens dimma och dunkel, stred de om ljuset. Den täta vegetationen skymde all sikt och gjorde platsen ogästvänlig. Luften var tung och kvav. Nästan unken.

Den främmande varelsen, starkt påminnande om såväl zaininen som relin, hade fångat hans slöa blick. Han kunde inte se den klart, den mörka färgen gick i dunklets nyanser. Det ljusa ansiktet stack dock ut något. Han gäspade trött, utan att öppna munnen märkbart. Det sårade ögonlocket kliade, och utan att tänka på det fördes de långa tårna på framfoten till ansiktet för att klia tillbaka. Huvudet tvingades sänkas något och den långa nosen dras in mot halsen för att han över huvud taget skulle nå. När han såg upp igen så fann han den främmande... zaininen?.. vänd emot honom. De gröna ögonen fokuserade kort på den andre. Var det värt det?

Nej.

Det var inte så intressant längre, med dessa underliga varelser. Här gjorde de inget intrång längre. Han hade lämnat sitt hem. Sitt område. Sin plats. Den stod nu tom, i väntan på nästa varelses markeringar. Fiskarna skulle överta skogen. Översvämningen hade breddat floden, och där han en gång jagat svin simmade nu de obefintligt små färgglada varelserna runt, som fåglarnas motsvarigheter i vatten. Nej, han var själv på främmande mark nu. En annan del av skogen. Han hade ingen anledning att bry sig om zaininen. Den var inte stor nog att utgöra något hot ändå. Inte i hans ögon. Och verkade för den delen ganska avslappnad.

Nej. Där fanns ingen anledning att lägga större vikt vid den främmande. Razios fnös kraftigt, som en följd av den tidigare gäspningen, och lät huvudet sjunka mot marken. Åter hopringlad, om än med uppmärksamheten lätt vänd emot den som ändå stod ganska nära i buskaget, slappnade han av.


[Lite segt svar - har lite mycket att ta tag i IRL, så ja. Menmen! Razios är seeeg C: ]

Varelsen verkade varken rädd eller nyfiken. Men det Elorthads nyfikenhet hade väckts av den främmande individen. Han sänkte huvudet en aning, lade det smått på sned och började gå runt buskaget för att försöka få en blick av vad det var som låg där. Att det var en levande varelse, det hade han förstått då den hade rört lite på sig.
Lite på avstånd gick han sakta runt, lyfte lite extra på tassen för att undvika att slå tårna i en sten, och tittade sedan runt buskaget. Synen han möttes av fick honom i fundersamma mumlanden. Det såg ut som en stor, gigantiskt stor, ödla. Han lade kroppen mot marken, backade lite. Han var helt stilla en stund och bara studerade varelsen. Öronen spetsades sedan och han kröp med försiktighet lite närmre varelsen.


[förlåt för sent svar D:
Jag hängde inte riktigt med ifall Razios ligger bakom buskarna eller i dem...? ]

[Alltså, i en djungel tänker jag mig att undervegetationen är övervägande tät överallt och att det inte riktigt skiljer sig från buskage till buskage, utan att allt... sitter ihop? Att det är tätt med växtlighet överallt C: Razios ligger dock invid ett par höga trädrötter, så vi kan ju låtsas att där är lite öppnare. Han må vara tjock, men han är skapt för djungeln och har egentligen inga problem med tät undervegetation XD]

Han lyssnade med ett halvt öra medan zaininen - eller var det en annan art av liknande slag? - rörde sig. Till en början hade han trott att den skulle gå sin väg, men när ljudet istället rörde sig i en lätt båge höjde Razios åter på huvudet, men inte mer än att han precis kunde vända på det och se efter varelsen. När den plötsligt skymtade fram genom växtligheten kröp den ihop och backade ett stycke, och om Razios hade kunnat le ordentligt hade han gjort det. Kanske var det en zainin trots allt. Den verkade lika nyfiken som de tidigare hade varit. Kanske var det ett drag hos den och liknande arter? Nyfikenhet? Det ryckte lätt i den falska läppen, halvvägs längs Razios mun, och om man försökte se något uttryck i den reptillikes ansikte så var kanske ett misslyckat leende det närmsta man kunde komma. Han fann den mindre varelsen... komisk? Nej, det var fel ord. Roande? Kanske. Nyfikenheten roade honom.

Det långa huvudet tilläts åter att vila mot marken, med nosen riktad efter varelsen. Han rättade till frambenen så att de inte låg under den kraftiga kroppen, och knuffade omedvetet undan några mindre ormbunkar som febrilt försökte finna ljus att leva av. Små och ynkliga var de, i skuggan av de skyhöga träden. Han blinkade långsamt, med ett öga i taget för att behålla blicken på den just nu låga främlingen. Han låg stilla, orörlig och tyst medan varelsen sedan ålade sig något närmare. Tum för tum. För sig själv undrade han vad zaininen ville, vad den tänkte.

Off:

Om du vill fortsätta, säg till. För nu så räknar jag detta som avslutat.

Avslutat.