Han kände henne närma sig - kände en annalkande tomhet. Det var ingen förvarning, inget som kunde hjälpa honom i annat än det att han stålsatte sig inför det lockande mörkret i vampyren, som tycktes påverka honom mer än de flesta andra. Det var som ett svart hål, som snärjde honom, hotade hans kontroll. Men han kunde inte hålla sig borta - han var för nyfiken, för angelägen om att skaffa sig kunskap, för att göra det.
Plötsligt stod en annan varelse vid hans sida, så nära att han antog att hans långa, spretiga päls nästan vidrörde hennes. En röst i hans öra, och ett tofsprytt öra klippte till av intresse. Han höjde huvudet några millimeter, och de knyckte i hans bleka läppar, och så försvagades det vid det här laget nästan bekanta suget från vampyrinnans essens, hennes icke existerande själ, då hon flyttade sig. Honan var en perfekt avbildning av mörkret - kolfärgad päls, ögonen tindrande som den enda ljuspunkten, och över henne låg den distinkta aningen av perfektion, en fulländad varelse.
Tem hade ofta funderat över detta förändrande i vampyrernas utseende, då de blev vampyrer. Det var som om den normala vargen bara var ett mellansteg. Som om vampyrismen var det man strävade till, den plats där man borde hamna. En beredd plats i livet.
Hanen beräknade att rätt mängd sekunder gått sedan hans sällskap uttalat de ord som hörts i hans öra.
"Bevisligen, ärade vampyrinna."
Väste han, och böjde huvudet någon millimeter i hälsning. De klara, livfulla ögonen lämnade inte honan, och de smala pupillerna tycktes betrakta varje pälsstrå som rörde sig, varje muskel som skiftade, utan att han verkade rädd, orolig ... inte ens nervös.
En kluven tunga fladdrade ut, fuktade läpparna med det lätt grönskimrande, genomskinliga giftet som gav hans andedräkt en aning av honung. Han hade redan stått stilla då denna hona nått honom, men nu placerade han mjukt ner den tass han hållit lyft.
Och besvarade hennes leende med ett knivskarpt, snett smil.
"Temeraire."

[hahh Locura gone wild? :''D]

Han hade träffat vampyrer tidigare. Såklart han hade. Han var till och med släkt med en av dem.
Men denna, tills vidare bara för honom 'vampyrinnan' då hon inte givit honom något namn, .. hon var udda. Han blev granskad, utsatt för hennes blodröda blick. Men lika lugnt stod han kvar, huvudet högt, de distinkt skarpa ansiktsdragen skuggade av hans långa, skiftande gröna lugg. Hans blick följde henne, mötte då och då hennes sökande ögon, men aldrig länge, av respekt.
Varje ord hon sa uppfattades, analyserades med försiktighet. För många kanske de inte bar mening. Men för honom .. de lockade honom. Fångade hans intresse.
Han särade lätt på läpparna, blottade en glimmande tandrad då det sneda leendet blev skarpare. Skulle just till att svara, då honan åter rörde sig, plötsligt befann sig så nära att hans sinne vacklade till, balansen i den obalans hans aura bar med sig rubbades, om så bara för en sekund.
Han drog efter andan - men det var inte överraskning eller rädsla. Det var en darrande inandning, ett lyckat försök att återta kontrollen över sina tankar.
Temeraires pupiller smalnade, synliga bara som två smala streck som löpte genom hans för många fängslande, virvlande blick.
Hans kluvna tunga fladdrade åter ut - det var en ovana han hade - och smakade på luften mellan dem, vidrörde sedan vampyrens nosrygg, intog än mer information. Bröt inte ögonkontakten.
Han sade ingenting. Inte på en stund. Men sedan, med ett lågmält 'klack' då hans tänder av käkarna tvingades isär, talade han.
"Vem dömer, vad som är sanning, och vad som är lögn?"
Ett lågmält, väsande viskande. Hans blick brann.
"Men, om vi skall gå efter de mått som är allmänna ..."
Hans ord blåste av giftet svagt honungsanade andedräkt i luften.
"Är det en sanning ni talar. Jag har funnit på denna slätt vad jag sökte .. men jag fann nya mål."

Han höll sig stilla, öronen avslappnat fallna mot nacken, liksom de var den mesta av tiden. Men den bleke hanen lyssnade, visst gjorde han det. Men det fanns andra sätt att lyssna och förstå på, än att bara höra.
Hon backade undan, om än långsamt. Han kunde inte se det som varken positivt eller negativt.
Det sneda leendet stannade kvar över hans läppar, men det skiftade hela tiden, olika skuggor, olika uttryck, för snabbt förändrande för att egentligen kunna följa.
Tem fann den fortfarande namnlösa honans röst intressant. Det var inte tonen hos en blodtörstig vampyr. Det var en len röst, bräcklig som silke. Hans egen, onaturligt hes och raspig, var permanent skadad av hans mors upprepade attacker mot hans strupe, under de bestraffningar han fått utstå i sina yngsta år, då han gav sig bort från familjen i timmar, ibland dagar. Tills han bröt upp för gott. Anslöt sig till Key.
".. Jag sökte min mors mördare. För svar..."
Han kunde läsa hunger i hennes ögon, lika tydligt som då han läste rädsla i de som fick möta döden i hans klor. Han var dock oförmögen att läsa vad hon hungrade efter. Det mest naturliga skulle förstås vara blod. Hans. Men ändock ..
"... Vad jag söker nu, är än fler svar, på frågor ännu okända för mig.
Säg mig, min dam, kunde ert namn vara ett av dessa svar?"
Han hade funnit att hon tycktes svara väl på vackra ord. Överdrivet var kanske aldrig något Temeraire gjorde, men att vrida ord och meningar till fraser som kunde låta som vad som helst ... man kunde säga att hans ord vridit om huvudet på många vargar.
Denna vampyr verkade tillräckligt skarptänkt för att läsa betydelsen i dem.
Det hoppades han - eller så skulle detta bara vara ännu en natt bland många.

[hittade en låt jag av någon anledning kopplar till detta roll direkt? x'D https://www.youtube.com/watch?v=5Zsnw6yxH2o ]

Hans öron svepte fram, i olika takt, och föll sedan tillbaka mot nacken igen. Lyssnade til fnissningen, som verkade så malplacerad, nästan abnorm, då den löpte över en vampyrs tunga.
Den ljuse hanen log, det där bländande sneda leendet. Han använde ofta tekniker som gick ut på att göra det bästa av sina skarpa ansiktsdrag, slanka kropp och närmast mystiska natur med honvargar. Detta var en helt annan situation. Här var den förföriska den mörka honan. Naturligt - hon var en vampyrinna. Som precis som Amanita satte flykt på hans tankar likt höstlöv.
Men han fann det enklare att behålla sin balans, sin koncentration, i Locuras närhet. Hon försökte inte. Och hennes ord var alltför intressanta för att han skulle låta någonting distrahera honom.
Blicken smalnade - inte pupillen, den var redan så tunn att den i princip bara syntes om man blickade rakt in i hans virvlande gröna ögon. Tungan fladdrade en kort sekund mellan dem, leendet knyckte till.
"Kanske jag bara vrider mina ord, beräknar mina handlingar, för att få dig tro att jag är något av intresse. Hindra dig från att mörda mig."
Han tog ett steg närmre, ett ormlikt väsande flöt mellan hans sammanbitna huggtänder då han sänkte huvudet en aning och såg rakt in i hennes röda, hungriga blick.
"Men det kan du inte veta. Det skulle du aldrig få reda på .. om inte jag berättade det."
Temeraires sneda leende blottade plötsligt de vassa tänderna, en sekund ryckte det i läpparna.
"Men, Locura ..."
Han hade smygit upp vid hennes sida, såklart inte på långa vägar lika snabbt som hon, men snabbt likväl för en vanlig varg, och viskade orden i hennes öra på samma sätt som hon närmat sig honom då hon nått fram och inlett deras möte.
"Att berätta min avsikter med detta möte, skulle göra det beklagligt tråkigt .. tycker inte du det?"
Hanen backade undan igen. Låste åter sin livfulla blick i hennes lysande ögon.
"Jag skall dock vara ärlig. Jag söker någonting. Men vad detta är, är okänt för mig i detta nu. Vampyrer har ingen själ jag är förmögen till att läsa. Jag har ingen kontroll över era känslor. Jag kan inte ta reda på er kärastes namn, eller vem ni var i livet före er död. Om jag inte frågar er rakt ut, och jag antar att dessa frågor är sådana som skulle förbli obesvarade, så jag låter bli."
Det sneda smilet hade falnat, ett exakt mått av sekunder. Nu skärptes det igen.
"Känslan är ovärdelig. Bara min mästarinna, och ni vampyrer, ger mig sådan oförmögenhet till kontroll. Det borde vara något jag skulle hålla mig undan, avsky ... men det ger mig alltid någonting nytt.
Ni är inte ordinär, Locura. Ni är .. annorlunda. Jag behöver inte kunna läsa er essens för att förstå det."

Han väste till, nästan som en fnysning. Ett 'heh'.
Locuras skratt var så malplacerat, så plötsligt. Han kunde inte låta bli att fundera på om hon var vad de kallade sinnesjuk.
Men samtidigt var hon så skarptänkt, kvick i sinnet och snabb att reagera. Han kanske inte medgav det, inte ens för sig själv, men han hade redan fattat tycke för de tydliga karaktärsdragen.
"Vampyrinna, jag fruktar att era avsikter är att långsamt och smärtfyllt suga mig tom på blod och dra mig till gravgården i Relictus, och det är något jag inte gärna vill höra från era läppar - hellre antar jag sådana saker, än vet."
Mer av detta konstiga, väsande skratt.
"Och tro mig, jag är långt för skarpsinnad för att medvetet dra på mig en vampyrs ilska."
Han vände lite på huvudet, så att det högra ormögat endast var synligt för vampyrinnan. En närmast mjuk rörelse, ovanligt att se hos Temeraire.
"Men låt gå, jag har ingen avsikt att få er att hysa illa känslor för mig. Om ni vampyrer ens kan känna.
Vad min avsikt med detta möte, för tillfället, är, är att skaffa mig fakta. Jag är högst intresserad av vampyrismen. Varför ni är som ni är, för det verkar sannerligen inte som någon gudaförbannelse, ert tillstånd. Jag har redan diskuterat detta med min ... kusin .. Amanita, men jag var mycket ung då, och det var svårt att koncentrera sig när hon var fast besluten på att spela på mina såkallade känslor till den utsträckning att jag närmast kunde jämföras med en dreglande casanova.
Jag avser också skaffa mig någon form av kontakt med er, Locura. Jag har ingen aning om vampyrers förmåga till allianser, eller ens bekantskap, men det är något jag gärna skulle utforska.
Jag måste också få påpeka, att den som inledde detta möte var ni, vampyrinna. Mina avsikter är därmed de, som formats under denna korta tid vi samtalat."
Han gjorde en kort paus. Vände åter hela blicken mot henne.
"Säg mig .. vrenen i mitt blod, det ändrar inte någonting på min vittring för dig? Gör den oaptitlig?"

Ena ögonbrynet höjdes svagt då hon hörde hans ord och det var med ett roat uttryck hon betraktade den ljusa vargen.
"Så ni säger alltså att jag inte är mer än ett experiment för stilla eran nyfikenhet? I såna fall måste jag tala om för er att ni har ett konstigt sätt att inte förarga mig. Jag kan inte tänka mig att någon skulle vilja det..."
hon log slugt emot honom och den röda ögonen glimmade till i nattens mörker.
Så det var det han var ute efter? Information... Tanken var fascinerande, men samtidigt skrämmande. För vad skulle han egentligen ha den till förutom att förgöra dem? Locura tvivlade om att det endast rörde sig om nyfikenhet.
"Däremot måste jag hålla med er, det var jag som inledde detta möte. Dock med all rätt, eftersom ni vandrar på mina marker. Och min första tanke var att tömma dig på blod och släpa iväg din kropp... Däremot,Temeraire, så ändrades mina avsikter."
hon tystnade, en kort paus, ett slugt leende.
Samma hungrande blick såg på honom, som om hon snart skulle ställa ett krav på honom.
"Jag kan säga dig, blod klarar jag mig utan i natt. Det jag nu söker av dig är något jag inte kan tala om, med risk att Vitben hör mig. Men jag tror nog att du har dina aningar."
Hon var plötsligen alldeles bredvid honom, vandrade stillsamt runt hans kropp. Drog in hans doft samtidigt som svansen rörde vid hans sida.
"Trots allt är vi inte helt utan känslor och begär..."

[sorry om det blev konstigt, men skriver på mobilen ;p]

Han lyfte ena tassen. Lät den långsmala tungan svepa mellan tårna och över klorna, lät blicken lämna hennes för någon halv sekund då och då, men aldrig längre.
Att påstå att han inte skulle ha lyssnat på henne var dock omöjligt, då hans öron var spetsade till den nivå att de spända musklerna som höll dem uppe - vanligtvis låg de bakåtfallna, lätt pressade mot nacken - darrade av styrkan deras rörelser krävde.
"Ni tyder mig fel, Locura. Att experimentera är för riskfyllt för att jag skulle pröva mig på det, allra minst av någon av er sort."
Han bemötte hennes leende med ett knivskarpt, nästan en reflex.
"Tillåt mig omformulera mig på ett tydligare sätt .."
Hon hade plötsligt kommit närmare, lugn, mycket stilla, men han spände de välbearbetade musklerna under hans vita päls då hennes svans vidrörde honom.
Sänkte sedan huvudet en aning, gav henne en låg, svårtydd blick med sammanbitna käkar.
".. Tjänster och gentjänster."
Han höjde på ställningen igen, drog huvudet bakåt över nackkotorna och böjde nosen in mot strupen för att kunna se ner på henne.
"Ni är alla likadana i grunden, är ni inte? Förför, förlitar er på de förmågor ni givits ... Jag undrar hur ni skulle klara er utan dem."
[superkort. men nu är det svarat iallafall. >.< har verkligen inte tid för numori just nu, med skolan och stallet och dimension. förlåt gånger oändligt, även om det förmodligen inte hjälper.]

Hon fortsatte att vandra, stannade inne förrän hon åter stod framför honom. Och de röda ögonen mötte hans gröna blick med samma hunger som de alltid hade. Svårtydd, outgrundlig - men ändå brinnande stark. Hon levde för jakten, för att få det hon ville ha.
"Så det är vad det handlar om... Tjänster och gentjänster."
Ett slugt leende drog över hennes läppar och det var med en väldigt intresserad blick som hon granskade den vitgröna vargen som stod framför henne.
"Ifall ni söker en tjänst av mig tvivlar jag på att den inte skulle intressera mig, eftersom att ni dödliga oftast söker oss vampyrer för att vi ska göra det vi är bäst på åt er - Mörda. Men såklart kan det även gälla andra saker, och sanningen är den att jag nog inte skulle ha något emot att göra vad ni än bad mig om, kära Temeraire."
Ett steg närmare, det outgrundliga leendet klistrat på läpparna och den hungrande blicken fäst på hans ögonpar.
"Men jag måste säga att mina tjänster inte kommer gratis... Och vad kan du möjligen ha för gentjänst att erbjuda mig?"
Sanningen var att hon faktiskt var intresserad. För nog undrade hon vad denna dödliga hade för tankar som gjorde att han vågade talade på detta våghalsiga sätt till en varelse så överlägsen honom. Det var en gåta, och hon älskade gåtor. Mysterier och frågor utan svar. Det skulle bli ett nöje att få reda på hans avsikter, hans tankar. Det upptog allt hennes intresse, hon ägnade inte ens en tanke åt hans ord av undran över vad hon skulle vara utan sina förmågor. Det var lönlöst, hon skulle alltid äga dem och lev långt efter honom.