Det hade tagit längre tid än vad han planerat att ta sig ifrån sitt hem i Kaiwood. Flocken han skulle söka visste man inte mycket mer om än ett namn. Viskningar om skuggor i djupet av mörkret. Han tvivlade lätt på att den ens existerade, att det bara var såna där rykten, historier föräldrar berättade för sina valpar för att de inte skulle smyga ut på kvällen. Han fnös hårt.
Han skulle försöka, för det var det som krävdes av honom och fanns dem skulle han inte komma hem tomhänt så  mycket hade han bestämt sig för.
Omkring honom reste sig de svarta stammarna mot , i sådan stor kontrast jämte mot Kaiwood, den mäktiga skogen han hade sitt ursprung ifrån. Andarnas skog. Men här här kunde man fortfarande förnimma döden. Chaibos.
Träden var bara svarta skelett av vad de en gång varit, de sträckte sina knotiga fingrar emot skyn, som om de ifrågasatte sina öden. Trots detta så låg grönskan över marken. Små buskar och skogsgräs samt ormbunkar och blommor.
Dock kunde man skymta hur allt hade börjat gulna, hur hösten sakta började komma till skogen, något senare än va han var van vid. Buskarna var fyllda med bär. Han såg skeptiskt på en av de rosaröda bären. Det såg ut som om bara ett av bären var uppbyggd av många mindre små korniga bär.
Så underligt. Han fnös och vandrade vidare. Han hade inte tid att studera växter.
Han hade ett uppdrag att tänka på, och han behövde få ut den resterande doften av TBB ur pälsen, det mesta var utsuddat av skog och spillning ifrån bytes djur. Men han själv kände av att det låg en del kvar i pälsen och antog då att andra även skulle känna den bakom de andra dofterna, eftersom om han var van vid den så borde andra känna den starkare än han.
Därför funderade han på om han skulle jaga, han kunde använda bytet till att dölja doften än mer.

Skogen skrämde inte henne även om detta inte var något hon var van att se. Hyzenthlay flög över den svarta skogen bara några meter över topparna. Marken under henne var grönaktig, livet har redan börjat reparera de skadorna elden orsakade. Bra, om några år kommer denna skog vara ännu bättre än andra.

En figur nere på marken fick Hyzenthlay att fundersamt fånga den med blicken. En varg? Hon var inte ensam? Hyzenthlay valde att landa en bit ifrån främlingen men hon gjorde inga försök på att gömma sig. Ville främlingen umgås så skulle han få komma fram först.

Han såg på marken framför sig och lade sig på rygg och ålade sig. Barr fastnade i den medellånga pälsen och förhoppningsvis även doften. Där han ålade sig vart det spillning ifrån en kanin och också hopades inte bara skulle dölja doften ifrån flocken, utan även hjälpa med att ta bort den. När han reste sig igen letade han med blicken såväl med nosen efter spår av haren som lämnat doftkällan.
Istället för doften eller spåret av en kanin kunde han känna doften av varg, ungefär samma sekund som energin tog sig ner ifrån skyarna.
Till en början funderade han i att strunta i främlingen och fortsätta med letandet efter kaninen. Men om främlingen hade information så behövde han denne.
Det var med en suck han slöt ögonen för att få en bättre bild av den bevingade innan han gick för att möta denne.
Engergierna var intetsägande och tråkiga, inget speciellt intressant låg över dem. Uttråkat började han röra sig emot främlingen och lät den röda blicken, efter att åter ha blottats för omvärlden, söka av området, vilket egentligen var onödigt då han redan hade full koll på vart han hade henne.
Mellan träden kunde han skymta vit päls.

Så han var påväg till henne. Hyzenthlay valde då att stå kvar och vänta in. Hon hade redan sett honom uppifrån men nu kunde hon se främlingen mer detaljerat. Mellan buskarna kom fram en ungvarg, ungefär lika gammal som hon. Jämnåring. Hyzenthlay undrade om även han tillhörde en flock. Hans doft hade många små nyanser, hon kände av doften av harspillning, den var nyast och tydligast, doften av skog, jord och andra vargar. Hon kunde inte säga vilka det var men det var tydligt att denna ungvarg väldigt nyligen hade lämnat en flock.

Hon funderade på om hon verkligen hade tid med detta. Vad hon har hört så var flocken i Kaiwood inte direkt trevlig. Dessa vargar borde man hålla sig borta från åtminstone lika väl som från Devils. Hyzenthlay slog med vingarna och hennes lätta kropp for upp i luften. Vinden från vingslagen fick buskar och löv runt henne att darra när hon tog sig allt högre upp och när hon hittade en bra luftström lät hon den bära med sig bort från eldskogen.

[AVSLUTAD]