[Reserverad för Echo.]

Han var inte densamma längre. Då mörkret hade börjat svepa ner över honom hade hans syn blivit skuggad och hans sinne förmörkat. Han kunde inte längre tänka klart då inkräktaren verkade påverka hans val mer och mer. Och det skrämde honom, han var så rädd för att göra något som han inte önskade. Så rädd att göra något som han sen skulle få ångra, så rädd att göra något fel.
Han visste att det inte längre skulle hålla, han visste att han inte längre kunde stanna på Numoorislätten med sin familj.
Det sorgliga var att han älskade dem. Han älskade dem så innnerligt, han kunde gör vad som helst för dem. För henne, för Echo. Han kunde korsa vilket hinder som helst, han skulle gör vad hon än bad om, till och med dö så länge hon klarade sig. Hon var hans allt, och det var det som gjorde det så svårt.
Hur kunde man bara överge hela sitt liv utan att blinka?
Det kunde man inte, och det var det som var problemet. För sanningen hade sakta börjat gå upp för honom, snart skulle det inte längre finnas något val.
Snart skulle det vara över.

Och där han nu satt och såg upp mot den glittrande natthimlen spred sig frosten i gräset runt omkring honom. Utan att tänka på det lät han sorgen och rädslan komma ut ur honom med hjälp av kraften. Det var enda sättet. För han kunde inte visa det öppet, kunde inte berätta. Kunde inte låta tårarna rinna, kunde inte låta smärtan visa sig ett förvridet ansiktsuttryck. Han ville inte att någon skulle veta, det var bättre så. Han ville inte förstöra den lycka de levde i. Han ville inte förstöra för henne tidigare än det var nödvändigt.
Framtassarnas klor grävde ned sig i marken då han hindrade ett skrik av frustration och sorg som ville ut från honom. Ett djupt andetag drogs och ett rökmoln kom ur hans mun då han släppte ut luften i den kyla som omringade honom.
Ovanför honom tindrade stjärnorna bekymmerslöst, och Kaiito kunde inte låta bli att undra ifall de visste om hans mörka tankar.
Han rös till. Skakade lätt på huvudet, försökte tränga undan de mörka tankarna som tog över mer och mer. Varför behövde han Echo, vad skulle hon kunna göra för honom? Han ville inte tänka så, för han visste redan svaren på de frågorna. Men han kunde inte hindra sig själv, kunde inte bli kvitt de skrämmande viskningarna som ständigt dök upp i hans huvud.
Han höll på att bli galen.
Han stannade bara av en enda anledning. Att få se henne en sista gång, att få vara nära henne en sista gång. För han visste att denna underbara tid nu måste ta slut.

[Inspiration ; https://www.youtube.com/watch?v=msfj4gyTQus]

Livet hade tagit en så snabb vändning, och så plötsligt. Det hade vart skrämmande från början men hade börjat vänja sig. Den största rädslan var ensamhet. Tänk om han skulle lämna henne helt själv där, med valparna. Det skulle inte fungera.
Ett leende dök snabbt upp då hon såg honom och det violetta ögonen tycktes tindra av lycka. Han fanns kvar här.
Stegen upphördes och hon löft ner huvudet för att plocka upp den yngsta valpen innan hon snabbade på sista biten. Hela tiden tätt följd av deras andra valpar som oroligt pep lite smått. Dom var inte så gamla ännu, men ändå kände hon redan nu att hon skulle skämma bort dem hela livet. Detta var hennes dyrbara skatt.
Huvudet sänktes igen då hon släppte den lille och snart såg Echo upp mot Kaiito igen med samma leende. Ord behövdes inte. Ögonen gick långsamt från vargen upp mot den stjärnklara himlen och leendet vart större. Tänka sig att allt faktiskt kunde bli bra, hon hade inte räknat med att livet skulle sluta på det här sättet.
- Kaiito..
Började hon försiktigt och såg tillbaka på honom.
Men han var "inte där". Hur hade hon missat den sorgen han bar i sin blick? Han va så tom. Borta.
Ögonbryna rynkades och kroppen sjönk något. Leendet hade redan förbytts till en stel mask då hon backade undan från honom.
Han tänkte lämna henne.

Med ens blev han medveten om hennes närvaro, och såklart följde de små efter. Snabbt drog han åt sig kylan som spridit sig runt honom, ville inte att valparna skulle frysa. Och blicken vändes mot den bruna honan som fångat hans hjärta. Inom honom väste det onda med en missnöjd ton. Han ignorerade det så gott han kunde. 
När blicken togs från skyn och mot henne möttes han av en stel mask. Den mjuka rösten han fått höra speglades inte i hennes ansikte. Ett smått förvånat uttryck synes hos honom och rösten var mjuk då han talade. 
- Echo... Vad är det?
Han reste sig, tog ett trevande steg emot henne. Och det var med ömhet i blicken som han såg på sin älskade. 
Hade hon sett sorgen i hans ögon? Anade hon oråd? Var det därför hon backade undan från honom?
Han ville inte att hon skulle backa, dra sig undan. Även samma tankar fanns i hans huvud så ville han inte att hon skulle lämna honom. Aldrig någonsin. Så själviskt av honom, men han kunde inte annat. Han ville inte bli övergiven igen, han ville inte bli ensam igen. 
Även om det var det enda sättet... 

[Mobilinlägg.. -.-]

I hela sitt liv hade hon levt olika roller. Hon visste hur en scen skulle utspela sig. Hon visste även hur man kunde stänga in sig själv.
Det var just det hon såg nu.
Huvudet vreds kort åt sidan och hamnade slutligen på sidan.
- Jag borde fråga dig detsamma?
Ögonbryna rynkades i en oförstådd gest men snart återgick hon till sitt vanliga uttryck.
- Heh, du har ångrat dig, va?
Hon hade försökt skratta lite skämtsamt för att inte verka berörd. Men misslyckades.
Aldrig hade hon känt sig lika iöosäker som nu. Känslorna samlades på ett och samma ställe. Hjärtat verkade ge tre extra slag.
Hon svalde.

Off: mobil här meed wohoo

Först stod han bara där med samma förvånade uttryck i ansiktet. Men sedan mjukande det, och på något underligt sätt lyckades han pressa fram ett svagt leende samtidigt som han tog ännu ett steg emot henne.
- Nej, nej... Jag ångrar ingenting. Du... Ni är det bästa som har hänt mig.
Han lät blicken svepa över valparna och det var med samma ömhet som tidigare som han såg på de små. Och när den klart blås blicken åter vändes mot Echo kände Kaiito hur det högg i hjärtat. Han ville inte...
Hans vilja var delad, han slets åt två håll. Vad var rätt att göra? Vad skulle han ta sig till? 
- Jag älskar ju dig.
Rösten var mjuk, han skulle korsa både eld och vatten för hennes skull. Vad som helst. 

Hon följde hans steg med blicken då han kom närmre. Kyliga vindar drog in över området, och det kändes som om kylan jagade henne. Ville få ett farligt grepp och kväva den glöd hon hade i sitt liv.
Hon nickade. Instämde i det han sade, men lyssnade inte riktigt. Det var inte först han hade talat klart som hon hörde vartenda ord.
Hon log återigen. Allt kändes helt plötsligt så lätt. Allt släppte.
- Se inte så ledsen ut då!
Hon skrattade kort åt sina egna ord och skakade på huvudet.
Blicken gled ner mot marken där hon betraktade de små.
- Du skrämmer ju oss, i alla fall mig.
Blicken smög sig upp igen mellan hennes lugg.
Kaiito. Han såg så enastående ut där han stod under en stjärnklar himmel, i nattens mörker. Den scenen skulle aldrig försvinna. Hon skulle bevara den bilden av honom. För evigt.
Med en lättad suck kvävde hon deras utrymme och satte sig tätt intill honom, lutade sig svagt mot hans bog. Hon såg ner igen i sin tystnad och drog kort i mungipan.
- Har det hänt något?

En lättnad som han kunde höra i hennes röst verkade nästan som ett slag rakt i ansiktet. Och det svaga leendet han pressade fram då hon satte sig vid han sida var övertygande, även om han inom sig skrek av smärtan. 
- Nej, det är inget. Jag förlorade bara mig själv i gamla minnen. Men du räddade mig just från dem.
Hon hade räddat honom från allt, precis allt. Han hade förlorat så många, så mycket sorg fanns att minnas och så många ärr på kroppen som var märken från historien bakom honom. Men hon räddade honom ständigt, hela tiden. Och för det älskade han henne mer än något annat i hela världen. 
Han satte sig ned, drog in den ljuva doften som var hennes. Han skulle alltid minnas detta ögonblick, bevara det inom sig för evigt. 
- Tack.
Blicken svepte över de små, fastnade några ögonblick längre på den svarta v dem. Påminde honom om fadern. Men han älskade valpen, det var det som var skillnaden. Han skulle aldrig älska Damon, men han älskade Roy av hela sitt hjärta.
Han älskade dem allihopa. 

Hon hörde honom tala. Vartenda ord gick rakt igenom henne, och nog skämdes hon också..
Så många hon tidigare hade bedragit. Hon kunde minnas vartenda namn. De tiderna hade vart guld värt, men nu var det över. Men det gjorde inget så länge Kaiito fanns vid hennes sida. Då behövde hon inte sakna det gamla. Eller hur?
- Tack? För vadå?
Sade hon och log svagt. Blicken följde Kaiitos och hon såg nu också ner på det mindre. Valpar.. Det hade aldrig vart hennes grej, men dessa var deras skapelser. Echo och Kaiito hade gett dem livet.
- Det är väll snarare så att du inte vet vad du gjort för mig. Det är jag som bör tacka dig.

Off: mobiil <\3

Det sammapressade leendet han bar på läpparna mjuknade en aning. Det var inte längre falskt, det var på riktigt. Hon hade fått honom att le, trots att han inte kände sig glad inombords.
Den stilla natten som hade svept sig ned över världen låg nu runt dem och stjärnorna ovanför deras huvuden verkade nästan tindra med hopp om att trösta honom.
Det gjorde så ont...
- Du vet att allting jag gör är för din skull, visst? Allting är för dig.
Han vände huvudet mot henne, såg in i hennes violetta ögon. De där ögonen som han hade haft så svårt att glömma en gång i tiden och som han nu hade fått se varenda dag. Han skulle sakna dem, hur skulle han kunna leva utan dem, utan henne? Kanske detta beslut skulle leda till hans undergång.
Någonting, djupt inom honom, skratta med en kall ton i rösten. Kaiito ignorerade rösten så gott han kunde, gjorde sitt bästa för att förskjuta den långt bort i hans sinne. Och han lyckades, mer eller mindre.
Ifall detta var hans sista stund med henne skulle han inte låta någonting förstöra den för honom.
För dem.

Hon suckade av lycka, med ett milt leende. Vem hade kunnat tro att det var så här som det skulle sluta?
- Allting?
Hon skrattade nervöst till samtidigt som hennes blick såg något drömmande ut.
Planen hade aldrig varit att falla för någon, speciellt inte sin kusin. Echo ruskade snabbt på huvudet.
- Jag, eehm.. Vi ska väll gå och lägga oss. Ska du med, eller sitter du kvar ett tag?

Off: mobilinlägg<3

- Precis allting.
Han log svagt, men inom honom högg smärta och sorg. Han ville så gärna att allt bara skulle vara en ond dröm, men det var det inte. Det var en hemsk sanning som han inte längre kunde blunda för. Och det var trots allt också precis det han gjorde, även om det skulle smärta både honom och henne så hemskt mycket. Men trots allt var det för deras skull, för hennes skull, som han skulle lämna henne.
Hon fick inte komma till skada, han skulle aldrig förlåta sig själv. Ingenting fick hända henne.
Han rycktes bort ur sina tankar då hon åter talade. Och han höjde på huvudet, vände det mot henne. Fortfarande med det lilla leendet på läpparna.
- Gå du, jag kommer snart. Jag lovar.
Han nickade svagt emot henne och lät blicken svepa över de små som tumlade runt i gräset vid deras tassar. De var hans, hans familj. Hans liv. Hans mening. De var hans egna, ingen annans. Och han var på väg att överge dem.
Men han hade lovat sig själv att göra allt han kunde för att skydda dem.
Han böjde huvudet mot henne, rörde vid hennes kind med sin nos. Drog in den ljuva doften, den som tillhörde henne. Hon var det vackraste i hela världen, ingenting skulle någonsin kunna jämföras med hans Echo.